Förnekandet av barnfattigdom avslöjar klassamhället

Efter Janne Josefssons märkliga reportage i Uppdrag granskning igår kväll slutar organisationen BRIS att använda begreppet barnfattigdom. Ett ställningstagande som i mina ögon är lika obegripligt som fegt. Att Rädda barnen haft omdömeslösa kampanjer som insinuerat att hundratusentals svenska barn skulle lida av svält betyder inte att de många, många barn som lever i svår ekonomisk utsatthet i vårt land är ett påhitt.

Diskussionen om huruvida det finns fattiga barn i Sverige eller inte avslöjar i sig själv hur vårt samhälle slitits i sär. Att vi inte längre möts över klassgränser och inte förstår varandras verkligheter. Vi finns i olika stadsdelar, vi har barnen på olika skolor och sällan hörs andra röster i offentligheten än de mest resursstarka. På annat sätt går det inte att förklara hur det överhuvud taget går att ifrågasätta att det finns fattiga barn i Sverige och att detta är ett allvarligt samhällsproblem. Den som påstår att barnfattigdom inte finns kan aldrig mött de barn som det handlar om. De som slutar spela fotboll för att det inte finns pengar till fotbollsskor. De som blir kvar i sin lägenhet hela sommaren när kompisarna försvinner till lantstället eller semesterorten. De som aldrig tar hem kompisar för att de skäms över sitt hem. De som kommer efter med skolarbetet därför att de inte har en dator hemma. De som ljuger om de julklappar de aldrig fick och de som försvinner in i väggen för att inte märkas.

Om man på allvar menar att fattigdom inte finns i Sverige eftersom det finns länder där fattiga lever i djupare misär tycks man övergivit själva idén med att ha ett samhälle. Då bör man stå för att man inte ser något värde i sammanhållning och att det är acceptabelt att barn växer upp med vitt skilda förutsättningar.

Jag begär inte någon empatisk förmåga från journalister, räknenissar och samhällsdebattörer. Jag tror nämligen att empati blir allt mer omöjlig i takt med att avståndet mellan olika grupper i samhället ökar. Men jag begär faktiskt att man sätter sig in i konsekvenserna av att vi låter klyftorna växa i vårt land. Att fattiga barn presterar sämre i skolan och därmed ges sämre förutsättningar att bidra till ett bättre samhälle för oss alla. Att fattiga barn riskerar att hamna i missbruk och kriminalitet med alla de kostnader det medför. Att fattigdomen får de välbeställda att bygga murar som både skymmer deras egna utsikt och göder ett hat från dem utanför.

Förnekandet av barnfattigdom gör klassamhället tydligt. Det är bra. Då kan vi tala om det. Och om hur vi bygger solidaritet.

Läs Julia Finnsiö (MP) med fleras utmärkta debattartikel på samma tema i SvD 

Läs också bloggen Jämlikhetsanden

Behövs bistånd?

Två tidigare Sidachefer, Carl Tham och Bo Göransson, lyfter frågan om svenskt bistånd till fattigare länder genom en artikel på DN debatt med kraftig kritik mot biståndsminister Gunilla Carlsson. De menar bland annat att ministern genom sin bas i ett redan från början biståndskritiskt parti får svårt att försvara biståndets funktion. Carlsson å sin sida viftar i DN bort kritiken med att hon tror att de tidigare cheferna "vill vrida klockan tillbaka" och att de är rädda att deras chefsperioder ska bli granskade.

Bistånd är inte okontroversiellt. Biståndskritiker är ofta snabba med att peka på riskerna med att länder hamnar i ett biståndsberoende och att man i stället borde satsa på en global marknad som inte utesluter fattiga länder. Samtidigt vill man skydda egna producenter, och t ex EU har en märklig konstruktion för jordbruksstöd till sina medlemsländer. Som Hans Abrahamsson (Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet) påpekar har det inte sällan fungerat så att för varje krona som ges tar man också en tillbaka, till exempel genom jordbruksstöden.

Jag själv är inte okritisk till bistånd, det har funnits många exempel när det inte har fungerat, inte minst den sortens bistånd där experter från "nord" ska tala om för biståndsmottagarna i "syd" hur de ska göra*. Men som Abrahamsson poängterar; det finns också mycket som har fungerat, eller där de bristande resultaten inte beror på själva biståndet, utan just på att man inom andra politiska områden motverkar det man försöker åstadkomma med bistånd. Abrahamsson menar att Tham och Göransson å ena sidan och Carlsson å andra sidan egentligen debatterar hur man ska nå en global social utjämningspolitik. Jag har svårt att tro att det är det som en moderat minister verkligen vill så jag säger med Eric Secher på bloggen Tour d'Afrique "Det tror jag inte på. Det är alldeles för mycket prat om den stackars svenske skattebetalaren. Och alldeles för lite prat om den stackars hungrande."

