Efter Pride

Jag trodde att jag skulle skriva flera blogginlägg under Prideveckan i synnerhet som media har fyllts av "pride-rapportering", men det har inte riktigt velat sig. Ambivalensen mellan att hbtq-personer en enda vecka på året lyfts fram och gullas med som något exotiskt samtidigt som många av dessa människor lever med en kontinuerlig otrygghet som Andreas Novotny beskriver i sin blogg har inte lämnat mig någon riktig ro. DN:s "komma ut"-serie handlar ju till stor del om rätten att oreflekterat kunna tala om för vänner och bekanta och visa offentligt att jag är kär, något som borde vara en självklarhet.

Politikerna sluter upp till Pride-paraden, och visst ska de det - motsatsen vore förskräcklig - man får bara hoppas att det även åtföljs av handling, t ex genom förändring av det regelverk som omgärdar personer som är aktuella för könsbyte och där alla partier verkar vara överens enligt DN.

Och jag kan inte låta bli att leka med tanken; hur skulle det vara med festivalveckor för andra grupper som utsätts för hot, diskriminering och oförståelse i samhället? För funktionshindrade? För invandrade? Nej, hbtq-folket motsvarar våra förväntningar på det lagom exotiska, något som till och med får oss att acceptera en festival i huvudstaden, vilket DN:s Jens Liljestrand skriver träffande om.

Parallellt med Pride har DN rapporterat om att Frankrike agerar mot sin romska befolkning, något som redan är gamla nyheter från Italien - och nu beskriver DN hur Sverige utvisar romer på ibland godtyckliga grunder. Rosa Taikon kommenterar utvisningarna och migrationsminister Tobias Billströms ställningstagande och Henrik Berggren påpekar i DN att detta är varningstecken att ta på allvar, när etniska grupper utpekas och särbehandlas. Öppenhet och tolerans gentemot hbt-personer beskrivs av DN:s Peter Wolodarski som ett mått på hur fritt ett samhälle är - benägenheten att göra syndabockar av etniska folkgrupper är absolut ett annat.

Hbtq-personer är inte (heller) en homogen grupp

Det är Pridesäsong i Stockholm, vilket kulminerar med lördagens parad. Som någorlunda normföljande i detta fall kan jag bara försöka föreställa mig hur det skulle vara om ens identitet kritiserades, ifrågasattes och diskuterades på det sätt som görs vad gäller hbtq-personer. För att inte tala om hur det skulle vara om ens val av kärlekspartner gav upphov till våld inom eller utanför familjen, vilket DN skriver om i gårdagens papperstidning.

Massmedia hade i går ett antal artiklar inklusive på ledarplats (t ex DN och Aftonbladet) apropå Pride, där de bla tog upp homosexualitet och kränkningar inom familjen (DN:s papperstidning). Det framgår att bland unga hbt-personer har nästan 20 procent utsatts för våld eller och andra kränkningar pga deras sexuella läggning. Som om det inte var svårt nog att forma sin identitet som ung, utan att utsättas för direkta hot eller omgivningens avståndstagande. Diskrimineringsombudspersonen Katri Linna skriver på DN Debatt om hur hbt-personer bemöts i vården.

Och det är så lätt att slinta när man gör skillnad på folk och folk, när den sexuella läggningen avgör hur andra personer bemöter en och/eller hur man bemöter andra. Det gäller även när hbtq-personer behandlas som en homogen grupp personer, hopklumpade under ett och samma visserligen regnbågsfärgade paraply. Som den avslöjande frågan i DN:s (pappersupplagan i går) intervju med Pridegeneralen Pär Wiktorsson: "Slutligen, i år uppträder Dr Bombay, är inte det mer svennebanan än gay?" Vi och de, vi och de. Hbtq-folket gör bäst i att vara glamourglittriga partypinglor med en lätt definierad musiksmak, så att de som följer heteronormen tryggt kan låta sig lockas med i festyran en gång om året* (vilket också återspeglas av att DN.se i går satsade på att under samlingsnamnet Stockholm Pride 2010 lyfta fram folkfesten, medan den artikel i gårdagens papperstidning som redogjorde för våld och kränkningar i familjen inte återfanns på nätet vad jag kunde se. Det gör dock dagens artikel om att det finns brister i ärendehanteringen när Migrationsverket möter hbt-personer). Att musiksmaken hos denna heterogena grupp människor, som egentligen bara hålls samman av att de avviker från den heterosexuella normen och därmed utsätts för ökad risk för våld och trakasserier, kan vara lika varierad som hos resten av folket är en tanke som verkar ganska avlägsen i medias priderapportering. Just därför behövs naturligtvis Pride fortfarande, i synnerhet i den tappning som programmet faktiskt kommer i, där festligheter och konserter växlar med seminarier och debatter.

*jag konstaterade något liknande i samband med ett inlägg om Pride förra året

Bjästa är inte ett isolerat fall!

