Ansvar för ekonomin – och planeten

SVT utlovar en debatt ”nära människors plånböcker” ikväll. Jag kan bara hoppas att Per Bolund (MP) ser till att samtalet inte stannar där. Privatekonomi har naturligtvis enorm betydelse för de människor i Sverige som lever på marginalen. Problemet är att det sällan är de som står i fokus i diskussionen kring hur ”valet påverkar din plånbok”. Och att vi som väljare blir betraktade som vandrande kassaböcker, separerade från varandra istället för människor som är beroende av varandra och jorden vi lever av, luften vi andas och vattnet vi dricker.

Moderaterna satsar nu allt på ett kort. Förutom att sprida lögner och halvsanningar om oppositionspartiernas politik vill man bara tala om ekonomi. Ord som ”ansvar” och ”ordning och reda” trummas in. Men ett parti som begränsar ekonomi till en fråga om att få plus och minus i statsbudgeten att gå ihop och vägrar se sambanden mellan ekonomi och ekologi saknar i längden all trovärdighet.

Vi vet att oljepriserna kommer att stiga drastiskt inom överskådlig tid. Detta kommer att innebära ett mycket hårt slag mot såväl människors privatekonomi som Sveriges ekonomi som helhet. Om vi inte fått fart på omställningen till dess vill säga. Om vi inte gjort en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken för att göra människor i städer oberoende av egen bil. Om vi inte fått fart på omställningen till elbilar och biobränslen så att människor på landsbygden kan fortsätta köra bil.

Den här omställningen är fullt möjlig. Men den kräver modiga politiska beslut. Att vi väljer bort svindyra motorvägar till förmån för ny kollektivtrafik. Att vi vågar höja bensinskatten så att vi kan stimulera alternativen.

Om detta borde debatten handla om ikväll. Om hur miljö och ekonomi hör ihop. Ansvar för ekonomin kräver ansvar för planeten.

MP:s dag: Hållbara visioner och handfasta förslag

Ikväll hörde jag Sveriges nästa miljöminister tala på Almedalens scen. Efteråt är jag förvissad om att Åsa Romson har vilja, idéer och kraft nog för att vända svensk miljöpolitik och göra Sverige till ett land som går före och ser möjligheterna med grön omställning, istället för att sätta sig på läktaren och muttra om att andra borde ta sitt ansvar.

Jag är glad att Miljöpartiet ägnat sin dag i Visby åt verkliga ödesfrågor. Det har handlat om haven som dör om vi inte agerar. En sjättedel av Östersjöns bottnar – motsvarande mer än Danmarks yta – är redan utan liv. Det kan politiker inställda på valseger strunta i. De döda bottnarna syns inte, märks inte. Men Miljöpartiets främsta uppgift är inte att vinna val, utan att förändra världen i hållbar riktning. Då är havsfrågorna ofrånkomliga. Tillsammans med en ansvarsfull fiskepolitik och kraftfulla åtgärder mot övergödning är dagens besked om fler skyddade områden i Östersjön viktiga steg på vägen.

Ett hållbart jordbruk har det också handlat om. Om att sätta fart på den omställning till ett ekologiskt jordbruk som går alldeles för långsamt. Viktigt inte minst för just de övergödda havens skull. Att minst 50 procent av maten i vården och skolan ska vara ekologisk senast 2020 är ett utmärkt mål, både för att elever och patienter förtjänar bra mat och för att kommuner och landsting på så sätt kan se till att det blir en rejäl efterfrågan på ekologiska livsmedel. Samtidigt ska bönder få ökat stöd för att ställa om så att efterfrågan kan mötas.

Men inte minst har det handlat om feminism. Åsa Romson talade med glöd och iver om förslag som förbud mot könsdiskriminerande reklam, arbetstidsförkortning i vården och samtyckeslag. Människor är trötta på ojämställdhet och sexism nu och Miljöpartiet visar att man har förstått det. Jag går och lägger mig nöjd, efter en grön dag i Almedalen med både hållbara visioner och handfasta förslag som otåligt väntar på att genomföras.

Platsar jordens framtid på agendan?

Almedalsveckan står för dörren. Lobbyister, spinndoktorer och partistrateger laddar för kriget om agendan. Vad ska debatten kretsa kring? Vems frågor ska få facebookflöden att svämma över och Twitter att storma?

20 miljoner fler barn än idag riskerar att svälta 2050 till följd av den globala uppvärmningen. 600 miljoner människor beräknas bli hemlösa om jordens medeltemperatur stiger med tre grader. Göteborg kan tillsammans med tusentals andra städer runt om i världen hamna under vatten.

Vad sägs om att prata lite om detta under veckan? Visst, ingen stämningshöjare i mingeltältet. Men man kan äta snittar och dricka rosé under tiden ifall det underlättar. Bara vi ägnar någon liten stund åt hur vi tryggar en framtid på jorden mellan spekulationer om regeringskonstellationer och utspel om skattesatser.

Valet i höst kommer avgöra vilken miljöminister Sverige skickar till det stora klimattoppmötet i Paris och vad hen kommer säga där. Hur vill du att Sverige ska agera då – fortsätta peka på andra eller kliva fram och ta ansvar?

Läs Supermiljöbloggen: "22 skäl att stoppa klimatförändringarna"

Grönrosa idéer kan lyfta valrörelsen

De stora dominanterna i svensk politik – Socialdemokraterna och Moderaterna – rasar i opinionen. Istället stormar Miljöpartiet fram och Feministiskt initiativ närmar sig riksdagsspärren. Det är uppenbart att det finns en stark törst efter visioner och verklig förändring. Nu bör vi göra allt för att få till en valrörelse som sträcker sig bortom plånboken, in i framtiden.

