Fokus på klimat och utbildning – allt annat vore ansvarslöst

Idag beslutas Huddinges budget för 2015. Miljöpartiets förslag är tydligt: Miljö- och klimatinvesteringar och förskola och skola är i fokus. Miljö/klimat och utbildning är våra ödesfrågor för framtiden – klarar vi inte dem, klarar vi inget.

Majoriteten planerar att lägga åtskilliga miljoner av Huddingebornas skattepengar på anslutningar till Förbifart Stockholm. Ett projekt som vi vet kommer förvärra Stockholms trafikproblem, inte lösa dem som vägkramarna påstår. Istället föreslår Miljöpartiet att kommunen ska satsa på att förbereda bygget av den hett efterlängtade Spårväg syd och på rejäla investeringar för cykel. Alltfler väljer cykeln att ta sig fram på. Det måste uppmuntras med nya cykelvägar, moderna cykelparkeringar och andra åtgärder som gör det enklare och säkrare att cykla i Huddinge. För dem som även efter 2030 kommer behöva bil i Huddinge vill vi se till att det finns en ordentlig produktion av biogas och den är biogasen är tillgänglig för Huddingeborna.

Precis som under hela mandatperioden är Miljöpartiet det parti som satsar mest av alla på förskola och skola. Vi ser enorma behov i kommunens förskolor och skolor. Skolklasserna växer och i förskolorna minskar andelen förskollärare stadigt år från år. Huddinge hör till de allra sämsta kommunerna i landet när det gäller andelen högskoleutbildade pedagoger. Ska vi vända den utveckligen måste vi skjuta till pengar, så enkelt är det. Barn och unga måste få kosta pengar, annars lär det stå oss så mycket dyrare i slutändan.

Miljöpartiet vågar prioritera. Vi har inte råd med allt. Men klimatomställning och utbildning investerar vi rejält i. Allt annat vore ansvarslöst.

Grön medvind bäddar för maktskifte i Huddinge

Det finns goda chanser till maktskifte i Huddinge i höst. Inte minst tack vare en stark grön medvind i kommunen, visar en färsk opinionsmätning. Huddingeborna är redo för förändring efter 8 år med Alliansen.

I en SIFO-mätning om hur Huddingeborna tänker rösta i kommunalvalet får de rödgröna partierna 51,1 procent. Miljöpartiet stormar fram till 13,5 procent och har chans att fördubbla sina mandat om man ska tro SIFO.

Trenden är den samma i de båda andra kommuner som undersökts, Norrtälje och Järfälla. Gröna framgångar ser ut att bidra till maktskifte. I alla dessa kommuner tycks det finnas en stark törst efter rejäla satsningar på förskola och skola och efter en klimatomställning som är på riktigt.

Men i Huddinge är både Miljöpartiets och de rödgrönas uppgång särskilt stark. Man kan förstås inte veta vad det beror på. Men det är svårt att komma ifrån tanken på att den långa radda av oegentligheter som uppdagats i kommunen de senaste åren fått borgerliga väljare att tappa tålamodet. Det har handlat om upphandling a lá vilda västern och om kommunala tjänstemän som får hyra inköpta hus nära nog gratis. Rimligtvis finns nu en stark önskan om ett politiskt ledarskap som ser till att det blir ordning och reda med skattepengarna.

Det är sannerligen inte läge att ropa hej. Med all sannolikhet kommer de borgerliga partierna bli bättre på att mobilisera sina väljare när vi närmar oss valet. Men vi gröna kan ge oss ut i valrörelsen med vetskapen om att det finns en stor nyfikenhet och stora förhoppningar på oss. Känn medvinden och gå ut och visa att vi förtjänar väljarnas förtroende.

Gränslöst forskningsförakt

Politiska beslut fattas gång på gång i strid med gällande forskning. När Alliansen nu vill lägga ned Huddinge tal- och språkförskola påstår man att ”forskning visar att inkludering gynnar barn bäst”. Gång på gång har jag frågat vilken forskning det är man lutar sig mot. När svaret äntligen kom hänvisade man till en skrift som inte säger ett skvatt om de barn som nu ska fösas ihop i stora grupper. 
 
Det finns ingen forskning på hur barn med språkstörning påverkas av att gå i speciellt anpassade verksamheter jämfört med inkluderade verksamheter tillsammans med barn utan diagnos. Majoriteten lutar sig istället mot skriften ”Forskning för klassrummet” från Skolverket. Men i denna skrift nämns överhuvud taget inte barn med språkstörning. Den rör sig helt och hållet på ett övergripande och ideologiskt plan. Skriften har som utgångspunkt att diagnoser är av ondo, därmed tar den inte heller ställning till huruvida specifika grupper av barn gynnas eller missgynnas av inkludering.

En sak slår däremot Skolverkets skrift tydligt fast: när inkludering av barn med särskilda behov ska genomföras är det av största vikt att alla drar åt samma håll – från förvaltningsledning till pedagoger. Att köra över föräldrar och personal med bulldozer, som man nu gör, är alltså i direkt strid med den forskning majoriteten själva hänvisar till.

