Moderaterna ger SD nyckelroll i Huddinge

Moderaterna i Huddinge skickade igår ett pressmeddelande med budskapet att de tänker fortsätta styra kommunen, trots att den sittande majoriteten har tappat och inte längre har majoritet. Hur ska detta gå till? Svaret är lika skrämmande som enkelt: SD får vågmästarrollen och kan därmed hjälpa Moderaterna att sitta kvar trots valförlusten.

Sanningen är att väljarna inte gett majoritet åt något block. Moderaterna tappar kraftigt, medan övriga alliansen (FP, C och KD) totalt sett får oförändrat stöd, tack vare att Centerpartiet går framåt. Våra lokala partier, Drevvikenpartiet och Huddingepartiet förlorar varsitt mandat, medan S och V får varsitt nytt mandat. Valets stora framgångar gör Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, som båda ökar med två mandat var. Se valresultatet för Huddinge kommun här. 

Den naturliga slutsatsen av väljarnas röster borde vara att dödförklara blockpolitiken. Inget block kan styra kommunen denna mandatperiod. Det enda sättet vore att antingen bjuda in Sverigedemokraterna, eller föra en politik som gör att Sverigedemokraterna ändå röstar för den. Det första är inget block berett att göra. Men Moderaterna deklarerar alltså att de tänker gå vidare enligt det andra alternativet. Det innebär i praktiken att Sverigedemokraterna får makten av Moderaterna att fälla avgörandet i alla frågor i alla nämnder och styrelser, till och med i kommunstyrelsen. De enda undatagen blir de frågor där Socialdemokraterna istället röstar med alliansen. Vilket blir svårt att tänka sig i till exempel budgetfrågorna.

Miljöpartiet har svarat att vi hellre ser en stabil majoritet och öppnar för samarbete med alla demokratiska partier, som värnar alla människors lika värde. Min personliga tolkning av det är att vi vill föra samtal med alla partier, utom SD, för att hitta en blocköverskridande majoritet som tillsammans kan enas kring en konstruktiv politik för Huddinges bästa. Folket har röstat, och nu är det upp till partierna att ta ansvar för resultatet och hitta en väg att omsätta folkviljan i praktisk politik. Då duger inte att bara hålla fast vid en lösning som hade folkets stöd i förra valet, utan att se framåt utifrån dagens förutsättningar.

Kampen mot SD ingen hockeymatch

DN skriver idag om valets ”bronsmatch” mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Formuleringen äcklar mig. Kampen mellan MP och SD om att bli tredje största parti är ingen hockeymatch. Det handlar om vilken debatt vi vill ska föras i Sverige de kommande åren: Ska ”invandringens kostnader” vara i topp på agendan eller ska diskussionen handla om vår tids största utmaning: klimatomställningen?

Moderaterna har de senaste veckorna gjort sitt bästa för att bädda för Sverigedemokraterna i syfte att de ska ta socialdemokratiska röster. Genom att statsministern skyller frånvaron av satsningar på skola, sjukvård och klimatomställning på kostnader för flyktingmottagande har Jimmie Åkesson fått debatten precis dit han vill. Men låt oss komma ihåg att de allra flesta svenskar tror på ett öppet Sverige. Sista veckan hoppas jag att många av dem bestämmer sig för att rösta in så tydliga motkrafter till Sverigedemokraterna som möjligt.

Den hårda striden om att bli tredje största parti kommer hålla gröna valarbetare igång hela vägen fram till valet. Inte för att vi är intresserade av bronsmedaljer, utan för att vi vägrar låta den politiska agendan sättas av krafter som ser på människor som problem.

Sveriges unga: Rasism, nej tack!

Tack, Sveriges unga. Ni har gett mig nytt hopp och ny energi. En färsk opinionsundersökning visar att stödet för Sverigedemokraterna rasar bland väljare under 30. Endast 5 procent stödjer dem som tror att svaret på Sveriges utmaningar är stängda gränser. 22 procent sätter sitt hopp till Miljöpartiet som är största parti i mätningen. Precis det besked vi behöver i en valrörelse där regeringen hellre talar om ”flyktingmottagandets kostnader” än om hur Sverige ska möta klimatutmaningen.

I Huddinge centrum står Miljöpartiets valstuga bredvid Sverigedemokraternas. Vid tre tillfällen bara under eftermiddagen idag har jag hört hur barn och ungdomar gått fram till deras stuga och sagt ifrån mot brun, rasistisk politik: ”Ni vill stoppa alla invandrare – det är ju helt sjukt!” ”Ni sprider ju fördomar!” ”Vadå, är jag inte svensk? – jag är ju född här!”

Det engagemang jag ser hos unga människor för öppenhet och människors lika värde gör mig varm. Den otålighet jag möter hos ungdomar som vill se mindre snack och mer verkstad i klimatpolitiken ger mig hopp. Nu orkar jag 16 dagar till av kampanjarbete. Sen ska vi bygga det öppna och hållbara samhället.

Miljöpartiet öppnar Sverige

Miljöpartiet är garanten för att Sverige inte blir ett Danmark. Det vill säga ett land där det rasistiska partiet sätter agendan och flyttar de andra partierna i invandringsfientlig riktning. Ingenting gör mig mer oreserverat mallig över att vara miljöpartist än den gröna migrationspolitiken. Idag fick mitt hjärta en ännu grönare nyans när språkrören inledde kongressen med att tillsammans med den migrationspolitiske talespersonen Maria Ferm presentera en rad tydliga förslag för ett öppnare Sverige.

Visst. Sverigedemokraterna har flyttat debatten. Den som någonsin läst ett kommentarsfält på internet kan konstatera att det för många människor blivit OK att sprida antifeministisk, homo- och transofob och rasistisk dynga. Men i Sveriges riksdag är det stopp. Där har Miljöpartiet under mandatperioden sett till att Sverige tagit små, men viktiga steg i riktning mot en humanare migrationspolitik. Fler familjer har kunnat återförenas tack vare schysstare regler för anhöriginvandring. Sjuka barn har fått stanna i Sverige. Gömda och papperslösa har fått vård och skolgång.

