Roundup används storskaligt inom staten - vem tar ansvar nu?

Roundup är ett av världens mest använda ogräsmedel och rapporteras nu "sannolikt" cancerframkallande.  Det är WHO:s cancerforskningsinstitut IARC som drar den slutsatsen.  Produkten används storskaligt inom jordbruk, bekämpning av ogräs på banvallar och bangårdar etc. Riskerna med Roundup och det aktiva ämnet glyfosat har varit kända sedan 1985. Trots riskläget så har ändå produkten använts storskaligt av företag, kommuner och statliga verk. 

Företaget Monsanto ligger bakom produkten och hela den kedja av genmodifierade grödor (GMO) som anpassas till bekämpningsmedlet. Utsädet är modifierat så att det är resistent mot Roundup och ofta även infertilt. Monsanto tecknar sedan avtal med odlare som tvingar dem att använda företagets produkter. Monsanto är en stor internationell maktfaktor, och tar på olika sätt plats i viktiga forum och företag. Det ger dem också möjlighet att "styra" bort från kritiken och även medverka till nya studier som är specialdesignade för deras syften.

Hur reagerar svenska myndigheter på de nya uppgifterna? Svenska Livsmedelsverket försöker lugna oss och säger att man mycket sällan hittar glyfosat vid provtagning på mat. Kemikalieinspektionen betonar att Sverige kanske är det land i världen som har de mest långtgående restriktionerna vad gäller användningen av glyfosat.  ”Sverige tillåter till exempel inte användning av ämnet strax före skörd, vilket är vanligt i andra delar av världen, eftersom det ger höga resthalter.” 

Tyvärr är nog läget mer oroande och omfattande än vad våra myndigheter i detta läge vill medge. I Sverige är det känt att glyfosat sedan decennier förorenat yt- och grundvatten och även våra dricksvattentäkter. Trots detta är provtagningarna undermåliga, eller i vissa fall helt obefintliga. 

Viktigt att nu också uppmärksamma de stora personalgrupper, som tvingats använda bekämpningsmedlet i sin yrkesutövning. Statliga myndigheter och verk såsom Trafikverket, tidigare Banverket och Svenska Kraftnät har i åratal använt Roundup storskaligt. Trots att riskerna med glyfosat varit kända i mer än 30 år, och att det finns alternativa metoder, så har de ändå valt att fortsätta använda produkten. De restriktioner som funnits kring hanteringen har varit enkla, och det har varit tämligen lätt att få tillstånd att sprida Roundup även inom vattenskyddsområde etc. 

Jag anser att det redan finns så många indikationer som visar på risker för både djur, människa och miljö, så att anställda ska inte längre behöva arbeta med produkten. Tidigare Banverket har drivit ett stort antal ärenden till högsta instans för att få igenom sina besprutningar, trots att kommuner och markägare sagt NEJ! Vem tar ansvar för deras agerande nu? Nu vill jag att regeringen tar itu med frågan på allvar och ser till att Sverige, inom ramen för EU-samarbetet, omedelbart och med kraft tillser att Roundup och glyfosat slutar spridas på det sätt som nu sker.

Marica Lindblad

Huddinge 

(Personligen har jag tillskrivit samtliga butikskedjor som säljer produkten och frågat om de är beredda att ta bort produkten ur sortimentet.)

MP:s dag: Hållbara visioner och handfasta förslag

Ikväll hörde jag Sveriges nästa miljöminister tala på Almedalens scen. Efteråt är jag förvissad om att Åsa Romson har vilja, idéer och kraft nog för att vända svensk miljöpolitik och göra Sverige till ett land som går före och ser möjligheterna med grön omställning, istället för att sätta sig på läktaren och muttra om att andra borde ta sitt ansvar.

Jag är glad att Miljöpartiet ägnat sin dag i Visby åt verkliga ödesfrågor. Det har handlat om haven som dör om vi inte agerar. En sjättedel av Östersjöns bottnar – motsvarande mer än Danmarks yta – är redan utan liv. Det kan politiker inställda på valseger strunta i. De döda bottnarna syns inte, märks inte. Men Miljöpartiets främsta uppgift är inte att vinna val, utan att förändra världen i hållbar riktning. Då är havsfrågorna ofrånkomliga. Tillsammans med en ansvarsfull fiskepolitik och kraftfulla åtgärder mot övergödning är dagens besked om fler skyddade områden i Östersjön viktiga steg på vägen.