För 20 år sedan stödde mer än 2 av 3 svenskar antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna. I Sifos junimätning är det hälften av väljarna som säger sig vilja rösta på något av dessa maktpartier. Folk tycks ha tröttnat på partier som ängsligt följer opinionen och aktar sig noga för att lägga förslag som kan göra någon upprörd, som reducerar politiken till en fråga om privatekonomi eller om förtroende för ledande företrädare och som vägrar lyfta blicken bortom nästa mandatperiod och förstå vad som behöver ske för att vi ska tackla framtidens stora utmaningar.

Vi miljöpartister kommer från en mycket ideologisk EU-valrörelse där vi visat på avgörande vägval för människan. Ska vi fortsätta bränna fossila bränslen tills samhället kollapsar eller använda en grön omställning för att få jobb och framtidstro? Ska vi möta kriser med splittring och hat eller öppenhet och medmänsklighet? Den gröna visionen om hållbarhet och solidaritet var tydlig.

Feministiskt initiativ möter väljarna med förslag som döms ut som extrema av politiska kommentatorer som vant sig vid trötta powerpointpresentationer från Borg och Löfven. Det handlar inte bara om radikala förslag för ökad jämställdhet. Det handlar om sex timmars arbetsdag, militär nedrustning och uppehållstillstånd för alla papperslösa.

Jag tror på fortsatta grönrosa framgångar. Men jag tror att en förutsättning för det är att visionerna hålls vid liv. Starka krafter kommer vilja förminska valet till en affärsuppgörelse mellan väljare och partier där väljarna kan avläsa i prydliga tabeller vilket parti som gynnar deras plånbok mest. Då hoppas jag att gröna och rosa idéer tillåts flyga högt och lyfta alla de människor i vårt land som längtar efter mer.

Håll visionerna vid liv - framtiden är rosagrön!

Var fjärde fransk väljare la sin röst på Nationella fronten, vars grundare så sent som i veckan gjorde uttalanden om att ebolaviruset skulle kunna ”lösa invandringsproblemet”. 8 procent av grekerna valde nazistiska Gyllene gryning. I Storbritannien blev invandringsfientliga Ukip störst av alla partier. Här hemma fick SD två mandat. Valresultatet i Europa är så förfärligt att det är svårt att ta in. Men desto starkare är skälen att fira de motkrafter mot rasismen som också växer sig starkare. Att Miljöpartiet får femton procent och att F! kommer in i EU-parlamentet är så ofantligt viktigt i en tid när rädslan och hatet breder ut sig.

I natt förenades den gröna och rosa rörelsen i ett segerbad i Mariatorgets fontän. Och det finns skäl att tro att det kan bli fler rosagröna segerbad framöver. Av alla de diagram den politiske fullblods-nörden i mig frossat i sedan igår kväll är det ett som glädjer mig mer än alla andra. Det som visar hur förstagångsväljarna röstat. Överlägset största parti bland de yngsta är Miljöpartiet. Tvåa är Feministiskt initiativ. Sverigedemokraterna är inte ens i närheten.

Det hopp som de unga sätter till en grön eller rosa eller varför inte rosagrön rörelse innebär ett stort ansvar. Att fortsätta ge plats för de unga, brinnande hjärtan som behövs i dessa rörelser. Och att med blicken framåt bära visionerna om ett hållbart och kärleksfullt samhälle även när vi är med och tröskar igenom statsbudgetar efter valet.

MP och F! har vunnit unga människors förtroende för att vi båda ser behovet av stora förändringar, för att vi har visioner. Ett samhälle där visionerna saknas är mycket illa ute när ekonomiska, sociala och ekologiska kriser tilltar. Då frodas de antidemokratiska krafterna.

Mina tankar dagen efter valet kokar ner till detta: Håll visionerna vid liv! Framtiden rosagrön. Om vi vill.

Heja Schweiz!

Schweizarna säger ett klart nej tack till köp av Jas-plan i en folkomröstning. Trots ett ivrigt påhejande av den schweiziska regeringen och trots svenska kampanjpengar nobbar schweizarna affären. Jag kan bara applådera och hoppas att vi i Sverige gör samma bedömning – att stridsflygplan för miljarder inte är det som gör oss säkrare i en orolig värld. Och att miljarderna bättre behövs i skolan, vården och för en massiv klimatomställning.

Om en vecka är det EU-val. Låt oss hoppas att vi då väljer ett parlament som driver på för att ta oss ur det oljeberoende som både är förödande för klimatet och ett säkerhetspolitiskt problem. Vi kan inte rusta oss trygga. Men vi kan stärka Sveriges och Europas oberoende genom massiva satsningar på hållbara transporter och förnybar energi. Schweiziska folkets nej till Jas är inspirerar inför valspurten här hemma. Heja Schweiz!

Huddinge lättar på miljökraven i upphandlingar

Huddinge kommun är på väg att lätta på miljökraven i sina upphandlingar, genom att avskaffa upphandlingsreglementets miljöpolicy helt och hållet. Istället hoppas den borgeliga majoriteten att upphandlare och inköpare ska ta intryck av kommunens övergripande mål att verka för hållbar utveckling i vid bemärkelse.

Igår sammanträdde kommunens miljönämnd och skulle där svara på en remiss med förslaget att avskaffa den miljöpolicy som kommunen har för sina upphandlingar. Hela alliansen samt Socialdemokraterna ställde sig bakom detta förslag i miljönämnden. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet tog ställning för att behålla miljöpolicyn.

Kommunen är en stor inköpare av allt från förskolornas mat till stora byggprojekt, och miljöpolicyn har ställt kravet att alla upphandlingar ska ta hänsyn till inköpens miljöpåverkan och i möjligaste mån välja alternativ med minst miljöpåverkan. Det kan till exempel vara att mat kan vara KRAV-märkt, att kommunens tjänstefordon i så stor utsträckning som möjligt bör vara miljöklassade fordon. Policyn är inte särskilt strikt, utan det handlar om att göra så gott en kan för att kommunens inköp ska sträva mot att bli mer miljövänlig där det är möjligt och inte blir oförsvarligt dyrt.