Våldtäktsfallen i Bjästa och deras efterspel har med all rätt väckt uppmärksamhet och upprörda känslor (se t ex DN, Dagens Arena, Peter Andersson och många fler). Något som också oroar mig är alla de mindre extrema fall, där vi vuxna sticker huvudet i sanden av lathet, oförmåga eller för att rädda vårt eget skinn. Katarina Wennstam har som reporter och författare tagit upp våldtäkter, hur de hanteras i rättssystemet och det slentrianmässiga skuldbeläggandet och ifrågasättandet av den som blivit utsatt. Det har förhoppningsvis förbättrats eftersom Wennstams reportage i bokform (bland annat Flickan och skulden) har några år på nacken, men Bjästafallet väcker förstås frågor om i vilken utsträckning. Det är alltså viktigt att inse att det här inte är något isolerat fall, även om det fått extrema proportioner. Jag tänker t ex på den gymnasieflicka i ett av Sveriges storstadsområden som efter att ha kontaktat stödpersonal på sin skola om att hon blivit hotad av en annan elev våldtogs i skolan av densamme - och sedan uppmanades av skolledningen att inte polisanmäla*. Det senare under täckmantel att det var för hennes eget bästa och orkade hon verkligen med en rättegång? Jag tänker också på de normer som fortfarande gör sexuellt aktiva tjejer till ett problem och som legitimerar att de baktalas och smutskastas, vilket i sin tur fått en ännu mer omfattande och snabbare spridning med hjälp av internet, medan killar med motsvarande beteende antingen beundras eller åtminstone urskuldas med att det ligger i deras "natur". Det är därför olyckligt att många kommentatorer alienerar sig från fallet Bjästa genom att beskriva det som "den där hålan" och därmed underförstått gör det till ett landsbygdsproblem, eller överhuvudtaget ger sken av att det handlar om ett enstaka fall där något gått snett. Vidden av uppslutningen för gärningsmannen och mobbandet av flickorna är kanske extrem just här, men mekanismerna och värderingarna bakom bara alltför vanliga.

Även Trollhare lyfter samma frågor.


*Här ryckte flickans sociala nätverk snabbt in och markerade mot det felaktiga beteendet - det skall dock inte vara nödvändigt.

Nej till mångfald, fram för enfald?!

Det som jag trodde var ett klavertramp i Almedalstalet (som jag bloggat om här) visar sig vara Hägglunds fulla allvar, eftersom han återkommer med att i dag på DN debatt veva samma visa en gång till. På samma sätt som Reinfeldt med sina nygamla moderater kidnappade begreppet arbetarparti är nu Hägglund ute efter att trumma in sin definition av "vanligt folk" som den gällande normen. Vanligt folk sticker inte ut, vanligt folk "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest" (Hägglund i Almedalstalet), vanligt folk uppfattar sig enligt Hägglund som styrda av en kulturell elit som talar om för dem hur de ska bete sig. Till eliten räknar sig tydligen inte Hägglund själv, nej han är en av de vanliga, oavsett sin politiska och - förmodar jag - ekonomiska maktställning.

Hägglund skriver bland annat i debattartikeln:

Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.

Säger partiledaren för det parti där Alf Svensson tidigare i regeringsställning absolut skulle ha in "kristna värderingar" i styrdokument för skolan - tar man Hägglund på allvar innebär det att det är skillnad på elit och elit, och skillnad på ideologi och ideologi. Skillnaden består i att Hägglund vill verka för ett homogeniserat Sverige, han känner sig hotad av dem som vill att människor ska slippa styras så hårt av normer och värderingar, som vill öka toleransen för avvikelser från vanlighetsnormen oavsett om det handlar om könsroller, familjekonstellationer, sexuella preferenser eller något annat.

Det är klart att för ett parti som är på vippen att halka ur riksdagen finns allt att vinna i att definiera sig som företrädare för det vanliga folket - förutsatt att den förmodade majoriteten av vanligt folk definierar sig på det sätt som Hägglund vill samt inte minst accepterar utestängandet av alla dem som inte passar in. För ve den som avviker från Hägglunds definition av "vanlighet" - den blir genast inklassad i en kulturell vänsterelit och anklagad för att se ner på de sk vanliga människorna. Jag undrar vad liberalerna säger om det? Jag för min del tycker det ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att resonera, med utestängande av allt som särskiljer i stället för tolerans och uppskattning av allas våra olika styrkor och erfarenheter.


Andra som bloggat: Tomas Eriksson (mp), Peter Andersson (s), Kent Persson (m) m fl

Död åt Familjen, leve familjerna!

Prideveckan går mot sitt slut. Att hetronormen – som var temat för veckan – också är på upphällningen är kanske att hoppas för mycket. I en tid när en partiledare för ett riksdagsparti utropar att alla som håller sig strikt till svensson-normerna tillhör ”verklighetens folk” (se Karins kommentar här), till skillnad från alla oss märkliga kufar som nog egentligen inte finns, är det förstås lätt tala om backlash och värdekonservatism på frammarsch. Personligen tolkar jag dock det höga tonläget snarare som desperation från en alltmer marginaliserad politisk gruppering.