Grundtanken med inkludering är god. Det finns definitiv skäl att undvika att barn ”fastnar” i särskilda grupper. Men att lägga ned en mycket uppskattad och väl fungerande verksamhet som utvecklats under lång tid utan någon som helst analys av vad just dessa barn behöver och utan att förankra beslutet vare sig hos personal eller föräldrar är häpnadsväckande ansvarslöst.

Det gränslösa forskningsförakt den borgerliga majoriteten ger uttryck för tycker jag är obehagligt. När motorvägsprojektet Förbifart Stockholm diskuterades i våras var Huddinges kommunstyrelseordförande Daniel Dronjak Nordqvist (M) åtminstone ärlig nog att erkänna att han inte kände till någon forskning som stödde hans argument om att vägen skulle minska köerna. ”Det räcker med sunt förnuft", fnös han då. Än värre är det när majoriteten nu påstår sig ha stöd i forskning för att lägga ned tal- och språkförskolan – trots att denna forskning saknar relevans i sammanhanget.

Jag är glad över att vara med i ett parti som har respekt för kunskapen och tar avstamp i forskning när politiska ställningstaganden görs. Det ska vi fortsätta med!

Huddinge-Alliansen slår mot barnen - igen

Alliansmajoriteten i Huddinge slår återigen hårt mot utsatta barn. Först drogs taxitransporter till specialförskolorna in. Nu läggs Huddinge tal- och språkförskola ned och barnen med diagnosen språkstörning ska fösas ihop i stora grupper tillsammans med så kallade ”dragarbarn”, det vill säga barn utan diagnos. Argumentet är att ”inkludering” gynnar alla barn. Jag kan bara hoppas att ansvariga politiker nu hör de förtvivlade ropen från föräldrarna och ändrar beslutet.

Begreppet ”inkludering” har blivit religion. Till varje pris ska man undvika att särskilja barn med behov av särskilt stöd från andra barn. Tanken är god, men konsekvenserna kan bli förödande om man inte mycket noggrant ser till varje barns behov. Att som Jelena Drenjanin, moderat ordförande i förskolenämnden, genomdriva en ”inkludering” helt utan analys av vilka behov de berörda barnen har och hur de kan tillgodoses är djupt ansvarslöst.

Barn med språkstörning har svårt med samspel och kommunikation. Det är fullt möjligt att överbrygga de hinder detta innebär och hjälpa barnen att komma vidare i sin sociala och språkliga utveckling. Men det kräver ofta ett mycket medvetet arbetssätt. Barnen behöver en extremt tydlig struktur, kontinuitet och språklig stimulans på rätt nivå. I regel behöver de också mycket stöd av ständigt närvarande vuxna som kan hjälpa till att tolka situationer och uttrycka viljor och behov. Kort sagt: Barnen behöver små grupper och personal med spetskompetens.

Majoriteten är alltså - utan att föra dialog med pedagogerna - beredda att slå sönder de arbetslag som under lång tid arbetat fram en fungerande verksamhet. Risken är uppenbar att personalen – som är extremt svår att rekrytera – flyr kommunen.

Än lever hoppet. Än är inte sista ordet sagt. Den borgerliga majorieten har fortfrande chansen att tänka om.

Huddinge sviker barnen

Flera barn på tal- och språkförskolorna och andra specialförskolor i Huddinge har fått sina taxitransporter indragna av kommunen. Konsekvensen har blivit att flera av dem nu inte kommer till förskolan. På morgondagens kommunfullmäktige ställer vi tillsammans med Huddingepartiet och Socialdemokraterna majoriteten till svars för sveket mot barnen. 

Taxitransporterna är för många familjer helt avgörande för att barnen ska kunna ta sig till förskolan. De stora avstånden i kommunen kan göra det omöjligt för föräldrar utan bil att lämna och hämta sina barn på specialförskolorna och samtidigt få det övriga livet att gå ihop. För en del av barnen innebär ett kollektivt resande dessutom en så stor ansträngning att de sedan inte orkar delta i förskolans verksamhet. 

De indragna taxitransporterna sparar kommunen några ynka tusenlappar här och nu. Vad kostnaden blir på sikt kan vi bara fantisera om. Att låta barn misslyckas istället för att erbjuda en verksamhet där alla kan utvecklas utifrån sina förutsättningar kan i längden stå samhället dyrt. På tal- och språkförskolorna går barn med diagnosen ”grav språkstörning”. För att dessa barn ska kunna utveckla ett fungerande socialt samspel och komma vidare i sin språkutveckling är en lugn miljö och ett medvetet arbetssätt nödvändigt. De små barngrupperna, den höga personaltätheten och den specialistkompetens som dessa förskolor erbjuder är därför en förutsättning för barnens utveckling.

Om vi gröna kommer i majoritet efter valet är vår prioritering solklar: barn och unga ska sättas i första i rummet. Vi kommer konsekvent satsa på förskolor och skolor ända tills varenda unge får det de behöver för att lära och växa.

Förbifart eller förskolor?

Vad gagnar Huddinges kommuninvånare bäst? Hundratals miljoner på motorlederna Förbifart Stockholm och Södertörnsleden eller stora investeringar i cykelvägar, spårväg, biogas och nya förskolor och skolor?