Nu går Miljöpartiet till val på nya skarpa krav för en mänskligare migrationspolitik. Även vuxna ska omfattas av formuleringen ”särskilt ömmande omständigheter” så att exempelvis svårt sjuka kan få stanna i Sverige. Tvåårsregeln som tvingar våldsutsatta kvinnor att välja mellan att stanna hos en partner som misshandlar eller att lämna landet ska avskaffas. HBTQ-personers rätt till asyl ska stärkas. Med mera.

Miljöpartiet har en dubbel uppgift. Att få debatten att präglas av medmänsklighet istället för misstänksamhet och att steg för steg göra svensk migrationspolitik till något att vara stolt över. Sverigevänner, nu öppnar vi fler dörrar till vårt land. 

Läs också artikeln på SvD Brännpunkt där en rad miljöpartister också kräver att alla barn som föds i Sverige ska ges rätt till svenskt medborgarskap.

Rasismen aggressivare, motståndet starkare

Det finns skäl till oro när man ser hur det rasistiska och nazistiska våldet breder ut sig och bli allt råare. Showan i Malmö kunde ha dött, Fidel i Hökarängen likaså. Med mordförsöken och hoten är risken uppenbar att tystnaden tar vid. Att röster för öppenhet, jämställdhet och rättivisa tystnar för att rädslan blir för stor. Därför är det så oerhört viktigt det som nu sker i reaktion mot rasismen: protester, aktioner, manifestationer. På arbetsplatser, i bostadsområden, i skolor, på nätet. Överallt går människor samman och visar att man fått nog nu, att Sverige tillhör alla.

Klockan 12 idag samlas människor i Hökarängen för att visa sitt stöd för knivskurna Fidel och alla andra som utsatts för rasistiskt våld och för att manifestera för människors lika värde. I en tid när renläriga nazister tar plats på gator och torg är aktioner som denna livsviktiga. För det första för att stödja och stärka varandra i kampen för ett öppet Sverige. För det andra för att synliggöra vad som pågår. Rasism och nazism får inte nonchaleras och bagitaliseras. Vi får aldrig vänja oss. Att vi har ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag betyder inte att rasism är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Hökarängen idag, valurnan den 25 maj. Nu sätter vi stopp för rasismen!

Underrubriken ”Skänk inte bort din röst! Låt inte rasistiska partier växa i Europa – rösta i EU-valet” pratar Bodil Ceballos och Anwahr Athahb, kandidater till EU-parlamentet (MP). Vårbyhuset i Vårby gård, på tisdag 19.00. Ta med dina vänner och kom!

Kärrtorp visar vägen!

Sverigevänner, antirasister. Hela landet reser sig mot rasismen. Under veckoslutet hålls manifestationer för öppenhet och demokrati i minst 16 städer från Malmö i söder till Umeå i norr. Till manifestationen i Kärrtorp, där samlade antirasister attackerades av nazister förra söndagen, har nu över 14 000 människor anmält sig på Facebook. Många av dem sådana som i vanliga fall aldrig demonstrerar. Aldrig har jag känt mig mer stolt över vårt land. På söndag visar vi, hur mycket det än må regna och hur många julklappsinköp vi än har kvar att göra, att Sverige tillhör alla. Punkt.

Vi befinner oss i en tid när ett rasistiskt parti tycks ha parkerat sig nära 10-procentstrecket. De har effektivt utnyttjat en alltför lam politisk debatt och växande klyftor. Sverigedemokraterna har flyttat gränsen för vilka åsikter som anses rumsrena. Med kostymklädda rasister i riksdagshuset ökar också utrymmet för brölande, påkföresedda nazister. Men tillsammans kan vi visa att vi som vill ha ett öppet och välkomnande samhälle är så ofantligt många fler. Därför har det aldrig känts mer angeläget att delta i en politisk manifestation. Vi ses i Kärrtorp på söndag!

 Fler som bloggar: Hans lilla gröna (MP) Bilderbloggen (V)

Tydlig opposition kan minska SD:s utrymme

Svergiedemokraterna utropar sig nu som det enda oppositionspartiet. Det må vara helt befängt av ett parti som med få undantag röstar på den regeringspolitik som vidgar klyftorna och sliter Sverige isär. Men att SD ens kommer på tanken att kalla sig det enda oppositionspartiet är ändå ett underbetyg åt den verkliga oppositionen. Vi måste nu visa att SD inte alls står för något alternativ till regeringen utan tvärtom är det stora hotet mot ett regeringsskifte. Men framför allt måste vi gröna forma ett tydligt alternativ till Allianspolitiken.

När Socialdemokraterna leker följa John med Moderaterna måste vi som miljöparti våga stå för att vi vill ha ett annat samhälle. Att den med goda inkomster inte kan räkna med mer pengar i den egna plånboken, men att vi bygger ett samhälle. Att vi rustar välfärden, sätter fart på en massiv grön omställning och tar oss ur beroendet av såväl fossil energi som ekonomisk tillväxt. Ju tydligare opposition, desto mindre utrymme för järnrörshögern.

Mänsklig flyktingpolitik kräver strid

Vi är många som förfärats av den senaste tidens stora katastrofer då hundrattals flyktingar förolyckats på överfulla båtar. Den självklara politiska slutsatsen borde vara att öppna fler lagliga vägar in Europa. Människor som behöver skydd ska inte vara beroende av flyktingsmugglare. Men i Italien är svaret istället att förstärkt militär ska hindra fler flyende människor, bland annat med hjälp av drönare. Och i Sverige avfärdar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna förslaget om att flyktingar ska kunna söka asyl på svenska ambassader. Vi behöver starka röster för solidaritet i såväl EU-parlamentet som riksdagen. Därför hoppas jag att asylfrågorna kommer i fokus i båda valrörelserna nästa år.

Det är möjligt att en intensiv debatt om asylpolitiken kan ge en och annan extra brun röst i valurnorna. Men de allra flesta svenskar står för medmänsklighet. När de fasansfulla konsekvenserna av en iskall asylpolitik visar sig reagerar människor. Då skapas ett tryck för förändring. Det har vi sett vid flera tillfällen sedan 2005, då dåvarande ärkebiskopen KG Hammar ledde påskuppropet som ledde till en tillfällig asyllag som tillät fler att stanna.