Denna praktiska och inte särskilt betungande policy kommer nu att avskaffas. Istället resonerar alliansledningen att kommunens nyanställda hållbarhetsstrateg ska fungera som ett stöd till upphandlarna att agera utifrån kommunfullmäktiges övergripande mål att kommunen i all sin verksamhet ska verka för ett hållbart samhälle. Denna enskilda person ska alltså få på sitt bord att se till att alla enskilda upphandlingar, från fall till fall, tar miljöhänsyn.

Om en stillsamt funderar på hur det skulle se ut om en enskild anställd person ska skaffa sig tillräcklig information om alla enskilda inköp och upphandlingar, för att säkerställa att dessa bidrar till ett hållbart samhälle, då är det inte långt till slutsatsen att det innebär en rejäl sänkning av kommunens ambition på miljöområdet. Det skulle helt enkelt bli en orimlig arbetsuppgift. Hållbarhetsstrategen borde istället jobba, som titeln antyder, strategiskt med att utveckla policys, reglement osv, så att upphandlarna får praktiska verktyg att bidra till den hållbara utvecklingen. Resultatet av miljöpolicyns avskaffande blir förmodligen snarare att lägsta pris får allt större betydelse, och miljöhänsyn kommer på undantag.

I en tid där kommunen granskats och kritiserats för bristande kultur och internkontroll, känns det märkligt att öppna upp för ökat godtycke i miljöarbetet, och speciellt att detta sker med miljönämndens goda minne. Att revidera och förenkla regelverket är positivt, utifrån parollen att det ska vara lätt att göra rätt. Men att ersätta ett praktiskt verktyg med en generell och svårtolkad målbeskrivning är inte en förenkling, det är en försvagning.

Fortsatt tyst om säkerhetspolitisk rävsax

Krigsmullret fortsätter i Ukraina och oron växer. Samtidigt höjs fler röster för tuffare sanktioner mot Ryssland. Men fortfarande är det tyst som i graven om det faktum att vi gjort oss beroende av rysk olja. Så länge nära hälften av Sveriges oljeimport och mer än hälften av EU:s kommer från Ryssland är utrymmet att agera minst sagt begränsat.

Det må vara enklare att slänga ur sig några krav på sanktioner eller för den delen önska sig fler JAS-plan än att inse att vi av flera skäl behöver ställa om hela vårt samhälle. Men det spelar liksom ingen roll ifall vi inte ser de säkerhetspolitiska aspekterna av oljeberoendet. Vi måste bryta det ändå.

Den gröna skuggbudget som presenterades igår skulle vara ett första steg mot att övervinna oljeberoendet om den blev verklighet efter valet. Där finns inte minst en rad förslag för att sätta fart på omställningen av transportsystemet. Det handlar om ny järnvägsräls, fler cykelbanor och mer kollektivtrafik. Där finns morötter i form av stöd till biogasmackar och elbils-laddstolpar och om oundvikliga piskor som flygskatt, lastbilsskatt och höjd koldioxidskatt. Där finns ingen slutgiltig lösning, men en tydlig kurs framåt.
 

Du som läser suckar kanske något om att rabiata miljöpartistiska gräsrötter pratar om grön omställning oavsett vilken fråga det är man diskuterar. Så är det förstås. Men vad ska vi annars prata om i en tid när klimathotet ställt oss inför vår kanske svåraste utmaning under människans tid på jorden? Den säkerhetspoltiska rävsax som vårt oljeberoende innebär är bara ett av de oändliga skäl som finns för att ställa om. Nu. Med fullaste fart.

Linnea Engström (MP), kandidat till EU-parlamentet är ett lysande undantag i debatten när hon påtalar vikten av att bryta oljeberoendet för att kunna bedriva en självständig utrikespolitik med mänskliga rättigheter i fokus.

Ångrar vi kortare arbetstid på dödsbädden?

Igår kom regeringens vårbudget. Metereologen Anders Borg talade om en kommande vår i ekonomin och pekade på prognoser om stigande tillväxt som når över tre procent nästa år. Men för alla de som går utan jobb var beskeden dystra. Arbetslösheten håller sig kvar över sju procent. Gång på gång visar verkligheten att en en hög tillväxt inte knäcker arbetslösheten. Är det inte då hög tid att börja ifrågasätta fokuserandet på tillväxten och söka en ny inriktning på den ekonomiska politiken?

Tack vare teknisk utveckling producerar vi ständigt mer på kortare tid. Datorer och maskiner tar över det människor gjort tidigare. Inget konstigt med det. Så länge vi använde en del av det utrymme som skapades till att korta arbetstiden var det inga problem, tvärtom. Men nu är doktrinen att mer arbete alltid är av godo, oavsett hur vi mår av det och hur planeten där vi bor påverkas. Och oavsett hur många som står utanför arbetsmarknaden.

Är det inte dags att dela nu? Dela på jobben och därmed också på utrymmet för konsumtion. En del av oss kommer få avstå en och annan Thailandsresa eller ny köksö. I gengäld får vi mer tid för dem vi bryr oss om. Jag har svårt att se att vi skulle ångra oss på dödsbädden.

MP vs. M – för och emot livet på jorden?

Det spelar ingen roll vad man röstar på. Alla partier är lika dana. Tycker du det? Får jag då ödmjukast be dig om en snabbtitt på miljöpolitiken i EU-parlamentet? Där är det inte tal om någon glåmig samförståndsanda. Där strider gröna parlamentariker varje dag för att rädda planeten för våra barn – medan Moderaterna tillsammans med sina konservativa kompisar från övriga Europa tycks göra sitt bästa för att ödelägga allt liv på jorden. Säga vad man vill, när man sätter sig in i vad valet till EU-parlamentet handlar om är det i varje fall inte tråkigt.

