Moderaterna ger SD nyckelroll i Huddinge

Moderaterna i Huddinge skickade igår ett pressmeddelande med budskapet att de tänker fortsätta styra kommunen, trots att den sittande majoriteten har tappat och inte längre har majoritet. Hur ska detta gå till? Svaret är lika skrämmande som enkelt: SD får vågmästarrollen och kan därmed hjälpa Moderaterna att sitta kvar trots valförlusten.

Sanningen är att väljarna inte gett majoritet åt något block. Moderaterna tappar kraftigt, medan övriga alliansen (FP, C och KD) totalt sett får oförändrat stöd, tack vare att Centerpartiet går framåt. Våra lokala partier, Drevvikenpartiet och Huddingepartiet förlorar varsitt mandat, medan S och V får varsitt nytt mandat. Valets stora framgångar gör Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, som båda ökar med två mandat var. Se valresultatet för Huddinge kommun här. 

Den naturliga slutsatsen av väljarnas röster borde vara att dödförklara blockpolitiken. Inget block kan styra kommunen denna mandatperiod. Det enda sättet vore att antingen bjuda in Sverigedemokraterna, eller föra en politik som gör att Sverigedemokraterna ändå röstar för den. Det första är inget block berett att göra. Men Moderaterna deklarerar alltså att de tänker gå vidare enligt det andra alternativet. Det innebär i praktiken att Sverigedemokraterna får makten av Moderaterna att fälla avgörandet i alla frågor i alla nämnder och styrelser, till och med i kommunstyrelsen. De enda undatagen blir de frågor där Socialdemokraterna istället röstar med alliansen. Vilket blir svårt att tänka sig i till exempel budgetfrågorna.

Miljöpartiet har svarat att vi hellre ser en stabil majoritet och öppnar för samarbete med alla demokratiska partier, som värnar alla människors lika värde. Min personliga tolkning av det är att vi vill föra samtal med alla partier, utom SD, för att hitta en blocköverskridande majoritet som tillsammans kan enas kring en konstruktiv politik för Huddinges bästa. Folket har röstat, och nu är det upp till partierna att ta ansvar för resultatet och hitta en väg att omsätta folkviljan i praktisk politik. Då duger inte att bara hålla fast vid en lösning som hade folkets stöd i förra valet, utan att se framåt utifrån dagens förutsättningar.

Valrörelsen – ett parallellt universum

Har ikväll kämpat mig igenom SVT:s duell mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. En trött statsminister som liknöjt rycker på axlarna inför varje samhällsproblem. En utmanare som har viktiga förslag om vård, sjukförsäkring och skola, men saknar en politik som möter vår tids största utmaning: klimatförändringarna. För mig har behovet av en stark tredje kraft i svensk politik aldrig varit mer uppenbart.

Den här valrörelsen är som ett sorts parallellt universum. Efter en sensommar med skogsbränder, skyfall och bibliska översvämningar: Hur är det möjligt att prata om annat än klimatet? Hur kan Sveriges alla politiska reportrar undvika att avkräva svar från partierna på hur klimathotet ska mötas? Hur kan så många vara så tysta i den fråga som mer än någon annan avgör vår framtid?

Jag stänger av TV:n och släcker lampan. Imorgon ska jag prata klimat med alla jag möter.

Romson ryter ifrån mot Moderaternas smutsiga spel

Den senaste veckan har valrörelsen varit förfärlig. Moderaternas tal om ökade kostnader för flyktingmottagande som en ursäkt för att inte stärka välfärden och göra viktiga samhällsinvesteringar har luktat illa. Idag gjorde Åsa Romson sitt för att skifta fokus till verkliga samhällsproblem när hon sommartalade i Rinkeby. Tack Åsa, för att du sätter ner foten mot Moderaternas cyniska spel med konstaterandet att flyktingkostnaderna är en ”västanfläkt” jämfört med kostnaderna för klimatförändringarna.

Runt 100 miljarder årligen har försvunnit från statskassan till följd av moderata skattesänkningar. Ändå försöker Moderaterna få svenskarna att känna att vi är i krisläge genom att peka på ökade kostnader för flyktingmottagande – trots att det handlar om betydligt mindre summor pengar. Partiet vill att vi ska glömma förhoppningar om stärkt välfärd och investeringar i framtiden.

Samtidigt fortsätter Moderaterna att rycka på axlarna när tecknen på klimatförändringarna uppenbarar sig inför våra ögon genom skogsbranden i Västmanland och översvämningarna i Västsverige. Detta trots att både de mänskliga och ekonomiska kostnaderna är enorma – och riskerar att bli ännu mycket större framöver. Enligt en statlig utredning från 2007 kan klimatförändringarna kosta oss hundratals miljarder det kommande seklet.

Istället för att ta den senaste tidens extrema väderhändelser som en allvarlig varningsklocka går Moderaterna till attack mot Miljöpartiet som kräver bättre krisberedskap och klimatanpassning. Det är ”osmakligt” att göra politik på mänsklig tragedi är budskapet. Men att använda de människor som flytt för sina liv från Syrien och Irak som intäkt för att slippa prata om behovet av investeringar i välfärd och grön omställning är tydligen ok. Jag tycker det är äckligt.

Låt oss nu använda de tre veckor som återstår till valdagen till att prata om verkliga samhällsutmaningar och hur vi kan möta dem. Vi har råd att rusta vård och skola, investera i grön omställning och öppna dörren för människor på flykt. Det är en fråga om politisk vilja – och om mod att höja skatten för de som har råd att betala. Återigen: Tack Åsa, för att du reagerar mot Moderaternas smutsiga spel. 

