Du förtjänar bättre - ögonblick 4

Miljöpartiet kör tågpolitikskampanj. Vi behöver utbyggd järnväg (och annan kollektivtrafik) och obyggd Förbifart så att inte enorma summor pengar binds upp i omoderna transportsätt. Själv återanvänder jag i god miljöpartistisk anda en reflektion från hösten 2009, tillkommen på ett stillastående pendeltåg på Årstabron(?):

Pendeltågsresenärens ordlista

Tågkö
Signalfel
Lövhalka
Vagnfel
Spårbrist

Termometerns minusgrader
en svuren fiende
när växel efter växel
fryser fast

Politik - en vilja att påverka

Jag funderade i samband med måndagens som vanligt mycket vältaliga kommunfullmäktigemöte (vilket även Peter Andersson, S, bloggat om) på i vilka ärenden man väljer att gå upp och prata. Min ytterst kortvariga erfarenhet av kommunfullmäktige får mig att tro att många väljer att gå upp i 'visionsärenden' där man har möjlighet att tala om vad man önskar sig och krydda med hur dumma 'andra sidan' är. Mer konkreta beslutsärenden verkar klaras av i raskare takt, trots att det möjligen är här man skulle kunna ha större chans att påverka, även om jag tvivlar på att just kommunfullmäktige är rätt arena för det annat än om man lyckas få igenom en motion.

Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.

Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.

Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.

Ögonblick 3

En fullmäktigesal med ledamöter
som alla valt att ägna timtals av en kväll
åt att debattera politiska ärenden.

En hel sal med människor
som viger sin tid åt beslut
som i praktiken ofta är fattade.

Jag vet inte om det är vackert
eller dåraktigt.

Vem vill ha tillbaka Göran Persson!?

Har svårt att tro mina ögon när det nu i flera sammanhang sägs att man önskar sig Göran Persson tillbaka som partiledare i sossarna. Peter Andersson skriver om det, liksom Aftonbladet. Jag vet inte om det är socialdemokraterna själva som vill tillbaka till sin patriarkaliska struktur, eller om det är media som regisserar detta. Klart är dock att det också finns krafter som önskar sig en modernare form av ledarskap. Emil Högberg (kommunalråd för S i Huddinge) var en av flera författare till en debattartikel i DN den 25 januari (som jag tyvärr inte hittar på DN.se) där man tvärtom argumenterade för att våga bryta sig loss från tanken om en patriark som ska leda partiet. Man kan notera att Aftonbladet plockar fram fem kandidater, varav endast en är kvinna. En alternativ partiledarkandidat som överhuvudtaget inte nämns av Aftonbladet är Lena Sommestad, vilket DN har uppmärksammat.

Det är naturligtvis upp till socialdemokraterna att välja sin partiledare - men om man från ett utifrånperspektiv önskar sig en modern socialdemokratisk rörelse så är det inte en ny patriark, eller ens en matriark, man ser framför sig, utan en person som har helt andra kvaliteter i sitt ledarskap.

Drömmar och visioner

Medan vänner och bekanta både jobbar och firar semester i "den snackande klassens" Almedalen som Gustav Fridolin träffande uttrycker det är jag fullständigt nöjd med att slippa åka dit. Jag delar mycket av den skepsis DN:s Jacques Wallner uttrycker i sina krönikeartade kommentarer från Visby (av allt att döma endast i papperstidningen) där han bland annat liknar Almedalen vid en politikens Kiviks marknad och ifrågasätter vilken kvalitet journalistiken därifrån är av. DN:s Johan Croneman är inne på samma spår i sin TV-krönika, där han kommenterar hur journalistena lydigt hugger på varje utspel. Andra är mer positiva, som Daniel Helldén (MP) som poängterar att det inte är särskilt vanligt i andra sammanhang att folk lyssnar på 45 minuters politiska tal. Även Peter Andersson (S) bloggar, både om bloggar och om utspel, och säkert många, många fler.