EU-parlamentet röstar om bindande mål för utsläppsminskningar och förnybar energi – Modertaterna säger nej. Detta i en tid när Vattenfall och andra tillåts öppna nya kolgruvor trots att vi enligt IPCC har sex år på oss att vända trenden och börja minska de globala klimatutsläppen.

Miljöpartiet föreslår i EU-parlamentet att cancerframkallande ämnen i barnmat ska förbjudas – Moderaterna säger nej. Hur tänker de nu? Är det en möjlig politisk hållning att vara för att barn ska få cancer av barnmat? Ja, i Europaparlamentet där inga journalister kommer och stör med jobbiga frågor tycks precis vilka hållningar som helst vara möjliga.

Moderaterna säger nej. Konsekvent motsätter man sig varje miljöförslag som går på tvärs mot ett särintresse uppbackat av lobbyister. Nej till åtgärder för energieffektivisering. Nej till att skydda Arktis och andra känsliga områden från utvinning av fossila bränslen. Däremot ja till skiffergas och de stora klimatutsläpp, den ödeläggelse av naturvärden och de risker för förödande spridning av kemikalier det kan föra med sig.

Kort sagt. Det spelar roll vem du röstar på den 25 maj. Vill du ha parlamentariker som utan att blinka röstar efter industrins instruktioner eller parlamentariker som kämpar för en planet som går att bo på?

P.S. i ärlighetens namn. Christoffer Fjellner (M) har nästan helhjärtat stött Isabella Lövin i kampen för en hållbar fiskepolitik. Men alla andra åtgärder för att värna livet på jorden tycks även han vara emot. D.S. 

Svagt stöd för svensk upprustning

Svenska folket är klokt. Trots veckor av tävlan mellan socialdemokrater och allianspartier om att tala högst om upprusning av försvaret är svenskarna skeptiska till höjda försvarsanslag. 41 procent säger visserligen att de vill se större satsningar på försvaret, enligt en SIFO-undersökning. Men de som tycker är försvarsanslagen är bra som de är eller borde minskas är fler – 43 procent.

Med en mer djuplodande debatt om vad som verkligen utgör reella hot mot Sverige och hur vi bäst kan möta dem skulle stödet för upprustning säkerligen vara ännu bräckligare. Om vi känner oro över Rysslands agerande – borde vi då inte i första hand se till att bryta vårt oljeberoende? 42 procent av svensk oljeimport kommer från Ryssland.

Rimligen är kraftfulla investeringar för att lämna oljesamhället säkerhetspolitiskt mer relevant än att rusta oss själva och andra med mer vapen. Mer järnvägsräls gör oss tryggare, medan fler JAS-plan riskerar att bidra till kapprustning.



EU-parlamentskandidaten Linnea Engström (MP) är en av ytterst få politiker som för fram ett grönt perspektiv på säkerhetspolitiken. Läs om hennes hjärtefrågor här.

Mer vapen gör oss inte säkrare

Följer situationen i Ukraina med stigande förfäran. Det aggressiva maktspråk Putins Ryssland talar är djupt obehagligt. Det är svårt att inte tänka på Kalla krigets dagar. Men de som nu genast vill dra slutsatsen att det svenska försvaret bör rustas upp tycker jag ska besinna sig.

Sverige kan naturligtvis aldrig konkurrera med Ryssland militärt. Vad som däremot tål att tänka på är att nära hälften av Sveriges olja – och mer än hälften av EU:s – kommer från Ryssland. Att på allvar ta tag i vårt oljeberoende genom massiva investeringar i klimatomställning bör vara en betydligt mer relevant säkerhetspolitisk åtgärd än varje skattemiljard satsad på JAS-plan och andra vapen. Så länge svensk ekonomi står och faller med rysk olja hjälper det knappast att som Gunnar Hökmark (M) skriva debattartiklar om att Ryssland ska isoleras.

Det världen törstar efter nu är inte fler rop på upprustning. Vi gynnar inte fred och stabilitet genom att beväpna oss själva eller andra. Och vi behöver inte bidra till ytterligare polarisering i närområdet genom ytterligare närmanden till Nato. Sätt hellre fart på en grön omställning som ökar Sveriges handlingsutrymme i den internationella politiken. Jag tror kort sagt att ny järnvägsräls är bättre säkerhetspolitik än nya stridsflygplan, hur naivt det än må låta.

Läs den gröna EU-parlamentkandidaten Linnea Engströms utmärkta analys från i somras.

Vill vi ha en framtid får vi bygga den

Valrörelserna står för dörren. Mycket talar för att den mytiske Mittenväljaren Mållgan kommer att sätta agendan. Utslätade paroller som så gott som alla kan skriva under på kommer att massproduceras om pr-proffsen lämnas ifred av partiernas gräsrötter. Men Miljöpartiet finns för de människor som ser behovet av en helt annan färdriktning för Sverige, Europa och världen. Alltså måste vi gröna våga lite mer än andra. Världen är för trasig för att vi ska ha råd att vara ljumma och väna.

Miljöpartiets Maria Ferm beskriver idag ex-språkröret Birger Schlaug som ett besviket Dylan-fan som muttrar över att det inte låter som förr. Detta som ett svar på den artikel där Schlaug kritiserade MP för att ha blivit alltför försiktiga med systemkritiken. Schlaug överväger rentav att rösta på Vänsterpartiet för att Jonas Sjöstedt till skillnad från MP:s språkrör problematiserat tillväxten, kritiserat konsumtionshetsen och tagit avstånd från vulgärkapitalismen. I konkret politik har detta visat sig bland annat genom att vänstern varit tydligare i förespråkandet av arbetstidsförkortning och i motståndet mot vinst i välfärden.