Det är fullt möjligt att förändra asylpolitiken i solidarisk riktning. Men det kräver politisk strid. Vi som vill öppna fler dörrar till Europa och Sverige måste väcka opinion. Och vi måste ställa sossar och moderater mot väggen när de ena stunden talar vackert om att de står för en human flyktingpolitik för att i nästa ögonblick säga kallt nej när förslag förs fram som kan ge fler människor en fristad från krig och förföljelse.

Läs också Flyktingbloggen

Tramsdebatt gynnar järnrörshögern

Kritik riktas mot den rödgröna oppositionen för att man med Sverigedemokraternas hjälp försöker sätta stopp för regeringens förslag att höja brytpunkten i skattesystemet så att färre behöver betala statlig skatt. Jag förstår ingenting. Problemet med SD är väl att de står för en rasistisk, homofobisk och antifeministisk politik – inte att de råkar ha samma syn på en skattepolitisk detalj som S, V och MP?

Om de rödgröna har chans att göra regeringens budget en aning mindre ansvarslös och värna åtminstone några skattekronor som behövs för investeringar i välfärd och klimat – ska man då avstå att göra det i rädsla att förknippas med ett brunt och bakåtsträvande parti? DET vore väl om något att ge partiet en roll de inte förtjänar?

Att man från Alliansens sida kritiserar att S, V och MP lägger förslag som eventuellt går igenom med SD:s hjälp är obegripligt. 99,9 procent av deras budget går ju igenom just med SD:s hjälp. Men att rödgröna försöker göra en poäng av att regeringen stödjer sig på SD är också sorgligt. De enda som tjänar på en sådan sandlådediskussion är med säkerhet just den järnrörshöger alla säger sig vilja bekämpa. Så länge man lägger fram den politik de tror på och inte kompromissar för att få SD med sig kan jag inte förstå problemet med att råka hamna på samma sida.

Jag tror att det finns ett enda sätt för oppositionen att bekämpa Sverigedemokraterna: Att formulera tydliga alternativ till den regeringspolitik som river upp stora hål i vårt samhälle. Ett alternativ som krossar arbetslösheten med delade jobb, investeringar i grön omställning och upprustad välfärd.

Rösta för en öppen kyrka!

På söndag är det kyrkoval. Bortglömt av de flesta, men Sverigedemokraterna laddar för att ”Ta tillbaka fädernas kyrka”, som man uttrycker det. Målet är att få inflytande över såväl församlingar som kyrkomöte – och vrida klockan tillbaka. Med bruna krafter i kyrkan är risken uppenbar att vi får en mer islamofob, homofob och ojämställd kyrka. För alla oss som vill ha ett öppet samhälle och riva ner gamla maktstrukturer finns all anledning att rösta i valet – oavsett vilken relation vi har till kyrkan.

Jag kan förstå att den som inte i vanliga fall har kontakt med kyrkan kan undra varför man ska bry sig. Men kyrkan är Sveriges största förening. Hur kyrkan agerar påverkar samhället på djupet. Om man öppnar sina kyrkor för att gömma flyktingar eller sviker dem som nekas en fristad i Sverige. Om man bidrar till dialog mellan kristna, judar, muslimer och andra religiösa grupper eller om man sprider ett vi-och-dom-tänkande. Om man bejakar människors kärlek eller om vissas kärlek räknas som finare än andras.
 

Det finns flera alternativ för dig som vill rösta för en öppen och kärleksfull kyrka. Själv röstar jag på Miljöpartister i Svenska kyrkan. Vänstern i Svenska kyrkan och den partipolitiskt fristående nomineringsgruppen Öppen kyrka är andra som tydligt står för en fortsatt utveckling av kyrkan. Använd din rösträtt på söndag – annars finns rasister, homofober och sexister som röstar i ditt ställe.

 

Tappat bort röstkortet? Ingen fara. Om du röstar i din vallokal på valdagen räcker det med legitimation. Mer info om valet här.

Rättfärdighetens dag – inte järnrörshögerns

Nej, det är inte Sverigedemokraternas dag idag. Det är rättfärdighetens. Idag får nämligen gömda och papperslösa rätt till skolgång och vård. En lagändring som blivit möjlig tack vare ett grönt parti som både tydligt pekar ut riktningen mot ett öppnare och medmänskligare Sverige och är beredda att kompromissa med andra partier för att göra skillnad på riktigt. Sällan är jag så mallig över att vara miljöpartist som idag.

Nu gäller det – förutom att se till att kommunerna efterlever lagen – att fortsätta kampen för en human flyktingpolitik. För vägen dit är lång. Än utvisas svårt sjuka människor till länder där de inte får möjlighet till den vård de behöver. Än nickar Sverige instämmande när EU bygger murar mot resten av världen. Än kritiseras Sverige återkommande av FN:s tortyrkommité för att man slentrianmässigt skickar tillbaka människor till tortyr.

Jag är glad över att MP-ledningen vill göra migrationspolitiken till en viktig valfråga nästa år. Måhända kan järnrörshögrern gynnas av det i termer av procentenheter hit eller dit. Men de senaste åren har visat att det är när ljuset riktas mot migrationsfrågorna som steg tas i rätt rikning i verkligheten. När Svenska kyrkan drog igång påskuppropet 2005 kunde Miljöpartiet baxa igenom en tillfällig asyllag som gav hundratals människor en fristad. Och det var när vreden över Reva-projeket vällde fram i våras som MP kunde få regeringen med på en lagändring som ska ge fler barn rätt att stanna i Sverige. Därför ska vi inte rädas en strid mot brunakrafter 2014. Svenska folket står stadigt på rättfärdighetens sida, det har vi visat gång efter annan.

Mer att läsa: Birger Schlaug Maria Ferm (MP) Hans Wåhlberg (MP) Tomas Eriksson (MP) och Helene Öberg (MP) som skriver i Nortelje Tidning om att MP nu vill ta nästa steg och erbjuda alla vård på lika villkor.

Våren kan bli vår!