Läs också: Regeringens flyktingutspel får kritik från ledande ekonom

Roliga skämt, tragiskt miljöförakt

Igår lämnade Åsa Romson Reinfeldts avlagda gröna tröja för att han skulle kunna plocka upp den under sitt tal idag. Men varken tröjan eller miljöpolitiken tog statsministern upp i kvällens tal i Almedalen. Ett enda miljöförslag nämnde Reinfeldt – de ännu ofinansierade järnvägssatsningar som ska inledas lagom till nästa val 2018.

Jag ska villigt, okej motvilligt, erkänna att Reinfeldt fick mig att skratta flera gånger under talet. Hans självironiska skämt om sitt tjat om statsfinanserna var faktiskt sanslöst roliga. Det råder inte överskott på humor i svensk politik, så det kan han på riktigt få cred för. Men det djupa förakt och oförståelse inför klimatutmaningen som vår statsminister gav uttryck för är inte kul. Det är djupt tragiskt.

Enligt klimatforskarna har vi runt 5 år på oss att börja minska de globala utsläppen. Ändå nämndes inte ett enda förslag som skulle kunna ge utsläppsminskningar i närtid. Däremot hann statsministern med att häckla gröna förslag om koldioxidskatt, flygskatt, stängning av Bromma flygplats och stoppad förbifart.

Istället för att möta den växande skara av väljare som sätter miljö- och klimatfrågorna främst upprepade Reinfeldt lögnen om att Sveriges utsläpp minskar samtidigt som ekonomin växer. Naturligtvis vet statsministern att svenska utsläpp ökar stadigt år från år om man räknar på det sätt som är det enda rimliga, det vill säga tar med utsläppen från de varor som importeras till Sverige.

Efter bedyrandet av den svenska förträffligheten följde sedan en lång harang om att Kina och andra inte är lika bra som vi. Till sist proklamerade statsministern att han gärna skulle företräda Sverige på klimattoppmötet i Paris 2015, men att det viktiga inte är att vara bäst i klassen utan att ”kontrollera de som skolkar”. Det är ju också en syn på ledarskap. Man kanske inte borde vara så förvånad över regeringens misslyckade skolpolitik, trots allt.

Hans lilla gröna om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

McModeraterna äventyrar partiernas förtroende

Ett ny lag ska reglera ekonomiska bidrag till partierna. Det meddelade moderate justitieministern Beatrice Ask idag. Ett förslag som är helt otillräckligt om ambitionen är att vi ska kunna lita på att partierna inte låter företag köpa politiska beslut. Inte minst är det en stor brist att regeringen fortfarande vill att anonyma bidragsgivare ska fortsätta vara tillåtna.

Sverige har idag extremt slappa regler kring partiernas finansiering, något som exempelvis fått Europarådet att kritisera vårt land. Miljöpartiet har länge krävt en ny lagstiftning och på senare tid har även Socialdemokraterna anslutit sig till den linjen. I förhandlingar med regeringen har den samlade oppositionen drivit på för en bred uppgörelse kring regler som ska ge genomskinlighet i partiernas finansiering. Att regeringen nu kastar fram ett eget urvattnat förslag är högst olyckligt.

I en demokrati måste man vara överens om de grundläggande spelreglerna. I en demokrati måste vi också kunna lita på att partierna driver idéer de tror på, inte gör sig till verktyg för resursstarka intressen. Det kan vi inte nu. Kanske låter det som om den gapiga miljöpartisten fått tidig valfrossa och försöker smutskasta den regering han starkt ogillar. Men precis så illa är det, menar jag. När misstankar finns om att McDonald´s köpt politiska beslut (läs tidigare inlägg här, här och här) måste regeringen inse allvaret, oavsett om misstankarna stämmer eller inte. Då måste man göra vad man kan för att stärka förtroendet för de partier som utgör kärnan av vår demokrati.

Resumé från juni 2007 om hur privata etermediebolag betalat pengar till partier för att få dem att fatta beslut som gynnar dem.

McModeraterna går till val?

Moderaterna sviker sitttidigare löfte om en lag som ska tvinga partierna att redovisa vilka de tar emot bidrag ifrån. Nu säger de nej med hänvisning till att det skulle hota den personliga integriteten och sätta valhemligheten på spel. Uppenbarligen sätter man hellre medborgarnas förtroende för partierna och det demokratiska systemet på spel och öppnar för fler beslut som köps av mäktiga ekonomiska intressen. Kanske framstår möjligheten till värdefulla tillskott i valkassan från McDonald´s och andra som allt för frestande.

Det finns inga bevis för att Moderaterna har tagit emot kampanjbidrag från McDonald´s. Men så länge partiet vägrar redovisa sina finansiärer finns all anledning att misstänka det. Inte nog med att en rad beslut Alliansregeringen fattat – inte minst om halverad arbetsgivaravgift för unga och sänkt restaurangmoms – gjort snabbmatskedjan många miljoner rikare. Dessutom har moderata partiföreträdare vid ett otal tillfällen gjort oförblommerad reklam för företaget. I Almedalen i somras var det självaste statsministern som från stora scenen öste beröm över hamburgerjätten för att man ”tror på Sveriges ungdomar”. Tidigare har Fillipa Reinfeldt poserat på företagets brickunderlägg där hon intygat att Mc Donald´s tänker på allergiska barn medan flera tongivande stockholmspolitiker med Krisitna Axén Olin i spetsen hållit valtal där de framhållit företagets insats för integrationen. När man ser den samlade bilden – är det möjligt att undvika frågan vad McDonald´s betalat?