På väg med bil in mot vårt bostadsområde en av högsommareftermiddagarna får vi en liten pojke på 4-5 år framför oss. Han cyklar på vägen efter vad jag antar är en förälder med ytterligare ett barn i barnsadel bakom sig. Föräldern är fullt upptagen med att prata i mobilen och märker nog överhuvudtaget inte vår närvaro, men lillkillen vrider nästan nacken ur led och vinglar ut lite i vägen. Vi avvaktar med att köra om. Man kan bli irriterad på den ouppmärksamma föräldern - jag skulle inte våga ta ut min 4-åring (och knappt min 8-åring heller) på cykel på trafikerad väg. Inte för att de inte kan cykla eller visa någorlunda "trafikvett", utan för att jag har sett så många exempel på att de i plötsligt uppkomna situationer (på gång- och cykelvägar) inte vet hur de ska reagera. Men man kan också börja fundera på varför de cyklade där. Kanske var de på väg från en härlig eftermiddag vid badstranden? För långt för att gå och äldsta barnet för stort för vagnen? Inte vill vi att de ska ta bilen dit. Nej, cykeln är ett utmärkt transportmedel utan att curla barnet med att skjutsa i bil eller vagn. Men då behövs vettiga trafiklösningar. Om det var från badstranden de kom hade de cyklat några hundra meter antingen på en mer kraftigt trafikerad väg, eller på dess ämligt smala trottoar innan de svängde in på den väg vi såg dem på, där de också var hänvisade antingen till körbanan eller till en trottoar som man inte får cykla på. Och det är det här som är viktigt! Hur planerar man ett samhälle där det inte hela tiden är bilen som går först?! Hur får man till nät av cykel- och gångvägar som är funktionella (för dem som ska använda dem, inte i första hand för bilisterna)? Vi gör det ju oreflekterat för bilar, ser till att det finns farbara vägar varthelst man ska. Varför gör vi det inte för cyklar och gående? Jag tror att en del av svaret ligger i att det saknas visioner. Som Fridolin i helt annat sammanhang skriver:

Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha.

I det samhället är det inte nödvändigtvis bilisterna som ensamma ska komma i första rummet. Och det gäller att tänka brett så att man får med både genusperspektiv, barnperspektiv, folkhälsoperspektiv och klimatperspektiv (bland andra) i både samhällsplaneringen och visionerna.

Ögonblick 2

Politiken nuförtiden är bra på vackra ord
om miljömål, uthållighet och ideal,
men sämre på att genomföra.
Man kunde tro att den bestod av poeter.

Ögonblick 1

Ibland räcker inte tiden till strukturerade blogginlägg, men till ögonblicksiakttagelser. Denna är några år gammal, men inte mindre aktuell för det, särskilt inte vid den här tiden på året. Alltså, inte på allmän begäran men på uppmaning av någon som jag har stort förtroende för (trots att h*n envist hänger med ett helt annat parti...).

turistbussarna
vaggar som stora valar
uråldriga dinosaurier
runt sta’n

obligatoriska stopp vid
Slottet, Stadshuset
Vasamuséet

grupper av japaner
tyskar fransoser
breda amerikaner

var finns kenyanerna
moçambiqanerna?
de fick inga visum
kvalificerar sig inte
som turister

Varför tror så många på MP?

Jag snappade upp en sorts programförklaring för miljöpartiet i bruset på internet, när en av mina kompisar förklarade för någon facebookvän vad han såg för fördelar med MP. Eftersom det är väldigt likt hur jag ser på miljöpartiet har jag bett att få använda denna text - för jag tror inte vi är ensamma om att uppfatta miljöpartiet som ett parti som vill lite mer och är lite modernare än de andra partierna. Så här skrev han:

"Jag började fatta tycke för mp för några år sedan eftersom de var tidigt ute med att analysera allvaret i klimatfrågan och komma fram med lösningar för att motverka problemet som riskserar ställa till det för oss människor framöver (och i utvecklingsländer redan nu). Med Wetterstrand har miljöpartiet fått något fräscht över sig och partiet har profilerat sig åt för mig rätt håll, tex bra jämställdhetspolitik, Ja till EU, mänsklig flyktingpolitik och som sagt en progressiv energi-, närings- och miljöpolitik som tar hänsyn till oss som kommer att behöva ett bra liv även om 50 år, dvs du och jag och alla våra barn och ungdomar.