Idag debatteras Huddinge kommuns budget för 2014. Miljöpartiets förslag är tydligt: vi investerar för framtiden. På barn och unga och klimatomställning. Det är närmast hissnande när man inser vilka resurser det finns att satsa om man låter bli att plöja ner de hundratals miljoner som Huddinge kommun planerar att spendera på Förbifart Stockholm och Södertörnsleden – vägprojekt som förvärrar trafikproblemen och mer eller mindre ödelägger möjligheterna att nå klimatmålen. Hur många cykelbanor man kan bygg. Hur mycket biogas som kan produceras. Hur många förskolor man kan bygga för att ge plats åt barnen i kommunens växande förskoleköer.

Politik är att välja. Miljöpartiet väljer att möta barns behov och bygga hållbar utveckling och väljer bort omoderna vägbyggen.

Läs här om hur den hälsofarliga luften riskerar att döda 20 bilister om året och här om hur den riskerar att bli dubbelt så dyr som beräknat.

Staten behövs för att lyfta kommunens skolor

Nu rapporteras att läraryrket blivit så impopulärt att den som kryssar i frågorna på högskoleprovet helt slumpmässigt kan ta sig in på lärarutbildningen. Hur är det möjligt att ett yrke där man varje dag får vara med när unga människor lär sig nya saker och utvecklar nya förmågor inte lockar fler? Kanske för att vi som är lärare alltför ofta vittnar om stress, otillräcklighet och brist på uppskattning. För att vända utvecklingen räcker inte att prata om skolan. Det krävs tydliga politiska prioriteringar från statligt håll.

I Miljöpartiet i Huddinge har vi stenhårt prioriterat satsningar på förskola och skola i våra budgetförslag de senaste åren. Vi har valt bort såväl skattesänkningar som stora satsningar på andra viktiga områden som kulturlivet för att lyfta skolan. Vi har lagt förslag som skulle göra skillnad och som skulle innebära en tydlig signal till Huddinges lärare om att vi tar deras situation på allvar. Fortbildningen skulle kunna stärkas och löneutrymmet växa. Men ärligt talat skulle de extra pengar vi fått fram (i storleksordningen 15-30 miljoner) inte göra några underverk. Det handlar i bästa fall om pengar som motsvarar någon enstaka lärartjänst per skola. Om våra lärare ska få verklig avlastning med mer tid för att se varje elev och för att utveckla pedagogiken måste det också till rejäla statliga satsningar.

Miljöpartiets nya förslag om satsningar på karriärtjänster i förskola och skola är bra. Det ska finnas plats för lärare som vill och kan det lilla extra. Att MP till skillnad från regeringen sätter skolan före skattesänkningar är viktigt. Likaså att MP till skillnad från regeringen ser vikten av att lyfta den skolform där allt börjar: förskolan. Jag utgår ifrån att det gröna budgetförslag vi går till val på också kommer att innehålla satsningar som kommer göra vardagen lättare för den stora massan lärare som gnetar på i klassrummet varje dag för att eleverna ska växa.

Det är underbart att undervisa. Skapar vi rätt förutsättningar för dem som väljer läraryrket kan det inte vara svårt att locka fler till lärarutbildningarna.

 

Karin Reuterswärd på tvillingbloggen Södertäljeperspektiv har tamejfan fått nog.

Bilen eller barnet - vad går först vid förskolan?

Frågan i rubriken kan tyckas löjlig. Självklart svarar väl alla barnet. Barnets bästa går alltid först, och detta måste väl ändå gälla lite extra vid förskolorna, som ju är en miljö utvecklad speciellt för små barn. Men frågan är ändå relevant att ställa om vi tittar på hur den fysiska planeringen kring våra förskolor ser ut i Huddinge.

Förskolorna är alltid omgärdade av höga staket och med grindar med dubbla eller tredubbla barnsäkringar, så att inte barnen ska råka smita ut och hamna i potentiellt farliga situationer, som att till exempel vandra ut i trafiken. Det är självklart och det är bra. Men det som kommunen inte alltid verkar ha tänkt på är att barnen ju också ska komma till och från förskolan, och här är barnets företräde framför bilen inte alls lika självklart.

Trots att de flesta föräldrar väljer en förskola som ligger geografiskt nära hemmet och därmed har också många barn en förskola som är inom gångavstånd. Ändå tycks det nästan tvingande att ta bilen om du som förälder vill att ditt barn ska komma säkert fram till förskolan. Vid gamla förskolor kanske det går att skylla på att vi var mindre medvetna om trafiksäkerhet förr och den totala trafikmängden var också mindre än idag. Låt oss därför titta på hur det ser ut vid en ny, modern förskola i dagens Huddinge - Visättravallen i Visättra.

Det finns en gång- och cykelväg från Visättra centrum ner till Visättra sportcenter. Det finns dock endast ett ställe att komma över från gång- och cykel till den trottoar som leder till förskolan, som ser ut som på bilden. Notera att detta inte är ett övergångsställe, då både skylt och vägmarkeringar saknas. Dessa fanns tidigare, men har tagits bort. Bilarnas framkomlighet prioriteras med andra ord, framför gående föräldrar med barn.