Risken för köpta beslut har inte precis minskat med den växande välfärdsmarknad där företag med tusentals anställda gör mångmiljonvinster på skattefinansierad verksamhet. Nyligen rapporterades att vårdföretaget Attendo delade ut en miljard till sina ägare. En miljard. 1 000 000 000. Nio nollor. Pengar som vi betalat i skatt för att få vård och omsorg. Det borde betecknas som stöld, men är fullt förenligt med gällande lagstiftning. När den typen av summor står på spel är det förstås extremt
viktigt för de stora välfärdsföretagen att hålla de politiska partierna på gott humör. Att då tillåta hemliga partibidrag är att bädda för ett system där den som betalar bäst får sina intressen företrädda

Omöjligt att fortsätta slentrianflygandet

Idag går moderata politiker tillsammans med svensk flyglobby till angrepp på SvD Brännpunkt mot MP:s förslag på flygskatt. Den hotar enligt artikelförfattarna jobb och konkurrenskraft och är därför förkastlig. Jag önskar innerligt jag var befattad med samma skygglappar och tunnelseende som moderata politiker och inte hade den socialt förödande ovanan att påtala det omöjliga i att vi fortsätter fly till Thailand när det nordiska ångestmörkret faller.

Vårt klimat beräknas klara två tons koldioxidutsläpp per världsmedborgare och år. En enda flygresa till Thailand belastar atmosfären med drygt tre ton per passagere. Sedan krävs det alltså minusutsläpp resten av året för att leva på ett sätt planeten står pall för. Någon annan slutsats än att det är ohållbart att vi slentrianmässigt nöjesflyger har jag svårt att dra. Sorry.

Vad ska vi då göra åt saken? Peka finger åt dem som låter sollängtan vinna över klimatsamvetet? Knappast en framkomlig väg. Om några individer väljer bort blir följden främst sjunkande priser som får andra att flänga desto mer. Alltså krävs politik. En bra början vore att sluta gynna flyget, som idag är fredat från bränsleskatter, framför andra färdsätt. Att som moderater och flyglobby beskriva MP:s förlag om flygskatt som ”ett påhopp på ett enskilt transportslag” känns därför inte helt seriöst. Även om jag personligen inte skulle ha någonting emot ett frontalangrepp på den flygbransch som hotar mina eventuella barns liv.

Om jag får bestämma blir det betydligt dyrare att flyga. Det måste inte innebära tråkigare semestrar för de som inte får råd att flyga. Jag har haft underbara ledigheter de senaste åren, tack vare interrail.

Migrationspolitiken ett steg till åt rätt håll

Idag är en bra dag att vara miljöpartist. Miljöpartiet lyckades igår, tillsammans med de liberala krafterna i alliansen, att baxa Moderaterna ännu ett steg i rätt riktning för en humanare migrationspolitik. Det viktigaste steget, och det som Moderaterna hade störst motstånd mot, var att ändra lagstiftningen så att fler barn i svåra omständigheter får möjlighet att stanna.

De två viktigaste framstegen innan var att ge papperslösa rätt till vård och skola, på samma villkor som resten av befolkningen, och förbättringar för anhöriginvandring för att underlätta att återförena splittrade familjer. Dessa två viktiga ändringar krävde dock ingen lagändring utan var mer en fråga om regelverk. Fördelen är att dessa förändringar kan träda i kraft snabbare, medan lagstiftning tar tid. Att lyckas med en lagändring för generösare och mer human migrationspolitik är dock en större seger på sikt, då lagändringen också blir svårare att backa från efter valet 2014. Det tar tid att ändra lagen, och av samma anledning tar det också tid att ändra den tillbaka.

Av de tynsta kraven som Miljöpartiet hade för samarbetet med regeringen har nu alla gått igenom. Det är naturligtvis en stor seger. Vi kan inte säga att vi har kommit hela vägen så att vi kan vara nöjda. Men vi har kommit precis så långt som vi bedömde det vara möjligt med nuvarande mandatfördelning i riksdagen, med ett i grunden mycket konservativt regeringsparti i Moderaterna (i migrationsfrågor). Vi har inte lyckats med att påverka REVA och den lagändring som vi nu fått till stånd för barn, borde gälla för alla åldrar. Sådan är politiken. Det finns ingen riksdagsmajoritet för en miljöpartistisk politik på migrationsområdet och då måste vi försöka påverka det vi kan. Vi såg en öppning att påverka på riktigt, istället för med plakat, och försöket har lyckats.

Vi kan också konstatera att med den lagändring som Moderaterna nu har gått med på så har vi kommit längre än vad vi lyckades med när MP och Vänsterpartiet försökte dra Socialdemokraterna i samma riktning under regeringen Persson. Det är viktigt att komma ihåg, när Vänsterpartiet sitter på höga hästar och kritiserar Miljöpartiet för att samarbeta med alliansregeringen.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser olika på många frågor, men i migrationspolitiken står vi mycket nära varandra. Hindret för en verkligt human och generös migrationspolitik har aldrig varit sverigedemokrater eller andra extremister, utan att det funnits ett konsensus mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om hur migrationspolitiken ska se ut. Och det är tack vare de övriga partierna som det överhuvudtaget funnits utrymme att påverka och föra upp frågan på dagordningen.