Ett hållbart jordbruk har det också handlat om. Om att sätta fart på den omställning till ett ekologiskt jordbruk som går alldeles för långsamt. Viktigt inte minst för just de övergödda havens skull. Att minst 50 procent av maten i vården och skolan ska vara ekologisk senast 2020 är ett utmärkt mål, både för att elever och patienter förtjänar bra mat och för att kommuner och landsting på så sätt kan se till att det blir en rejäl efterfrågan på ekologiska livsmedel. Samtidigt ska bönder få ökat stöd för att ställa om så att efterfrågan kan mötas.

Men inte minst har det handlat om feminism. Åsa Romson talade med glöd och iver om förslag som förbud mot könsdiskriminerande reklam, arbetstidsförkortning i vården och samtyckeslag. Människor är trötta på ojämställdhet och sexism nu och Miljöpartiet visar att man har förstått det. Jag går och lägger mig nöjd, efter en grön dag i Almedalen med både hållbara visioner och handfasta förslag som otåligt väntar på att genomföras.

Bananer och storföretag

Det är intressant men inte särskilt upplyftande att se hur företaget Dole försöker tysta kritiken mot dem genom att stämma dem som står bakom dokumentärfilmen Bananas!* Skulle det inte vara en bättre strategi att inte spruta förbjudna bekämpningsmedel på sina bananodlingar?

Jordbruket och miljön

Några fragmentariska tankar om mer detaljerade påståenden i de debattartiklar som svenskan haft om ekologiskt jordbruk:


Jag har redan förut nämnt att forskning sällan är värderingsfri eller helt neutral. Man har olika anledningar till att välja sina frågeställningar, och olika mål med vad forskningen ska visa. Dessutom pratar man inom samhällsvetenskapen om sk paradigmskiften, där en förhärskande teori småningom byts ut mot en annan. Man talar också om "conventional wisdom", som jag inte har någon bra svensk översättning för, men som i stora drag handlar om att vissa tolkningar som har ett slagkraftigt narrativ, dvs har en bra "story" lättare betraktas som sanna och kommer att fungera som kunskap som "alla" har. Det medför att det ibland kan vara orimligt svårt att kullkasta dem trots resultat som pekar på alternativa tolkningar.

En knäckfråga i det här sammanhanget är inte bara själva jordbruksproduktionen, utan vad vi vill ha för samhälle, hur och till vad vi ska använda olika resurser osv. Vad vill vi ha ut av jorden? Av landskapet? Vill vi ha storskalig jordbruksproduktion för att ha tillräckligt med mark att producera energigrödor på i en förhoppning om att slippa dra ned på energiförbrukningen? Eller föredrar vi lägre produktionseffektivitet på större yta för att slippa använda handelsgödsel och icke biologiska bekämpningsmedel? För mig är det också lite oklart vad syftet med "mot"-artiklarna är: talar man för att vi ska producera mer mat i t ex Sverige och sedan sälja den till fattiga länder med matbrist? Ska vi öka vår egen produktion för att minska vår import av mat? Eller ska vi lära människorna i andra delar av världen hur jordbruk verkligen ska gå till (vilket vi har gjort förut, inte alltid med alldeles lyckat resultat)?

I en "mot"-artikel framförs att fattiga bönder i tredje världen inte skulle köpa bekämpningsmedel om de inte var bra - men massor av kvinnor i tredje världen köpte mjölkersättning för att läkarna (med fet bonus från producenterna) talade för det, kvinnor som lika väl eller hellre kunde ammat själva. Vad säger att producenter av bekämpningsmedel och handelsgödsel inte lobbar för dessa? Och även om de inte skulle göra det så har jag vad gäller bekämpningsmedel alltför många gånger i t ex Tanzania sett människor som helt utan skyddsutrustning spridit dessa på sina åkrar - det är inte en lyckad utveckling. Jag undrar även hur det är med resistens mot bekämpningsmedel, på motsvarande sätt som vi får det med antibiotika och andra mediciner.


Det sägs att kvävehandelsgödsel kan framställas med förnybar energi. Det låter bra, men jag har två invändningar; dels har vi knappast något överskott på förnybar energi, tvärt om, så varför låta den gå till något som ändå kan fungera genom kretsloppsprincipen med organisk gödning? Dels är det ju inte bara kväve som måste tillföras - hur är det med fosfaterna? Är inte de i handelsgödselform en ändlig resurs? Hur påverkar transporterna?