Vårsolen fläskar på, kastar ett aggressivt ljus på skitiga fönster. Sinnen man glömt att man hade tränger sig på. Plötsligt syns allt. Och hörs och känns och luktar. Det är vår. Livet och lusten, välkomna åter. Och vreden. Den varma, ömmande, heliga vreden som inte frågar om möjligt eller omöjligt. I den känslan sitter jag på balkongen och knackar på tangentbordet, inpackad i tjocktröjor och med ansiktet mot solen. I den känslan är det lättare att se de politiska möjligheterna. Det politiska landskapet må ligga öde nu. Men tillsammans kan vi ge det liv, om vi vill.

Med vårvinden i ryggen kan vi kräva verklig förändring. Den allt djupare ekonomiska och sociala krisen i Europa slår inte bara människor till marken. Den föder också ett motstånd, på gatorna i Madrid såväl som hos kolumnister i Svenska Dagbladet, mot ett ohållbart och orättfärdigt ekonomiskt system som kört in i väggen. Vägen ligger öppen för en tydlig radikal politik byggd på solidaritet med människor och på ansvar för livet på jorden. Törs vi gå den vägen?

Vid finanskrisen på 30-talet omvaldes flera konservativa regeringar i Europa under en första fas. Medelklassen röstade på det som de uppfattade som tryggt och bestående, så länge de inte var dirket drabbade. När krisen slog även mot dem valde de alternativ som innebar förändring. I länder som Sverige, Norge och USA sökte man sig till progressiva partier, i Tyskland till nazismen. Det konstaterade Aftonbladets Karin Pettersson i en paneldebatt om Socialdemokraternas nya partiprogram, nyligen. Historien talar alltså för att en tydligt progressiv politik kan vinna gehör i vår tid. Och varnar för vad som kan hända om det är de bruna krafterna som uppfattas som alternativet till det bestående.

Vi har redan sett historien upprepa sig. Valet 2010 omvaldes en konservativ regering med finanskrisens hjälp, inte för att folk kände sig entusiastiska över den förda politiken utan för att de kände förtroende för ledarna. Vi har sett Sverigedemokraterna vinna mark i opinionen. Men framtiden väljer vi. Fortfarande kan vi formulera en poltik som väcker framtidstro. Den generation som nu möts av dörrar i ansiktet kan istället vara med och bygga ett modernt samhälle. Med massiva investeringar i kollektivtrafik, nya bränslen, klimatsmart teknik, bostäder och förnybar energi kan den gröna omställningen bli det gemensamma projekt vi längtat efter under de nyliberala årtionden som gjort oss till ensamma människor, utlämnade till våra egna förmågor, nätverk och tur. En sådan omställning förutsätter kraftfulla satsningar på utbildning. Sverige behöver självständiga, kreativa, tänkande människor med djupa kunskaper. Sverige behöver djärva människor som vågar satsa. Djärv kan man vara om man känner trygghet, att man vet att det finns någon som tar emot när man faller. Att den som blir sjuk, arbetslös eller helt enkelt gammal inte lämnas åt sitt öde utan bärs av de som arbetar. Att man kan känna tillit till det samhälle vi bygger tillsammans.

Dessa enorma satsningar måste genomföras samtidigt som vi styr bort från en tillväxtberoende ekonomi. Här finns den verkligt tuffa utmaningen.Vår konsumtion måste minska för att inte de ekonomiska och ekologiska skuldbergen ska rasa över oss. Vi måste dela på jobb och välstånd. De välbärgade måste stå tillbaka. Det offentligas andel av ekonomin måste öka på den privata ekonomins bekostnad. Hela den himmelska härskaran av borgliga ledarskribenter, ekonomer, rapportskrivare, utredare och tyckare kommmer då att skrika och larma. Direktörer och styrelseproffs kommer att smälla i dörrar och hota med flytt. Den som vill förändra världen måste inse att det finns fiender som inte vill. Men också stå rakryggad i övertygelsen om att vi har chansen att bygga något nytt och mycket bättre. Ett samhälle där man nog får svårt att byta sitt kök vart femte år, men där man har tid för att må bra. För att att ta hand om sig själv och sina nära, för böcker och musik och för att sitta på balkongen med ansiktet mot solen.

Nedslag i mediesmeten om en S-kongress som knappast kommer våga visa vägen mot ett verkligt alternativ: DN Ulf Bjäreld, SvD Brännpunkt

SvD SvD Dan Andersson, SvD Brännpunkt

 AB AB

 Fler som bloggar: Pyttiminpanna med en dikt som världens alla kongressombud  borde läsa

Hans Wåhlberg (MP) 

Mobilisering för medmänsklighet

2014 blir det strid för människovärdet. Ska Sverigedemokraterna få sätta agendan för migrationspolitiken eller vinner öppenheten? När justiteminister Beatrice Ask (M) nu försvarar Reva, polisens hårt kritiserade jakt på papperslösa, är det tydligt att det stora regeringspartiet flörtar med SD. Samtidigt pågår en fantastisk mobilsering mobilsering mot Reva och för en öppnare migrationspolitik. På lördag samlas tusentals männniskor i Stockholm och andra städer i vad som ser ut att bli en mäktiga manifestationer för medmänsklighet.

Människor är i regel empatiska. Det blir tydligt varje gång när offren för en hård och kall migrationspolitik får namn. När de heter Hadile eller Hinok eller nu senast Dave – en nio månaders pojke vars pappa snart kastas ut av migrationsverket, trots att såväl socialtjänst som barnläkare att intygat att det vore förödande för pojken – då reagerar människor med rättfärdig vrede. Det är oerhört viktigt att enskilda fall lyfts fram för att vi ska förstå vad migrationspolitik handlar om. Men det får inte heller stanna där. När Migrationsverket ibland backar efter starka opinionsyttringar får vi inte stanna vid att dra en suck av lättnad. Vi måste fortsätta skrika och visa på behovet av att svensk migrationspolitik görs om från grunden.

Det är hög tid att slå hål på myten om den generösa svenska flyktingpolitiken. Det må vara sant att Sverige tagit ett relativt stort ansvar när det handlar om så kallade kvotflyktingar. Vid stora konflikter som genererat stora flyktingsströmmar, från exempelvis Irak och Somalia, har Sverige ofta tagit emot många flyktingar i förhållande till jämförbara länder (även om det är en spott i havet jämfört med flyktingarnas grannländer). Men det finns också en helt annan, betydligt mindre smickrande bild av svensk flyktingpolitik. Faktum är att Sverige är det land som fällts av FN:s tortyrkommité flest gånger av alla länder för att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr. Sveriges prövning av individuella fall är helt enkelt så hård att den ofta inte lever upp till de internationella åtaganden vi gjort.