Jag uppfattar MP som lite mer ungt och fräscht med visioner om hur vi med ny teknologi, kunskap och modern industri- och företagspolitik ska göra Sverige så modernt och framtidsbejakande som möjligt. Jag tror att MP kan inge hopp och framtidstro hos dagens ungdomar som kanske vill se politiker som har lite mer ideologisk grund om hur man kan ändra och utveckla dagens samhälle (med de problem som finns). Hittills har politiken ofta handlat om äldre män i kostym och slips som kanske varit lite fast i gamla lösningar på nya problem och det är ju inte så bra."

Jag tror att min kompis är något viktigt på spåren, det räcker inte längre med att fernissa gamla partiprogram med (t ex) miljöretorik eller påståenden om att man är för jämställdhet. Man måste visa att man är beredd att handla också.

Efterlyses: politiska visioner!

Har gått runt och gnolat på en sång av Tage Danielsson ett tag nu. Den ska naturligtvis sjungas av Monica Zetterlund för att det ska låta rätt, men familjen får nöja sig med mig. Efter några inledande rader:

Var blev ni av, ljuva drömmar,
om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva
var det bara tomma ord?

Den som kan sin Danielsson eller sin politiska historia vet att det handlar om besvikelse och från Danielssons perspektiv brustna visioner.

Förra året bjöd Naturskyddsföreningen i Huddinge in samhälls-byggnadspolitiker från de olika partierna till ett rundabordssamtal med temat vilka visioner har politikerna för Huddinges framtid vad gäller hållbar utveckling. Resultatet var inte särskilt upplyftande. Mitt intryck från kommunal nivå är just att det ofta saknas visioner för att se alternativa lösningar på samhällsbyggnadsfrågor. Man lappar och lagar i befintliga system, man har ingen överblick utan ser bara ett projekt i taget och man upplever inte sällan miljökrav som problem, något som hindrar en från att göra som man vill, i stället för som ett stöd för att planera bättre. Alldeles för sällan vet också de politiker som tar besluten hur det ser ut på platsen man beslutar om. Man har inte varit där - och man har också begränsad erfarenhet av att tolka kartor, ritningar och flygbilder.

Även på nationell nivå tycker jag att det finns en brist i visionstänkandet. Politik kan inte bara bestå av "fluff", av de vackra orden - men när den begränsar sig till att handla om några hundralappar mer i plånboken som moderaterna med starkt stöd av media fokuserat på eller om "utveckling" som synonym till ökad tillväxt (se tex Emil Högbergs (s) försvar för förbifarten) så blir det torftigt och visionslöst. Politik behöver drivas av visioner som sedan ska konkretiseras ner i åtgärder, planer och förslag.

Nu är tid för både nya visioner och konkreta förslag, när valplattformar och liknande ser dagens ljus! Niklas Gladh i mp Botkyrka presenterar deras vision, mp Stockholm har sitt kommunpolitiska program på hemsidan och mp Huddinge kommer snart med sitt handlingsprogram. Jag tror också att det är detta med visioner som Peter Andersson (s) far efter i sitt inlägg om "Framtiden" - politiska visioner om vad vi vill med skatterna och inte minst den högst relevanta kopplingen mellan skattenivån och vad vi faktiskt vill ha ut av skatteintäkterna, något som bara alltför ofta förbigås i debatten och i media vilket jag har bloggat om tidigare. I Peters uppräkning av vad som är rödgrönts styrka ("att kombinera jobb, ekonomiskt ansvar och välfärd") saknar jag dock ett centralt område, och det är naturligtvis miljön. Och den är inte ett påhäng, eller ett problem - den är en förutsättning och en utgångspunkt för att skapa ett mänskligt och produktivt samhälle! Se där, en vision?

Statsministerkandidat och kvinna - tål inte "världens mest jämställda land" det?