Vi har tagit ett kliv åt rätt håll. Vi har inte nått fram till målet. Nästa år är det val och då finns alla möjligheter att rösta fram en majoritet i riksdagen som vill skrota REVA och öppna fler dörrar till Sverige, och öppna fler dörrar i Sverige.

Demokrati ingen moderat paradgren

Demokrati är inte Moderaternas bästa gren. Det är lätt att konstera efter en vecka av överkörd folkomröstning i Tyresö och hemligstämplad kaffekassa på Säpo för att undkomma granskning. Det är hög tid att syna demokratisynen hos det största regeringspartiet.

Det som utspelat sig på Tyresö är lika mycket fars som tragedi. När oppositionen drivit igenom en folkomröstning om de höjda omsorgstaxor som slagit hårt mot många medborgare drog den moderatledda alliansen igång en mycket smutsig kampanj. Så smutsig att man undrar om de inte insåg att det skulle slå tillbaka. Genom kommunens ”opartiska” information spred man helt felaktiga uppgifter. Oppostionens kampanjsida Gilla trygghet plagierades. Frågan på valsedeln formulerades så obegripligt att det var nära nog omöjligt att på egen hand begripa vad man skulle rösta på för att uttrycka sin uppfattning.

Det moderata fixandet och trixandet hjälpte inte. Möjligen skrämdes många väljare bort från valurnorna. De som röstade sa bestämt nej till de höjda taxorna. 83 procent röstade nej, 14 procent ja. Ändå körs alltså väljarna över och de nya taxorna blir kvar, med kosmetiska förändringar. Att den sparkade politiska sekreterarens blogg sedan stängs ner efter att hon fört fram stenhård kritik mot sina partikamraters syn på demokrati väcker knappt förvåning. Finns det ett Tahirtorg i Tyresö? undrar man.

När det idag framkommer att justitieminister Beatrice Ask (M) hemligstämplat Säpos alla inkomster och utgifter kommer ytterligare en påminnelse om att demokratiska principer inte sitter i den moderata ryggmärgen. Efter att DN skrivit om hur myndigheten lagt 5 miljoner på en James Bond-fest är det stopp för den som vill få insyn i verksamheten, oavsett om det gäller spanares lönekostnader eller kaffekassan.

Valrörelsen närmar sig. Det finns goda skäl att tro att den kan bli den smutsigaste någonsin. Ett grönt parti kan aldrig tumma på demokratiska principer för att plocka poänger för stunden. Inte heller kan vi låta motståndare som använder ojusta metoder komma undan med det. Med en lika vaken opposition som den i Tyresö kan folkviljan segra i slutändan.

Läs gärna tidigare inlägg om hur Moderaterna vägrar redovisa vilka de får pengar av och uppgifter om hur man levererar politiska förslag åt dem som betalar.

Kriget mot kollektivtrafiken

De nya moderaterna säger sig vilja satsa på ett hållbart trafiksystem där man prioriterar gång-, cykel- och kollektivtrafik, på bilens bekostnad. Sedan har vi Torbjörn Rosdahl, moderat finanslandstingsråd, som vill göra tvärt om. Han föreslår under ett seminarium i Almedalen en privatisering av tunnelbanan, som skulle lyfta ur delar av tunnelbanenätet ur SL-kortet. Framtida tunnelbaneresenärer från Nacka skulle, med Rosdahls modell, behöva två kort – ett för resan Nacka-Centralen, och ett SL-kort för övrig kollektivtrafik.

Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik. 

Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:

1. Utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm villkoras med att det ska vara företagsekonomiskt lönsamt, vilket är något helt annat än att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Tunnelbana är dyrt att bygga och biljettpriset för en enskild sträcka kan inte bli alltför högt om pendlarna ska välja tunnelbana framför nuvarande busslinjer eller egen bil. Därmed blir det per automatik en i princip omöjlig investering i sig. Konsekvens: antingen ingen ny tunnelbana eller krav på att företaget också får ta över redan lönsamma delar av tunnelbanesystemet, eller kanske hela tunnelbanan.
     
2. Det blir en inbyggd orättvisa om finansiering av resekostnaden blir på olika premisser beroende på var jag bor. Nu finansieras kollektivtrafiken ungefär till hälften med biljettförsäljning och hälften med landstingsskatt. Det blir orimligt om människor i Nacka och Värmdö ska betala en större andel med biljettintäkter, men ändå bidra till resten av länets kollektivtrafik via skattesedeln. Det skulle, med moderat språk, kunna kallas för en straffbeskattning av Nacka/Värmdöbor. Nästa logiska steg skulle därför vara att kollektivtrafik, landstingsdriven eller privat, ska finansieras helt med biljettintäkter. Konsekvens: antingen kraftiga nedskärningar i kollektivtrafiken (om hälften av pengarna försvinner) eller chockhöjning av biljettpriserna till det dubbla (vilket skulle skrämma bort en stor andel resenärer).
     
3. En attraktiv kollektivtrafik ska vara enkel att begripa och resa med. För de som åker samma sträcka varje dag är det säkert inget problem att programmera samma fysiska kort med två olika biljetter. Men hur blir det för turister eller resenärer som åker utanför sina dagliga rutiner? Med olika biljettsystem på olika delar av kollektivtrafiksystemet blir det svårare att hålla koll på hur resan ska betalas. Det leder till behov av fler spärrar, ökade kontroller och förmodligen ökat fusk (varav en del skulle ske av förvirring snarare än uppsåt). Konsekvens: för resor utanför den dagliga pendlingen blir bilen ett mer attraktivt alternativ för de som har bil.
    