Ferm avfärdar Schlaug genom att hävda att vänstern är mer intresserade av att protestera än av att uppnå resultat. När Ferm förhandlat fram en schysstare migrationspolitik har hon mött kritik från vänsterhåll för att hon sålt sig till Alliansen. Jag skulle dock vilja påstå att de viktiga framgångarna på migrationsområdet blivit möjliga genom en kombination av tydliga ideologiska utgångspunkter och en beredskap att göra kompromisser. Jag är övertygad om att vi skulle ha förutsättningar att få till lika framgångsrika kompromisser när det handlar om att korta arbetstiden, om vi blir lika tydliga med vår önskan om ett mänskligare arbetsliv som med vår vision om öppna gränser. Den som redan på förhand kompromissar med sin politik kan däremot knappast räkna med att göra radikal skillnad.

När forskare larmar om att vi har högst några år på oss att gå från ett läge när utsläppen ökar allt brantare för varje år som går till ett läge med kraftigt minskade utsläpp håller det inte att mumla. Oavsett vad som anses politiskt möjligt måste vi tala om vad som är ekologiskt nödvändigt: stopp för konsumtionsjakt, köttfrosseri och slentrianmässigt flygande.

När människor redan skriker ut sin vanmakt, förtvivlan och vrede på gatorna i Aten och Madrid kan vi inte vänta tills situationen är lika prekär i vårt eget land. Vi måste peka på orimligheten med ett ekonomiskt system där banker berikar sig, men såväl dagens medborgare som framtida generationer riskerar att berövas ett anständigt liv. Och samtidigt formulera hur en ekonomi som är både socialt och ekologiskt hållbar skulle kunna se ut.

När män tillåts våldta för att de inte antas förstå ett nej och när kvinnor i offentligheten tystas genom hot och hat räcker inte små söta ord om jämställdhet. Då måste högljudd feministisk kamp vara svaret. Och när bolag plundrar våra gemensamt betalade skolor och äldreboenden får det inte råda ett uns av tvivel om att vi kommer sätta stopp för detta efter en valseger.

Jag hoppas MP-ledningen tar Schlaugs kritik som en väckarklocka. Än finns alla möjligheter att visa att han har fel genom att gå ut med tydliga krav på arbetstidsförkortning, stopp för vinstutdelning och en klimatpolitik som möter forskarnas nödrop. Verkligheten har gjort en radikal politik till det enda realistiska. Låt oss gå ut och möta väljarna och visa att vi har förstått att den här världen aldrig kan bli som förr. Vill vi ha en framtid får vi bygga den.

Läs också: Supermiljöbloggen om en mycket alarmerande klimatrapport 

Anta utmaningen, MP!

Vänsterpartiet utmanar Miljöpartiet om att vara partiet för väljare som sätter klimatfrågan främst. Efter att ombuden på partikongressen idag bestämt att göra arbetstidsförkortning till en valfråga är det en utmaning att ta på allvar. Om Miljöpartiet ska fortsätta vara det självklara valet för den som oroar sig över vår arts överlevnad räcker det inte att kräva förnybar energi och ny räls. Då måste vi också tala klarspråk om att vi jobbar mer än klimatet tål. Att vi måste välja bort fler nya prylar, köksöar och kläder men istället kan få mer tid för att ta hand om oss själva och dem vi har nära.

I fredags gick förre språkröret Birger Schlaug ut med att han överväger att rösta på Vänsterpartiet i valet. Må vi gröna ta det som en påminnelse om att det aldrig får råda någon tvekan om att vi vill se genomgripande förändringar i samhället. Om väljarna uppfattar att vi tonar ner vår förändringsiver i hopp om att bli ”regeringsdugligt”, som politiska kommentatorer brukar kalla partier utan kontroversiella förslag, då kommer vi få svårt att förklara varför vi behövs. Då är det inte osannolikt att fler följer Schlaugs exempel.

Jag hoppas naturligtvis att MP-ledningen känner sig inspirerad av V-kongressens utmaning. För ingen kan rimligen tvivla på i vilket parti de djupa insikterna om ekologisk hållbarhet finns. Låt oss visa det också genom att på allvar utmana den arbetslinje som knäckt människor, men inte arbetslösheteten. Det är dags att dela på jobben. Varken planeten eller vi som finns på arbetsmarknaden pallar arbetslinjen länge till.

Fler som bloggar: Birger Schlaug

Storbolagen vs. Demokratin

Jag ids inte skriva det här inlägget. Ämnet känns för stort, för abstrakt, för långt borta. Men när etablerade medier inte ens orkar låtsas som att de bryr sig måste en blogg med ambitionen att agitera för hållbarhet klämma fram några rader. Det handlar om förhandlingarna mellan EU och USA om ett nytt handelsavtal (TTIP) som riskerar att få katastrofala konsekvenser för människor och miljö.

Bakom stängda dörrar med mångdubbla lås förhandlar delegater från EU och USA om de villkor som gälla i handeln mellan de två ekonomiska stormakterna. Insynen är minimal, men det man vet om vad som pågår väcker oro. Exempelvis riskerar förhandlingarna leda till att amerikanska storbolag kan stämma europeiska stater som stiftar lagar för att skydda människor och miljö.

Konspirationsteorier, fnyser Christoffer Fjellner (M) i en replik på nödropet från miljöpartisterna Carl Schlyter och Kew Nordqvist. Och det är förstås lätt att vräka ur sig när förhandlingarna omges av sådant hemlighetsmakeri. Men faktum är att stater runt om i världen redan idag stäms av storföretag för att de stiftat lagar som företagen anser vara för kostsamma. Philip Morris, den monstruösa cigarettillverkaren, har nyligen stämt Australien och Uruguay för att de kräver varningar på cigarettpaketen. I Qeubec ville de styrande förhindra utivinnig av skiffergas med hjälp av den miljömässigt förödande frackingmetoden. Det fick ett företag att stämma den kanadensiska regeringen. Hur utgången blir i dessa fall vet vi inte. Men att regeringars försök att se till ett allmänintresse blir till rättsprocesser är illavarslande så det räcker.