Sedan Muhammad Yunus och hans Grameen Bank vann Nobels fredspris 2006 för sitt engagemang i så kallade mikrolån har vikten av att stärka har även mer småskaliga insatser fått uppmärksamhet. Jag bloggade häromdagen om hur personliga band mellan olika delar av världen leder till viljan att stötta - vad jag inte tog upp är hur ojämlikheten i att alltid vara den som behöver be om hjälp påverkar relationen och självkänslan, något som inte är oproblematiskt. Ännu viktigare är naturligtvis de band som går mellan personer som har migrerat och kvarvarande släktingar som delvis försörjs genom ekonomiska bidrag från de utflyttade. För den som vill ha mer personliga band än ganska anonyma bidrag via olika biståndsorganisationer kan man nu också köpa sig personlighet på nätet. Kiva är en organisation där du själv väljer vem du lånar ut pengar till, medan Web aid Shop marknadsför olika typer av biståndsprojekt. Jag tycker själv att det är något av ett problem att man ska behöva marknadsföra sitt lånebehov inför mer välbeställda personer i "nord" (för hur många lån går mellan syd-sydländer, eller nord-nordländer?), samtidigt som det finns en poäng med att visa att det är människor, inte anonyma och gigantiska organisationer som finns på mottagarsidan. Även Web aid Shop har den där aspekten av att sitta och välja mellan olika stödbehov - men å andra sidan: tror jag verkligen på att stötta en viss sorts projekt så kan jag välja att göra det. Men de här sorternas bidrag gör också att man kan välja och vraka mellan vad man vill stötta - kanske har jag fel, men det får mig att misstänka att Abrahamssons dröm om ett globalt barnbidrag som första steg för global utjämning av sociala skillnader, dvs ett generellt stöd, faktiskt blir mer avlägset. Moraliskt riktigt eller ej; det verkar som att vi i högre utsträckning vill välja vem vi hjälper - och då gäller det för den biståndsbehövande att vara karismatisk nog.


*ett problem som jag bara är alltför medveten om eftersom jag har mitt forskningsprojekt i Tanzania

Det kom ett brev...

Mitt i diskussionerna om förbifartens vara eller icke vara får jag ett brev. Det är från en av mina assistenter i byn i Tanzania, där jag har jobbat. När man jobbar i länder där klyftan mellan vad vi har - även vi som inte tjänar några extrema summor - och vad invånarna har är det i stort sett oundvikligt att man ansätts av frågor, böner och uppmaningar om att bidra ekonomiskt, från dem man kommer nära och från människor man knappt har träffat. Det är också omöjligt att hjälpa alla. Jag försöker trösta mig med att den lön jag har betalat till en av mina tolkar har gått till en guideutbildning som förhoppningsvis förbättrar hennes möjligheter till jobb. Min familj stödjer också dottern till en annan tolk med pengar till skolgång, eftersom utbildning i synnerhet för flickor är en extremt viktig del i hur framtidsutsikterna ser ut, samt collegeutbildning till ytterligare en person i hopp om att förbättra möjligheterna för familjens framtida försörjning.

Brevet jag nu fått i min hand handlar om just utbildning, och är från en person som aldrig tidigare bett mig om något. Nu har två av barnen kommit in på "secondary school" (ungefär högstadium-gymnasium) och familjen har bara råd att skicka det ena. För "secondary school" väljer man ganska ofta en internatskola, dels för att det inte alltid finns någon skola tillgänglig lokalt, dels för att även om inkvarteringen innebär en utgift så har man när den är betald säkrat husrum och mat för barnet under stora delar av det kommande året. Men kostnaderna är höga. Med brevet följer en uppställning om vad som behövs; skoluniform, sängkläder och så själva skolavgiften. Det landar på drygt 800.000 tanzanska shilling, eller mellan tummen och pekfingret knappa 5.000 svenska kronor som ska upp på ett bräde. En ansenlig summa i ett land som Tanzania. Har man dessutom flera barn i skolåldern springer kostnaderna snabbt iväg. Brevet har tagit lång tid på sig för att komma fram, terminen har börjat sedan länge och det är tveksamt om båda barnen har fått komma iväg till skolan. Men även om det hade nått mig i tid vrider det runt i magtrakten - hur mycket vågar man förbinda sig till, i synnerhet när man själv inte har någon fast anställning? Plötsligt ter sig bollandet med miljarderna för Förbifarten absurt. Här handlar det om tusenlappar - och om livets nödvändigaste.

Även Daniel Helldén har förresten bloggat om olika sorters behov och ekonomiska förutsättningar.

Mer än en miljard hungrar

DN skriver om den förestående "hungerkonferensen" i Rom, där man ska försöka hitta sätt att stoppa det ökande antalet (över en miljard) som hungrar. Olivier de Schutter, matrapportör för FN, underkänner både resonemang om att det räcker med att producera mer mat eller att frihandelsavtal skulle räcka till för att avhjälpa problemen. Han säger i DN-artikeln

- Problemet är inte att det produceras för lite mat, det handlar i stället om social orättvisa.