4. Privatisering av utbyggd tunnelbana, med hänvisning till att landstinget vill slippa ta kostnaden, leder snabbt till tanken att samma metod kan användas för att slippa kostnaden för olönsamma busslinjer utanför tätorter. Ska bussturer utanför huvudstråken villkoras med att bära sina egna kostnader eller privatiseras kommer det oundvikligen leda till nedlagda busslinjer. Konsekvens: andelen kollektivtrafikanter minskar, då fler människor har bilen som enda tillgängliga alternativ.

  

Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.

Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.

Politik med substans bygger förtroende

Det sägs att Moderaternas PR-guru Per Schlingmann ska ha liknat de politiska budskapen med pyttipanna. Det som får väljaren att bestämma sig på valdagen följer samma principer som när vi väljer vilken pyttipanna vi väljer i frysdisken. Liknelsen används för att betona att politikens innehåll kommer i andra hand, medan förpackning och marknadsföring är det som verkligen hjälper oss att välja.

Oavsett om det är sant eller inte att just Schlingmann gjort denna liknelse så säger det något om vårt politiska klimat. Alltför ofta verkar det som att det är viktigare att säga sådant som låter bra, än att det finns någon substans bakom orden. One-liners och rappa replikskiften fungerar bättre i ett uppskruvat mediatempo och sällan finns tid till att utveckla resonemang. Eftersom TV-tittaren sällan ges möjlighet att granska vad som döljer sig bakom de vackra orden blir politiken också mer personfixerad. Det blir viktigare att se förtroendeingivande ut, än att faktiskt kunna underbygga en argumentation.

Som tur är verkar inte detta vara hela sanningen. Idag presenterade Westander sin återkommande Sifo-undersökning om väljarnas förtroende i klimatfrågan. Att Miljöpartiet får överlägset högst förtroende är ett kvitto på att substans faktiskt lönar sig. Miljöpartiet får högst betyg av 46 % av de tillfrågade, medan tvåan Socialdemokraterna får blygsamma 9 %. Centerpartiet, som gärna pratar miljö men i handling får agera grönt alibi åt Moderaterna, får högst förtroende av endast 4 %. Viktigt i sammanhanget är att Miljöpartiets förtroende ökar, medan allianspartiernas förtroende minskar, trots att alliansen lagt stor möda vid att försöka ge sken av att driva en klimatpolitik värd namnet.

Alliansens engagemang i klimatfrågan kunde inte ha blivit tydligare än i förra veckan. Under den stora miljökonferensen Rio +20 hade Moderaterna tre debattartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En komfrån regeringen och handlade om klimatfrågan och Rio +20. Budskapet var tydligt – vår livsstil är ohållbar men lösningen är att ”andra ska bli bättre” och att näringslivet måste bli kreativt i att hitta tekniska lösningar, så att vi kan köra på som vanligt. Självkritiken eller ansvarsfulla satsningar lös med sin frånvaro. De andra två debattartiklarna handlade om att få Eurovision tillStockholm och om vikten att bygga Förbifart Stockholm, som inte är något annat än en rejäl björntjänst för klimatet.

Det är tydligt att det finns två sätt att föra politik. Antingen kan politikens retorik och innehåll höra ihop, eller så kan så mycket fokus läggas på varumärkesutveckling att produkten som ska saluföras glöms bort på vägen. Om de tillfrågade av Westander/Sifo får bestämma så är det första alternativet det vinnande konceptet. När allt kommer omkring är det one-liners och PR-byråer som kommer i andra hand. Politik handlar om att vilja, och förtroende byggs genom att stå för vad vi verkligen vill.

Stockholmsluften kräver handling framför käbbel

Vänsterpartiet kräver idag dubbdäcksförbud i hela Stockholms innerstad, på DNs Stockholmsdebatt. Miljöpartiet har länge drivit detta och jag välkomnar att även Vänstern tar tag i frågan. Inte oväntat blir det ett nej i en snabb kommentar från moderaternas Sten Nordin.

Vänsterpartiet har helt rätt i att 30-40 personer dör i förtid av de partiklar som vägtrafiken skapar i Stockholms stad. Framför allt handlar det om vad som kallas för PM10. Miljöpartiet har länge drivit på för att dubbdäcken, som är den främsta enskilda orsaken, måste bort. Stockholm har i många år misslyckats med att klara EUs miljökvalitetsnormer för luftkvalitet och där är det just partiklarna som är den stora boven.

Moderaterna svarar med att de nu vill se en avgiftsmodell istället, liksom de har i Oslo, Bergen och Trondheim. Den norska huvudstaden har genom avgifter för dubbdäck lyckats minska användningen från 60-70 % till 10-20%. Det är onekligen ett bra resultat. Problemet med Sten Nordins svar är bara att det kräver ett beslut i Riksdagen, där företrädare för hans egen partigrupp så sent som i mars i år sa blankt nej till både förbud och avgift. Ulf Berg och Lars Beckman skriver på Moderaternas officiella hemsida att de inte kan tänka sig vare sig det ena eller det andra. Har Moderaterna svängt på två månader, är partiet splittrat eller ska Sten Nordins avgiftsmodell ses som en önskan som skulle bli verklighet någon gång i en avlägsen framtid?

Som miljöpartist hoppas jag att det inte blir en evighetsdebatt om dubbdäcksförbud eller avgift, allt medan Stockholmsluften fortsätter att vara hälsofarlig. Det finns goda skäl både för och emot såväl förbud som avgift, men oavsett vilket så krävs det handling. Både förbud och avgift har bevisad effekt, även om båda metoderna också har sina nackdelar. Men oavsett vilken metod man väljer så är valet att inte göra någonting det sämsta alternativet.