Man skriver också att ekologiska gårdar tenderar att hålla djur, vilket ökar utsläppen av växthusgaser. Men jag förmodar att produktionen från dessa djur behövs, och att de annars skulle hållas på en konventionell djurgård - med växthusgasutsläpp. Det blir väl inte mer för att det sker på en kombinerad spannmåls- och djurgård (kanske snarare mindre om gödseln används på ett bra sätt)?

Det finns säkerligen mängder av förbättringar att göra inom ekologiskt jordbruk, liksom inom det som vi kallar konventionellt. Där hoppas jag att vi kommer att kunna dra nytta av forskningen.

Ekologisk eller konventionell odling

Det finns en mängd olika aspekter att ta hänsyn till i den pajkastning (för något annat vet jag inte om man kan kalla den) som utbrutit mellan "mot" eller "för" ekologisk odling. Som jag förstår det av artiklarna i SvD (även här och här) och av Paulsens argumentation så är tesen mot ekologisk odling att denna är samhällsfarlig för att den bidrar till att människor svälter i världen och att den är miljöovänlig. (Artiklar för ekologiskt jordbruk här och här.) Mot det förstnämnda finns åtminstone två invändningar. De flesta människor som svälter gör det inte pga ekologisk odling utan pga handelshinder, väpnade konflikter, oansvariga makthavare och liknande sociala faktorer. Globalt produceras tillräckligt med mat, dock inte alltid på "rätt" ställe, och det är alltså heller inte alltid den tillåts nå dem som behöver den.

Man kan också fundera över hur stor proportion av jordbruksmarken som står för ekologisk odling och om hotet om att ekologisk odling orsakar världssvält är satt i proportion mot ytan mark som odlas ekologiskt. Åtminstone i Sverige har vi låtit stora åkerarealer växa igen och det ges bidrag för att hålla gamla jordbruksmarker öppna om så bara för att skapa omväxling i landskapet av estetiska och biologisk mångfaldsskäl. Vore det inte förträffligt om man framförallt fick betalt för den mat som produceras på sådana marker?

I en av SvD-artiklarna skriver man att ”framväxten av det ekologiska jordbruket är i många stycken speciell” – och glömmer bekvämt att det inte är alltför många decennier sedan det vi i dag kallar konventionellt jordbruk introducerades och att jordbruket dessförinnan väl måste betraktas som ekologiskt.

Mitt intryck är att man i artiklarna helt pratar förbi varandra i frågan – kruxet är kanske vad den bakomliggande målsättningen och synen på jordbruk är: så mycket mat som möjligt producerad på så liten yta som möjligt i så storskaliga former som möjligt, kanske för att hålla mark tillgänglig för odling av energigrödor för att försöka undvika att behöva minska energiförbrukningen? Eller ett jordbruk där man anstränger sig att följa en kretsloppsprincip för att på lång sikt bibehålla en hållbarhet i jordbruksproduktionen och där man tillför så lite som möjligt av ändliga resurser, och där det ofta handlar om relativt småskaliga produktionsenheter? Redan i det valet görs en underliggande värdering av vad forskningen ska eller kan säga. Vad gäller de mer detaljerade frågorna finns det mycket att reda ut, vilket inte låter sig göras här, uppenbart är att båda sidor anser att de har argumenten och siffrorna på sin sida - och de lär knappast mötas i första taget. I sammanhanget kan det vara intressant att jämföra med hur klimatforskarna inom ramen för IPCC försökt hantera meningsskiljaktigheter enligt principen om "minsta gemensamma nämnare". Det verkar vara lång väg dit för våra svenska jordbruksforskare. Men att som ”mot”-forskarna gör hävda att den globala livsmedelsförsörjningen är ett enbart naturvetenskapligt problem är rent nonsens.

Jag fortsätter därför köpa ekologiskt, men tar även en titt på varifrån produkterna kommer. Säsongsanpassat och närproducerat om möjligt, hellre en banan där man inte besprutat både bananen och odlaren, ägg från hönor som får gå ute, och kött från djur som inte ges antibiotika i preventivt syfte osv. Ett bra sätt om man är orolig över att det ekologiska jordbruket ska göra att maten inte räcker till är annars att bli vegetarian – eller åtminstone minska på köttkonsumtionen – eftersom det är mer effektivt att äta grödorna direkt än att låta dem ta omvägen via djuren. I den rikare delen av världen finns det även all anledning att hushålla bättre med resurserna genom att inte köpa mer mat än man behöver så slipper man slänga mat som blivit för gammal, något som inte är alldeles ovanligt.