Med den njugghet som finns från bland annat Sverige om att aktivt minska vår egen påverkan på klimatutsläppen och i stället kräva att utvecklingsländerna ska ta sitt ansvar och hålla nere sina utsläpp trots att utsläppen per person i Sverige vida överstiger dem per person i de flesta utvecklingsländer undrar jag hur det ser ut vad gäller solidariteten på matområdet. Är vi beredda att fatta beslut som gynnar oss själva mindre, eller som till och med missgynnar oss, om det ökar möjligheterna att få bukt med den ökande hungern i världen?

Lika rätt till familjerådgivning?

Ulf Kristersson (m) uttalar sig i dagens DN om familjerådgivning i Stockholms kommun. Stockholm nästan fördubblar taxan (från 250 kronor till 450 kronor per samtal) för familjerådgivning som kommunen är skyldig att tillhandahålla. Kristersson säger i DN att det är för att "minska efterfrågan" - utan att problematisera vilka grupper denna efterfrågeminskning slår mot, eller konsekvenser av detta. Familjrådgivare uttrycker dock en oro över att låginkomsttagare drabbas av detta. Välbeställda har som vanligt råd att köpa sig tjänsten.

Kristersson gör också klart att familjerådgivningen inte är någon priortierad uppgift. I DN säger han

Om jag ställer familjerådgivning mot hemlöshet och barn som blir slagna, så tycker jag inte att den är den mest angelägna uppgiften vi har.

Han verkar inte reflektera över eventuella samband mellan hemlöshet, barnaga och tillgång till familjerådgivning i ett tidigt skede. Hur många fall har man förebyggt genom familjerådgivning? Detta är sannolikt svårt att svara på, eftersom det blir hypotetiska siffror. Men klart är att nutida familjers ansträngningar att få vardagen att gå ihop med familjeliv, yrkesverksamhet och en alltmer inrutad fritid med schemalagda aktiviteter för snart sagt alla familjemedlemmar oavsett ålder leder till stora påfrestningar på familjerna. Finns möjlighet till familjrådgivning kan man söka stöd innan problemen eskalerar - om inte finns det rimligen en risk att barn far illa i familjer som inte tycker de har råd med familjerådgivning.

Åsa Eriksson (s) kom under en Stockholmsvistelse i samspråk med en Situation Stockholm-försäljare. Många hemlösa vittnar om ett vardagligt liv som av några ganska triviala orsaker går över styr. Och, som i fallet med mannen som Åsa pratade med - om svårigheterna med att ta sig tillbaka in i samhället. Det är inte säkert att familjerådgivning hade hjälpt just honom - men nog finns det skäl att anta att det finns en samhällsekonomisk vinst i att erbjuda stöd till familjer till rimliga priser i preventivt syfte, för att minska sociala och ekonomiska kostnader, för att minska riskerna för att barn och vuxna rasar nedför branter som sedan blir betydligt svårare (och dyrare!) att ta sig uppför, för både samhället och individerna. Men har man som främsta mål att sänka skatterna - oavsett vad resultatet blir för välfärdssystem och medborgare - ter sig förmodligen familjerådgivning som en fullständigt onödig utgiftspost.

När de borgerliga pratar skattesänkningar talar man sällan om konsekvenserna av minskade skatteintäkter. Precis som Peter Andersson (s) skriver, med koppling till de rödgrönas debattartikel i SvD, är det viktigt att visa varför man vill höja skatter i de områden där det är aktuellt (t ex i Stockholm som debattartikeln handlar om). Stockholms rödgröna skriver att de vill återställa skatten till nivån 2006 för att få utrymme att satsa bl a på utveckling av förskola och skola, på miljöarbete och på äldreomsorg. Kanske ges även utrymme för överkomliga priser för familjerådgivning inom satsningarna på välfärd. För ett hållbart samhälle är även den sociala hållbarheten en viktig del.

Dole drog tillbaka stämningen

Det är ytterst glädjande att Dole har dragit tillbaka stämningen mot filmen "Bananas!*" (se t ex DN). Uppmuntrande också att se den stora uppslutningen av företrädare för samtliga riksdagspartier, konsumenter, livsmedelsföretag etc. Det som skaver en aning är att uppslutningen beror på hotet mot svensk yttrandefrihet - jag undrar när man ska se motsvarande uppslutning för förbättrade villkor för producenter av mat och varor i fattiga delar av världen, det som faktiskt är filmens tema såvitt jag har förstått. För att rikare delar av världen ska ta ansvaret och minska sina växthusgasutsläpp i stället för att så långt möjligt vältra över detta på fattigare länder. För att resurser överhuvudtaget ska fördelas mer rättvist på ett globalt plan. DN skriver om att antalet hungrande i världen ökar. Som akut orsak anges den ekonomiska krisen, men den underliggande orsaken anses vara bristande satsningar på jordbruksutveckling. Jag skulle vilja veta hur stor del som kan kopplas till konflikter/krig och dåligt politiskt ledarskap på såväl internationell som nationell nivå. När ser vi samma kraftsamling mot hunger och omänskliga levnadsvillkor som för en svensk filmares yttrandefrihet? En liten början är att skriva på uppropet för en fristad för apatiska flyktingbarn och deras familjer - gör det!