Sedan gäller det också att komma ihåg att det inte räcker med att få bort dubbdäcken. Huvudproblemet är trafiken i sig. Om vi inte minskar mängden vägtrafik så kommer luften att fortsätta vara dålig. Skulle vi sänka dubbdäcksanvändningen till 10 % i innerstan så är det fortfarande så att 100 % av motorfordonen hjälper till att sprida partiklarna. Partiklarna kommer dessutom inte bara från dubbdäck, utan även andra källor som till exempel vägarbeten. Och partiklarna är inte heller det enda problemet för Stockholmsluften - vi har även problem med kväveoxider, marknära ozon och buller. Den enda verkliga lösningen för alla dessa problem är minskad biltrafik.

Korten på bordet, Arkelsten!

Nu bekräftar ingen mindre än Sven-Otto Littorin att Moderaterna tagit emot hundratusentals kronor i bidrag från enskilda personer, pengar som inte går att spåra för utomstående. Littorin som tog över som partisekreterare efter dunderförlusten i valet 2002 fick uppgiften att reparera partiets då trasiga ekonomi. De anonyma bidragen blev viktiga för att få ekonomin på fötter – och för valsegern 2006. Allt detta enligt en kommande bok av TV4-journalisten Anders Philblad. Nuvarande partisekreterare Sofia Arkelsten måste nu sluta mörka och berätta vilka de moderata finansiärerna är. Så länge vi inte vet är det svårt att komma ifrån tanken på att politiska beslut kan ha köpts.

I vintras beskrev jag i ett inlägg hur moderata toppolitiker talat väl om Mc Donald´s i sina valtal före valet och sedan efter valet genomfört beslut som ökat företagets vinster med åtskilliga miljoner. Hade McDonald´s betalat för det? Vi vet redan – självaste Per Schlingmann har bekräftat det (låt vara att Beatrice Ask sedan förnekat det – att Moderaterna har tagit emot pengar från Stiftelsen Fria Media. En stiftelse som inte sticker under stol med att man kräver motprestationer från dem man förser med pengar. Var mediedreven höll hus när detta kom i dagen kan man ju fråga sig. Särskilt som besluten onekligen gått Fria Medias väg de senaste åren. Public Servicebolagen har attackerats på allehanda vis och reglerna för kommersiell radio har liberaliserats ytterligare.

Allvarligt talat. Det här är inte Sicilien. Det här är det Sverige som alltid, välförtjänt eller inte, rankats som ett av världens minst korrupta länder. Snälla Sofia Arkelsten: Ge mig tillbaka åtminstone en liten gnutta tilltro till vår demokrati. Lägg korten på bordet!

Fler som bloggar: Peter Andersson(S) Peter Johansson(S) Alliansfritt Sverige

Moderat trafikstrategi - kursändring eller slag i luften?

Huddinges nya trafikstrategi säger att kommunen behöver en trafikplanering som leder till ett hållbart och attraktivt samhälle. Liksom sina kollegor i Stockholms stadshus har moderaterna lanserat ännu ett dokument som slår fast det som Miljöpartiet sagt de senaste trettio åren – i ett hållbart samhälle måste vi prioritera gång-, cykel- och kollektivtrafik och minska biltrafiken. Det kan naturligtvis ses som ett tydligt erkännande för den gröna trafikpolitiken.

I en snabbt växande Stockholmsregion kommer behovet av transporter ständigt att öka. Utan ett nytt tankesätt och helt andra prioriteringar än idag står vi inför en trafikinfarkt. Prognoser från Länsstyrelsen säger att vägtrafiken, med den förväntade befolkningsökningen och de investeringar som nu planeras, kommer att öka i länet med 80 procent fram till 2030. Det säger sig självt att det är raka motsatsen till ett hållbart och attraktivt samhälle.

Redan idag misslyckas Stockholms län med att leva upp till EUs miljökvalitetsnormer för god luftkvalitet. Såväl hälsovådliga partiklar som kvävedioxid når på vissa platser så pass höga halter att de är direkt skadliga för människors hälsa, och dessa platser är alla i tätt befolkade områden i centrala staden och längs med större trafikstråk som E4/E20 och Nynäsvägen. Att nå upp till EUs miljökvalitetsnormer är inte nog som målsättning – de anger den absoluta miniminivån för vad som är acceptabelt. Och dit når inte Stockholm idag. Med en 80-procentig ökning av vägtrafiken kommer det inte spela någon roll att bilarna om 20 år är bränslesnålare och renare än idag. Den miljövinst som teknikutvecklingen innebär med renare bilar äts upp av att de blir så många fler.

Den nya strategin, som först lanserades av Stockholmsmoderaterna och nu följs upp i Huddinge, kan tolkas som att moderaterna och övriga allianskollegor äntligen har anammat en grön trafikpolitik. Tyvärr finns oroväckande brister i Huddinges trafikstrategi som väcker frågetecken. Huddinges miljöförvaltning skriver i sin kommentar till strategin att många av åtagandena är för diffusa för att kunna uppfyllas eller följas upp, att den är en otydlig ansvarsfördelning för åtgärder som föreslås. Om det inte går att mäta målen och det inte går att utläsa vem som ska göra vad, är risken överhängande att ingenting blir gjort.