När du kommer ner till förskolan möts du av Huddinge kommuns policy för snöröjning. För att hålla bilparkeringen fri så har snö och is lagts upp på trottoaren, så att enda sättet att ta sig fram som gående är att gå ut i bilvägen, återigen utan övergångsställe. Bilarnas parkering prioriteras framför gående barns trafiksäkerhet. Nedanför parkeringen pågår nu grävarbeten vilket gör att parkeringen även fungerar som transportsträcka för tunga lastbilar.

 

Vid Visättra centrum pågår dessutom just nu en upprustning av torget. En byggarbetsplats som många barnvagnsrullande föräldrar måste ta sig förbi för att komma till förskolan. Här har entreprenören ställt upp en avfallscontainer så nära vägkanten att den sticker ut i vägen och effektivt helt blockerar sikten åt vänster för gående, tills de redan är ute i gatan. Hur många ser om det kommer en bil till vänster i denna bild? Och hur många bilister ser barnvagnen?

Det är tydligt att det är betydligt lättare att prata om att sätta barnens behov först, än att göra det till verklighet i fysisk planering. Som förälder finns det en enda prioritet som överskuggar allting annat: barnens säkerhet och välbefinnande. Om kommunen planerar förskolor och gator så att bilen är det enda sätt att komma säkert till förskolan, då tar fler föräldrar bilen. Då ökar trafiken kring förskolan, och fler föräldrar känner sig osäkra inför att gå till förskolan. Det leder till att fler tar bilen... och så fortsätter spiralen.

Är det verkligen rimligt att prioritera bilen framför barnens välbefinnande? Att fler tar bilen till förskolan är inte bara ett trafiksäkerhetsproblem - det ger också mer buller, sämre luft och påverkar alltså våra barns hälsa negativt. Det är inga svårigheter att tänka om och sätta barnen först. Säkra upp gångvägarna med övergångsställen, låt inte snöröjarna tvinga ut barn på gatan och lägg parkeringsplatsen en bit ifrån förskolans ingång, Det är faktiskt inte svårare än så.

Förskolebristen resultat av dålig politik

Det råder akut brist på förskoleplatser i Huddinge. Många barn och föräldrar kommer att få resa långt till förskolan och andra riskerar att bli helt utan plats. För att komma till rätta med problemen krävs en politisk kursomläggning i Huddinge. Barn måste prioriteras före industri och handel.

Kommunen förklarar situationen med brist på mark att bygga förskolor på. Men markbristen är inte ett öde som drabbat kommunen. Den är resultatet av den förda politiken. Den borgliga majoriteten har allt för lättvindigt sålt mark. Industrier och köpcentrum har satts före behovet av kommunal service. För att långsiktigt lösa situationenen måste kommunen bättre värna sin mark. Miljöpartiet ser gärna att kommunen också köper mark som kan användas för förskolor och annan välfärdsverksamhet. Barnen först – kommersen sist!

Nordkorea-inspirerad skönmålning av läget i förskolan

Som jag bloggade om för en tid sedan riktar Skolinspektionen kritik mot förskolan i Huddinge kommun. Men kommunen trumpetar ut på sin hemsida att "Huddinges förskolor får högt betyg av skolinspektionen". Den kritik som framförs nämns inte med ett ord.

Skolinspektionen slår ner på att den stora bristen på förskollärare gör att många av Huddinges förskolebarn inte får den pedagogiska verksamhet läroplanen ger dem rätt till. På en del håll präglas verksamheten helt av omsorg, medan det lekfulla och lustfyllda lärandet lyser med sin frånvaro. Även genusarbetet och modersmålsstödet kritiseras av myndigheten. Hur förvaltningen kommer till slutsatsen att man får "högt betyg" är en gåta.

Om problemen inte skyls över kan vi göra något åt dem. Med satsningar – istället för de nedskärningar Alliansen nu planerar för – kan vi locka fler förskollärare till kommunen. Den personal som dagligen gör enastående insatser i våra förskolor trots mycket knappa resurser förtjänar högre löner, mer fortbildning och bättre arbetsvillkor. Det åstadkommer man med hjälp av politiska prioriteringar – inte genom att skyla över problemen.

Tyvärr är skönmålning i nordkoreansk stil ingen ovanlighet i kommunens kommunikation. Eller kanske är det snarare möbeljättar och hamburgerkedjor som tjänar som förebilder. Det förefaller viktigare att värna kommunens "varumärke" än att ge korrekt information till kommuninvånarna. Kommunens kommunikation om vansinnesprojekten Södertörnsleden och Förbifart Stockholm bjuder på åtskilliga hårresande exempel.

Vi kan inte acceptera att vi som bor i kommunen inte betraktas som medborgare, med rätt att få veta hur saker och ting förhåller sig, utan kunder som ska hållas på gott humör. Låt oss ta strid för demokratin i Huddinge kommun!

