Förbifarten "invigdes" - mot Stockholmarnas vilja

Idag ”invigde” Alliansen bygget av Förbifart Stockholm. Detta trots att flera juridiska processer återstår innan det ens är möjligt att påbörja bygget. Syftet är förstås att försöka påskina att bygget nu är igång och att Miljöpartiet med flera vill avbryta något som redan påbörjats. Samtidigt kommer nu ytterligare en undersökning som visar att Stockholmarna precis som Miljöpartiet hellre vill att miljarderna satsas på en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken.

Äntligen börjar kunskapen spridas om att utbyggd kollektivtrafik är det enda som kan lösa Stockholms trafikproblem. Detta trots de enorma resurser som läggs ned på att odla myten om att Förbifarten kan minska bilköerna, när den i själva verket skapar nya köer. I en undersökning från Demoskop säger 7 av 10 att de prioriterar ny kollektivtrafik före Förbifart Stockholm. En andel som ökat från ungefär 5 av 10 sedan förra valet.

Under tiden som Alliansens ”invigning” pågick idag cyklade ett antal miljöpartister med språkrören i spetsen över Västerbron. Under bron kan nämligen den orange tunnelbanelinje från Älvsjö till Bromma och Täby som kan bli verklighet om vi prioriterar kollektivtrafik framför vägar. Denna kommer också att förse 50 000 bostäder i Bromma parkstad med tunnelbana om Bromma flygplats läggs ned och lämnar plats för människor.

Nu går vi ut i valrörelsen och berättar om hur vi kan modernisera Stockholmsregionen. Stockholmarna är på vår sida.

Än lever hoppet för kollektivtrafiken – Förbifarten långt från byggstart

Det är nu fritt fram för monsterprojektet Förbifart Stockholm. Det vill förespråkarna av Sveriges dyraste vägprojekt att vi ska tro efter att regeringen nu avslagit alla överklaganden av arbetsplanen. Men med gröna framgångar i höstens val finns ännu chansen att välja kollektivtrafik före motorväg.

Att regeringen, som ju vill att vägen byggs, avslår de överklaganden som inkommit är helt väntat. Men det återstår mycket arbete innan vägen kan börja byggas på allvar. Det som nu sker är att de företag som vill vara med och bygga vägen får lägga sina anbud. Enligt Trafikverket är det först i höst man kan ta ställning till dessa anbud och sluta avtal. Dessutom kräver delar av projektet beslut av mark-och miljödomstolen, vilket väntas av december. Därtill är en rad detaljplaner överklagade. Därmed blir valet i höst avgörande.

Det är inte första gången vi ser hur Förbifartens vänner sprider vanföreställningar om projektet. För några veckor sedan påstod Anders Borg att Miljöpartiet hotade tunnelbaneutbyggnaden genom att säga nej till Förbifarten. Som om det skulle finnas mindre pengar att bygga tunnelbana för om man låter bli att plöja ner minst 60 miljarder i en vägtunnel. Men det märkligaste av allt är ändå projektet i sig självt. Att det kunnat drivas så långt, trots att all forskning och all erfarenhet entydigt visar att nya vägar inte löser trafikproblem, utan tvärtom skapar nya köer.

Det är nu 121 dagar till det val som avgör om Stockholm möter framtiden eller låser fast sig i dåtiden. Låt oss använda den tiden till att få människor att fundera på vad de önskar sig mest: massiva satsningar på modern kollektivtrafik eller en motorväg som döms ut av eniga trafikforskare? 

 

Nog med vanskötsel – bäddat för grönt i landstinget

20 procent fler hade valt kollektivtrafiken i Stockholm om vi sluppit de senaste årens krafiga prishöjningar, visar en utredning. Sedan 2000 har priset på SL-kortet nära nog fördubblats. Men nu får det vara slut. Nu ska vi se till att bli en stark grön kraft i Stockholms läns landsting som massivt bygger ut kollektivtrafiken och gör det billigare att resa.

En kollektivtrafik som fungerar. Som vi kan lita på. Som har plats för fler. Med ett enkelt biljettsystem, konkurrensmässigt pris och enhetlig taxa över hela länet. Det är Miljöpartiet ensamma om att ha en trovärdig politik för. Når vi ut med den borde det finnas förutsättningar för ett grönt succéval i landstinget i höst. Stockholm må vara Sveriges blåaste region, men 8 års vanskötsel från Alliansen har rimligen satt sina spår hos väljarna.

Också traditionellt borgerliga väljare vill resa snabbt, billigt och enkelt med kollektivtrafiken. Också de är bekymrade över ambulanser som aldrig kommer, vårdplatser som inte räcker och barnmorskor som tvingas lämna födande ensamma. Jag är övertygad om att det finns en stor längtan efter partier som tar ansvar. Jag tror till och med att flertalet är beredda att bidra med ett par hundra mer i skatt för bättre kollektivtrafik och stärkt sjukvård.

Jag längtar till valrörelsen. En grön framgång är både möjlig och nödvändig.

Redan om 13 dagar gör jag min demokratiska plikt och röstar Panetoz till Eurovision. Vad väljer du?

Bilar - bara så 1900-tal

Bilar håller på att bli hopplöst ute. Detta enligt fyra svenska forskare som på dagens DN Debatt menar att urbaniseringen gjort bilen alltmer onödig. Kanske har bilåkandet i västvärlden redan nått sin ”peak” och är på väg ner. Från en Huddingehorisont kan jag bara önska att den här insikten hinner sjunka in hos såväl Trafikverket som hos lokala sossar och moderater innan skogen börjar skövlas för att göra plats för ”Södertörnsleden”.