Sverige har ryckte om sig att vara frihandelns försvarare. USA sägs därför se regeringen Reinfeldt som en viktig spelare i förhandlingarna med EU. Vilken sida står regeringen egentligen på när maktförhållandet mellan demokratin och storbolagen ska bestämmas? Det är en fråga man önskar att journalister skulle rikta till statsminister Reinfeldt och handelsminister Björling. Eller för att uttrycka det lite mer rakt på sak: Ska rövarkapitalism bli lag? I väntan på att gammelmedierna ska vakna får vi hålla till godo med Carl Schlyters utmärkta rapportering på bloggen ttippen.se.

Skicka grönt dream team till Bryssel!

I maj är det EU-parlamentsval. Igår presenterade Miljöpartiets valberedning sitt förslag på kandidater. På topp-5 återfinns mycket dugliga kandidater som påminner om vilka viktiga frågor som EU-valet handlar om – oavsett om det kommer att märkas i medierapporteringen eller inte. Miljöpartister kan som bekant tänka själva. Därför väntar nu en spännande ”intern valrörelse” inför den beslutande medlemsomröstning som säkerligen kommer förändra valberedningens förslag, mer eller mindre.

Överst på valberedningens lista finns en av de politiker som jag hyser allra störst respekt inför av alla nu levande politiker: Isabella Lövin. Hon har med sin enträgna kamp för ett hållbart fiske fört EU:s fiskepolitik viktiga steg i rätt riktning, trots massivt motstånd från mäktiga lobbyorganisationer.

På tredje plats finns Bodil Ceballios. Hennes gedigna kunskaper om flyktingpolitik skulle vara ovärderliga i EU-parlamentet i en tid när å ena sidan bruna krafter är på frammarsch och å andra sidan allt fler reagerar mot EU:s murar mot resten av världen. Hon kan bli en stark kraft i kampen för att öppna lagliga vägar till EU så att människor slipper vara beroende av flyktingssmugglare för att söka en fristad i Europa. Flyktingpolitiken är en fråga om liv eller död för så ofantligt många människor. Därför ser jag gärna att Bodil flyttas upp ytterligare ett pinnhål på listan.

På plats fem sätter valberedningen Linnea Engström – den gröna rörelsens kanske klarast lysande feministiska stjärna. Jag hoppas att hon placeras ännu högre. Den djupa kunskap och det glödande engagemang hon besitter lär behövas för att tackla könsmaktordningen i Bryssel och ta sig an gigantiska uppgifter som att försvara aborträtten och bekämpa trafficking.

I EU-parlamentet kan en enskild ledamot spela stor roll. Det har inte minst de nuvarande gröna parlamentarikerna Carl Schlyter och Isabella Lövin visat. Därför vill jag uppmana alla miljöpartister att göra ett aktivt val i medlemsomröstningen. Jag önskar att vi skickar ett grönt dream team till Bryssel för att göra Europa mer hållbart, öppet och jämställt. Heja Isabella, Bodil och Linnea!

IPCC larmar – då sänker regeringen klimatbiståndet

FN:s klimatpanel skärpervarningarna för katastrofala konsekvenser av klimatförändringar under nuvarande århundrade. Samtidigt sänker Alliansen det klimatbistånd som ska hjälpa fattiga länder med investeringar i klimatomställning med hundratals miljoner i årets budget. De fattiga länder som drabbas hårdast av de utsläpp som rika länder är skyldiga till får klara sig bäst de kan.

Beskedet vittnar inte bara om att regeringen varken tar fattigdomsbekämpning eller klimatfrågan på allvar. Det är också fullständigt ologiskt mot bakgrund av hur regeringen har argumenterat förut. Tidigare har man ursäktat sina låga ambitioner för utsläppsminskningar inom Sveriges gränser med att man vill göra så kostnadseffektiva insatser som möjligt och därför gör en del åtgärder i andra länder istället. Detta har naturligtvis varit ett högst diskutabelt sätt att resonera, då klimatomställningen av samhället inte är ett val utan något vi måste göra för att samhället ska fungera i längden. Men nu bryr man sig alltså inte om att vara ett föredöme vare sig på hemmaplan eller bortaplan.

Miljöpartiet väljer en annan väg. I partiets skuggbudget finns både satsningar på ökat klimatbistånd och stora investeringar i klimatomställning på hemmaplan. Det har man råd med eftersom man väljer bort nya jobbskatteavdrag. Nu ser jag fram mot ett val där vi väljer vilket Sverige vi ska ha. Ett där min plånbok sväller en aning och jag kan konsumera tills allt rasar samman. Eller ett där vi bygger en framtid tillsammans.

Trafikstrategin - en papperstiger?

Tidigare under året antog Huddinges politiker en trafikstrategi, som syftar till att prioritera gång-, cykel och kollektivtrafik, på bekostnad av biltrafiken. Som miljöpartist var det lätt att jubla över detta radikala ställningstagande, som vi drivit under alla år. Tyvärr verkar alliansen i Huddinge inte särskilt övertygande i sin vilja att genomföra den egna strategin.

Med dagens kunskap om det hot mot vår välfärd som klimatförändringarna utgör, men också för att undvika en total trafikinfarkt i Stockholmsregionen, känns Huddinges trafikstrategi som en logisk utveckling. Äntligen hade vi ett gemensamt ställningstagande, tvärs över den politiska kartan, om att vi nu skulle ta tag i denna ödesfråga. Biltrafiken måste minska - dels för miljöns skull, men också för att de bilar som verkligen behövs ska kunna ta sig fram. Ett effektivt och hållbart transportsystem kan helt enkelt inte bygga på att varje person ska ta sig fram i en egen bil. Kollektivtrafik och cykel måste bli förstahandsval för arbetspendlare och bilen ett komplement där inget annat funkar. När det gäller godstransporter behöver så mycket som möjligt föras över från lastbilar till järnvägen.

