Heja Schweiz!

Schweizarna säger ett klart nej tack till köp av Jas-plan i en folkomröstning. Trots ett ivrigt påhejande av den schweiziska regeringen och trots svenska kampanjpengar nobbar schweizarna affären. Jag kan bara applådera och hoppas att vi i Sverige gör samma bedömning – att stridsflygplan för miljarder inte är det som gör oss säkrare i en orolig värld. Och att miljarderna bättre behövs i skolan, vården och för en massiv klimatomställning.

Om en vecka är det EU-val. Låt oss hoppas att vi då väljer ett parlament som driver på för att ta oss ur det oljeberoende som både är förödande för klimatet och ett säkerhetspolitiskt problem. Vi kan inte rusta oss trygga. Men vi kan stärka Sveriges och Europas oberoende genom massiva satsningar på hållbara transporter och förnybar energi. Schweiziska folkets nej till Jas är inspirerar inför valspurten här hemma. Heja Schweiz!

Svagt stöd för svensk upprustning

Svenska folket är klokt. Trots veckor av tävlan mellan socialdemokrater och allianspartier om att tala högst om upprusning av försvaret är svenskarna skeptiska till höjda försvarsanslag. 41 procent säger visserligen att de vill se större satsningar på försvaret, enligt en SIFO-undersökning. Men de som tycker är försvarsanslagen är bra som de är eller borde minskas är fler – 43 procent.

Med en mer djuplodande debatt om vad som verkligen utgör reella hot mot Sverige och hur vi bäst kan möta dem skulle stödet för upprustning säkerligen vara ännu bräckligare. Om vi känner oro över Rysslands agerande – borde vi då inte i första hand se till att bryta vårt oljeberoende? 42 procent av svensk oljeimport kommer från Ryssland.

Rimligen är kraftfulla investeringar för att lämna oljesamhället säkerhetspolitiskt mer relevant än att rusta oss själva och andra med mer vapen. Mer järnvägsräls gör oss tryggare, medan fler JAS-plan riskerar att bidra till kapprustning.



EU-parlamentskandidaten Linnea Engström (MP) är en av ytterst få politiker som för fram ett grönt perspektiv på säkerhetspolitiken. Läs om hennes hjärtefrågor här.

Mer vapen gör oss inte säkrare

Följer situationen i Ukraina med stigande förfäran. Det aggressiva maktspråk Putins Ryssland talar är djupt obehagligt. Det är svårt att inte tänka på Kalla krigets dagar. Men de som nu genast vill dra slutsatsen att det svenska försvaret bör rustas upp tycker jag ska besinna sig.

Sverige kan naturligtvis aldrig konkurrera med Ryssland militärt. Vad som däremot tål att tänka på är att nära hälften av Sveriges olja – och mer än hälften av EU:s – kommer från Ryssland. Att på allvar ta tag i vårt oljeberoende genom massiva investeringar i klimatomställning bör vara en betydligt mer relevant säkerhetspolitisk åtgärd än varje skattemiljard satsad på JAS-plan och andra vapen. Så länge svensk ekonomi står och faller med rysk olja hjälper det knappast att som Gunnar Hökmark (M) skriva debattartiklar om att Ryssland ska isoleras.

Det världen törstar efter nu är inte fler rop på upprustning. Vi gynnar inte fred och stabilitet genom att beväpna oss själva eller andra. Och vi behöver inte bidra till ytterligare polarisering i närområdet genom ytterligare närmanden till Nato. Sätt hellre fart på en grön omställning som ökar Sveriges handlingsutrymme i den internationella politiken. Jag tror kort sagt att ny järnvägsräls är bättre säkerhetspolitik än nya stridsflygplan, hur naivt det än må låta.

Läs den gröna EU-parlamentkandidaten Linnea Engströms utmärkta analys från i somras.

Lyssna på dig själv, Löfven!

När S-ledaren Stefan Löfven igår presenterade partiets ”Framtidskontrakt” med politiska prioriteringar inför nästa mandatperiod tryckte han just på behovet av att prioritera. I det osäkra ekonomiska läge som finns går det inte att sprätta med pengarna. Sverige ska satsa på just det som ger jobb. Jag kunde inte hålla med mer. Men jag skulle vilja lägga till en sak: Det är jobb som bygger samhället och ekonomin stark i längden vi ska satsa på.

JAS-plan och motorvägar – sånt som socialdemokrater tycker är kul att spendera pengar på – må ge jobb på kort sikt. Dyra jobb, visserligen. Men likväl jobb. Problemet är att dessa jobb inte för samhället framåt. Tvärtom. Med nya motorvägar bygger vi fast oss i bilberoende – vilket gör oss extremt sårbara den dag då bränslepriserna skjuter i höjden på allvar. 100 miljarder som JAS-planen på försvarsindustrins önskelista kostar är lika mycket som det låter. Det blir helt enkelt inte mycket över till klimatinvesteringar. En betydligt bättre idé vore att tokinvestera i kollektivtrafik, förnybar energi och utbildning. Då får vi både jobb här och nu och rustar oss för att klara en svår och oviss framtid.

