Vanligt folk

Lyssnar på någon sorts morgonTV i ett väntrum och hör hovets Tarras-Wahlberg (?) deklarera att till kvällens fest i samband med prinsessebröllop så har landshövdingarna fått bjuda med representanter för Svenska Folket, och det ska inte vara  några höjdare utan vanliga människor som rap-artister och ishockeyspelare. Undrar om det är samma människor som Hägglund (KD) refererar till med sitt verklighetens folk?

Välkommen till mitt köksbord, Hägglund!

Det är några dagar sedan Hägglund gjorde sitt senaste utspel, den här gången på Aftonbladets debattsida. Jag har bloggat om några av de tidigare. Nu upprepar han begreppet verklighetens folk och att dess representanter återfinns vid köksborden och inte i några andra forum. På det sättet kan han genast diskvalificera alla andra synpunkter som ogiltiga; eftersom de inte förs fram från ett köksbord är de inte verkliga. Sådan tur då att mitt eget bloggande i allmänhet försiggår just från mitt köksbord! För eftersom Hägglund redan har definierat verklighetens folk som bland annat dem som är emot genusperspektiv i förskolan, som ställer sig oförstående till icke-föreställande konst och tycker att de teaterpjäser som ges är påhopp på folks sätt att leva (alltihop exempel ur Hägglunds famösa Almedalstal eller senare utspel) så är det troligt att han också kommer att få höra sådana synpunkter vid sina köksbordsmöten. Som man ropar får man svar, och har man redan definierat vad verklighetens folk ska tycka så säger det sig ju självt att tycker de något annat så hör de inte till verklighetens folk. (Se även Peter Anderssons (s) kommentar om Hägglunds köksbordsmöten och urvalsprinciper.)

Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!

Är Hägglund anarkist?

Egentligen borde man inte bry sig. Hägglund har vevat samma visa två varv och är nu inne på det tredje (minst!), vilket rapporteras i DN. Som en raspig grammofonskiva som hakat upp sig går han på om att politiken inte ska lägga sig i hur vanligt folk lever. Det får mig fortfarande att undra över hur han definierar ord som vanlig och - inte minst - politik. För vad är politik om inte att bestämma hur resurser ska fördelas, var satsningar respektive nedskärningar ska göras, vilka beteenden som ska uppmuntras och vilka som ska motverkas genom olika former av morötter och piskor. Och vilka påverkas av resultatet? Jo, vanligt folk.

Abdikerar Hägglund härmed från hela uppdraget som politiker? Bevittnar vi i själva verket en ministers något långdragna avskedstagande? Det kanske i själva verket är så att Hägglund är anarkist? Löper Hägglund linan ut i sitt resonemang måste det i alla fall betyda att motstånd mot samkönade äktenskap och införande av religiös indoktrination av skolelever genom skrivningar om att man ska arbeta efter kristna värderingar i svensk skola (Alf Svenssons bidrag under sin tid i maktposition) är ett minne blott. Liksom många andra av de värderingsfrågor som kristdemokraterna brukar förknippas med. Det är ingen dålig nyhet!

Det obehagliga i sammanhanget är naturligtvis flirten med populismen och vittnesbörden om den intolerans som finns i kristdemokraterna. Samt polariseringen av hela det svenska folket i en vanlig del mot en misstänkliggjord elit av - ja vadå? Människor med från Hägglund avvikande läggning vad gäller sexualitet, genustänkande, kultursmak och åsikter om vad man bör tala om vid ett köksbord. Det är också intressant att det som Hägglund kritiserar, raljerandet om andra människors liv och åsikter och pekpinnarna om hur man ska leva, görs i ännu högre grad av honom själv. Men då är det rättfärdigat genom att han definierar målet för kritiken som en elit, och av talet om att så här lever vanliga människor, och de ska leva som Hägglund själv, minsann!

Några andra som kommenterat: Johan Westerholm och Linus Hellman

Nej till mångfald, fram för enfald?!

Det som jag trodde var ett klavertramp i Almedalstalet (som jag bloggat om här) visar sig vara Hägglunds fulla allvar, eftersom han återkommer med att i dag på DN debatt veva samma visa en gång till. På samma sätt som Reinfeldt med sina nygamla moderater kidnappade begreppet arbetarparti är nu Hägglund ute efter att trumma in sin definition av "vanligt folk" som den gällande normen. Vanligt folk sticker inte ut, vanligt folk "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest" (Hägglund i Almedalstalet), vanligt folk uppfattar sig enligt Hägglund som styrda av en kulturell elit som talar om för dem hur de ska bete sig. Till eliten räknar sig tydligen inte Hägglund själv, nej han är en av de vanliga, oavsett sin politiska och - förmodar jag - ekonomiska maktställning.

Hägglund skriver bland annat i debattartikeln:

Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.

Säger partiledaren för det parti där Alf Svensson tidigare i regeringsställning absolut skulle ha in "kristna värderingar" i styrdokument för skolan - tar man Hägglund på allvar innebär det att det är skillnad på elit och elit, och skillnad på ideologi och ideologi. Skillnaden består i att Hägglund vill verka för ett homogeniserat Sverige, han känner sig hotad av dem som vill att människor ska slippa styras så hårt av normer och värderingar, som vill öka toleransen för avvikelser från vanlighetsnormen oavsett om det handlar om könsroller, familjekonstellationer, sexuella preferenser eller något annat.

Det är klart att för ett parti som är på vippen att halka ur riksdagen finns allt att vinna i att definiera sig som företrädare för det vanliga folket - förutsatt att den förmodade majoriteten av vanligt folk definierar sig på det sätt som Hägglund vill samt inte minst accepterar utestängandet av alla dem som inte passar in. För ve den som avviker från Hägglunds definition av "vanlighet" - den blir genast inklassad i en kulturell vänsterelit och anklagad för att se ner på de sk vanliga människorna. Jag undrar vad liberalerna säger om det? Jag för min del tycker det ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att resonera, med utestängande av allt som särskiljer i stället för tolerans och uppskattning av allas våra olika styrkor och erfarenheter.


Andra som bloggat: Tomas Eriksson (mp), Peter Andersson (s), Kent Persson (m) m fl