Tuff kritik mot Huddinges förskolor

Huddinge har inte råd med nedskärningar. Behoven i välfärden är för stora. På detta tema bloggade jag i söndags och nu kommer ytterligare ett vittnesmål i form av skolinspektionens rapport från granskningen av Huddinges förskolor – som innehåller svidande kritik på många punkter. Inte minst är det tydligt i rapporten att Huddinges barn inte får någon likvärdig förskola. På många håll leder exempelvis den akuta bristen på förskollärare och låg personaltäthet till att barnen inte får den pedagogiska verksamhet man har rätt till. Alla barn får inte heller det stöd att utveckla sitt modersmål som läroplanen föreskriver – och som är så viktigt av så många skäl, bland annat för en gynnsam utveckling av barnens svenska språk. Enligt rapporten finns det också en bristande medvetenhet och kunskap för att kunna motverka traditionella könsroller (Läroplanen nöjer sig inte med något allmänt ”alla-är-lika-mycket-värda”-gullande utan kräver att förskolan aktivt motverkar traditionella könsroller.)

Allt detta är saker som vi från Miljöpartiet lyft fram – och anslagit pengar för – under lång tid. När vi nu har skolinspektionen i ryggen blir det möjligen svårare för majoriteten att bortse från det vi säger. Men det är en sak att ”dela oron” och ”lyssna in” som det är så populärt att göra nuförtiden. Jag skulle bli förvånad om vi inte återigen är ensamma om att orka prioritera satsningar på förskola och skola när det är dags för budget i juni.

I sammanhanget är det också viktigt att lyfta fram de heroiska insatser personalen dagligen gör på våra förskolor. Kritik från skolinspektionen mot verksamheten riskerar förstås att tas emot som ett slag i ansiktet för de hårt arbetande pedagoger som trollar med knäna för att ge barnen den bästa tänkbara förskoletid. Ge dem rimliga förutsättningar att utveckla verksamheten!

Valfrihet är gott - för den som väljer fettsnålt

Valfrihet är ett honörsord för Huddinges borgliga majoritet. Men när föräldrar till barn på kommunens förskolor och skolor – med stöd av forskare och läkare – vill välja annan kost för sina barn då tar det stopp. Det är Livsmedelsverkets riktlinjer som alla ska rätta sig efter – trots att dessa riktlinjer är starkt ifrågasatta av många forskare.

Livsmedelsverket menar att livsmedel med hög andel mättat fett är ohälsosamma för såväl barn som vuxna. Mjölk som är fetare än lättmjölk och smörbaserade bordsmargarin som Bregott går bort. Föräldrar på förskolor i Huddinge som inte velat att barn ska äta Becel, ett bordsmargarin med kemiskt omarbetat fett, och till och med erbjudit sig att skicka med barnen Bregott har fått nej. Trots att de visat på åtskilliga vetenskapliga studier som tyder på att kostråden är helt felaktiga och bl.a. riskerar leda till en ökning av hjärt-kärlsjukdomar till följd av överintag av fleromättade omega 6-fettsyror från fröoljor.

Hård kritik har också riktats mot hur Livsmedelsverket handskas med de vetenskapliga studier som myndigheten stödjer sina kostråd på. En grupp läkare och forskare med docent Uffe Ravnskov i spetsen gör en genomgång av de 72 studier man lutar sig mot och avfärdar 70 av dem som irrelevanta.

Jag tar inte ställning till vad som är rätt och fel vad gäller kostval. Men när den vetenskapliga diskussionen är så oerhört infekterad tycker jag inte det vore för mycket begärt att kommunen erbjuder smörbaserade bordsmargarin och mellanmjölk eller standardmjölk som alternativ. Den hårdnackade inställning man har nu anser jag är respektlös mot pålästa föräldrar med tydliga uppfattningar om vilken kost de vill att deras barn ska få. Därför har jag skrivit en motion till kommunfullmäktige om detta och tänker kämpa för att den ska bifallas!

Sätt ljuset på ungas stress

Sitter och halvslumrar med näsan i kommunfullmäktigehandlingar, men piggnar till inför en angelägen interpellation av S-märkta ledamöterna Natalie Sial och Victoria Brikho som belyser problemet med många elevers upplevelse av stress och oro i skolan.

I mitt jobb som högstadielärare möter jag dagligen elever som känner att det är omöjligt att få tiden att räcka till – och än mer omöjligt att själva räcka till. Frågan är stor och förtjänar att diskuteras med ett större djup än vad en svensklärare kan prestera en söndagseftermiddag, stressad över att inte ha formulerat alla de uppgifter eleverna ska prackas på i veckan så att nästkommande veckoslut kan ägnas åt att beskriva vad samma elever bör förbättra för få en så gynnsam utveckling som möjligt i ämnet. Men låt mig kasta ur mig några tankar om hur problemet kan angripas.

Först och främst tänker jag att vi måste skapa en skola som har en helhetssyn på sina elever. Hur mycket man än vurmar för ”fokus på kunskap” måste man inse att människor som inte mår bra, i längden inte heller presterar. En åtgärd är att återupprätta skolhälsovården, hur otidsenligt det än ter sig. Kuratorer, skolsköterskor och annan personal som ser eleverna som hela människor behövs mer än någonsin när vi lärare förväntas pressa ur eleverna högre och högre prestationer, om inte annat för att värna skolans position i betygsstatistiken.

Den fysiska miljön har en större betydelse för vårt välbefinnande än de flesta av oss kan föreställa sig. Det finns det gott om forskning som visar. Tyvärr är arbetsmiljön undermålig på många skolor, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Det är slitet, färglöst och trasigt i allt för många klassrum och korridorer. Luften är många gånger stillastående och bullret öronbedövande. Därför applåderar jag att en skol-ROT som ska hjälpa kommunerna att rusta upp eftersatta skolor är ett av förslagen i den gröna skuggbudgeten.

