Huddinge kommun har i en undersökning av Naturvårdsverket tillsammans med Nacka placerat sig främst som friluftslivskommun i länet (alltså inte landet, där bland annat Örebro visar framfötterna). Det är naturligtvis glädjande och naturvårdsavdelningen med naturguiden Richard Vestin i spetsen bör ha en stor eloge för sitt arbete.

Man kan nu bara hoppas att denna placering också blir en ögonöppnare för styrande politiker och förvaltningar om att närheten till natur är ett reellt värde, inte bara en floskel att ta till i reklamkampnajer. Då kanske man slutar exploatera på ett sätt som hotar denna ställning. Man kan ju börja med att inte jämna alla träd med marken när kommunen själv förbereder för förskolor. Till exempel. Och ställa krav på externa exploatörer om att behålla uppvuxna träd och naturliga terrängförhållanden. Och göra en översiktsplan som på allvar hanterar naturvärden. Och fundera på om det är en hållbar lösning att bygga en fyrfilig väg (för nu är det väl sagt så, vad gäller Södertörnsleden) genom ett naturreservat.

Närnatur behövs!

Nöjer mig efter en underbar helg "på landet" med att konstatera att stora sammanhängande grönområden är viktiga för rekreation och friluftsliv - men närnatur behövs för vardagsäventyren, upptäckarlusten och folkhälsan! Vad är en vår utan vattenlek i bäck? Eller för all del utan lite trädklättring...

Även om ambitionen är att bygga "den täta staden" gäller det att också skapa fickor av grönt. Och det behöver inte alls vara i ordnad parkform. Vuxna ser ofta ner på slyiga och risiga områden, som "skräpmark". För ett barn kan det vara en plats för nya upptäkter. Travade en vår fram och tillbaka i ett litet område i serpentinen av en gångväg med yngsta dottern. Det handlade inte om många tiotals meter, men det växer några tallar, enar, granar och lite asp och björk, är lite kuperat, och här och var går berget i dagen - nog för att göra området svåröverblickbart och spännande från ett perspektiv på cirka 90 cm över markytan. Dottern fick inte nog och det var härligt att se, även om jag själv tyckte det blev lite tjatigt i längden.

Foto: Karin Reuterswärd (överst); Jukka Reuterswärd (nederst)

Naturreservat eller närnatur?

Detta är en avvägning som ofta kommer upp i debatten när det gäller att bevara natur i regioner där exploateringsintressen trycker på. Frågan är dock felställd. Det handlar inte om antingen - eller, utan om en kapacitet att se landskapet och planera utifrån det och mot mål för det man eftersträvar. Naturreservat kan t ex behövas för att behålla sammanhängande naturstråk, för att skydda särskilda populationer av hotade arter - eller för att kunna fortsätta hävda en ängsmark på traditionellt sätt för att bibehålla dess artrikedom. Närnatur är ofta - men inte alltid - mindre artrik och utan hotade arter, men fungerar som rekreationsområden, i synnerhet för människor som inte kan ta sig iväg till mer avlägsna naturområden, som "bryggor" mellan större grönområden och inte minst som områden att utforska för små barn. För de sistnämnda behövs oftast inte mer än några tiotals kvadratmeter med träd och buskar, det får gärna se lite slyigt och oordnat ut, för att barnen ska tycka att det är spännande att ta sig fram igenom dem. Genom att både behålla ett helhetsperspektiv och se till de lokala förhållandena kan man skapa en översiktlig planering där man ser till att det finns ett nätverk av större och mindre grönområden så att både ekologiska system och människors behov av grönområden tillgodoses.