I decennier har det funnits planer på en motorled på tvären genom Huddinge kommun. Fyra filer rakt igenom såväl naturreservat som jordbruksmark. Av många minst sagt tveksamma argument som används i debatten tycks vägivrarna vara särskilt förtjusta i påståendet att Miljöpartiet genom att motsätta sig vägprojektet i praktiken säger nej till nya bostäder. Tanken är att vägen är en förutsättning för att byggherrarna ska uppleva det som lönsamt att bygga. Men argumentationen håller inte. De fyra forskarna slår fast att bostads- och kontorsmarknaden i Stockholmsregionen idag drivs av tillgänglighet till kollektivtrafik och av vad som går att nå till fots. Hur tillgänglig en bostad eller ett kontor är med bil ger inga mätbara prisskillnader.

I full politisk enighet har antagit dokument som slår fast att nya bostadsområden ska planeras runt kollektivtrafik för att minska bilåkandet. Trots det framhärdar Södertörnsledens anhängare än så länge med att påstå att i princip all ”utveckling” kräver en ny väg. Vi som vill se en hållbar samhällsplanering i Huddinge och annorstädes behöver jobba hårt med att sprida den kunskap som finns. Tiden talar för oss.

Fler som bloggar: Supermiljöbloggen

Trafikverket på kollisionskurs med sig självt

I februari stoppade Trafikverket planeringen av Södertörnsleden, då planerna bedömdes som oförenliga med gällande miljökrav. Nu föreslår Trafikverket i sin så kallade åtgärdsvalsstudie att planeringen återupptas. Vägen är ingenting mindre än en miljökatastrof som hotar ödelägga såväl viktig jordbruksmark som ett skogsområde fullt av rödlistade arter. Till detta ska läggas oacceptabla nivåer av buller, luftföroreningar och växthusgasutsläpp. Det är hög tid att återigen mobilisera motståndet mot vägen. I valet 2014 måste vi förklara varför alla tjänar på att vi prioriterar ny kollektivtrafik före nya vägar.

Att Trafikverket nu – förmodligen efter månader av intensiv uppvaktning från borgliga och socialdemokratiska lokalpolitker – släpper lös det monster som hållits inlåst i myndighetens källare är djupt olyckligt. Dessutom är det helt i strid med det myndigheten slog fast i ett slutbetänkande om framtidens transportsystem så sent som våren2012: nya stora vägbyggen i storstadsregionerna gör det omöjligt att nå klimatmålen. Massiv kollektivtrafikutbyggnad är enda sättet att klara såväl framkomlighet som miljö. All kunskap, jag menar verkligen all kunskap, som finns på området visar att nya vägar föder ny trafik och därmed mer trängsel. 

Jag ser fram emot ett valår med rika möjligheter att diskutera hur vi bygger ett framtidens transportsystem på Södertörn. Det gröna valet är självklart: där går Spårväg syd och andra kollektivtrafiksatsningar före nya vägar.

Längtar till landstinget

Landstingspolitiken må vara bortglömd av medierna. Men i mina ögon kan få saker kännas mer angeläget än att vara med och slåss för att vård ska finnas tillhands när vi behöver den och för att kollektivtrafiken byggs ut när länet växer och oljan sinar. Idag är Stockholms läns landsting är gravt misskött. Jag vill vara med och förändra. Därför kandierar jag till landstingsfullmäktige i valet 2014.

Självmorden ökar bland och unga. Psykiatrikern Göran Isacsson hävdar på SvD Brännpunkt att en viktig orsak är en överdriven försiktighet med att skriva ut psykofarmaka till unga människor. Om detta har jag ingen uppfattning. Behandlingsmetoder är en fråga för professionella. Men en sak vill jag hävda bestämt: Psykiatrin i allmänhet och barn- och ungdomspsykiatrin i synnerhet måste få mer resurser. Unga som mår dåligt ska få bästa tänkbara hjälp på kortast möjliga tid. Så kan lidande sparas – och i slutändan också pengar. Detta är ett av många skäl till varför jag vill in och fajtas i landstingspolitiken efter valet 2014.

Landstingspolitik låter nog högst osexigt i de flestas öron. Men landstingspolitik är en fråga om liv och död. När unga människor i kris inte får det stöd och den behandling de behöver kan följderna bli katastrofala. Likaså när läkare och sjuksköterskor springer livet ur sig för att hinna med väntande patienter på överfulla vårdavdelningar och väntrum. För att inte tala om när ambulansen inte kommer.
 

Stockholms läns landsting är ett vanskött landsting. Bristerna i vården blir allt mer oroväckande trots dagliga hjältedåd av personalen. De enorma behov av investeringar i kollektivtrafiken som måste till de närmaste åren om vi ska ställa om till ett hållbart transportsystem samtidigt som Stockholmsregionen växer med ett Västervik om året gör inte utmaningarna mindre. Därtill är ekonomin redan i nuläget högst bräcklig. Budget i balans klaras i nuläget tack vare reavinster på utförsäljningar som i längden utarmar landstinget.
 

Och detta vill jag alltså befatta mig med? Ja det vill jag! Jag längtar efter landstingspolitiken. Trots de gigantiska svårigheter som finns där. Eller snarare på grund av dem. För de visar hur ofantligt vikitgt det är att vi får ett nytt styre i landstinget. Ett styre som inser att vi måste ta in mer skatt för att säkra en trygg vård för alla. Som styr vården mot mer av förebyggande insatser istället för att låta människor köa för behandlings som skulle kunnat undvikas. Som säger nej till utförsäljningar och ser till att varje skattekrona går till vård, inte vinster. Som stoppar Förbifart Stockholm och istället gör verklighet av alla idéer om nya tunnelbanor, spårvägar, färjelinjer förlängda tvärbanor och andra nödvändiga kollektivtrafiksatsningar. Som kort sagt tänker långsiktigt, hållbart. Jag vill vara med!

Nu stoppar vi Förbifarten!

Optimism är inte min starkaste sida. Om någon påstår att världen går åt helvete är jag sällan den som invänder. Men nu gror hoppet i mig. Allt mer övertygad blir jag om att vansinnesprojektet Förbifart Stockholm kommer att gå i graven. Enligt en färsk opinionsundersökning har motorvägsivrarna nu en massiv opinion emot sig. Endast 37 procent av stockholmarna prioriterar Förbifarten framför utbyggd kollektivtrafik, medan 60 procent gör den omvända prioriteringen. För de vägkramande socialdemokraterna i Stockholms stadshus borde undersökningen stämma till eftertanke. Hela 70 procent av deras sympatisörer föredrar en rejäl kollektivtrafikutbyggnad före Förbifarten.

Att stödet för Förbifarten stadigt minskat de senaste åren kan ses som ett uttryck för att kunskapen ökat. Allt fler inser att enda möjligheten att lösa regionens trafikproblem är en gigantisk satsning på kollektivtrafiken. Nya vägar leder endast till ny trafik och därmed nya köer. Det är vad all forskning och erfarenhet säger oss och det börjar nu också sjunka in i det allmänna medvetandet. Dessutom finns nu flera konkreta kollektivtrafikprojekt som kan ställas mot Förbifarten. Det handlar om utbyggd tvärbana till Kista, Spårväg Syd på Södertörn och inte minst en rad nya tunnelbanesträckningar. Projekt som sannerligen inte är gratis. Flertalet kan komma på fråga först om planerna på Förbifarten läggs på is.

Med ett starkt grönt val på alla nivåer nästa år finns alla chanser att stoppa Förbifarten och istället börja bygga hållbara trafiklösningar. Vi har tiden på vår sida. För att inte tala om framtiden.

För en vinstfri vård för alla

Jag vill arbeta för en bra sjukvård för alla, fri från vinstintressen. Det är huvudskälet till att jag bestämt mig för att kandidera till landstinget i valet 2014.

MP-kongressens beslut i våras att välfärden ska vara fri från vinstutdelning och kommersiella aktörer var klokt och välförankrat. Jag vill vara med förverkliga den politiken i Stockholms län. Alliansens utförsäljningar måste upphöra. Skattepengarna ska värnas, personalen få arbetsro och kvaliteten sättas i första rummet. Genom att sätta stopp för de vinstdrivande kommersiella aktörerna värnar vi också de små idéburna verksamheter som kan tillföra verklig mångfald och valfrihet i vården.

I övrigt vill jag vara med och fortsätta det utmärkta arbete landstingsgruppen bedrivit under mandatperioden för bland annat massiv kollektivtrafikutbyggnad, förstärkt akutsjukvård och ett större fokus på förebyggande hälsovårdsarbete.

Det är hög tid att bygga en hållbar Stockholmsregion. Det kräver ett starkt grönt inflytande. Det är jag beredd att jobba för!

Trafikstrategin - en papperstiger?

Tidigare under året antog Huddinges politiker en trafikstrategi, som syftar till att prioritera gång-, cykel och kollektivtrafik, på bekostnad av biltrafiken. Som miljöpartist var det lätt att jubla över detta radikala ställningstagande, som vi drivit under alla år. Tyvärr verkar alliansen i Huddinge inte särskilt övertygande i sin vilja att genomföra den egna strategin.

Med dagens kunskap om det hot mot vår välfärd som klimatförändringarna utgör, men också för att undvika en total trafikinfarkt i Stockholmsregionen, känns Huddinges trafikstrategi som en logisk utveckling. Äntligen hade vi ett gemensamt ställningstagande, tvärs över den politiska kartan, om att vi nu skulle ta tag i denna ödesfråga. Biltrafiken måste minska - dels för miljöns skull, men också för att de bilar som verkligen behövs ska kunna ta sig fram. Ett effektivt och hållbart transportsystem kan helt enkelt inte bygga på att varje person ska ta sig fram i en egen bil. Kollektivtrafik och cykel måste bli förstahandsval för arbetspendlare och bilen ett komplement där inget annat funkar. När det gäller godstransporter behöver så mycket som möjligt föras över från lastbilar till järnvägen.

Igår antog Huddinges miljönämnd svar på två stora infrastrukturremisser - en nationell plan och en länsplan för hur transportsystemet i Sverige respektive Stockholms län ska utvecklas under de kommande 20 åren. Mycket riktigt svarar miljönämnden att det bör finnas ett stort fokus på cykel och kollektivtrafik, samt ett ifrågasättande om de resurser som är planerade kommer att räcka till för att dessa färdsätt ska lyckas bli verkliga alternativ till bil- och lastbilstrafiken. Så långt var samtliga partier överens.

När man läser vidare i miljönämndens svar väcks dock frågetecken. De stora satsningarna som vi har framför oss tas upp en och en, och det blir smärtsamt tydligt att kommunens planering, trots de fina orden, fortsätter att utgå från det gamla tänkandet om stora trafikleder som prioriterade. Förbifart Stockholm ska genomföras till vilket pris som helst, trots att den äter upp de ekonomiska resurserna för möjlig kollektivtrafik i mer än 30 år framåt. Nedläggningen av planen på Södertörnsleden beklagas, och vägprojektet beskrivs som en förutsättning för fortsatt utveckling i Huddinge, speciellt då av den blivande regionala stadskärnan Flemingsberg. När vi kommer fram till planerna på nya spår för järnvägen genom Huddinge ändras dock tonen och dessa utbyggnadsplaner på hållbara transporter bemöts istället med att "ytterligare spår får inte begränsa denna utveckling utan alternativa sätt att tillgodose järnvägens kapacitetsbehov måste studeras exempelvis genom att spåren läggs i tunnel." Det nämns däremot inte om Huddinge kommun är beredd att skjuta till pengar för den enorma kostnadsökningen det skulle innebär att gräva ner samtliga järnvägsspår mellan Älvsjö och Flemingsberg i en tunnel. Däremot nämns också att järnvägen annars kan gå i andra sträckningar, utan att gå in på var dessa okända tomrum för framtida järnväg skulle kunna finnas.

Huddinge kommun ska alltså prioritera kollektivtrafik och godstransporter på järnväg, genom att insistera på att bygga ut infrastrukturen för bilar och lastbilar, och sätta käppar i hjulen för utvecklingen av järnvägen. Det håller inte. Det är inte hållbart att förespråka en sak, och samtidigt verka för motsatsen. Tyvärr var Miljöpartiet det enda parti som reserverade sig mot denna motsägelsefulla politik i miljönämnden.

Samma remisser kommer tas upp i samhällsbyggnadsnämnden på torsdag, och senare i kommunstyrelsen. Kommer alliansen hinna tänka nytt tills dess?

Den nationella planen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Länsplanen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Då planerna för Huddinges del handlar i stor utsträckning om samma satsningar, så är också svaren från förvaltningen i stort sett identiska.

Stockholm behöver nya tunnelbanelinjer

Alla säger sig nu förstå behovet av mer kollektivtrafik i Stockholm. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) är den senaste i raden med ett utspel om utbyggd tunnelbana. Men så länge planerna på Förbifart Stockholm ligger fast kan det inte bli mycket mer än vagt uttryckta förhoppningar.

Elmsäter-Svärd säger att staten kan komma att skjuta till pengar för att bygga ut tunnelbanan mot löfte om att kommunerna ser till att det kommer nya bostäder på plats. Men vilken storlek det handlar om är ett frågetecken. Det talas om utbyggnad av blå linjen österut till Nacka eller norrut mot Järfälla. Mycket välkomna projekt. Men alla som åkt tunnelbana genom city i rusningstid inser att det är mycket mer än så som krävs om kollektivtrafiken ska palla att regionen växer med ett Göteborg till 2050. Ska vi sedan leva upp till redan gjorda klimatåtaganden och helst högre än så behöver dessutom åtskilliga bilister lockas över till kollektivtrafiken. Då räcker det knappast att bygga ut ändarna på befintliga tunnelbanelinjer, vilket för in ännu fler resenärer till hårt belastade T-centralen.

Stockholm behöver helt nya tunnelbanelinjer. Exempelvis den orange linje Miljöpartiet föreslagit ska gå väster om Stockholm mellan Älvjö och Sundbyberg. Projekt i den storleksordningen är fullt genomförbara. Men då måste vi först säga nej till det bisarra Förbifartsprojektet och den två mil långa och 61 miljarder dyra motorvägstunnel som beräknas ta död på 20 bilister om året med förödande nivåer av partiklar.

Få människor imponerar så stort på mig som de som förmår att tänka om. Blir nästan lite rörd av de här före detta tok-homofoberna som nu gör avbön. Kanske Stockholmspolitiker som lovat orimliga vägprojekt kan få lite inspiration för att komma till nya slutsatser?

Förverkliga de vackra orden – bryt bil-normen

Sitter i kommunfullmäktige där jag just öst beröm över den borgliga majoriteten för vackra ord. Och framfört mina tvivel över att de vackra orden nu kommer omsättas i handling.

Det handlar om kommunens trafikstrategi som ikväll antogs av ett enigt kommunfullmäktige. Jag har sällan läst ett mer fantastiskt kommunalt dokument. Där står i princip allt det som mitt gröna parti tjatat om i årtionden när det gäller samhällsplanering. Att all samhällsplanering ska utgå från gång- cykel och kollektivtrafik. Att bilen ska sluta vara norm. Att bostäder i första hand ska byggas tätt och nära kollektivtrafik.

Jag kan bara jubla över formuleringarna i trafikstrategin. Men jag hörde ingenting under kvällens debatt som får mig att tro att den borgliga majoriteten förstår vilken radikal omsvängning av politiken som trafikstrategin skulle innebära om den förverkligades. Tvärtom slog samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) fast att Södertörnsleden ska byggas. Trots att Trafikverket nu avbrytit processen efter att man bedömt att de planer som fanns stred mot miljölagstiftningen och att det nu finns ett gyllene tillfälle att göra om och göra rätt. Och trots att Södertörnsleden så uppenbart går på tvärs på andan i Trafikstrategin. För inte kan det vara att prioritera kollektivtrafik att lägga miljarder (erfarenheterna från Förbifartsprojektet som nu riskerar bli minst 17 miljarder dyrare än planerat förskräcker) på en motorled som bygger fast människor i bilberoende och dessutom riskerar att dra bort resandeunderlaget för den av Huddingeborna hett efterlängtade Spårväg syd?

Med kantstött tro på parlamentarisk demokrati

Vad ska man göra när man har alla argument på sin sida, men om och omigen röstas ned med stor majoritet? Det är en fråga som har gnagt i mig sedan måndagens sammanträde med Huddinge kommunfullmäktige. Under debatten om de kommande årens samhällsplanering – där vägprojekten Södertörnsleden och Förbifart Stockholm är utgångspunkt för det mesta försökte jag förgäves avkräva svar från förespråkarna av vägarna på vilken kunskap de lutar sig mot när de hävdar att vägarna behövs för att lösa regionens trafikproblem och främja utveckling i största allmänhet. När beslut gång på gång drivs igenom utan att ha den minsta grund i fakta och beprövad erfarenhet är det svårt att behålla tilltron till den parlamentariska demokratin.

Trafikforskarna är eniga: nya vägar kan inte lösa problemen med bilköer. Nya vägar leder till mer biltrafik – och bilar tar ofantligt mycket mer plats än kollektivtrafik. Dessutom planeras bostäder, handel och arbetsplatser utmed vägarna och människor görs bilberoende. Att vi som säger nej till vägarna anklagas för säga nej till de jobb och bostäder som följer med är naturligtvis nonsens. Kollektivtrafik för med sig minst lika mycket jobb och bostäder – till lägre kostnader.

Jag undrar vilka argument man ska anföra när vägkramarna inte ens lyssnar när Trafikverket – de som ska bygga vägarna – pekar på att dessa inte kommer lösa de trafikproblem de är tänkta att lösa och att de grusar alla förhoppningar om att nå de klimatmål man fattat demokratiska beslut om. Framför allt undrar jag om debatt med en motståndare som helt saknar sakliga argument överhuvud taget fyller någon funktion.

Hur håller man modet uppe i en politisk församling där särintressen väger tyngre än allmänintresse? Hur undviker man att inte bli bitter när beslut gång på gång fattas med stöd av direkt felaktiga argument? Hur respekterar man ett politiskt system där långsiktighet och hållbarhet konsekvent sätts på undantag?

Funderingar från i somras om hur den parlamentariska demokratin skulle kunna vitaliseras.

Satirtecknaren Max Gustafson och S-kvinnors genomkloka ordförande Lena Sommestad gör livet lite enklare när den politiska vinterdeppen sätter in.

SL idiotförklarar sina resenärer

SL har investerat stora summor i nya spärrar som inte fungerar. Allvarligast är att de skadar resenärer, genom att slå igen med stor kraft på ett oförutsägbart sätt. Framför allt drabbar det personer som på något sätt avviker för hur SL tycker att "normalmänniskan" ska röra sig - alltså äldre, funktionshindrade och barn. De har nu kommit fram till att lösningen är att utbilda resenärerna.

Lösningen andas ett djupt kundförakt - det är att säga att det inte är spärrarnas fel att människor misshandlas, det är resenärerna det är fel på. Förmodligen är det så pass krasst att en annonskampanj i Metro (vilket "utbildningen" ska bestå av) är billigare än att rätta till det verkliga problemet.

Spärrarna har dessutom inte visat sig hålla måttet för det som de är tänkt för - att förhindra plankning. Plankning sägs enligt många ha blivit lättare, och den vanligaste metoden är att agera "ryggsäck" på en betalande resenär. Genom att trycka sig in i samma öppning har den nya plankningsmetoden inneburit en otryggare miljö i kollektivtrafiken där resenärers integritet kränks av plankarna, istället för att plankarna endast utgör ett inkomstbortfall som tidigare.

SL borde satsa på en helt annan typ av utbildning. Om ledningen utbildade sig till att greppa grundläggande saker som kundperspektiv och logiskt tänkande, skulle resultatet nog bli helt annat. Då skulle SL fundera på hur de istället kunde lösa två problem. Genom att ta bort de farliga spärrarna och istället satsa på öppna spärrlinjer och närvaro i kollektivtrafiken, skulle människor slippa skadas och SL skulle slippa kostnader för konstanta, kosmetiska åtgärder för att få en dålig investering att framstå som motiverad.

Öppna spärrlinjer, med fler kontroller och serviceintriktade trafikvärdar, skulle inte behöva öka plankningen. Det finns gott om städer med öppna spärrlinjer, utan mer omfattande plankning. Däremot skulle det skapa en välkomnande kollektivtrafik där resenärerna kan känna sig som uppskattade kunder i en trygg miljö. Inte som ett problem som ska utbildas.

Det borde vara en självklarhet, men spärrar som kräver att resenärerna ska genomgå någon slags säkerhetsutbildning är inte bra spärrar. SL borde vilja ha resenärer, och då måste de vara och känna sig välkomna i kollektivtrafiken. Jag ställer mig också lite undrande hur SLs reklamkampanj ska utbilda Stockholms alla turister, besökare eller resenärer som helt enkelt inte läser Metro. Ska de fortsätta misshandlas och får skylla sig själva för att de inte genomgått SLs överlevnadskurs?

Som kollektivtrafikresenär i Stockholm så är du både SLs ägare och viktigaste kund. Du äger SL via landstinget, och utan dig skulle SL inte behövas. Alla partier i Stockholm säger sig vilja öka andelen som reser kollektivt. Det tror jag endast kan lyckas när vi har fått in det perspektivet i SLs tänkande - SL finns till för resenärerna, inte tvärtom.

Kriget mot kollektivtrafiken

De nya moderaterna säger sig vilja satsa på ett hållbart trafiksystem där man prioriterar gång-, cykel- och kollektivtrafik, på bilens bekostnad. Sedan har vi Torbjörn Rosdahl, moderat finanslandstingsråd, som vill göra tvärt om. Han föreslår under ett seminarium i Almedalen en privatisering av tunnelbanan, som skulle lyfta ur delar av tunnelbanenätet ur SL-kortet. Framtida tunnelbaneresenärer från Nacka skulle, med Rosdahls modell, behöva två kort – ett för resan Nacka-Centralen, och ett SL-kort för övrig kollektivtrafik.

Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik. 

Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:

1. Utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm villkoras med att det ska vara företagsekonomiskt lönsamt, vilket är något helt annat än att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Tunnelbana är dyrt att bygga och biljettpriset för en enskild sträcka kan inte bli alltför högt om pendlarna ska välja tunnelbana framför nuvarande busslinjer eller egen bil. Därmed blir det per automatik en i princip omöjlig investering i sig. Konsekvens: antingen ingen ny tunnelbana eller krav på att företaget också får ta över redan lönsamma delar av tunnelbanesystemet, eller kanske hela tunnelbanan.
     
2. Det blir en inbyggd orättvisa om finansiering av resekostnaden blir på olika premisser beroende på var jag bor. Nu finansieras kollektivtrafiken ungefär till hälften med biljettförsäljning och hälften med landstingsskatt. Det blir orimligt om människor i Nacka och Värmdö ska betala en större andel med biljettintäkter, men ändå bidra till resten av länets kollektivtrafik via skattesedeln. Det skulle, med moderat språk, kunna kallas för en straffbeskattning av Nacka/Värmdöbor. Nästa logiska steg skulle därför vara att kollektivtrafik, landstingsdriven eller privat, ska finansieras helt med biljettintäkter. Konsekvens: antingen kraftiga nedskärningar i kollektivtrafiken (om hälften av pengarna försvinner) eller chockhöjning av biljettpriserna till det dubbla (vilket skulle skrämma bort en stor andel resenärer).
     
3. En attraktiv kollektivtrafik ska vara enkel att begripa och resa med. För de som åker samma sträcka varje dag är det säkert inget problem att programmera samma fysiska kort med två olika biljetter. Men hur blir det för turister eller resenärer som åker utanför sina dagliga rutiner? Med olika biljettsystem på olika delar av kollektivtrafiksystemet blir det svårare att hålla koll på hur resan ska betalas. Det leder till behov av fler spärrar, ökade kontroller och förmodligen ökat fusk (varav en del skulle ske av förvirring snarare än uppsåt). Konsekvens: för resor utanför den dagliga pendlingen blir bilen ett mer attraktivt alternativ för de som har bil.
    
4. Privatisering av utbyggd tunnelbana, med hänvisning till att landstinget vill slippa ta kostnaden, leder snabbt till tanken att samma metod kan användas för att slippa kostnaden för olönsamma busslinjer utanför tätorter. Ska bussturer utanför huvudstråken villkoras med att bära sina egna kostnader eller privatiseras kommer det oundvikligen leda till nedlagda busslinjer. Konsekvens: andelen kollektivtrafikanter minskar, då fler människor har bilen som enda tillgängliga alternativ.

  

Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.

Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.

Fartblind trafikpolitik

Allt fler inser att det är viktigare med utbyggd kollektivtrafik än nya motorvägar i Stockholmsregionen. Kollektivtrafik är mer effektivt, mer miljövänligt och det enda sättet att minska trängseln på vägarna i ett snabbt växande Stockholm.

Trafikpolitiken har dock drabbats av akut fartblindhet. Fartblindhet inträffar när man kör i hög hastighet under längre tid på relativt raka vägar. Den höga hastigheten och riktningen rakt fram blir det normala och vi tappar känslan av att det faktiskt går fort. När vi behöver lägga om kursen upptäcker vi det för sent, vi missar avfarten och i värsta fall hamnar vi i diket. Det är en slående liknelse till den trafikpolitik som har förts i decennier i samförstånd mellan höger och vänster. Trängsel på vägarna har åtgärdats med nya och större vägar, som skapat mer trafik och orsakat ny trängsel.

Om inte biltrafiken innebar några negativa konsekvenser så kanske det inte hade gjort något att lösningen orsakar samma problem som den var tänkt att lösa. Men vi vet bättre idag. Redan på 70-talet blev vi varse om att oljeberoende inte var det bästa. Nya bränslen skulle komma, teknikutvecklingen skulle lösa det. Fyrtio år senare kör vi fortfarande nästan uteslutande på fossila bränslen. Sedan kom vi på att det här med utsläppen från bilarna inte heller var så bra.