Självklart har vi oändligt långt kvar till ett samhälle där varje människa bemöts med respekt för just den man är. Kampen måste oförtrutet gå vidare. Men jag har svårt att se att det skulle finnas en återvändo för mångfalden. För rädda kristdemokrater tror jag valet står mellan att vänja sig eller gå under.

Således anser jag att annars så skarpsinniga Gustav Fridolin gör en tankevurpa i sin läsvärda bok Blåsta – Nedskärningsåren som formade en generation när han menar att värdekonservatismen vinner terräng bland åttiotalisterna. Fridolin belägger detta med att åttiotalister ingår fler och tidigare äktenskap än 70-talisterna och dessutom är mindre benägna att separera. Fridolin tolkar detta som att en familj blir allt viktigare i en otrygg tid när många unga har svårt att etablera sig på såväl arbets- som bostadsmarknaden.

Jag tror Fridolin har helt rätt i att en familj och andra nära relationer kan upplevas som viktigare i en osäker tid som denna. Men att mina egna drömmar om att vara med och bilda en s.k. "traditionell kärnfamilj" med en sisådär 1,8 barn och fru skulle vara ett uttryck för värdekonservatism vill jag inte gå med på. Jag tror väl i alla mina dar inte som Hägglund (och det har väl inte Fridolin heller fått för sig sedan han ingick hetro-äktenskap?) att en sådan familj skulle göra mig mer verklig än de som lever i andra familjekonstellationer eller för den delen än jag redan är när jag lever ensam. (Nej förlåt, lever ensam gör jag ju inte, det kryllar av andra människor på planeten, jag bara bor ensam.)

Att en trygg familj kan se ut på oändligt många vis blir trots allt mer och mer självklart för fler och fler av oss, i takt med att olika sorters familjer blir synliga i samhället. Motsättningen finns ju inte mellan dem som lever i traditionell kärnfamilj på ena sidan och alla andra på andra sidan. Motsättningen finns ju mellan dem som tror på frihet och dem som gör anspråk på att Familjen med stort F ser ut på ett visst sätt.

Död åt Familjen, leve familjerna!

Pride, heteronormen och Hägglunds Almedalstal

Pridefestival och normdiskussioner. Jag brukar ha lätt att hetsa upp mig över DNs ledarsidor (svenskans också, men de undviker jag ofta att läsa just därför - för mycket ilska är inte ett bra sätt att starta dagen på). Men efter att ha skummat dagens huvudledare i DN är jag mindre arg på skribenten än upprörd/uppgiven över att det ska vara så himla TRÖGT. Att det ska uppfattas som så hotfullt med allt som avviker från normen och/eller majoriteten. Med Pridefestivalen igång blir många hbt-kramare. Åtminstone så länge hbt-gruppen strävar efter att efterlikna majoriteten och avvika bara lite "lagom" så att de kan uppfattas som ett uppfriskande, lite exotiskt inslag. Tex genom att kämpa för rätten till samkönade äktenskap - missförstå mig inte, jag tycker att det är en självklar rättighet, men fortfarande finns en rädsla för allt som inte "stämmer" med det vi är vana vid, som inte går att klassificera och gruppera.


Det kan ta sig uttryck i en oro när man inte är säker på vilket kön den man talar med hör till, vilket tom gäller för små bebisar som bör iklädas "rätt" färg för att man direkt ska kunna avgöra könet. Det tar sig även uttryck i att det är mer OK för kvinnor att efterlikna män, eftersom det återigen uppfattas som en strävan efter att efterlikna majoriteten (nåja) eller i alla fall normen. Men det finns åtskilliga exempel på hur föräldrar till gossebarn uttryckt oro över att pojken ska bli bög av att leka utklädningslekar med tjejkläder, dra dockvagn eller ha rosa gummistövlar. Trots Pride och "gullandet" med det främmande finns alltså fortfarande en underliggande rädsla för det avvikande - i form av veka män, alltför starka kvinnor eller personer som inte följer den sexuella normen.


Det är väl denna rädsla som manifesteras i Hägglunds Almedalstal som DN:s ledare kritiserar. DN konstaterar att när Hägglund 'talade om ”idisslande av dekonstruktionen av könet” var det i praktiken ett angrepp mot försöken att ersätta gamla inskränkta värderingar med upplysning och tolerans'. Senare i talet kommer något av en förklaring till varför detta betraktas som så hotfullt, nämligen att det tas som en kritik mot "vanligt folks" sätt att leva, en kategori som Hägglund menar att han företräder:

"Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som
folk gör mest."

Kd - eller Hägglund - tar det uppenbarligen som personlig kritik mot sin vanlighet när vänstern, de gröna och (förmodar jag) också liberala krafter talar för ett mer tillåtande samhälle. I stället för att se vinsterna med att inte "malla" in folk i normer utan låta dem upptäcka och lära sig använda sina styrkor och svagheter oavsett kön och andra bestämmande epitet, ser han bara hotet om att behöva ifrågasätta sina egna värderingar.