DN fläskar på med rubriken "De är chanslösa mot Reinfeldt", där Reinfeldt får bättre siffror än både Sahlin och Wetterstrand. Jag har inte satt mig in i denna undersökning, men konstaterar att den presenteras dagen efter att Björn Elmbrant på Dagens Arena tar upp hanteringen av sk opinionsundersökningar i svenska medier. Elmbrants text handlar om att media alltmer använder opinionsundersökningar okritiskt och för att väcka opinion snarare än att rapportera opinionsläget. DN/Synovates undersökning är kanske gjord på ett mer förtroendeingivande sätt eftersom mer specifika frågor har ställts om olika områden. Något som dock inte går att utläsa ur undersökningen är: hur påverkas svaren av att Reinfeldts motkandidater är kvinnor? Det skulle förmodligen inte vara alldeles lätt att vaska fram, oavsett hur man ställer frågorna, men det skulle vara intressant om man på något sätt problematiserade förtroendesiffrorna utifrån ett genusperspektiv och utifrån det faktum att Sverige ännu inte haft någon kvinna som statsminister - och inte förrän nu någon kvinna som statsministerkandidat. Det är därför glädjande att vi denna gång faktiskt har två kvinnor som nämns som möjliga kandidater! Mindre glädjande om de straffas för att de är just kvinnor.


Foto Maria Wetterstrand: Fredrik Hjerling; Foto Mona Sahlin: Niklas Palmklint

Nya partier och gamla

Jag måste säga att jag tycker det är intressant hur man retoriskt försöker spela ut andra partier genom att formulera vad man vill på nya sätt. Nya moderaterna tog över jobbfrågorna och genomförde en skattesänkarpolitik av vanligt moderatsnitt. Nya kristdemokraterna säger sig inte bara vara "verklighetens" eller "vanlighetens" folk (tidigare blogginlägg av mig och Olof) utan har även försökt värva röster genom att föra en retorik som säger att de ska arbeta för att politiken i mindre utsträckning ska lägga sig i. (Partiets koppling till frikyrkor är ur mitt perspektiv dock ganska ovanlig - och Anders Wijkmans kommentar i senaste VI (just den artikeln dock inte på nätet), när han nu som partioberoende intervjuas, om att han inte trodde att "underlivsfrågorna" skulle inta en så central position i KD är möjligen naiv men återspeglar också att KD kanske inte är så vanliga som de vill låta oss tro.) Den senaste variationen om att partierna inte ska lägga sig i går även igen hos Nya centern t ex i en kommentar till ett blogginlägg av Daniel Helldén där Gustav Andersson (centerpartist i Stockholms läns landsting) skriver:

Den viktigaste värderingen för oss centerpartister är övertygelsen att samhället ska växa underifrån, inte genom politisk centralplanering.

KD är välkänt för att vilja lägga sig i väldigt mycket av det som rör familjer och jag har överhuvudtaget svårt att tänka mig att någon engagerar sig politiskt om man inte vill vara med och påverka och planera samhället - däremot skiljer det sig mellan partierna i vilka frågor och på vilket sätt man vill styra utvecklingen. Här kan man inte annat än häpna över hur Nya centern (som verkligen gör skäl för epitetet "nya") så radikalt har brutit med vad vi utomstående har upplevt som grundläggande värderingar, vilket jag har kommenterat tidigare. Och nog underlättar någon form av politisk centralplanering en samordning och ett översiktligt angreppssätt som är en förutsättning för att motverka t ex negativ påverkan på miljön, frågor som åtminstone periodvis varit centrala även för centern. Sedan är nog miljöpartiet sedan gammalt minst lika måna om att gräsrötterna - eller ogräsrötterna med tanke på vår maskros - ska komma till tals och delta i beslut, som centerpartiet säger sig vara när de vill att samhället ska växa underifrån. Frågan är hur det vad gäller centerpartiet går ihop med den press som enskilda riksdagledamöter utsätts för när partipiskan viner i kärnkraftsfrågan* och tidigare i FRA-debatten.


