Bostadskrisen tilltar – Alliansen säger nej till bostäder

Bostadsbristen runt Stockholm tilltar. Unga bor hemma långt efter att de fyllt 25 eller kånkar runt i en kappsäck mellan olika tillfälliga lösningar. Socialtjänster slår larm om att det saknas lägenheter att förmedla till våldsutsatta kvinnor och andra i akut behov av bostad. Familjer trängs ihop i små lägenheter där ingen har ro att läsa läxor och än mindre att stänga en dörr för att gråta eller fnissa ifred. Nu måste bostäder bli en valfråga. När Alliansen vägrar göra det som enkelt skulle kunna göras, ignorerar de grundläggande mänskliga behov.

Miljöpartiet har visat hur 50 000 nya bostäder skulle kunna bli verklighet om man tar Bromma flygplats i anspråk. Att ha en flygplats så nära en storstads centrum är helt orimligt med tanke på både markens värde och på det buller och de luftföroreningar det för med sig. Alliansen avfärdar förslaget med en lång rad av svepskäl som oppositionsrådet Daniel Helldén (MP) igår stack hål på ett efter ett i en debattartikel.

Inte nog med att Alliansen säger nej till förslag som skulle kunna ge oss ett stort antal hållbara bostäder. Alliansen har de senaste åren i tysthet dränerat Stockholms allmännyttigabostadsbolag på resurser. Trots den akuta bostadsbristen har Stockholms stad plockat ut 5 miljarder - motsvarande 14 000 nya hyresrätter - i vinst från bostadsbolagen. Istället för att bygga nya bostäder har man låtit de lyckligt lottade som trots allt har ett hyreskontrakt bekosta skattesänkningar och svarta hål i skolors och äldreboendens budgetar. Det borde vara kriminellt, men än så länge har Alliansen kommit undan utan allt för mycket uppmärksamhet. Nu måste ansvariga politiker ställas till svars.

Miljöpartiet har ofta beskyllts för att vara ett trädkramar-parti som säger nej till varje bygge. Ibland har kritiken varit rättvis. Men jag vill med emfas påstå att den är inaktuell. Nej-sägandet står Alliansen för. Vi kan med stolthet gå ut i valrörelsen och visa att vi har konkreta och hållbara förslag för att tackla Stockholmsregionens djupa bostadskris.

Regeringen stoppar miljövänligt byggande

Regeringens bostadsminister föreslår att strypa utvecklingen mot mer miljövänligt byggda bostäder. Förslaget om tvingande nationellt gemensamma byggnormer sätter ribban på en låg nivå och hindrar kommuner att driva utvecklingen framåt.

Statliga Boverket sätter miniminivån för byggnormerna i Sverige, som bland annat säger hur energikrävande bostadshus får byggas. Det är upp till byggbolagen att komma på hur bostäderna ska uppfylla dessa krav. Det är bra att staten sätter en lägstanivå i miljökraven. Men denna nivå är också en väldigt låg ambition, eftersom den måste ta hänsyn till att förutsättningarna för energieffektiva bostäder skiljer sig väldigt i vårt avlånga land, beroende på skillnader i klimat och befolkningstäthet. Det krävs helt enkelt mycket mer för att bygga lika energieffektivt i Norrbottens glesbygd än i till exempel Huddinge eller Malmö.

Därför har kommuner med bättre förutsättningar för energieffektivt byggande fått ställa högre krav på byggbolagen än den statliga lägstanivån. Det här har bostadsminister Stefan Attefall (KD) svårt för. Att kommuner med bra förutsättningar höjer miljöambitionen gör byggandet dyrare, resonerar ministern, och hänvisar till att det blir knepigare för industriell produktion av småhus att anpassa sina produkter om kommuner ställer olika krav. Han ignorerar fullständigt den kostnadsminskning och miljövinster som det innebär att bygga ett hus som förbrukar mindre energi. Han ignorerar också att hans resonemang inte gäller hus som byggs på plats, vilket är fallet för större byggen av flerfamiljshus (vilket också är den typ av hus som det behövs mest av i de tätbefolkade kommuner som ställer högre krav).

Han hävdar i sin debattartikel att det är bättre att höja lägstanivån. Det vore befängt att hoppas på att det blir de ambitiösa kommunerna, som till exempel Malmö och Stockholm, som får sätta ribban. Det skulle i princip göra det omöjligt att överhuvudtaget bygga bostäder utanför dessa kommuner. Det är snarare så, att lägstanivån med nödvändighet kommer sättas av de kommunerna med allra sämst förutsättningar och Attefalls förslag innebär därmed att det läggs en död hand över utvecklingen mot mer miljövänliga bostäder. Inte bara stoppas utvecklingen framåt, de kommuner som redan kommit långt tvingas backa bandet många år.

Bostadsministern jämför med bilproduktionen. Han menar att det vore ju omöjligt för Volvo att producera bilar som ska klara helt olika krav beroende på i vilket kommun bilen ska säljas i. Exemplet haltar på en rad olika punkter. Framför allt är det så att bilar produceras för en global marknad. Att ett land ställer högre miljökrav på bilarna gör att tillverkaren anstränger sig för att möta dessa krav för att kunna sälja bilar. Det ger mer miljövänliga bilar både i landet med högre krav, men också i övriga länder då kunskapen och tekniken går framåt. Miljövinsten spiller så att säga över nationsgränserna tack vare landet som går före med hårdare krav. Samma resonemang borde gälla bostadsbyggandet i Sverige. En kommun som ställer högre krav driver på teknikutvecklingen, vilket kommer till nytta även i övriga kommuner. När kunskapen om hur vi bygger mer miljövänligt väl är på plats blir det billigare att tillämpa även i kommuner med sämre förutsättningar och till slut kan lägstanivån höjas.