Även om ambitionen i trafikstrategin är alldeles utmärkt, måste den sättas i relation till något så krasst som den verklighet vi lever i. De projekt som prioriteras av Huddinge kommuns politiska majoritet idag, med stöd av det för tillfället största oppositionspartiet (S), leder till rakt motsatt utveckling än vad trafikstrategin föreslår. Byggandet av Södertörnsleden och Förbifart Stockholm kommer att öka vägtrafiken, både vad gäller personresor och godstransporter. Satsningen på externa köpcentra, som expansionen av Kungens Kurva uppmuntrar också ett ökat bilberoende. De enorma resurser som nu går till motorvägsbyggen gör också att Huddinges viktigaste satsning på spårbunden kollektivtrafik, Spårväg Syd, inte blir av eller åtminstone skjuts upp på obestämd framtid.

Samma summa pengar som går till att bygga Förbifarten och Södertörnsleden skulle räcka till att rusta upp järnvägen och bygga bort de värsta flaskhalsarna på spåren, inte bara i Stockholm utan i hela Sverige (där visserligen Stockholmsregionen står för en stor del). När vi står på pendeltågets perronger om vintern och förbannar alla dessa meddelanden om växelfel, signalfel och annat som innebär att vi kommer sent till jobbet ännu en dag, då beror det inte på otur eller på att tåg är ett dåligt transportmedel. Det beror på politiska prioriteringar.

Reinfeldt duckar för den egna politiken

I gårdagens partiledardebatt hade Fredrik Reinfeldt en stående fråga. Den handlade inte om jobben, inte om klimathotet, inte om kvaliteten i skola, vård och omsorg. Frågan löd "vem leder oppositionen?". Det är lite oroande att vi har en statsminister som inte har en grundläggande förståelse för pluralistisk demokrati. Ännu värre är att denna kunskapslucka hos regeringschefen verkar hindra en saklig debatt om politikens innehåll. 

Nej, jag tror inte på riktigt att Fredrik Reinfeldt inte vet vad oppositionens roll är. Men det är ändå anmärkningsvärt att den moderatledda alliansen tycks mer benägen att svara barn i Åkersberga på frågor om Eric Saade än att ge folkvalda oppositionspolitiker sakliga svar om regeringens politik. 

Fredrik Reinfeldts iver att hitta en enda ledare för fyra helt självständiga partier handlar om att flytta fokus från den egna politiken. Regeringen vill inte prata om varför klimatutsläppen ökar och ingenting görs åt saken, eller att arbetslösheten ökar trots universalmedicinen mot allt ont (jobbskatteavdraget). Moderaterna vill definitivt inte prata om varför vårdcentraler slumpas bort till vrakpriser till partiföreträdares vänner. Det är enklare för Reinfeldt att uppträda som en överlägsen mobbare mot Håkan Juholt eller fråga Gustav Fridolin om vem som tar vem i något teoretiskt regeringsbildande efter 2014. Som om svenska folket inte skulle ha något att säga till om i frågan.

Opposition är visserligen ett kollektivt begrepp, men det behöver inte betyda att de håller ihop. Det kan mycket väl vara så att svenska folket har mer än två färdigpacketerade idéer om hur de vill att Sverige ska skötas och att de därmed röstat på olika partier. Det är precis vad som hänt i alla val sedan den allmänna rösträtten infördes, så det borde kännas ganska bekant.

Att låtsas som om det bara fanns två möjliga vägar att gå i politiken är att idiotförklara det svenska folket. Kanske tror författaren till "Det sovande folket" att väljarna är just idioter. Det är inte en inställning som kännetecknar en demokratisk ledare, utan snarare en auktoritär dito. Det finns inte bara höger eller vänster, svart eller vitt, rätt eller fel. 

Politik handlar om att vilja och att välja. Att vilja ha ett samhälle som ser ut på ett visst sätt, att statens ska skötas på ett visst sätt, vad staten ska lägga sig i eller inte osv. Viljan är visionen. Att välja är att sedan, när folket har valt den politiska sammansättningen och de ekonomiska förutsättningarna ligger på bordet, göra prioriteringar och val som för samhället så nära som möjligt målet i den visionen. Det är demokrati. Vår regeringschef däremot varnar för visioner. Istället ägnas debattid åt att peka finger åt att oppositionen består av olika partier, som om det vore något negativt.

Oppositionen har två huvuduppgifter - att granska och ifrågasätta den förda politiken samt att förbereda sina alternativ till väljarna till nästa val. Det ligger i sakens natur att ett regeringsalterantiv som inte fått folkets förtroende måste ompröva sitt eller sina alternativ. Att ett alternativ fått förtroende betyder dock inte att regeringen ska få styra skeppet i det tysta - regeringen måste kunna försvara sin politik och redovisa hur de lever upp till vad som lovats väljarna. Det är förståeligt att det är jobbigt för regeringen att bli kritiserad från fyra håll i riksdagen, istället för bara från ett. Men ingen har sagt att demokrati ska vara enkelt. Demokrati är folkstyre och folket vill styra åt olika håll. Det är en styrka med demokratisk mångfald, även om det kan upplevas som ett problem för den som vill glida fram på stilla vatten.