Igår antog Huddinges miljönämnd svar på två stora infrastrukturremisser - en nationell plan och en länsplan för hur transportsystemet i Sverige respektive Stockholms län ska utvecklas under de kommande 20 åren. Mycket riktigt svarar miljönämnden att det bör finnas ett stort fokus på cykel och kollektivtrafik, samt ett ifrågasättande om de resurser som är planerade kommer att räcka till för att dessa färdsätt ska lyckas bli verkliga alternativ till bil- och lastbilstrafiken. Så långt var samtliga partier överens.

När man läser vidare i miljönämndens svar väcks dock frågetecken. De stora satsningarna som vi har framför oss tas upp en och en, och det blir smärtsamt tydligt att kommunens planering, trots de fina orden, fortsätter att utgå från det gamla tänkandet om stora trafikleder som prioriterade. Förbifart Stockholm ska genomföras till vilket pris som helst, trots att den äter upp de ekonomiska resurserna för möjlig kollektivtrafik i mer än 30 år framåt. Nedläggningen av planen på Södertörnsleden beklagas, och vägprojektet beskrivs som en förutsättning för fortsatt utveckling i Huddinge, speciellt då av den blivande regionala stadskärnan Flemingsberg. När vi kommer fram till planerna på nya spår för järnvägen genom Huddinge ändras dock tonen och dessa utbyggnadsplaner på hållbara transporter bemöts istället med att "ytterligare spår får inte begränsa denna utveckling utan alternativa sätt att tillgodose järnvägens kapacitetsbehov måste studeras exempelvis genom att spåren läggs i tunnel." Det nämns däremot inte om Huddinge kommun är beredd att skjuta till pengar för den enorma kostnadsökningen det skulle innebär att gräva ner samtliga järnvägsspår mellan Älvsjö och Flemingsberg i en tunnel. Däremot nämns också att järnvägen annars kan gå i andra sträckningar, utan att gå in på var dessa okända tomrum för framtida järnväg skulle kunna finnas.

Huddinge kommun ska alltså prioritera kollektivtrafik och godstransporter på järnväg, genom att insistera på att bygga ut infrastrukturen för bilar och lastbilar, och sätta käppar i hjulen för utvecklingen av järnvägen. Det håller inte. Det är inte hållbart att förespråka en sak, och samtidigt verka för motsatsen. Tyvärr var Miljöpartiet det enda parti som reserverade sig mot denna motsägelsefulla politik i miljönämnden.

Samma remisser kommer tas upp i samhällsbyggnadsnämnden på torsdag, och senare i kommunstyrelsen. Kommer alliansen hinna tänka nytt tills dess?

Den nationella planen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Länsplanen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Då planerna för Huddinges del handlar i stor utsträckning om samma satsningar, så är också svaren från förvaltningen i stort sett identiska.

Hur bygger vi en ekonomi som håller?

Vi måste bygga en ny ekonomi. Den ekonomi som är beroende av tillväxt är helt ohållbar inte minst eftersom den förbrukar mer naturresurser än vi förfogar över och leder till större koldioxidutsläpp än vad planeten klarar. Detta var vad jag försökte visa i onsdagens inlägg. Idag ställer jag frågan hur en ny ekonomi kan se ut. Och hur ska vi klara av att växla ner och skapa en mindre ekonomi med mindre konsumtion och samtidigt få resurser till att göra de massiva investeringar i ny teknik som också krävs för ett hållbart samhälle? Jag lovar inga färdiga svar. Men jag lovar att ställa frågorna om och om igen tills det är dessa frågor mänsklighetens samlade hjärnor ägnar sig åt att söka svaret på.

Vad är jag för ett bortskämt yngel som sitter och gapar över att ekonomin trots allt ännu växer? Vill jag ha recession och se människor kastas ut i hopplöshet och massarbetslöshet? Nej. Men det är just det vi gång på gång tvingas göra i en tillväxtberoende ekonomi. Förr eller senare spricker bubblorna och de hjul som alltid måste snurra stannar. Amerikanerna tog under 00-talet lydigt lån efter lån för att kunna upprätthålla konsumtionen, men till slut var kraschen oundviklig. Spanjorerna tvingades sedan i samma fälla. I Grekland är det statens skulder som till slut blivit övermäktiga. Hur länge den svenska ekonomin hålls någorlunda uppe är det ingen som vet, men skuldsättningen (om man lägger ihop privata och offentliga skulder) är lika stor som i Grekland.
 

Kanske finns det ett sätt att både dra ner på den konsumtion som hotar livet på jorden och att undvika de kriser med förödande sociala konsekvenser vi ser utspela sig när tillväxten dalar. Kanske är det dags att korta arbetstiden. Istället för att människor drabbas av arbetslöshet och samhället av social oro när ekonomin bromsar in kan vi dela på de jobb som finns. Om ekonomin skulle växa under en period kan vi arbeta lite mer igen. I ett slag har vi fått ett mer stabilt, mer ekologiskt hållbart och mer rättvist samhälle där utrymmet för konsumtion är mindre, men där det finns desto mer plats för relationer, eftertanke, idrott och kultur.

Den kanske allra knepigaste frågan vi har att brottas med är den om hur vi får resurser till investeringar samtidigt som vi sänker takten i ekonomin och konsumerar mindre. Hur får vi stålar till alla vindkraftverk, solpaneler och all räls om inte hjulen fortsätter att snurra fortfortfort? Som Tim Jackson argumenterar för i mycket läsvärda Välfärd utan tillväxt behöver vi gå från dagens ekonomi byggd på lån och konsumtion till en ekonomi som är betydligt mer inriktad på sparande och investeringar. Det säger sig självt att det inte håller i längden att hålla de ekonomiska hjulen snurrande genom att ideligen pumpa ut nya pengar genom lån som folk ska lockas ta med hjälp av låga räntor, räntebidrag och andra morötter.