Förslaget är så dåligt att Sveriges kommuner nu protesterar i kör, och det är oavsett om kommunen styrs av rödgröna eller alliansen. Daniel Helldén (MP) bemöter Attenfalls debattartikel idag. Stockholms centerpartistiska miljöborgarråd, Per Ankersjö, kallade förslaget för ”hål i huvudet” för bara ett par veckor sedan.

De enda som gynnas av ministerns huvudlösa förslag är företag som säljer prefabricerade småhus. Alltså villor som byggs i fabrik och sedan körs ut i princip färdiga till platsen där de ska stå. Det är tyvärr inte långt till tanken att förslaget ger sken av en ren beställningsprodukt från en liten, men lyckosam, lobbyorganisation. Eftersom regeringen, då främst Moderaterna, motsätter sig att medborgarna får insyn i partiernas finansiering, så får vi aldrig veta om så är fallet. Är detta förslag ytterligare ett exempel på där privata intressen fått köpa sig ett lagförslag, liksom Olof Olsson tidigare tagit upp den uppenbart misstänkta relationen mellan McDonalds och regeringens skattepolitik?

Förloraren är miljön, som så ofta förr med alliansens politik. Utvecklingen mot ett hållbart samhälle har fått vänta länge och i flera fall tagit stora kliv bakåt. Det räcker nu. Moderaterna gillar att prata om ansvar, men när det gäller att faktiskt ta ansvar står den moderatledda alliansen och himlar med ögonen. Förhoppningsvis tar svenska folket det ansvaret nästa år och röstar på partier som bryr sig mer om framtiden än om att kortsiktigt gynna privata särintressen.

Hur skapar vi blomstrande bostadsområden?

Ibland är grön politik väldigt enkel. Ibland finns det bara vinnare. Genom att satsa på att rusta upp våra miljonprogramsområden får vi mer energisnåla och klimatsmarta bostäder. Samtidigt skapas jobb, ofta i områden där arbetslösheten är hög. Men inte nog med det. Om vi som bor i miljonprogamsområdena själva får makten att utforma upprustningen kan också människors stolthet över sitt område och samhörigheten mellan grannar växa.

Bäst av allt är att detta inte bara är ljuva, gröna drömmar. Det finns redan ett flertal lyckade exempel att ta lärdom av. Ett sådant är Västra Gårdsten utanför Göteborg där de boende i området gavs makt och resurser att rusta upp sitt område. Eftersom de boende gavs makten över utförandet blev effekterna inte bara snyggare och drastiskt minskad energiförbrukning. Människor lärde känna varandra när de fick ett gemensamt projekt. Tryggheten ökade och brottsligheten minskade.

På onsdag bjuder Miljöparitet i Huddinge in till möte om framtidens Vårby. Hur vill vi som bor där utveckla vårt område? Hur kan en politik för trivsammare bostadsområden se ut? Förhoppningen är att många vill komma och dela sina tankar och idéer – och därmed vara med och forma en politik som kan få såväl Vårby som andra områden i Huddinge att blomstra.

Bostadsbrist bäddar för borglig politik

Rätt till bostad. Så självklart det borde vara. Det är lätt att inse hur dålig bostadsbristen i Stockholm och många andra städer är. För människor och för samhället i stort. Ändå fattas inte de politiska beslut som krävs för att behovet av bostäder ska tillgodoses. Ändå fortsätter utförsäljningarna och de mer eller mindre framtvingade ombildningarna till bostadsrätter.

Det är klart att vi behöver någonstans att bo om vi ska kunna studera och arbeta. Om vi ska kunna ta hand om oss själva och våra relationer. Likt förbaskat fortsätter Alliansen såväl i Sverige som Stockholm och Huddinge att föra en bostadspolitik för bostadsbrist. Kanske för att bostadsbristen är en guldgruva för bland andra banker som gör miljardvinster på en bostadsmarknad där dyra banklån i bland är enda vägen till tak över huvudet. Kanske också för att bristen på bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet får människor att tänka mer borgligt.

Det är klart att den som har dyra lån att betala är angelägna om att få mer pengar i plånboken. Det är klart att det då smakar gott med jobbskatteavdrag ett, två, tre, fyra, fem. Vi som vill bygga ett samhälle på långsiktighet och solidaritet snarare än profittänkande måste därför inse hur central bostadspolitiken är. Det är utmärkt att Miljöpartiet har tagit tag i detta politikområde och börjat formulera förslag på hur vi ska få fram fler billiga hyresrätter. Men mer finns att göra på området om vi ska bli en stark tredje kraft i svensk politik. Hur tänker du att en bostadspolitik byggd på solidaritet ser ut?

Igår inleddes den så kallade Bostadsveckan med en demonstration i Stockholm till stöd för hyresrätten. Se här mer om vad som händer under veckan.

Läs gärna Johan Berggrens utmärkta artikel i Ordfront Magnasin om bostadsbristens Stockholm.