Doktorandtankar

Lördagens DN skrev (i papperstidningen) om att kvinnliga läkare mår sämre än både manliga läkare och kvinnor i andra men motsvarande yrken. Inom doktorand”yrket” där jag själv är verksam finns också en påfallande psykisk ohälsa, främst uppmärksammat hos kvinnor. Att kvinnliga doktorander ”går in i väggen” är alltså ingenting ovanligt, och det har t ex gjorts en intervjustudie hos företagshälsovården som Stockholms universitet anlitar om bakomliggande orsaker till detta. Däremot verkar det gå trögt att nå fram till åtgärder som leder till förbättringar i arbetsmiljön (i synnerhet den psykosociala) och arbetssituationen. Ett skäl är förmodligen att forskningen och forskarutbildningen fortfarande omges av en sorts akademisk ”machokultur”. Det ”ska” vara svårt och stressigt, man jobbar mot deadlines och med högt ställda förväntningar om att åstadkomma forskning som får forskningsfronten att avancera. Egentligen ett smått omöjligt uppdrag när man tar sina första steg inom forskarbanan. Den undersökning som företagshälsan har gjort visar dock att det finns vissa förhållanden som leder till extra stor sårbarhet för utbrändhet/psykisk ohälsa hos doktorander när två eller flera av dem kombineras. Dessa faktorer är 1) hög arbetsbelastning 2) problem i handledarrelationen samt 3) problem i privata relationer. För de flesta doktorander är eller upplevs arbetsbelastningen vara kontinuerligt hög, vilket gör att det finns litet utrymme för att hantera ytterligare påfrestningar oavsett om de ligger inom arbetet eller den privata sfären. Rapporten lyfte även fram höga krav på egna prestationer och bristande självkänsla som faktorer som kan relateras till sjukskrivningar pga stress. I det sammanhanget konstateras att den egna självkänslan är individens eget ansvar, men att man kan behöva stöd för att jobba med den. Jag undrar dock om inte arbetssättet inom den akademiska världen bidrar till att personer med dålig självkänsla blir extra sårbara för stress och att även personer med ganska god självkänsla kan komma att tvivla på sin egen förmåga. Att arbeta och inte känna att man kommer framåt och inte uppleva att man får stöd på ett sätt som hjälper en framåt är i längden oerhört destruktivt. Ett av de vanligaste problemen är att handledarrelationen kärvar. Det kan finnas många anledningar till det, men de pågående olympiska spelen har fått mig att reflektera över hur olika man ser på peppning och stöd inom olika verksamheter. Eftersom forskning bygger på kritisk granskning av resultat och texter ligger fokus inom den akademiska världen på att hitta svagheter, däremot är positiv kritik inte alltid så vanligt. Vad jag har sett av forskarvärlden är det till och med extremt ovanligt med handledare som i tunga uppförsbackar står och skriker sig hesa med hejarop eller erbjuder en tröstande axel vid formsvackor. Jag har hört seniora forskare bemöta doktoranders önskemål om att även få positiv kritik vid seminariebehandling av texter med kommentarer i stil med att "vi kan ju inte bara komma med snälla/positiva omdömen", vilket inte på något sätt var det som efterfrågades. Det doktoranderna önskar är att som komplement till all negativ kritik också få feed-back på vad som håller och vad som ses som styrkor, men jag har känslan av att det inom forskarvärlden betraktas som en svaghet om man önskar sig ett eller annat hejarop.

Uppdatering: i en av de kommentarer jag har fått efter inlägget hänvisades till en avhandling "Doktorander och forskningsmiljön" av Mårten Mårtensson, se pressmeddelande Intressant läsning!