Jag skäms över svensk migrationspolitik. Jag skäms när vi skickar människor till att leva i skräck och lidande. Jag skäms när vi skiljer barn från deras föräldrar. Men som jag ser det finns det alla möjligheter till en förändring. Svenska folket har troligen aldrig varit mer positivt till invandring än nu, även om de bruna krafterna är högljudda och välorgansierade. Låt oss visa att vi som vill se medmänsklighet är fler och starkare.

Heja Liberala ungdomsförbundet som kräver rättspolitiske talespersonen Johan Pehrssons avgång, bl.a. efter att han försvarat Reva.

Riv upp Reva!

De sociala medierna har visat sig från sin allra bästa sida. Reaktionerna mot Reva – som myndigheterna kallar sin jakt på papperslösa - har varit snabba, kraftfulla och har resulterat i en förskjutning av debatten. I veckan är det ingen migrationsminister med ishjärta som angett tonen genom att tala om människor som ”volymer”. I veckan har den rättfärdiga vreden vällt fram över regeringens direktiv till polisen om prioritera att hitta och utvisa papperslösa. Och över ID-kontroller av personer med ”utländskt utseende” som för tankarna till Berlin -33 snarare än Stockholm -13.

Att människor mobiliserar för solidaritet och människovärde är viktigare än någonsin. Först och främst är det naturligtvis viktigt i sig att Reva stoppas. Jag vill betala skatt för att polisen ska sätta dit rånare och våldtäktsmän. Inte för att de ska kränka människor i sin iver att få tag i de allra mest utsatta människor som vistas i vårt land. (Läs här om cancersjuka Eric som avstått behandlingar av rädsla för polisens kontroller). Men det handlar också om att stå upp för ett öppet Sverige i en tid när ett rasistiskt parti vinner mark och när det största regeringspartiet försöker locka väljare genom att beskriva invandring som jobbigt, svårt och tungt.
 
Om du ser polisen göra ID-kontroller: Gå dit och ställ frågor. Var så jobbig du vågar. Genom att ta upp polisens tid kanske du i bästa fall hjälper en medmänniska att slippa undan. Solidaritet är vägen för att läka revan i samhällskroppen.

Den 9 mars demonstrerar stockholmarna mot Reva och en kall, omänsklig migrationspolitik som utvisar 9-åringar som bott i Sverige hela sina liv (om inte Migrationsverket ångrar sig till följd av uppmärksamheten). 3500 personer har redan anmält sig på Facebook.

Läs också: Dagens arena

Minskat invandringsmotstånd - då tar SD makten?

Svenska folket blir allt mer positivt till invandring. Det bekräftas nu i ännu en undersökning. Allt färre tycker Sverige tar emot för många invandrare. Fler tycker Sverige välkomnar för få. Skillnaden sedan 2004 är tydlig. Undersökningen stärker mig i min övertygelse: med en rakryggad opposition som tar strid mot vidgade klassklyftor och för välfärd och sociala skyddsnät försvinner utrymmet för ett rasistiskt parti och Sverigedemokraterna kan slängas ut ur riksdagen. En feg och foglig opposition däremot, lämnar fältet fritt för järnrörshögern att fortsätta växa och kanske tas in ivärmen av moderater som vant sig vid makten.

Man kan invända att även om de som tycker invandringen ska minska är betydligt färre idag (37 procent) än 2004 (55 procent) så handlar det fortfarande om en betydande andel av befolkningen. Men faktum kvarstår: 2004 – när en majoritet av svenskarna var negativa till invandringen – var stödet för bruna partier knappt mätbart. 2013 – när motståndet till invandring rasat – är Sverigedemokraterna tredje största parti i opinionsmätningarna. En förklaring må vara att partiet byggt upp sin organisation och köpt kostymer. Men att var tionde väljare är beredda att lägga sin röst på ett parti vars företrädare ränner omkring på stan med järnrör kan jag inte tolka på annat sätt än att missnöjet med de etablerade partierna breder ut sig. Ett missnöje som det finns goda skäl till.

Vi bor i ett land där man numera riskerar att tvingas gå till socialen om man blir sjuk. Där vi låter tusentals ungdomar i varje årskull misslyckas i skolan. Där en fast anställning och ett förstahandskontrakt på en lägenhet är en utopi för en generation unga människor som förvägras att bli vuxna och till råga på allt blir kallade bortskämda. Där 90-åringar sitter timme ut och timme in i överfulla väntrum innan de beviljas audiens hos utarbetade läkare – medan de som har råd förser sig med privata sjukförsäkringar för att undkomma köerna. I det landet anses det omöjligt att prata om höjda skatter och social utjämning.

Det oppositionsparti som inte kräver en radikalt annorlunda färdriktning när välfärden utarmas, arbetslösheten stiger och klyftorna vidgas får bära en del av ansvaret. Men inte nog med det. Det oppositionspartiet sviker också demokratin och lämnar fältet fritt för dem som låtsas vara ett alternativ på folkets sida. Det är dags för röda och gröna att skärpa sig, innan Jimmie Åkesson krokar arm med Billström och Reinfeldt och marscherar raka vägen in på Rosenbad. Fullt möjligt att döma av de signaler som nu sänds ut av moderater som ogärna vill släppa ifrån sig den makt de hunnit vänja sig vid. Ironiskt nog mitt i en tid när allt fler inser värdet av invandring och ställer sig bakom en human flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att svenska folket visade prov på såväl gott omdöme som humor igår när man röstade fram underbara Louise Hoffsten och jag-hittar-inget-lämpligt-adjektiv Sean Banan till final i Melodifestivalen.

Jinge uttrycker också oro över läget i svensk politik i ett läsvärt inlägg.