Också i mitt tidigare arbete som förskollärare mötte jag stressade barn, även om det tog sig andra uttryck än på högstadiet. När det gäller yngre barn handlar det mycket om storleken på klasser och barngrupper. Jag har tidigare bloggat om hur psykologer varnar för bestående skador hos barn som lider av stress på grund av stora barngrupper. I det här sammanhanget intar fritidshemmen en särställning, där grupper med en bra bit över 50 barn inte hör till ovanligheterna.

De åtgärder som behövs för att göra något åt barns och ungas stress kostar förstås pengar. Mycket pengar. Jag är därför glad att mitt parti, både på riksplanet och lokalt i Huddinge, visar att man menar allvar när man kallar sig det nya skolpartiet. Miljöpartiet är det parti som inte bara pratar om skolan utan också är beredda att skjuta till resurser.

Insatser i skolor och förskolor är nödvändiga. Men vi ska naturligtvis inte lura oss att tro att skolan är en isolerad ö i samhället. När föräldrar ringer och förklarar vilken katastrof det vore om deras barn bara skulle få näst högsta betyg blir det tydligt hur prestation för många blivit det enda som räknas i tillvaron. Som jag ser det måste vi ta en rejäl funderare över hur vi kan stärka värden som gemenskap och solidaritet. Prestationshetsen hör intimt samman med tillväxthetsen. Min eviga käpphäst om arbetstidsförkortning är inte någon quick fix men kanske ett steg i riktning mot ett samhälle som breder plats för människors samvaro snarare än konkurrens.

Majoritet för rätt till mer tid i förskolan?

Trots att folkpartiet under hela mandatperioden varit med om att rösta emot miljöpartiets, socialdemokraternas och vänsterns förslag om att öka tiden för barn till arbetslösa och föräldralediga i förskolan säger man nu i sitt kommunalpolitiska valmaterial att man går till val på att öka tiden för dessa barn. I Malin Danielssons (kommunalråd FP) personvalskampanj specificeras siffran till att nuvarande "15-timmarsbarn" ska ha rätt till 30 timmar. Betyder det att oavsett vilka partier som bildar majoritet i Huddinge efter valet kommer tiden att utökas om majoritet i frågan kan nås över blockgränsen? Man kan bara hoppas, för det är inte rimligt att barns rätt till förskola ska begränsas i sådan utsträckning av föräldrarnas situation när forskningen visar vilka fördelar man t ex sedan har i skolan om man har haft tillgång till förskolan och dess pedagogik.

Klimat, jobb och välfärd - rätt rödgrön väg!

De rödgröna partierna är överens. Det är satsningar på välfärd, jobb och klimatinvesteringar som gäller. Till detta kommer de rödgröna använda varje krona som regeringen föreslår i ytterligare skattesänkningar.

Jag kan inte göra annat än att applådera. (Jo, jag skulle förstås kunna skriva en kritisk betraktelse över utspelspolitiken och över att båda blocken tycks förhålla sig mer till varandra än till framtiden. Men det får bli en annan gång, nu gäller det att tydliggöra alternativen.)

Menar vi allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle då är det offensiva satsningar NU som gäller. Och ska vi med trovärdighet tala om vikten av god utbildning för att möta framtiden krävs handling när förskolegrupper med över 20 barn och lågstadieklasser med runt 30 elever är legio.

Samtidigt slår 23 psykologer i Göteborg larm om att de stora grupperna i många förskolor och skolor leder till en stress hos barnen som kan ge bestående skador. Jag jobbar själv på en förskola med över 20 barn i grupperna och tvivlar inte på att psykologerna har fog för sin oro. (Läs vad Karin tidigare har skrivit i ämnet här och här.

Förskolan som arbetsmiljö - för barn och vuxna!

DN skriver i dag om buller i förskolan, apropå en Umeåbaserad studie om detta. En stor andel av personalen har problem med t ex tinnitus och behöver en helt ljudfri miljö utanför arbetet. Visst jobbas det med olika ljuddämpande metoder - men det som verkar vara en genomgående lösning är att minska barngruppernas storlek. Jag har tagit upp frågan nyligen, apropå Stockholmsmoderaternas utspel och snabba återtagande om att slopa maxantalet för barngrupperna. Här finns ytterligare skäl att tänka sig för vad gäller storleken på barngrupper. Det är inte bara personaltäthet det handlar om. Och det vet ju egentligen varje människa att det är stimmigare, rörigare och mindre personligt att röra sig i en stor grupp än i en liten. Det är märkligt att det så lätt förträngs att det är både barns och vuxnas arbetsmiljö det handlar om!

I det senaste numret av Barnens bokklubbs tidning Barnposten tas också vikten av interaktion för barns utveckling upp med hänvisning till brittisk forskning. Min fasta övertygelse är att det blir lättare att se till att den interaktionen fungerar i mindre grupper än i stora. Man visar också att treåringar som dagligen får höra berättelser ligger före vid skolstart inte bara vad gäller språk och kommunikation utan också med andra förmågor som matte, och att detta är ett försprång som de behåller. Däremot ger det ingen vinst att kunna alfabetet eller att kunna räkna tidigt, det försprånget tar de andra snart ikapp.

