Regeringens bostadsminister
föreslår att strypa utvecklingen mot mer miljövänligt byggda bostäder. Förslaget om tvingande nationellt
gemensamma byggnormer sätter ribban på en låg nivå och hindrar kommuner att
driva utvecklingen framåt.
Statliga Boverket sätter miniminivån för byggnormerna i
Sverige, som bland annat säger hur energikrävande bostadshus får byggas. Det är
upp till byggbolagen att komma på hur bostäderna ska uppfylla dessa krav. Det
är bra att staten sätter en lägstanivå i miljökraven. Men denna nivå är också
en väldigt låg ambition, eftersom den måste ta hänsyn till att
förutsättningarna för energieffektiva bostäder skiljer sig väldigt i vårt avlånga
land, beroende på skillnader i klimat och befolkningstäthet. Det krävs helt
enkelt mycket mer för att bygga lika energieffektivt i Norrbottens glesbygd än
i till exempel Huddinge eller Malmö.
Därför har kommuner med bättre förutsättningar för
energieffektivt byggande fått ställa högre krav på byggbolagen än den statliga
lägstanivån. Det här har bostadsminister Stefan Attefall (KD) svårt för. Att
kommuner med bra förutsättningar höjer miljöambitionen gör byggandet dyrare,
resonerar ministern, och hänvisar till att det blir knepigare för industriell
produktion av småhus att anpassa sina produkter om kommuner ställer olika krav.
Han ignorerar fullständigt den kostnadsminskning och miljövinster som det
innebär att bygga ett hus som förbrukar mindre energi. Han ignorerar också att
hans resonemang inte gäller hus som byggs på plats, vilket är fallet för större
byggen av flerfamiljshus (vilket också är den typ av hus som det behövs mest av
i de tätbefolkade kommuner som ställer högre krav).
Han hävdar i sin debattartikel att det är bättre att höja
lägstanivån. Det vore befängt att hoppas på att det blir de ambitiösa
kommunerna, som till exempel Malmö och Stockholm, som får sätta ribban. Det
skulle i princip göra det omöjligt att överhuvudtaget bygga bostäder utanför
dessa kommuner. Det är snarare så, att lägstanivån med nödvändighet kommer
sättas av de kommunerna med allra sämst förutsättningar och Attefalls förslag
innebär därmed att det läggs en död hand över utvecklingen mot mer miljövänliga
bostäder. Inte bara stoppas utvecklingen framåt, de kommuner som redan kommit
långt tvingas backa bandet många år.
Bostadsministern jämför med bilproduktionen. Han menar att
det vore ju omöjligt för Volvo att producera bilar som ska klara helt olika
krav beroende på i vilket kommun bilen ska säljas i. Exemplet haltar på en rad
olika punkter. Framför allt är det så att bilar produceras för en global
marknad. Att ett land ställer högre miljökrav på bilarna gör att tillverkaren
anstränger sig för att möta dessa krav för att kunna sälja bilar. Det ger mer
miljövänliga bilar både i landet med högre krav, men också i övriga länder då
kunskapen och tekniken går framåt. Miljövinsten spiller så att säga över
nationsgränserna tack vare landet som går före med hårdare krav. Samma
resonemang borde gälla bostadsbyggandet i Sverige. En kommun som ställer högre
krav driver på teknikutvecklingen, vilket kommer till nytta även i övriga
kommuner. När kunskapen om hur vi bygger mer miljövänligt väl är på plats blir
det billigare att tillämpa även i kommuner med sämre förutsättningar och till
slut kan lägstanivån höjas.
De enda som gynnas av ministerns huvudlösa förslag är
företag som säljer prefabricerade småhus. Alltså villor som byggs i fabrik och
sedan körs ut i princip färdiga till platsen där de ska stå. Det är tyvärr inte
långt till tanken att förslaget ger sken av en ren beställningsprodukt från en
liten, men lyckosam, lobbyorganisation. Eftersom regeringen, då främst
Moderaterna, motsätter sig att medborgarna får insyn i partiernas finansiering,
så får vi aldrig veta om så är fallet. Är detta förslag ytterligare ett exempel
på där privata intressen fått köpa sig ett lagförslag, liksom
Olof Olsson tidigare tagit upp den uppenbart misstänkta relationen mellan McDonalds och regeringens skattepolitik?
Förloraren är miljön, som så ofta förr med alliansens
politik. Utvecklingen mot ett hållbart samhälle har fått vänta länge och i
flera fall tagit stora kliv bakåt. Det räcker nu. Moderaterna gillar att prata
om ansvar, men när det gäller att faktiskt ta ansvar står den moderatledda
alliansen och himlar med ögonen. Förhoppningsvis tar svenska folket det
ansvaret nästa år och röstar på partier som bryr sig mer om framtiden än om att
kortsiktigt gynna privata särintressen.