Den gröna omställningen innebär stora möjligheter. Stefan Löfven och andra har nu ett val: Antingen se dessa möjligheter eller kortsiktigt tjäna de gamla vanliga särintressena i krigs- och bilindustrin.

Är det verkligen JAS-plan vi behöver?

På Svenska Dagbladets debattsida bråkar socialdemokraten Peter Hultqvist med den moderata försvarsministern Karin Enström om finansieringen av nya JAS-plan. Nog kan man förstå att frågan kan väcka debatt. Det handlar trots allt om hur man ska få fram upp emot 100 miljarder. Men desto mer häpnadsväckande att Alliansen och Socialdemokraterna är så rörande överens i själva grundfrågan: att nya JAS-plan är en god investering.

Jag letar efter frågetecken i Enstöms och Hultqvists artiklar. Någon liten tvekan över om prioriteringen av JAS-plan är självklar i en tid när behoven av investeringar i välfärd och grön omställning är skriande. När vi behöver lägga räls kors och tvärs över landet om inte Sverige ska stanna. När vi behöver förnybara energikällor högt och lågt, till havs och på land. När åldersbomben tickar och vi måste agera nu om det ska finnas tillräckligt med äldreboenden och kompetent personal för morgondagens äldre. Men sossar och moderater tvivlar inte – nya coola JAS-plan är högst på önskelistan. Så länge det pangar och smäller får det kosta vad det vill. 

Får man be om alternativ i svensk politik?

Vill S ha pangpang eller utveckling?

I veckan önskade sig ÖB 30 nya, "uppgraderade" Jas-plan. Hur mycket det skulle kosta ville han inte prata om, men tidigare beräkningar säger att prislappen skulle bli minst 30 miljarder. Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman, som inte brukar ha något emot pangpang, tror att 50 miljarder är en mer trolig summa. Idag skriver språkröret Gustav Fridolin tillsammans med ledamoten i försvarsutskottet Peter Rådberg (MP) i Aftonbladet om hur vansinnigt det skulle vara att göra mångmiljardsatsningar på stridsflygplan i en tid när behovet av investeringar i grön omställning och utbildning är skriande. Att Socialdemokraterna tycker att det verkar vara en bra idé att vräka miljarder på Jas väcker frågor inför ett eventuellt rödgrönt regeringssamarbete.

Att Sveriges överbefälhavare vill ha nya stridsflygplan att leka med är ingenting att förvånas över. Men att Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist kommenterar ÖB:s utspel med orden ”intressanta synpunkter” får mig att baxna. Har socialdemokratin inte förstått någonting om vilken tid vi lever i? Att vi behöver hundratals mil ny räls om Sverige inte ska stanna. Att de förnybara bränslena måste växa fram i raketfart om vi ska kunna fortsätta åka bil. Att vi må se till att rusta upp våra bostadsområden om vi inte vill frysa framöver. Att jobb och utveckling imorgon förutsätter investeringar i utbildning idag, från förskola till forskning i frontlinjen. Kom inte och säg att ”det ena inte utesluter det andra”. Det gör det visst! Lika omöjligt som det är att möta Stockholmsregionens gigantiska behov av ny kollektivtrafik efter att ha plöjt ner 30 miljarder i Förbifart Stockholm, lika omöjligt är det genomföra en grön omställning i Sverige om vi tror oss ha råd att lägga miljarder på stridsflygplan. Vi kan inte fortsätta föra en politisk debatt som om det inte finns några begränsningar. Allt är inte möjligt. Vi måste välja. Ska vi bygga framtidens samhälle eller hoppas på det bästa? Väljer vi det förra måste vi konsekvent prioritera en grön omställning. Vi har inte råd med fler idiotprojekt.

Det är oroväckande att socialdemokratin tycks så fjärran från den insikten. Jag har förstås inga illusioner om att sossarna till 2014 ska förstå vad ett hållbart samhälle innebär. Men ett parti som leds av en man som ”förstår industrins villkor”, som det sagt oss, borde väl åtminstone förstå behovet av historiska satsningar på järnväg, förnybar energi och utbildning. Och vara tillräckligt kapabla att räkna för att inse att det kräver tuffa prioriteringar.

Jag ska naturligtvis inte döma ut möjligheten för ett lyckosamt rödgrönt regeringssamarbete efter ett uttalande av en grå socialdemokratisk försvarspolitiker. Ett sådant samarbete är vad jag hoppas på. Men då vill det till ett stort, starkt och ståndaktigt grönt parti som orkar hålla blicken riktad mot framtiden.