Kunskapen om massbilismens klimatpåverkan är ingen nyhet. Trots det har trafikpolitiken inte förmått ändra riktning. Socialdemokrater och moderater har tillsammans kopplat in farthållaren och vägrat ta till sig varken vetenskapliga fakta eller åsikten om att det är dags att modernisera trafikpolitiken. Inte ens nu när alla partier låter som miljöpartier finns den politiska viljan att faktiskt ändra kurs.

Såväl Förbifart Stockholm som Södertörnsleden är motorvägsprojekt som bygger på den hopplöst förlegade synen att ökad biltrafik ska mötas med nya, större vägar. Det vet nu alla partier. I Stockholm presenterade alliansen i vintras en Framkomlighetsstrategi som slår fast att privatbilismen måste minska för att ge plats åt gång-, cykel- och kollektivtrafik. Huddinge ska när som helst slå fast en Trafikstrategi som säger i princip samma sak.

Trots det finns det en attityd att det absolut största projektet, Förbifart Stockholm, måste byggas till vilket pris som helst. Vi vet att resultatet blir raka motsatsen mot vad som behövs, men den ska byggas ändå. Dessutom förbrukas alla de pengar som skulle kunna bygga ut alternativen. Politiker, från såväl alliansen som Socialdemokraterna, försöker att helt enkelt inte prata om det. Alla partier vet att folkomröstningen om trängselskatten fick ett "ja" utifrån löftet att pengarna skulle gå till utbyggd kollektivtrafik, ändå går allt till Förbifarten.

Avfarten kördes förbi för länge sedan, vägen tar snart slut och bilen är snabbt på väg ner i diket. Föraren muttrar att "vi behöver både bilvägar och kollektivtrafik", och Björntjänst Stockholm får fortsätta sluka alla ekonomiska resurser.

Men Förbifart Stockholm har inte börjat byggas än. Det finns fortfarande en möjlighet för Moderaterna och Socialdemokraterna att släppa farthållaren, ta till sig den nya kunskap som de säger sig stå bakom och backa. På historiens motorväg finns många avfarter och även om det kan krävas en lite för kraftig inbromsning så är det inte försent att köra åt rätt håll.

Lyssna på Trafikverket - stoppa Förbifarten

Rabiata miljöpartiska bloggare har sagt det förr: Det håller inte att först säga sig värna klimatet och sedan bygga motorvägar. Men nu sägs det också på den myndighet som brukar göra sitt bästa för att skönmåla sina vägprojekt – Trafikverket. I ett slutbetänkade om framtidens transportsystem som lämnades till regeringen idag är myndigheten befriande frispråkig. Biltrafiken måste minska med minst 20 procent till 2030 för att man ska kunna nå de redan uppsatta klimatmålen. I Stockholms län – där biltrafiken nu ökar på kollektivtrafikens bekostnad – behövs en minskning med hela 25 procent. Då måste trafikpolitiken läggas om och gång- cykel och kollektivtrafik prioriteras, konstaterar Trafikverket.

Det är sällan jag säger det här, men nu gör jag det med eftertryck: Lyssna på Trafikverket! Stoppa Förbifart Stockholm. Skrota Söderörnsleden. Bygg ett transportsystem där människor slipper trängas på vägarna i skrymmande bilar utan kan ta sig fram såväl smidigt som klimatsmart på bussar och spår.

Vägkramarna brukar säga att när förbifarter och södertörnsleder är färdigbygda kommer bilarna gå på el och biogas. Tyvärr tror inte bilbranschen själva på en sådan utveckling. 2030 räknar man med att 5 procent av de nyproducerade bilarna kan vara elbilar. Biogas Öst räknar med att det i Stockholms län går att producera biogas så det räcker till 10 procent av dagens trafik. Och trängselproblemet kvarstår. Bilar tar en massa plats oavsett vad som finns i tanken.

Förlåt, Trafikverket för allt ont jag tänkt om er. Ikväll är ni min favvo-myndighet nummer ett. Det våras för klokskapen!

Mer om pendeltågsutrop

Lördagsmorgon. Några minuters väntan på tåget. Det välbekanta plånget från högtalaren när förseningar ska meddelas och en ofrivillig suck av uppgivenhet redan innan meddelandet har påbörjats. Då säger högtalarrösten ungefär följande: 'Trafikinformation. Trafiksituationen är för närvarande god. Anslutningar i Västerhaninge går enligt tidtabell.' Har SL antagit en ny informationspolicy? MP brukar argumentera för att det krävs bättre information vid trafikstörningar men jag tror inte riktigt det var det här vi menade. Undrar om de som bor intill stationen uppskattar de nya utropen..?

Nysvenska pendeltågsutrop?

Så'nt som man kan grunna på på morgonpromenaden: När Västerhaningetågen är försenade har man börjat använda en ny fras i utropen.  Först kommer det vanliga förseningsbeskedet. Sedan frasen 'Anslutning mot Nynäshamn i Västerhaninge går enligt tidtabell' Det låter positivt och bra, inga sena tåg där i alla fall. Men jag undrar om det egentligen är nysvenska för 'så förvänta er inte att hinna med ert anslutningståg, det kommer precis ha avgått när vi anländer Västerhaninge'.

Som DN frågar får väljarna svar

Idag presenterade Demoskop en opinionsundersökning som visar att en majoritet av Stockholmarna föredrar stora satsningar på kollektivtrafik framför förbifart Stockholm.

