Det är Pridesäsong i Stockholm, vilket kulminerar med lördagens parad. Som någorlunda normföljande i detta fall kan jag bara försöka föreställa mig hur det skulle vara om ens identitet kritiserades, ifrågasattes och diskuterades på det sätt som görs vad gäller hbtq-personer. För att inte tala om hur det skulle vara om ens val av kärlekspartner gav upphov till våld inom eller utanför familjen, vilket DN skriver om i gårdagens papperstidning.
Massmedia hade i går ett antal artiklar inklusive på ledarplats (t ex DN och Aftonbladet) apropå Pride, där de bla tog upp homosexualitet och kränkningar inom familjen (DN:s papperstidning). Det framgår att bland unga hbt-personer har nästan 20 procent utsatts för våld eller och andra kränkningar pga deras sexuella läggning. Som om det inte var svårt nog att forma sin identitet som ung, utan att utsättas för direkta hot eller omgivningens avståndstagande. Diskrimineringsombudspersonen Katri Linna skriver på DN Debatt om hur hbt-personer bemöts i vården.
Och det är så lätt att slinta när man gör skillnad på folk och folk, när den sexuella läggningen avgör hur andra personer bemöter en och/eller hur man bemöter andra. Det gäller även när hbtq-personer behandlas som en homogen grupp personer, hopklumpade under ett och samma visserligen regnbågsfärgade paraply. Som den avslöjande frågan i DN:s (pappersupplagan i går) intervju med Pridegeneralen Pär Wiktorsson: "Slutligen, i år uppträder Dr Bombay, är inte det mer svennebanan än gay?" Vi och de, vi och de. Hbtq-folket gör bäst i att vara glamourglittriga partypinglor med en lätt definierad musiksmak, så att de som följer heteronormen tryggt kan låta sig lockas med i festyran en gång om året* (vilket också återspeglas av att DN.se i går satsade på att under samlingsnamnet Stockholm Pride 2010 lyfta fram folkfesten, medan den artikel i gårdagens papperstidning som redogjorde för våld och kränkningar i familjen inte återfanns på nätet vad jag kunde se. Det gör dock dagens artikel om att det finns brister i ärendehanteringen när Migrationsverket möter hbt-personer). Att musiksmaken hos denna heterogena grupp människor, som egentligen bara hålls samman av att de avviker från den heterosexuella normen och därmed utsätts för ökad risk för våld och trakasserier, kan vara lika varierad som hos resten av folket är en tanke som verkar ganska avlägsen i medias priderapportering. Just därför behövs naturligtvis Pride fortfarande, i synnerhet i den tappning som programmet faktiskt kommer i, där festligheter och konserter växlar med seminarier och debatter.
*jag konstaterade något liknande i samband med ett inlägg om Pride förra året
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar