Har ikväll plågat mig igenom SVT:s debatt om jobben. Stackars de väljare som satt sig ner för att för
att bilda sig en uppfattning om partiernas olika vägval. De blev
knappast klockare av 90 minuters pajkastning och gapande i munnen på
varandra. MP:s Per Bolund gjorde några tappra försök tala om
framtiden, om hur gröna investeringar kan ge både jobb och ett mer
hållbart samhälle. Men han var tämligen ensam. Alliansen fortsatte
på sedan länge inslagen väg: att kasta skit på oppositionen
istället för att presentera egna förslag och att raljera över att
oppositionen inte har enats om politiken i förväg. Jag frågar mig:
Hur kul är det för de väljare som väljer ett parti i Alliansen
och blir varse att det mer eller mindre saknar betydelse vilket av de
fyra man väljer?
Jag är glad att ge mig ut i en
valrörelse där Miljöpartiet är tydliga med att de vill ha en ny
riktning, ny regering och ny statsminister i Sverige. Jag är också
glad över att kunna säga till väljarna att ju fler gröna röster,
ju större blir det gröna inflytandet. Ju starkare stöd, desto
bättre förutsättningar för stora klimatinvesteringar och
satsningar på skolan. Vad säger de Alliansvalarbetare som sticker
färdigkompromissade valmanifest i handen på sina väljare? ”Rösta
på oss, så kan vi få större genomslag i nästa valmanifest”?
Jag är glad att mitt partival spelar
roll. Hade jag tillhört Alliansen hade jag nog känt en viss
frustration över att gå till val på en politik som är baserad på
2010 års valresultat.
Läs också: Hans Wåhlberg (MP) om Alliansens brinnande ointresse för klimatfrågan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar