Efter feministisk vår: skördetid

Under EU-valrörelsen stod den feministiska våren i full blom. Nu har hösten kommit och visst är både luften och debattklimatet kallare. Men höst betyder också skördetid. Med Miljöpartiet i majoritet i riksdagen, Stockholms landsting och Huddinge är det dags att göra verklighet av efterlängtade jämställdhetsreformer.

Med gröna i regeringen ska pappamånaderna bli fler. Lönerna ska bli jämställda med hjälp av medlingsinstitutet. Och genom en ny våldtäktslagstiftning ska ett nej betyda nej.

Med gröna i styret för landstinget ska sjuksköterskor och barnmorskor få högre lön, bättre arbetsvillkor och fler kollegor att dela ansvaret med.

Med gröna i majoritet i Huddinge ska kommunen gå i täten för arbetet med jämställda löner. Genuspedagogik och ett normkritiskt arbetssätt i förskolor och skolor ska ge barn och unga utrymme att växa till hela människor. Kommunens verksamheter ska HBT-certifieras för att vi ska känna oss trygga med att möta personal som reflekterat över samhällsnormer kring kön och sexualitet för att kunna möta alla med respekt.

Den feministiska våren satte jämställdhetsfrågorna på dagordningen. Nu ska vi skörda! 

Med 15 dagar kvar spår DN att valet i Huddinge blir en rysare. Ut och jobba!

MP:s dag: Hållbara visioner och handfasta förslag

Ikväll hörde jag Sveriges nästa miljöminister tala på Almedalens scen. Efteråt är jag förvissad om att Åsa Romson har vilja, idéer och kraft nog för att vända svensk miljöpolitik och göra Sverige till ett land som går före och ser möjligheterna med grön omställning, istället för att sätta sig på läktaren och muttra om att andra borde ta sitt ansvar.

Jag är glad att Miljöpartiet ägnat sin dag i Visby åt verkliga ödesfrågor. Det har handlat om haven som dör om vi inte agerar. En sjättedel av Östersjöns bottnar – motsvarande mer än Danmarks yta – är redan utan liv. Det kan politiker inställda på valseger strunta i. De döda bottnarna syns inte, märks inte. Men Miljöpartiets främsta uppgift är inte att vinna val, utan att förändra världen i hållbar riktning. Då är havsfrågorna ofrånkomliga. Tillsammans med en ansvarsfull fiskepolitik och kraftfulla åtgärder mot övergödning är dagens besked om fler skyddade områden i Östersjön viktiga steg på vägen.

Ett hållbart jordbruk har det också handlat om. Om att sätta fart på den omställning till ett ekologiskt jordbruk som går alldeles för långsamt. Viktigt inte minst för just de övergödda havens skull. Att minst 50 procent av maten i vården och skolan ska vara ekologisk senast 2020 är ett utmärkt mål, både för att elever och patienter förtjänar bra mat och för att kommuner och landsting på så sätt kan se till att det blir en rejäl efterfrågan på ekologiska livsmedel. Samtidigt ska bönder få ökat stöd för att ställa om så att efterfrågan kan mötas.

Men inte minst har det handlat om feminism. Åsa Romson talade med glöd och iver om förslag som förbud mot könsdiskriminerande reklam, arbetstidsförkortning i vården och samtyckeslag. Människor är trötta på ojämställdhet och sexism nu och Miljöpartiet visar att man har förstått det. Jag går och lägger mig nöjd, efter en grön dag i Almedalen med både hållbara visioner och handfasta förslag som otåligt väntar på att genomföras.

Stor politik

Visby, tisdag kväll.
Jag gick till Feministiskt initiativs fest för att lyssna till Schyman och slippa Åkesson. Jag gick dit för att vara med och visa att alla vi som tror på kärlek, mångfald och öppenhet är så ofantligt många fler än de som sprider hat. Jag var med om någonting större än så.

Jag lämnar en slottsruin draperad i rosa, fylld av känslor. Under en dryg timme har jag lyssnat till musik, poesi och tal där varje takt och varje stavelse uttryckt en önskan om ett annat samhälle, ett rättvisare, öppnare och mer kärleksfullt. I en tid när partier och PR-strateger pratar om vikten av att ”ha en berättelse”, men reducerar politiken till en fråga om vems statistik som är mest trovärdig, visar Feministiskt initiativ precis hur stort politik är. De visar vad det handlar om. Liv och död. Kärlek och drömmar. Om att byta jag mot vi. Och, inte minst, om hoppet om förändring, om att vi kan om vi är många.

Tack Feministiskt initiativ, för att ni öppnar, lyfter och färgar den politiska debatten. Det är bara för oss andra att inspireras och gå ut och prata om vilken värld vi vill ha och vilka liv vi vill leva.

Grönrosa idéer kan lyfta valrörelsen

De stora dominanterna i svensk politik – Socialdemokraterna och Moderaterna – rasar i opinionen. Istället stormar Miljöpartiet fram och Feministiskt initiativ närmar sig riksdagsspärren. Det är uppenbart att det finns en stark törst efter visioner och verklig förändring. Nu bör vi göra allt för att få till en valrörelse som sträcker sig bortom plånboken, in i framtiden.

För 20 år sedan stödde mer än 2 av 3 svenskar antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna. I Sifos junimätning är det hälften av väljarna som säger sig vilja rösta på något av dessa maktpartier. Folk tycks ha tröttnat på partier som ängsligt följer opinionen och aktar sig noga för att lägga förslag som kan göra någon upprörd, som reducerar politiken till en fråga om privatekonomi eller om förtroende för ledande företrädare och som vägrar lyfta blicken bortom nästa mandatperiod och förstå vad som behöver ske för att vi ska tackla framtidens stora utmaningar.

Vi miljöpartister kommer från en mycket ideologisk EU-valrörelse där vi visat på avgörande vägval för människan. Ska vi fortsätta bränna fossila bränslen tills samhället kollapsar eller använda en grön omställning för att få jobb och framtidstro? Ska vi möta kriser med splittring och hat eller öppenhet och medmänsklighet? Den gröna visionen om hållbarhet och solidaritet var tydlig.

Feministiskt initiativ möter väljarna med förslag som döms ut som extrema av politiska kommentatorer som vant sig vid trötta powerpointpresentationer från Borg och Löfven. Det handlar inte bara om radikala förslag för ökad jämställdhet. Det handlar om sex timmars arbetsdag, militär nedrustning och uppehållstillstånd för alla papperslösa.

Jag tror på fortsatta grönrosa framgångar. Men jag tror att en förutsättning för det är att visionerna hålls vid liv. Starka krafter kommer vilja förminska valet till en affärsuppgörelse mellan väljare och partier där väljarna kan avläsa i prydliga tabeller vilket parti som gynnar deras plånbok mest. Då hoppas jag att gröna och rosa idéer tillåts flyga högt och lyfta alla de människor i vårt land som längtar efter mer.

Håll visionerna vid liv - framtiden är rosagrön!

Var fjärde fransk väljare la sin röst på Nationella fronten, vars grundare så sent som i veckan gjorde uttalanden om att ebolaviruset skulle kunna ”lösa invandringsproblemet”. 8 procent av grekerna valde nazistiska Gyllene gryning. I Storbritannien blev invandringsfientliga Ukip störst av alla partier. Här hemma fick SD två mandat. Valresultatet i Europa är så förfärligt att det är svårt att ta in. Men desto starkare är skälen att fira de motkrafter mot rasismen som också växer sig starkare. Att Miljöpartiet får femton procent och att F! kommer in i EU-parlamentet är så ofantligt viktigt i en tid när rädslan och hatet breder ut sig.

I natt förenades den gröna och rosa rörelsen i ett segerbad i Mariatorgets fontän. Och det finns skäl att tro att det kan bli fler rosagröna segerbad framöver. Av alla de diagram den politiske fullblods-nörden i mig frossat i sedan igår kväll är det ett som glädjer mig mer än alla andra. Det som visar hur förstagångsväljarna röstat. Överlägset största parti bland de yngsta är Miljöpartiet. Tvåa är Feministiskt initiativ. Sverigedemokraterna är inte ens i närheten.

Det hopp som de unga sätter till en grön eller rosa eller varför inte rosagrön rörelse innebär ett stort ansvar. Att fortsätta ge plats för de unga, brinnande hjärtan som behövs i dessa rörelser. Och att med blicken framåt bära visionerna om ett hållbart och kärleksfullt samhälle även när vi är med och tröskar igenom statsbudgetar efter valet.

MP och F! har vunnit unga människors förtroende för att vi båda ser behovet av stora förändringar, för att vi har visioner. Ett samhälle där visionerna saknas är mycket illa ute när ekonomiska, sociala och ekologiska kriser tilltar. Då frodas de antidemokratiska krafterna.

Mina tankar dagen efter valet kokar ner till detta: Håll visionerna vid liv! Framtiden rosagrön. Om vi vill.

Vill vi ha en framtid får vi bygga den

Valrörelserna står för dörren. Mycket talar för att den mytiske Mittenväljaren Mållgan kommer att sätta agendan. Utslätade paroller som så gott som alla kan skriva under på kommer att massproduceras om pr-proffsen lämnas ifred av partiernas gräsrötter. Men Miljöpartiet finns för de människor som ser behovet av en helt annan färdriktning för Sverige, Europa och världen. Alltså måste vi gröna våga lite mer än andra. Världen är för trasig för att vi ska ha råd att vara ljumma och väna.

Miljöpartiets Maria Ferm beskriver idag ex-språkröret Birger Schlaug som ett besviket Dylan-fan som muttrar över att det inte låter som förr. Detta som ett svar på den artikel där Schlaug kritiserade MP för att ha blivit alltför försiktiga med systemkritiken. Schlaug överväger rentav att rösta på Vänsterpartiet för att Jonas Sjöstedt till skillnad från MP:s språkrör problematiserat tillväxten, kritiserat konsumtionshetsen och tagit avstånd från vulgärkapitalismen. I konkret politik har detta visat sig bland annat genom att vänstern varit tydligare i förespråkandet av arbetstidsförkortning och i motståndet mot vinst i välfärden.

Ferm avfärdar Schlaug genom att hävda att vänstern är mer intresserade av att protestera än av att uppnå resultat. När Ferm förhandlat fram en schysstare migrationspolitik har hon mött kritik från vänsterhåll för att hon sålt sig till Alliansen. Jag skulle dock vilja påstå att de viktiga framgångarna på migrationsområdet blivit möjliga genom en kombination av tydliga ideologiska utgångspunkter och en beredskap att göra kompromisser. Jag är övertygad om att vi skulle ha förutsättningar att få till lika framgångsrika kompromisser när det handlar om att korta arbetstiden, om vi blir lika tydliga med vår önskan om ett mänskligare arbetsliv som med vår vision om öppna gränser. Den som redan på förhand kompromissar med sin politik kan däremot knappast räkna med att göra radikal skillnad.

När forskare larmar om att vi har högst några år på oss att gå från ett läge när utsläppen ökar allt brantare för varje år som går till ett läge med kraftigt minskade utsläpp håller det inte att mumla. Oavsett vad som anses politiskt möjligt måste vi tala om vad som är ekologiskt nödvändigt: stopp för konsumtionsjakt, köttfrosseri och slentrianmässigt flygande.

När människor redan skriker ut sin vanmakt, förtvivlan och vrede på gatorna i Aten och Madrid kan vi inte vänta tills situationen är lika prekär i vårt eget land. Vi måste peka på orimligheten med ett ekonomiskt system där banker berikar sig, men såväl dagens medborgare som framtida generationer riskerar att berövas ett anständigt liv. Och samtidigt formulera hur en ekonomi som är både socialt och ekologiskt hållbar skulle kunna se ut.

När män tillåts våldta för att de inte antas förstå ett nej och när kvinnor i offentligheten tystas genom hot och hat räcker inte små söta ord om jämställdhet. Då måste högljudd feministisk kamp vara svaret. Och när bolag plundrar våra gemensamt betalade skolor och äldreboenden får det inte råda ett uns av tvivel om att vi kommer sätta stopp för detta efter en valseger.

Jag hoppas MP-ledningen tar Schlaugs kritik som en väckarklocka. Än finns alla möjligheter att visa att han har fel genom att gå ut med tydliga krav på arbetstidsförkortning, stopp för vinstutdelning och en klimatpolitik som möter forskarnas nödrop. Verkligheten har gjort en radikal politik till det enda realistiska. Låt oss gå ut och möta väljarna och visa att vi har förstått att den här världen aldrig kan bli som förr. Vill vi ha en framtid får vi bygga den.

Läs också: Supermiljöbloggen om en mycket alarmerande klimatrapport