SDs stöd ett symptom på sjukdomen utanförskap

Den bruna högerns kostymklädda fasad har fått väldigt mycket uppmärksamhet den senaste tiden och knappast någon i Sverige lär ha missat hur riksdagsledamöter för SD beväpnat sig med järnrör i ett rasistiskt motiverat bråk. Samtidigt tycks stödet för SD orubbat av dessa veckor av turbulens, där skandalerna avlöst varandra. Såväl journalister som politiker har avlöst varandra med att vara förvånandsvärt förvånande.

Det sitter visserligen en bit inne att erkänna det, men den bästa och mest träffsäkra kommentaren till detta fenomen som jag uppfattat i den mediala störtfloden kom från Anders Björck (M), som jag extremt sällan brukar hålla med. I någon av alla morgonsoffor leverade han svaret att SD är ett missnöjesparti och för ett sådant finns det inget bättre än att bli attackerad av etablissemanget. Ett sådant parti arbetar medvetet och enträget på att odla sin egen offerstämpel och att få ett sådant här drev serverat är rena julafton för ett parti vars hela existens bygger på ett självpåtaget martyrskap.

Även om analysen är klockren så kanske den inte är tillfredsställande. Vi ställer oss upprepat frågan "men varför, VARFÖR, ser inte väljarna igenom SDs fasad ens när rasismen visas upp på bästa sändningstid, med bildbevis och allt?". För att finna svaret tror jag vi måste granska våra egna glasögon - hur vi ser på världen och på det vi sysslar med.

Politik ses av de flesta inom de demokratiskt lagda partierna och hos majoriteten av den seriösa journalistkåren som en intellektuell verksamhet. Vi granskar samhällsproblem och vi debatterar lösningar och söker stöd hos väljarna för dessa. Ett problem som granskats och debatterats friskt är till exempel att ett parti med uppenbart rasistiska värderingar växer så pass mycket att de kommit in i riksdagen. Vi försöker febrilt hitta den rationella orsaken och den minst lika rationella lösningen. Ska vi ta debatten eller tysta ihjäl? Ska vi köpa deras problembeskrivning men erbjuda en annan lösning? Eller ska vi rent av anamma bitar av deras politik för att neutralisera partiets stöd?

Jag tror att alla dessa frågeställningar bygger på en naiv syn på politikens rationalitet och alla dessa strategier kan vara dömda att misslyckas. Ett missnöjesparti är inte rationellt. Det mobiliserar inte stöd med hjälp av rationella argument eller samhällsförändrande visioner. Det mobiliserar utifrån en känsla av att vara utanför, att det är någonting som är fel på etablissemanget och att någon behöver röra om i grytan, strunt samma i hur, varför eller vad det leder till.

Men Sverigedemokraterna är inte bara ett missnöjesparti, och här skiljer de sig från sina föregångare i Ny Demokrati. Sverigedemokraterna är också ett fascistiskt parti. Fascismen är i sig en anti-intellektuell ideologi vars världssyn bygger på en känsla av en svunnen guldera då allt var bra, som sedan har förfallit, degenererats, förvanskats av en intellektuell elit. Det är upp till fascisterna, som är de enda som "sett ljuset" att väcka nationen och rädda nationen från undergång. Om detta sker med våld, som i till exempel Pinochets Chile, eller med brett folkligt stöd, det är av mindre betydelse. Målet helgar medlen.

För att få ett brett folkligt stöd behöver fascismen den explosiva laddningen som endast riktigt dåliga tider kan leverera. Det är när fascismen kan dra nytta av missnöjesröster som den har möjlighet till ökat väljarstöd. Det är ingen slump att Hitler kunde få över 30 % av tyska väljare med sig under den värsta ekonomiska depression som Europa då hade upplevt i modern tid. Det är heller ingen slump att det enda land i Europa som idag har ett öppet nazistiskt parti i sitt parlament är krisens Grekland. Och det är ingen slump att Sverigedemokraternas stöd ökar i ett Sverige med hög arbetslöshet och där regeringens recept bygger på att öka klyftorna, försämra trygghetssystemen och därmed öka utanförskapet.

Det är inte så att 30-talets tyskar var mer antisemitiska än övriga européer, eller att dagens greker för den delen skulle vara det. Det är inte heller så att svenskar idag är mer rasistiska än före 2006. Det är när samhället drabbas av sjukdomen utanförskap och känslan av hopplöshet som den fascistiska infektionen får bäst möjlighet att bita sig fast och växa. Ju extremare utanförskap, dessto extremare blir missnöjesreaktionen. Och inget enar ett allmänt missnöje lika effektivt som en syndabock. Om det är judar, muslimer eller "kulturmarxister" spelar mindre roll. Det viktigaste är att allt som är fel är någon annans fel. Att argumenten inte håller för en intellektuell, kritisk granskning spelar inte heller roll. Det är känslan av att allt är åt helvete och det är "deras" fel som mobiliserar.

Jag är övertygad om att endast en liten klick av Sverigedemokraternas väljare är fascister. Det är den kategorin som hängt med partiet sedan man kallade sig Bevara Sverige Svenskt och man skanderade "Sverige åt svenskarna - sha la la la la". Nu skanderar man det oskyldigare "Jimmie Åkesson - sha la la la la", men järngänget är det samma. Väljarna däremot har man endast fått genom att klä sig i kostym, putsa retoriken och försöka framstå som ett respektabelt parti som vanliga missnöjesväljare kan lägga sin röst på för att uttrycka sin ilska.

Därför tror jag att debatten om att "ta debatten eller ej" fokuserar fel. Debatten ska tas, men den kommer inte att besegra fascismen. Vid hög feber och huvudvärk kan smärtstillande lindra, men inte bota. Missnöjesrösterna är ett symptom, men sjukdomen är att många faktiskt har skäl att vara missnöjda. Inte för att det är invandrarnas, judarnas, muslimernas, kulturmarxisternas eller medias fel. Det berättigade missnöjet orsakas av arbetslöshet i kombination med att grundtryggheten dragits undan från under våra fötter. Att hela lokalsamhällen läggs på soptippen när jobben försvinner, att staten har satt en tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk, oavsett medicinska faktum, att arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst tvingas agera den utsattes värsta fiende istället för en stödjande hand.