Nya partier och gamla

Jag måste säga att jag tycker det är intressant hur man retoriskt försöker spela ut andra partier genom att formulera vad man vill på nya sätt. Nya moderaterna tog över jobbfrågorna och genomförde en skattesänkarpolitik av vanligt moderatsnitt. Nya kristdemokraterna säger sig inte bara vara "verklighetens" eller "vanlighetens" folk (tidigare blogginlägg av mig och Olof) utan har även försökt värva röster genom att föra en retorik som säger att de ska arbeta för att politiken i mindre utsträckning ska lägga sig i. (Partiets koppling till frikyrkor är ur mitt perspektiv dock ganska ovanlig - och Anders Wijkmans kommentar i senaste VI (just den artikeln dock inte på nätet), när han nu som partioberoende intervjuas, om att han inte trodde att "underlivsfrågorna" skulle inta en så central position i KD är möjligen naiv men återspeglar också att KD kanske inte är så vanliga som de vill låta oss tro.) Den senaste variationen om att partierna inte ska lägga sig i går även igen hos Nya centern t ex i en kommentar till ett blogginlägg av Daniel Helldén där Gustav Andersson (centerpartist i Stockholms läns landsting) skriver:

Den viktigaste värderingen för oss centerpartister är övertygelsen att samhället ska växa underifrån, inte genom politisk centralplanering.

KD är välkänt för att vilja lägga sig i väldigt mycket av det som rör familjer och jag har överhuvudtaget svårt att tänka mig att någon engagerar sig politiskt om man inte vill vara med och påverka och planera samhället - däremot skiljer det sig mellan partierna i vilka frågor och på vilket sätt man vill styra utvecklingen. Här kan man inte annat än häpna över hur Nya centern (som verkligen gör skäl för epitetet "nya") så radikalt har brutit med vad vi utomstående har upplevt som grundläggande värderingar, vilket jag har kommenterat tidigare. Och nog underlättar någon form av politisk centralplanering en samordning och ett översiktligt angreppssätt som är en förutsättning för att motverka t ex negativ påverkan på miljön, frågor som åtminstone periodvis varit centrala även för centern. Sedan är nog miljöpartiet sedan gammalt minst lika måna om att gräsrötterna - eller ogräsrötterna med tanke på vår maskros - ska komma till tals och delta i beslut, som centerpartiet säger sig vara när de vill att samhället ska växa underifrån. Frågan är hur det vad gäller centerpartiet går ihop med den press som enskilda riksdagledamöter utsätts för när partipiskan viner i kärnkraftsfrågan* och tidigare i FRA-debatten.


*även om Sven Bergström (C) vidhåller att han inte påverkas av någon partipiska inför riksdagens ställningstagande om nya kärnkraftsreaktorer i juni.

Aprilskämt från Försäkringskassan?

Studsade lite inför annonskampanjen i tunnelbanan i förra veckan. Det vill säga, första dagen studsade jag inte, då seglade jag snabbt förbi reklamen på T-centralen och uppfattade ur ögonvrån det som att SL ville förbättra tryggheten i T-banan och uppmärksammade detta genom att be om åsikter per annonstavla. Det var först dag två jag la märke till att det inte alls var SL, utan moderaterna som ville ha åsikter och som stod för kampanjen. Konstaterade att det jag hade tagit för den SL-blå färgen var den moderata lite mer babyblå tonen (den för nya moderaterna - jag har uppenbarligen inte vant mig av vid att tänka mig M med den gamla mer bestämt mörkblå nyansen). Och det var då jag studsade lite över intrycket jag fått från föregående dag, hur mycket man läser in budskap inte bara i innehåll och typsnitt, utan också i "signalfärger".

Betydligt mer överraskad blir jag av morgonens blogguppmärksamhet vad gäller annonser från Försäkringskassan, som ska vara hämtade från diverse (föräldra)sajter på nätet enligt nedanstående bild (lånad från Martin Moberg (s)). Man kan inte låta bli att undra om det är någon som aprilskämtar, på ett ganska hånfullt sätt med tanke på dem som för närvarande utförsäkras från Försäkringskassan, och efter att ha letat lite utan att hitta en enda försäkringskasseannons på nämnda sajter började jag misstänka att så kanske faktiskt var fallet - att det helt enkelt var någon skämtsamt lagd person som lyckats prångla in falska annonser under söndagen, trots att det är några veckor kvar till första april. På försäkringskassans hemsida kan man dock om inte hitta den nya loggan så i alla fall hitta kampanjen för Nya försäkringskassan, så kanske är det sant. Kanske har man så dåligt omdöme att man inte ser vad det gör med förtroendet när man parafraserar moderaternas logga rakt av. För inte är det väl så att moderaterna och Nya försäkringskassan är samma sak?

Fler bloggar: Alliansfritt Sverige, Peter Andersson, Andrea Doria

Nya moderaterna nya endast i retoriken

Häromdagen skrev jag om att moderaterna verkar hålla sig till sin gamla vanliga skattesänkarpolitik bortom allt förnuft. I dag uppmärksammar Henrik Brors i DN dessutom klyftan mellan partiledningens försök att styra moderaterna till ett parti som attraherar andra än höginkomsttagare och kongressdeltagarnas åsikter som just lett till beslut som sänkta skatter för höginkomsttagare och möjligheter att utöka med fler kärnkraftverk. Moderaterna får problem med trovärdigheten gentemot de nya väljare de vill locka till sig när det visar sig att skillnaderna mellan de nya och de gamla moderaterna mest består av retorik. Jag är inte förvånad. Att lägga "nya" till partinamnet moderaterna framstod redan från början som schampooförsäljarnas eviga säljtrick där man sätter "nya" framför schampots namn i förhoppningen att fler ska lockas att köpa varan. Uppenbart fungerar det ett tag, men håller varan inte måttet kan inga "nya" i världen uppväga bristerna.