*även om Sven Bergström (C) vidhåller att han inte påverkas av någon partipiska inför riksdagens ställningstagande om nya kärnkraftsreaktorer i juni.

Behövs tillväxt?

DN essä innehåller i dag en text av Christer Sanne. Den bygger på en brittisk rapport som dels ifrågsätter idén om att tillväxten hela tiden måste öka, dels visar på alternativa sätt att organisera samhälle och ekonomi (utan att fördenskull lämna det marknadsekonomiska systemet). Utgångspunkten är att vi nu

lever i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.

Rapporten visar på dessa utvägar - och Sanne poängterar det jag själv har varit inne på tidigare (även i kommentar till Peter Anderssons inlägg): det finns massor av ekonomer, men på det sätt ekonomutbildningarna är uppbyggda så fostras bara nya ekonomer som ser systemet på samma sätt. Alternativa ekonomiska teorier har i alla fall hittills haft ytterst begränsat utrymme inom dessa utbildningar. Och ser man det ekonomiska systemet som givet blir motståndet mot att ifrågasätta det betydligt större - i stället undersöker man villkor inom dessa givna förhållanden.

I slutet av essän kommer frågan upp hur vi ska nå fram. Även här pekar Sanne på en av mina käpphästar (som jag dock inte har bloggat om hittills) - inrättandet av Marknaden som något av en gudom. Det är inte sällan politiker gömmer sig bakom argument i stil med "nej, så kan vi inte göra för det skulle Marknaden inte gilla". Som om Marknaden skulle vara ett väsen, inte ett (av flera) redskap för att skapa det samhälle vi vill ha. Sanne skriver att

Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.

Ett större politiskt ansvarstagande, alltså, för vilka förutsättningar och spelregler vårt samhälle ska rätta sig efter för att vi ska nå den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhet vi nu i drygt 15 år har sagt oss sträva efter, men som vi ständigt motverkar genom de beslut vi fattar, på politisk såväl som på personlig nivå.

Är Hägglund anarkist?

Egentligen borde man inte bry sig. Hägglund har vevat samma visa två varv och är nu inne på det tredje (minst!), vilket rapporteras i DN. Som en raspig grammofonskiva som hakat upp sig går han på om att politiken inte ska lägga sig i hur vanligt folk lever. Det får mig fortfarande att undra över hur han definierar ord som vanlig och - inte minst - politik. För vad är politik om inte att bestämma hur resurser ska fördelas, var satsningar respektive nedskärningar ska göras, vilka beteenden som ska uppmuntras och vilka som ska motverkas genom olika former av morötter och piskor. Och vilka påverkas av resultatet? Jo, vanligt folk.

Abdikerar Hägglund härmed från hela uppdraget som politiker? Bevittnar vi i själva verket en ministers något långdragna avskedstagande? Det kanske i själva verket är så att Hägglund är anarkist? Löper Hägglund linan ut i sitt resonemang måste det i alla fall betyda att motstånd mot samkönade äktenskap och införande av religiös indoktrination av skolelever genom skrivningar om att man ska arbeta efter kristna värderingar i svensk skola (Alf Svenssons bidrag under sin tid i maktposition) är ett minne blott. Liksom många andra av de värderingsfrågor som kristdemokraterna brukar förknippas med. Det är ingen dålig nyhet!

Det obehagliga i sammanhanget är naturligtvis flirten med populismen och vittnesbörden om den intolerans som finns i kristdemokraterna. Samt polariseringen av hela det svenska folket i en vanlig del mot en misstänkliggjord elit av - ja vadå? Människor med från Hägglund avvikande läggning vad gäller sexualitet, genustänkande, kultursmak och åsikter om vad man bör tala om vid ett köksbord. Det är också intressant att det som Hägglund kritiserar, raljerandet om andra människors liv och åsikter och pekpinnarna om hur man ska leva, görs i ännu högre grad av honom själv. Men då är det rättfärdigat genom att han definierar målet för kritiken som en elit, och av talet om att så här lever vanliga människor, och de ska leva som Hägglund själv, minsann!

Några andra som kommenterat: Johan Westerholm och Linus Hellman