Fel fokus, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) presenterar idag på DN Debatt ett antal förslag för att nyanlända flyktingar lättare ska få arbete. Flera av förslagen ser åtminstone vid första anblicken ut att vara kloka. Ändå lämnar debattartikeln en fadd eftersmak i munnen. Rubriken "Flyktingar ska tvingas flytta till erbjudet arbete" antyder att flyktingar nog helst inte vill jobba. Återigen gör alltså Folkpartiet ett utspel som sänder ut signalen att arbetslöshet bland invandrare snarare ska motverkas genom att ändra på invandrarna än genom förändring av det svenska samhället. Jag är övertygad om att fokus måste vara det omvända om människor som kommer till Sverige snabbare ska komma i arbete.

Ullenhag skriver inte bara om hårdare krav på invandrare. Bland annat slår han fast att kampen mot rasism och diskriminering måste fortsätta. Men här saknas konkreta förslag. Och även om Ullenhag inte kan lastas för DN:s rubriksättning är han naturligtvis medveten om medielogiken och förstår att det är förslaget om att tvinga invandrare att flytta till jobben som ger mest uppmärksamhet.

Det kan verka rimligt att det ska gälla samma krav för den som har etableringsersättning som för den som har A-kassa – vilka redan idag kan tvingas flytta till ett jobb. Men istället för att riva upp familjer som slagit sig ner på en ort ser jag hellre att man redan från början försöker locka invandrare till orter med gynnsam arbetsmarknad, t.ex. genom information och ekonomiska morötter.

Framför allt tycker jag Ullenhag ska ägna sin tankemöda åt hur svenska samhället bättre tar tillvara på de kunskaper och erfarenheter invandrare bär med sig till Sverige och hur vi bättre rustar våra nya invånare för vårt samhälle och vår arbetsmarknad. För viljan att vara med och bidra vill jag påstå är grundläggande mänsklig. I torsdags besökte jag ABF:s språkträff och träffade invandrare från närmare ett tiotal olika länder. Det som de alla hade gemensamt var just en stark längtan efter att arbeta. Denna längtan borde mötas med reformer för att öppna upp det svenska samhället snarare än med pekpinnar.

Jag väntar nu på hur Erik Ullenhag ska bedriva den kamp mot rasism och diskriminering han skriver om. Hur ska det bli svårare att komma undan med diskriminering? Hur ska det bli så kostsamt för arbetsgivare och andra att diskriminera att de låter bli? Samhället har inte råd med det slöseri av människors initiativkraft och erfarenheter som diskriminering innebär.

Jag önskar mig också satsningar på skolan som gör att vi blir bättre på att rusta barn och unga som kommer till Sverige för vårt samhälle. Det handlar till exempel om att stärka modersmålsundervisningen som bland annat gör det lättare att utveckla det svenska språket. För många elever skulle också möjligheten till exempevis matematikundervisning på sitt modersmål vara ett sätt utveckla sina ämneskunskaper även under den tid man lär sig svenska.

Flera av de människor jag träffade på ABF:s språkträff återkom till en önskan att varva språkundervsning med praktik i arbetslivet. Flera talade också om vikten av att anpassa introduktionen i Sverige till olika behov. Det är naturligtvis skillnad på att komma till Sverige utan skolbakgrund och att komma hit med en akademisk utbildning i bagaget. Förslagen om ett praktiskt basår för nyanlända med lägre utbildning och 6000 praktikplatser för nyanlända är därför intressanta. Detta spår får Ullenhag gärna fortsätta på istället för att komma med fördomsfulla antydanden.

Fler som bloggar: Olas tankar (S)

Migration är en självklarhet!