Vad gäller barngruppernas storlek är detta också något som är synnerligen relevant för fritidshemmen där de ofta är mångdubbelt större jämfört med förskolan. Visst klarar större barn större grupper - men i många fall är de på fritidshemmen så stora att det inte finns något utrymme att bedriva en vettig pedagogisk verksamhet. Det vore intressant att få en bullerstudie från den miljön också!

Apropå övergången förskola-förskoleklass (men i min värld också fritidshem) skriver bloggen På förskolan om det märkliga i hur fort nyfikna förskolebarn tappar lusten för att lära när de hamnar i skolmiljön. Som man ser av kommentarerna är det olika inställningar till hur generaliserbart detta är, men det är en utmaning att få denna övergång att bli lustfylld och utmanande. Jag har en ännu inte färdigbearbetad tanke om att de stora grupper som även är i förskoleklassen och sedan de lägre årskurserna gör att det blir svårt för läraren/lärarna att hinna med alla barn, vilket innebär att stödet hemifrån kanske i synnerhet från årskurs ett blir centralt och att de barn som inte stöttas lika mycket hemma redan från början riskerar att halka efter - något som inte stimulerar nyfikenhet och inlärning.

Maxantal eller inte i förskolans barngrupper

Jag hann aldrig skriva något inlägg om förskolan i går, då både SvD och DN (inte hittat på nätet) tog upp barngruppernas storlek. DN med en artikel om att det inte är personaltäthet (dvs proportionen pedagoger-barn) som är det viktigaste, utan att det även spelar stor roll hur stora barngrupperna är i absoluta tal. SvD redogjorde för att moderaterna i Stockholm ville slopa taket för hur många barn man ska ha per grupp.

När jag nu satte mig för att skriva har moderaterna enligt SvD redan vänt och vill inte längre ta bort max-taket, åtminstone inte under kommande mandatperiod. Jag känner dock igen tongångarna från Förskolenämnden i Huddinge där man inte heller gärna diskuterar maxantal i absoluta tal, utan driver tesen att det viktiga är personaltätheten och hur man delar in avdelningen i mindre grupper, något som i DN motsägs både av Skolverket och psykologen Birgitta Lidholt. Lidholt lyfter fram barnens behov och att dessa inte tillgodoses i alltför stora grupper, men påpekar också att förskollärare är en av de yrkesgrupper som löper störst risk att drabbas av utmattningsdepression. Även om detta har flera skäl så underlättar knappast stora barngrupper arbetet.

Naturligtvis är inte allt frid och fröjd med "rätt" antal barn i barngruppen, annan kvalitetsgranskning måste också till, men det är en riktningsangivelse. Utan tak blir "allt" OK. Jag kan t ex konstatera att Huddinge åtminstone i de förskolor jag känner till ligger långt från Skolverkets rekommendationer om att 15 barn på 3 heltidstjänster är lagom för 3-5-åringarna, medan de yngre barnen behöver mindre grupper. Mina egna erfarenheter som förskoleföräldrar säger att det är vanligare med 15 barn per yngrebarnsgrupp med 3 personal och 20-21 för äldre barn. Och utöver barnens behov och personalens utsatthet för stress undrar jag hur smittospridning påverkas av ju fler barn man har per grupp. (Detta gäller kanske i ännu högre grad på fritidshemmen där det inte är ovanligt i Huddinge att man har 50-talet barn (eller fler) per fritidshemsavdelning - det är väl inte märkligt att t ex löss vandrar runt runt mellan barnen, för hur får man under en längre period 50 familjer att luskamma sina barn återkommande och samtidigt?! Och detta är våra barns och personalens arbetsmiljö!)

Också Pedagogiska magasinet har skrivit om svensk förskolas kvalitet (se Lärarnas nyheter) och när förhoppningen om att den bok som Lidholt bidragit till (tillsammans med Magnus Kihlbom och Gunilla Niss) ska skapa en konstruktiv diskussion om kvaliteten i förskolan. Vi får hoppas på det!

Svenska kyrkan tillåts sätta normen i Huddinges förskolor och skolor

I DN tar man i dag upp diskussionen om friskolor med religiös anknytning. Men hur ser det ut i de kommunala skolorna? I Sverige har vi religionsfrihet och anser oss leva i ett sekulärt samhälle, vilket bland annat har lett till att Svenska kyrkan har skilts från staten. Trots det - eller pga detta - låter åtminstone flera av Huddinges kommunala förskolor och skolor Svenska kyrkan sätta normen. Redan i förskolan bjuder lokala församlingar i Svenska kyrkan in sig för att träffa femåringarna på förskolan, och därefter bjuds femåringarna in till kyrkan (gäller förskolor i centrala Huddinge såväl som i Skogås). I Skogås har barnen i förskoleklassen sedan bjudits in till ett julspel i Mariakyrkan, vilket i 1:a klass följdes av inbjudan till julspel (igen) och ett studiebesök i kyrkan bland annat med beskrivning av dopceremoni. På tre år har barnen alltså haft fem kontakter med Svenska kyrkan, ingen med någon annan religion/församling, vilket bara kan betraktas som ett framgångsrikt systematiskt arbete från Svenska kyrkans sida med att förstärka kristendomen i deras tappning som norm för det svenska samhället.