Hur vi förverkligar skiftet från lån och konsumtion till sparande och investeringar och hur vi ser till att sparandet och investerandet inriktas mot en grön omställning är nästa tiotusenkronorsfråga. Klart är att det kräver en mycket stark politisk vilja. Politiken måste börja ta plats igen, på marknadens bekostnad. Krafterna som håller emot är naturligtvis mäktiga. Men i spåren av de kriser vi ännu bara är i början av bör stora förändringar bli möjliga. Låt oss ta chansen att bygga något nytt. Kanske något mindre storslaget, men mer robust. Vad tror du? Hur bygger vi något som håller i längden?


Som enskild individ kan man gå före och spara pengar i Ekobanken. Då används sparpengarna till exempelvis till produktion av förnyelsebar energi.

Välfärd utan tillväxt

Diverse ekonomiska rapporter duggar tätt nu. Som för det mesta. Här om dagen berättades om ”inköpschefsindex” som tyder på tillväxt i tjänstesektorn, idag rapporteras om hur den amerikanska exporten överträffat förväntningarna. Siffrorna presenteras ungefär som sportresultat, sällan med tillsammans med någon sorts analys. Aldrig någonsin med en antydan om att det skulle vara möjligt att ifrågasätta att mer alltid är bättre. Inte ett endaste knyst någonstans (åtminstone inte när SvD:s lysande undantag Andreas Cervenka har semester) om att fler konsumerade varor och tjänster idag kanske snarare bäddar för djup fattigdom imorgon – när naturresurserna sinar och klimatet skenar.

Jag undrar hur man gör för att undgå att bli galen i den störtflod av information som sköljer över oss utan att för en enda sekund lämna utrymme för eftertanke. Hur man gör för att låta bli att gå ut på balkongen och gallskrika ut de frågor som konsekvent undviks i de medier som gör anspråk på att berätta om tillståndet i världen. HALLÅ! Kan ett jordklot som redan går på knäna palla ännu mer konsumtion? Om inte - hur kan vi bygga en ekonomi som inte är beroende av tillväxt?

Det är onekligen lockande att tro på de som säger att vi går mot en samhälle där vi kommer förbruka mindre naturresuser och släppa ut mindre koldioxid samtidigt som ekonomin kommer fortsätta att växa. Tanken bygger på att ekonomin blir mer inriktad på tjänster och mindre på varor och att de varor som även framgent prackas på oss kommer att tillverkas mycket mer effektivt, med mindre utsläpp som följd.

Men den som hävdar att ekonomisk tillväxt går att förena med ekologisk hållbarhet har mycket att bevisa. Hur emotståndlig tanken om att ny teknik och nya konsumtionsmönster fixar omställningen till ett hållbart samhälle än är, så är det extremt svårt att hitta stöd för den i verkligheten. Professor Tim Jackson gör fullständigt mos av dessa drömmar i boken Välfärd utan tillväxt skulle jag vilja påstå, även om han själv har ett mer ödmjukt sätt att uttrycka sig.

Jackson konstaterar visserligen att ekonomin är något mindre ”kolintensiv” idag än för 30 år sedan. 1980 gav varje dollar i världsekonomin upphov till ett kilo koldioxid. 2006 gick det istället 770 gram koldioxid på varje dollar. Men samtidigt som kolintensiteten har sjunkit med knappt 25 procent har världsekonomin under samma period vuxit med över 400 procent och utsläppen alltså mer än tredubblats. För att nå de utsläppsnivåer FN:s klimatpanel menar är hållbara år 2050 – då FN räknar med att vi är 9 miljarder människor på jorden – krävs att kolintenisiteten minskar med minst 95 procent om världsekonomin ska fortsätta växa i samma takt som idag. Snällt räknat. Kort sagt: vi är idag inte ens nästan nära en hållbar utveckling.

Optimisten invänder att det är de rikaste industriländerna man ska titta på för att få ett hum om hur en ljusnande framtid kan te sig. Titta på Sverige, här har vi förenat en stadig tillväxt med utsläppsminskningar. Problemet är bara att utsläppsstatisken är djupt missvisande om vi vill förstå hur vår livsstil påverkar planeten. I statistiktabellerna – som bygger på det som produceras i ett land, inte det som konsumeras – kunde vi exempelvis stoltsera med att ha minskat våra koldioxidutsläpp med 9 procent mellan 1990 och 2008. Inte i närheten av de utsläppsminskningar som krävs, men ändå en minskning. Men när man räknar in utsläpp som importerade varor orsakat tar det roliga slut. Då ökade Sveriges utsläpp istället med 17 procent. 

Så här kan man hålla på och rabbla siffor in i evigheten. Men jag ska inte göra mer våld på mina läsare än jag redan gjort. För den som vill finns mer pedagogiskt presenterade siffor och räkneexempel att smaska på i Jacksons bok. Jag hoppas min poäng redan nått fram: att vi måste bygga en ekonomi som kan ge oss det vi behöver för att må bra utan tillväxt. Det är vad vi ska samla all mänsklig tankeförmåga kring. Att förlita sig på teknisk utveckling förefaller inte vara något annat än självbedrägeri. Visst har 2000-talet gett oss bilar som förbrukar mindre bränsle och elektroniska prylar som drar mindre ström. Men vad gör vi med pengarna som blir över genom effektiveringarna? Jo, som de duktiga medborgare vi är ser vi till att hålla tillväxten uppe och flyger till Thailand eller proppar shoppingpåsarna fulla med prylar och kläder.

Vi behöver alltså en ny sorts ekonomi, om det ska bli några fler generationer på jorden. På fredag ska jag med Tim Jacksons hjälp fundera vidare på hur en sådan kan se ut.