Ibland blir jag väldigt trött! Trött på att kommentera och förhålla mig till de högljudda röster som av diverse olika skäl talar emot invandring. För att bemöta några av alla dessa påståenden som far runt på bloggar, i kommentarer till artiklar osv reduceras ens eget tänkande lätt till att börja betrakta människor som siffror, grupper, inkomster, utgifter - och i värsta fall glöms individerna bakom statistiken bort. För det viktiga är ju att det hela tiden är människor vi talar om, människor som vi förhåller oss till. Jag tycker inte om hur man klumpar ihop och separerar människor i vi och de, hur man generaliserar alla människor från länder där islam är dominerande religion till muslimer (läs även Torbjörn Elensky i DN för någon vecka sedan) - jag skulle själv inte alls gilla att bli inkategoriserad i gruppen "kristna" bara för att jag råkar vara från Sverige.

Diskussionen om själva invandringens vara eller inte vara är för mig tämligen ointressant. Min utgångspunkt är att folk migrerar, man gör det av olika skäl, det är viktigt att Sverige är med och tar emot människor som söker asyl, men det finns också massor av andra skäl för att flytta till Sverige. Däremot är jag ganska kritisk till hur den sk integrationspolitiken fungerar, och hur man hanterar asylärenden. Oavsett hur många människor som kommer från andra länder till Sverige är det viktigaste för mig att de får ett vettigt mottagande, att man får stöd att komma in i samhället. Men det stödet måste utgå från individernas behov. Personer som migrerar till Sverige är naturligtvis en ytterligt heterogen samling. Det som funkar för vissa funkar förmodligen inte för andra. Maciej Zaremba tog i mars upp en mängd absurditeter i hur svenska myndigheter hanterar ankommande personer i en artikelserie i DN (första delen här). Att man placerar personer som inte kan läsa och skriva tillsammans med akademiker på samma svenskakurser, att handläggare inte känner till eller kanske ignorerar (eftersom det finns ekonomiska incitament till att ignorera) att det på vissa platser finns yrkesinriktade språkkurser med flera faktorer som gör att det tar längre tid för personer att komma ut i arbetslivet även inom yrken där det råder brist i Sverige.

Zaremba tar också upp hur rädslan för att framstå som rasistisk gör att man inte vågar diskutera problem och svårigheter med integrationspolitiken, vilket i sin tur innebär att sverigedemokraterna får monopol på dessa frågor. Det här är något som även Elensky vidrör: att sverigedemokraterna tillåts definiera problemet (ungefär att det är för många invandrare i Sverige och att vi tar emot för många invandrare) och media och politiker sedan förhåller sig till denna problemdefinition. I stället är det som behövs att partier som inte har en främlingsfientligt inriktad problemdefinition i bagaget aktivt sätter agendan. Jag tror i det sammanhanget inte särskilt mycket på Björklunds och hans folkpartis utspel om svenskakrav och liknande, utan mer på att det gäller att förbättra möjligheterna att lära sig svenska, att komma in i samhället osv. Vilket om så bara hälften av det Zaremba beskriver i sin artikelserie stämmer verkar vara högst tveksamt att det görs för närvarande.

Därför känns det oerhört positivt att i dagens DN läsa om hur Övertorneå tar emot ensamkommande flyktingbarn (en artikel som jag dock inte lyckas hitta på DN.se utan bara i papperstidningen). I Övertorneå är inställningen att barnen berikar kommunen. Dessutom ser man att de skapar arbetstillfällen. Här tar också föreningslivet kontakt med barnen/ ungdomarna för att locka in dem i sina verksamheter, vilket bör vara en nyckel till att få kontaktytor med den nya omgivningen. Den sortens positiva exempel är viktiga att lyfta fram och det återspeglar Elenskys beskrivning av ett land som sedan århundraden har varit nyfiket och berett att lära av andra, och som präglas av tolerans. Övertorneås kommunalråd Linda Ylivainio lägger även till historiens påverkan för invånarnas förståelse för människor som söker skydd eftersom de under kriget fick ta emot flyende från den finska sidan på andra sidan älven. Är det inte här det ligger - i att se möjligheterna och att verka för de mänskliga mötena?