Från förskolornas/skolornas sida försvaras besöken i allmänhet med att man har till uppgift att lära barnen om svenska traditioner. Det må så vara, men låter man kyrkan sköta den undervisningen har man bidragit till att sätta normen att i Sverige är vi kristna och döper vi våra barn, när våra traditioner i själva verket är ett mishmash av bland annat gamla sedvänjor från asatron, nyare kristna högtider samt annektering av tidigare "hedniska" högtider med nya kristna etiketter och inte minst diverse kommersialiseringar av dessa. Vidare innebär överlåtandet av "traditionsundervisningen" på kyrkan att man ger spelrum åt påståenden som "det var inte Josef som var Jesus pappa, utan det var Gud" samt "det var Gud som skapade världen" (båda citat från min sjuåriga dotter efter det senaste studiebesöket i kyrkan), något som från mitt perspektiv gränsar till vidskeplighet och definitivt inte platsar i den skola på vetenskaplig grund jag förespråkar (varken jungfrufödsel hos människor eller någon guds roll i världens/universums uppkomst har såvitt jag vet hittills kunnat beläggas vetenskapligt*).

Religionsundervisning i skolorna är oerhört viktigt - och blir med globaliseringsprocesser och mångfalden i samhället ännu viktigare. Men då måste man också redan från början etablera förståelsen hos barnen för det som annars kommer att uppfattas som "det främmande" och därigenom även riskerar att bli skrämmande. Skolans lärare bör därför stå för undervisningen vad gäller traditioner och olika religioner. Sedan kan man gå på studiebesök hos flera olika trosamfund och lära sig att det finns olika sätt att hantera dessa frågor - inklusive att inte bekänna sig till någon tro alls.

Några som bloggar om religiösa friskolor: Trollhare och Fredrik

* För att inte missförstås så påpekar jag redan nu att jag inte har något emot att man tror på jungfrufödsel eller att en gud av något slag skapade världen, det jag vänder mig emot är när det berättas på ett sådant sätt att barn uppfattar det som sanning - i synnerhet i sammanhang knutna till skolan, som är intimt förknippad med att man ska lära sig hur saker och ting fungerar och vad som är etablerad kunskap.

Kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget i Stockholm stad

Gratistidningen City kommenterar i dag efter en rundringning till Stockholm stads stadsdelsförvaltningar att vårdnadsbidraget till övervägande del (93%) tas ut av kvinnor. Detta tycker inte Ewa Samuelsson (KD) är något som helst problem eftersom hon menar att det handlar om så kort tid. Samtidigt påpekar Christine Gilljam (utvecklingschef hos Diskrimineringsombudsmannen) att forskning visar att ju längre man är borta från arbetsmarknaden desto svårare blir det att komma in på den. Vårdnadsbidraget är alltså något som kan få framtida konsekvenser för kvinnornas försörjning.

I Stockholm går det uppenbarligen att få ut sådan statistik, medan den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun har nekat till att införa könsbaserad statistik om uttag av vårdnadsbidrag (efter yrkande av MP och S vid nämndsammanträde den 5 maj 2009 under ärendet Delårsrapport, vilket majoriteten avslog). Vi skrev i vårt yrkande

"Att redovisa vårdnadsbidraget genom könsbaserad statistik skulle synliggöra förhållandena mellan könen och innebära en möjlighet att genomföra en genus- och
konsekvensanalys av vårdnadsbidraget."

Kanske vill man inte ha upp en sådan diskussion med konkreta siffror som visar hur det faktiskt ser ut?

Kommuner måste våga ställa miljökrav vid upphandling!

DN rapporterar att många kommuner är dåliga på att ställa miljökrav vid upphandlingar, och att det när det görs ofta handlar om ja/nej-frågor som "Har företaget miljöpolicy?". Tyvärr gör det mig inte ett dugg häpen. Jag tror att det väldigt ofta händer att man helt enkelt söker det anbud som ger den lägsta kostnaden, för att det är enklast så eller av okunskap. Att jämföra slutsummor är mindre komplicerat än att jämföra vad som ligger bakom den producerade varan/tjänsten. Och många verkar tro att man måste välja det anbud som ger lägsta pris - men det handlar mycket om vilka krav man ställer vid upphandlingen. Och här kan kommunerna helt klart bli vassare.

Jag har tidigare bloggat om mina erfarenheter från Förskolenämnden i Huddinge där jag tills alldeles nyligen varit ordinarie ledamot för miljöpartiet och där den borgerliga majoriteten inte har lyckats uppnå ens minimalt ställda mål om miljöledningsarbete. Och utan systematiskt miljöarbete, t ex genom miljöledningssystem, blir alla framgångar slumpvisa och oerhört personberoende. Där det finns enskilda tjänstemän som driver på kan man trots allt nå resultat, men det är betydligt mer sårbart att lita till dessa individer jämfört med om miljöarbetet är införlivat i organisationen. Här finns mycket kvar att göra!