Botemedlet mot samhällets utanförskapssjuka är att bygga upp grundtryggheten igen, inte att fortsätta nedmonteringen. Satsa på en skola värd namnet istället för skatteavdrag för läxhjälp, satsa på att anpassa samhället för framtidens utmaningar genom en klimatomställning, istället för att passivt se på när klimatprognoserna skenar mot stupet. Utbildning, demokratisk delaktighet och gröna jobb. Det skapar framtidstro och engagemang. Genom att vända trenden och skapa en känsla av att vi är på väg mot något bättre snarare än mot undergång - det är vad som på sikt kan förpassa järnrörsdemagoger åter till periferin.

Dra undan mattan för järnrörshögern

Sverigedemokraterna har löpt gatlopp i medierna de senaste veckorna. Ändå – eller kanske just därför – ökar de i opinionen. Jag tror att Sverigedemokraterna kan oskadliggöras. Men då krävs en radikal opposition som vågar ta strid mot regeringen och att samtliga partier som tror på människors lika värde står upp för en human flyktingpolitik, bland annat genom att ge kommunerna förutsättningar för ett bra flyktingmottagande.

Indignationen över skränande och järnrörsvevande sverigedemokrater har vällt fram på såväl sociala som i asociala medier den senaste tiden. Med rätta, naturligtvis. Den människosyn som blottläggs i Kent Ekeroths film ”Tre nyanser av brunt” borde inte höra hemma i vårt samhälle. Men den som läst SD:s principprogram kan knappast bli förvånad över rasismen och sexismen. Den är inte fyllesnack, utan noggrant utmejslad politik. Därmed är det inte heller något att förvånas över att Sverigedemokraterna ökar i opinionen. Den som upprörs av sexism och rasism gör rimligen ett annat partival oavsett vad som står på Expressens löpsedlar.

Jag tror att Sverigedemokraterna kan förpassas ur riksdagen. Men det hänger inte i första hand på hur deras egna företrädare sköter sina kort. Viktigare är hur de övriga partierna agerar. Med en livaktig opposition som formulerar tydliga alternativ till alliansen kommer SD:s utrymme minska väsentligt. SD uppfattas idag av vissa väljare som det enda parti som står emot regeringen. Det är visserligen inte sant. Sverigedemokraterna hjälper regeringen att driva igenom en politik som ökar klyftorna och minskar tryggheten. Men när oppositionen hellre presenterar affärsplaner än fångar upp den vrede och oro som som uppstår med stigande arbetslöshet och försämrad välfärd kan en röst på Sverigedemokraterna framstå som ett sätt att protestera mot att ingen på allvar tar tag i samhällsproblemen.

En radikal politik drar undan mattan för främlingsfientliga krafter. En radikal politik som minskar klyftorna istället för att ställa grupper mot varandra. En radikal politik som ger oss trygghet när vi blir sjuka och arbetslösa istället för att sprida rädsla. En radikal politik som bekämpar arbetslösheten istället för de arbetslösa, gärna genom stärkt utbildning, grön omställning och arbetstidsförkortning.

Om Sverigedemokraterna inte ska få jordmån att växa i vill det också till att övriga partier står upp för en human flyktingpolitik. Det är sorgligt nog inte fallet idag. Samtidigt som bilderna från krigets Syrien sköljer över oss som flodvågor av blod och trasighet säger alltfler kommuner nej till att ta emot fler flyktingar. Om inte staten tar sitt ansvar och ökar ersättningen till kommunerna för mottagandet är risken stor att många flyktingar får en sämre start i Sverige. Men inte nog med det. Faran är också stor för att människor börjar se på flyktingmottagande som en börda istället för en möjlighet och som ett självklart sätt att visa solidaritet med utsatta människor. I längden vinner vi alla på att det kommer nya människor till vårt land. Men det går inte att blunda för att själva mottagandet kan innebära påfrestningar på redan hårt ansträngda kommunbudgetar. Staten måste därför säkerställa att öppenhet och solidaritet lönar sig varje dag. Då minskar samtidigt utrymmet för järnrörshögern.

Mer att läsa: Södertäljeperspektiv (vår nya tvillingblogg där Karin Reuterswärd skriver sedan hon flyttat till Södertälje), Flyktingbloggen, Maria Ferm (MP), Jan Guillious krönika i Aftonbladet

Försiktig opposition bäddar för rasisterna

Idag lägger Anders Borg fram sin budget och möts av välförtjänt kritik från oppostionen. Åsa Romson beklgar i en debattartikel att regeringen inte anser sig ha råd med miljöpolitik och ordentliga framtidsinvesteringar – i år heller. Sossarna anmärker på Borgs förmåga till ansvar när han sprätter 16 miljarder på sänkt bolagsskatt. Men ska man tro de signaler som kommit från socialdemokrater och miljöpartister inför budgeten kommer man i sina egna budgetalternativ acceptera stora delar av regeringens förslag. Det vore mycket olyckligt. I takt med att skiljelinjerna suddas ut alltmer, rycker Sverigedemokraterna framåt.

För en vecka sedan bloggade jag om det skriande behovet av försvarad välfärd och investeringar i grön omställning. Utöver det menar jag att tydliga alternativ har ett egenvärde. Att Sverigedemokraterna gått framåt i opionionsundersökningar den senaste tiden kan jag inte tolka på annat sätt än ett utbrett missnöje mot regeringen som S, V och MP inte lyckas kanalisera.

En ängslig opposition som inte vågar ta ordentlig strid med regeringen är naturligtvis ingenting som rättfärdigar ett rasistiskt parti som vill förvandla Sverige till ett Skansen med extra höga stängsel. Men likt väl en förklaring. Erfarenheter från ett flertaleuropeiska länder visar att främlingsfientliga partier växer just när människor upplever skillnaderna mellan partierna som små och att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på. Det hjälper föga att påpeka att Sverigedemokraterna i själva verket inte utgör något alternativ, utan står bakom stora delar av den borgliga politik som sliter Sverige isär. Av många väljare uppfattas ändå en röst på Sverigedemokraterna som en anti-röst.

Det missnöje och den frustration som breder ut sig i Sverige måste tas på allvar. Det handlar inte om att rasismen vinner terräng. Tvärtom har svenska folkets inställning till invandring blivit allt mer positiv de senaste åren. Däremot är det många som har det tufft i Alliansens Sverige och det göder ett befogat missnöje. En frisk opposition kan ge röst åt missnöjet och förse demokratin med det syre den behöver.