Samtidigt basunerar Alliansens inofficella organ Dagens Nyheter ut nyheten att stockholmarna vill ha förbifarten. Hur är det möjligt? Jo, DN presenterar nämligen en helt annan undersökning med frågan: Är du för eller emot att förbifart Stockholm byggs? Majoriteten är för när frågan formuleras på detta vis. Att det finns en annan undersökning som pekar i en helt annan riktning låtsas naturligtvis inte DN om när man drar sina slutsatser.

Det är mycket man vill ha. Personligen tycker jag att det vore kalas med fri tillgång till vaniljhjärtan. Men tvingas jag välja mellan att satsa skattepengar på vaniljhjärtesubventioner eller schysstare skolor och förskolor föredrar jag det sistnämnda.

Politik är att välja. Därför är undersökningen som ställer alternativen mot varandra så mycket mer relevant. Den som låtsas att det finns pengar kvar för stora kollektivtrafiksatsningar efter att man plöjt ner 28 miljarder i förbifarten är inte trovärdig någonstans utanför Bil Swedens konferensrum. Vi måste välja. Jag väljer det all forskning visar är enda vägen att minska bilköerna: kollektivtrafik.

Förbifarten - har vi råd med så dyra misstag?

Det har varit en hel del kommentarer om Förbifart Stockholm de senaste dagarna efter först regeringens och sedan Carin Jämtins utspel i måndags, även av Olof i ett tidigare inlägg här på bloggen. Här kommer ytterligare ett hastigt inlägg apropå att de borgerliga partiledarna i går gjorde sig besväret att åka till Malmö Centralstation för att presentera infrastrukturförslag, vilket DN rapporterar om. Man kan dock misstänka att resan dit inte gjordes per tåg - klimatkompenserar regeringen sina flygresor? Oavsett hur det är med det finns det skäl att klimatkompensera infrastrukturförslagen. DN:s grafik (i papperstidningen) lämnar en del övrigt att önska när man ska bena ut vad som går till vägtrafik och vad som går till järnvägar. Klart är dock att för drift och underhåll går betydligt mer till vägar. När det kommer till specifika projekt ser mönstret ut att vara detsamma - även om grafiken nöjer sig med att redovisa järnvägsprojekt på mer än 5 miljarder kronor och vägprojekt på mer än 1 miljard kronor, vilket gör det svårt att veta vad som eventuellt faller bort. För Stockholmsområdet dominerar Förbifart Stockholm med sina nästan 30 miljarder. Bortsett från att det är en satsning som lämnar luckor i finansieringen av nödvändiga kollektivtrafiksprojekt, vilket kommenteras av bland annat Nisha Besara på Dagens Arena, HBT-sossen och Peter Andersson (s), har Naturvårdsverket såväl som Naturskyddsföreningen i DN kritiserat att denna vägsatsning helt enkelt inte går ihop med miljömål om att minska sk växthusutsläpp. Nu riktas även kritik från forskare om att regeringen gjort alldeles för optimistiska kalkyler vad gäller klimatutsläpp från Förbifarten (i DN:s papperstidning).

Naturskyddsföreningen lyfter också frågan om finansieringen i en rapport som visar att det är flera väldigt optimistiska antaganden som ligger till grund för hur de lån staten avser att ta för att bekosta vägen ska kunna betalas tillbaka. Bland annat påpekar man att det är viktigt att kostnaderna för vägbygget inte ökar för att prognosen ska hålla. Enligt Vägverket är det dock vanligt med ett 15-procentigt överdrag för projekt på mer än 100 miljoner kronor (sidan 5 i rapporten). I rapporten beskrivs olika scenarior för vad som händer om dessa antaganden inte håller, vilket visar hur skakig finansieringen faktiskt är.

Åtskilliga sossar försvarar vägen som nödvändig och visar därmed att man är lika fast i det gamla tänkandet som de borgerliga partierna - och hur gärna centern än vill att det ska vara så är inte motorvägsprojekt några miljöprojekt, även om t ex Ankersjö (c) har svårt att erkänna det (inte minst kommentarerna till inlägget är intressanta!). Märkligare är dock att det vad jag har sett varit en ytterst begränsad självkritik om Jämtins kommentarer om att köra över mp och vänsterpartiet (det enda undantag jag har hittat är HBT-sossen). Den sortens "ledarskap" från sossarna hade jag hoppats hörde till gångna tider. Det har också bidragit till åtminstone två röster färre för (s), röster som nu i stället går till miljöpartiet. Vidare tycker jag att det är märkligt att sossarna som borde kunna se genusperspektiven där fler kvinnor än män utnyttjar kollektiva färdmedel och därmed är i behov av kollektivtrafiksatsningar i så liten utsträckning tar fatt i den frågan. Det är inte konstigt att fler kvinnor än män är emot Förbifarten enligt en undersökning från Demoskop. Det sägs att man ska satsa på kollektivtrafiken OCKSÅ. Men varför planeras då inte bygget av t ex Spårväg Syd innan man bygger Södertörnsleden? Varför börjar man inte med att bygga ut kollektivtrafiken riktigt rejält innan man bygger Förbifart Stockholm? Kan det vara för att då skulle vägprojekten inte längre behövas? Eller är det för att det fortfarande i hög utsträckning är män som tar besluten vad gäller infrastruktursatsningar och de prioriteringar som görs? Fogelqvist skriver också om det underliga i att Förbifartsprojektet inte redan har lagts ner.

Fler mp-kommentarer: Stefan Nilsson, Emilia Hagberg, Daniel Helldén