Vem lyssnar till oro, vem hör vrede?

Arbetslösheten biter sig fast. Klyftorna växer. Både som unga och gamla blir vi till varor på en marknad. Barn till lågutbildade kommer i kläm när skillnaderna mellan olika skolor blir allt tydligare. När krafterna tryter på ålderns höst kan man inte längre lita på att bli omhändertagen. Ute i Europa står hela länder på ruinens brant. Du som önskar ett muntert blogginlägg kan klicka dig bort härifrån, om du mot förmodan inte redan gjort det. Här följer ett förtvivlat skrik efter en opposition som lyssnar till en befogad oro och en berättigad vrede och ställer krav på ett annat samhälle. Och kanske lite, lite hopp, till slut.

Sverigedemokraterna ökar i dagens SIFO-mätning och är fjärde största parti. Man ska naturligtvis akta sig för att dra för stora växlar på en opinionsmätning. Men jag vill påstå att det är ett stort underbetyg för hela oppositionen att SD överhuvud taget finns. Att deras tomma retorik lockar väljare kan jag inte tolka på annat sätt än att socialdemokratin, vänstern och de gröna misslyckats med att möta människors oro och vrede och omvandla den till konstruktiv förändringsvilja.

Socialdemokraterna gör nu allt för att inte stöta sig med någon och att plocka hem kortsiktiga opinionsvinster genom att klia den mytiska Mittenväljaren på ryggen. Något behov av rejäl förändring vill man för allt i världen inte låtsas om. Då måste vi gröna räta på ryggen och ta ansvar för att formulera ordentliga alternativ.

Vi måste på allvar bekämpa de klyftor som river upp djupa sår i vårt samhälle och krossar människors trygghet, självtillit och drömmar. Vi måste tala högt och tydligt om att ett grönt samhällsbygge som ger människor arbete och framtidstro förutsätter att vi väljer bort JAS-plan, motorvägsbyggen och andra dumheter. Vi måste våga ta strid mot giriga riskkapitalister och slå fast att skattepengar ska stanna i klassrum och på äldreboenden, inte bli till aktieägares lördagsgodis. Vi måste ta den chans som den ekonomiska krisen erbjuder och visa på omöjligheten med evig tillväxt och möjligheterna med ett lugnare tempo och med att dela på jobben genom arbetstidsförkortning. Vi måste helt enkelt sluta vara rädda för vår egen politik och för att den står i konflikt med mäktiga intressen.

Vi lever i krisernas tid. Men därmed – hur kletigt, klyschigt det än låter – också i möjligheternas. De ekonomiska, sociala och ekologiska kriserna visar på behovet av förändring. Om vi bara vågar tala om det. Om vi bara ger plats för visionerna. Då kan oro och vrede bli till drömmar istället för hat. Då finns det inte längre plats för rasistiska partier som påstår sig ha enkla lösningar, men tvärtom är en del av problemet.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S), Martin Moberg (S) och Fanny

Socialdemokrat som talar för andra än mytiska Mittenväljare skriver på SvD Brännpunkt

Så krattar vi manegen för SD

Hjälp. Jag börjar förstå människor som vänder sig till Sverigedemokraterna. Naturligtvis har jag inte ändrat min inställning till deras rasistiska politik. Den är inte bara människofientlig, den bygger dessutom på helt felaktiga antaganden om samhället. Det är min grundmurade övertygelse att vi alla skulle vinna på att öppna upp gränserna mer istället för att bygga vidare på fästning Europa (som nu för övrigt gjort att invandringen till EU minskar, medan den ökar i fattiga länder.)

När jag säger att jag förstår dem som vänder sig till SD syftar jag på den frustration över konsekvenserna av ett nedmonterat samhälle som jag tror är grunden till en del av rasisternas framgångar.

När rapport efter rapport kommer från äldrevården om liggsår och kissblöjor utan att oppositionen kan kanalisera den upprördhet som väller fram vid varje köksbord och i varje fikarum så förstår jag dem som söker sig till dem som säger sig ha svar. Självklart är det sverigedemokratiska standardsvaret om minskad invandring helt bak- och fram. (Det räcker med att titta runt lite på vilken vårdinrättning som helst för att konstatera att det naturligtvis skulle vara än värre om det inte fanns invandrade svenskar som tog de vårdbiträdesjobb till skitlöner som lockar få infödda svenskar). Men det är i alla fall ett svar i ett läge när såväl sossar som miljöpartister står svarslösa. Socialdemokratin kan vi väl bortse från i sammanhanget. Förhoppningsvis återuppstår den en dag och kan svara för sig. Men i det tomrum som den lämnat efter sig måste Miljöpartiet bli en tydlig opposition i det iskalla samhälle där egoism och vinstmaximering ersatt gemenskap och solidaritet. En nödvändig början är då att tydligt erkänna att den inställning vi (även jag) haft till privata alternativ varit naiv och att fortsättningsvis tydligt säga nej till vinstintressen i välfärden. Att kräva meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsverksamheter (ett krav som till och med Carema själva ställer sig bakom) är inte ens i närheten av tillräckligt när vårdföretag gjort vanvård till en affärsidé.

Lika frustrerande är det att se oppositionen sitta på läktaren när finanskrisen löper amok och sveper med sig människor i hundratusental. Det är helt ofattbart att se hur företrädare för den marknadsfundamentalism, tillväxtsmani och Europacentralism som skapat problemen inte kastas ut med huvudet före utan tvärtom än så länge plockar poäng på krisen. Jag är övertygad om att verkligheten är på väg att komma ikapp Anders Borg och hans likar. Men vilka krafter är det då som står beredda att ta vid? Är det en konstruktiv opposition med en vision om ett hållbart och solidariskt samhälle eller en brunhöger som ställer människor mot människor?

Om vi inte förmår att ställa regeringen mot väggen ens när äldres kiss blir föremål för ekonomiska kalkyler och när döende människor inte hålls sällskap utan placeras framför tv:n, som en följd av den förda politiken då blir jag inte bara rädd för att bli gammal. Då blir jag också livrädd för vilka krafter vi krattar manegen för.