Så var det då centerledaren Annie Lööfs tur att hamna i drevkarusellen. Först vräker medierna ut en massiv negativ rapportering. Sedan mäts förtroendet för henne, vilket naturligtvis dalat och när det rapporteras stärks den negativa bilden ytterligare. Spännande mediedramaturgi, måhända. Men blir vi klokare av att alla kameror nu riktas mot Annie Lööf? Knappast. Däremot borde vi ta chansen att föra en viktig debatt om vad vi kan göra åt att politiken är en egen värld på ljusårs avstånd från den de flesta medborgare bor i.
Jag försvarar inte för ett ögonblick vidlyftig representation alá Lööf eller kulbo-bidrag alá Juholt. Men snarare än att kasta mig över de personer som medierna sätter ljuset på skulle jag vilja diskutera vad det är som skapar en kultur där denna fartblindhet uppstår. Vad är det som gör att makthavares känsla för vad som i medborgarnas ögon är rimligt tycks gå förlorad? Jag tror att det handlar mycket om att topppolitiken mer än något annat blivit en karriär. Alldeles för många politiker har inte ägnat sig åt annat än politik, åtminstone inte på mycket länge. Och de omges av andra evighetspolitiker.
Vi behöver fler som går in och ut ur politiken. Löner och ersättningar ska inte vara så höga att den som en gång kommit in i politiken inte vill lämna den. Vänsterpartiet har varit föredömliga när de gått före genom att kräva en rejäl partiskatt av sina högavlönade proffspolitiker. Miljöpartiets rotationsprinciper som gör att man inte kan ha samma uppdrag år ut och år in skulle andra må bra av att ta efter, tror jag.
Gärna debatt om politikens villkor, alltså. Men den som kastar all skit på Annie Lööf gör det väldigt lätt för sig. Dessutom saknar drevet mot Lööf, för att inte tala om det mot Juholt, alla proportioner. Jag säger bara Carl Bildt. Killen bedriver utrikespolitik utifrån sina privata affärsintressen. Som när han åker till arktiska rådet och säger att arktis ska kunna nyttjas av de olje- och gasbolag som gjort honom så rik. Var är drevet då?
Läs Hans Wåhlbergs (MP) läsvärda inlägg på delvis samma tema!
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
torsdag 16 augusti 2012
torsdag 5 januari 2012
Public service under attack
Nu kommer jag dragandes igen med de stora orden, om en demokrati som behöver kämpas för. Jag vet inget annat, när det finns så många tecken på att det är illa ställt med vårt folkstyre. Igår skrev jag om hur de med stora resurser (läs McDonald's med flera) får de politiska besluten dit de vill. Idag vill jag, liksom SVT:s VD Eva Hamilton, uppmärksamma den attack som alliansen smygande genomför på något som jag uppfattar som en av grundpelarna i den svenska demokratin – public service-medierna.
Utan att störas av någon högljudd debatt har kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tillsatt en utredning med direktiv om förslag på åtgärder som ska skydda de stora kommersiella mediebolagen – som gör allt större vinster – från skadlig konkurrens av public service. Det handlar exempelvis om att det finns ett missnöje bland reklam-TV-kanalerna om att Sveriges Television gör populära underhållningsprogram som "stjäl" tittare på fredags- och lördagskvällarna. Man vill slippa konkurrera med Melodifestivalen helt enkelt. Med alliansens nyspråk kan detta uttryckas som att bekämpa en "kommersialisering" av public service, vars uppdrag ska "renodlas" mot att sända de typer av program som de kommersiella kanalerna inte sänder.
Jaha, och? Är det inte hög tid att ifrågasätta att licenspengar går till påkostade produktioner av bred underhållning? Det kan man tycka. Men om man vill hindra public service att sända underhållning, sport och annat som de kommersiella kanalerna erbjuder får man också acceptera en allt tydligare uppdelning av publiken. Grovt uttryckt att public service blir något för en kulturell elit, medan pöbeln får hålla till godo med reklamfinansierad underhållning. Unga människor som tittar på bred underhållning på SVT hittar ofta förr eller senare fram även till exempelvis kultur- eller samhällsprogram. Med ett avsmalnat public service kommer många tittare hålla sig till kanaler där den typen av program inte ens existerar.
Adelsohn-Liljeroth (ni vet hon som välkomnades med en stor suck av lättnad från kultur-Sverie när hon efterträdde Timbroagitatorn Stegö-Chilo) har redan genomfört åtgärder som ska värna de kommersiella bolagens intressen jäntemot public service. Inte minst införandet av "prövnings-tillstånd". Detta innebär att om ett public servicebolag vill starta en ny tjänst, t.ex. en ny kanal, måste regeringen ge grönt ljus – efter att ha lyssnat till de kommersiella bolagens synpunkter. Enligt Eva Hamiliton är det inte troligt att t.ex. SVT Play kommit till stånd med dagens regler.
Om public service med olika medel skjuts i sank får vi ett än mer kommersialiserat medielandskap. Det vore förödande i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver hjälp av kvalificerad journalistik och en samhällsdebatt med många perspektiv för att försöka förstå de dramatiska och komplexa skeenden som utspelar sig. Jag påstår inte att public service är en garant för detta, jag tycker tvärtom att man till stora delar misslyckas i dessa avseenden. Men jag kan inte se att några andra aktörer än public service skulle ha möjlighet bidra med detta.
Om vi ska ha en chans klara de gigantiska utmaningar vårt samhälle står inför behöver vi ett offentligt samtal som gör oss klokare, inte motsatsen. När Europa håller på att braka samman kan inte den enda analysen vara att sydeuropéer inte kan handskas med pengar. När den eviga tillväxt som vi byggt upp våra ekonomier kring inte synes vara så evig borde det finnas mer seriösa svar än förslag om införandet av 364-dagars år med fasta helgdagar för att minska antalet lediga dagar. Och när de svenska CO2-utsläppen skenar samtidigt som stormarna river allt hårdare i husknutarna måste det finns någon som sätter ljuset på att de politiker som säger sig vara bekymrade fortsätter med exakt samma politik som lett till de ökade utsläppen.
Vi behöver kort sagt en diskussion om de stora frågorna som vi saknar idag. Jag har exempelvis inte funnit ett enda seriöst försök att i grunden förstå finanskrisen i en svensk dagstidning, radio- eller TV-program. Det är naturligtvis ett stort underbetyg för främst public service. Men min slutsats är inte att public service ska slaktas. Tvärtom. Public service ska stärkas, för behovet har aldrig varit så uppenbart som nu.
Ett offentligt samtal som hjälper oss förstå problemen och formulera lösningarna kräver också några som samtalar. Alla vi som befolkar organisationer, partier och sociala medier – vågar vi ta oss an de svåra frågorna eller väljer vi något enklare som genererar väl så många nomineringar, röster och facebooktummar?
Utan att störas av någon högljudd debatt har kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tillsatt en utredning med direktiv om förslag på åtgärder som ska skydda de stora kommersiella mediebolagen – som gör allt större vinster – från skadlig konkurrens av public service. Det handlar exempelvis om att det finns ett missnöje bland reklam-TV-kanalerna om att Sveriges Television gör populära underhållningsprogram som "stjäl" tittare på fredags- och lördagskvällarna. Man vill slippa konkurrera med Melodifestivalen helt enkelt. Med alliansens nyspråk kan detta uttryckas som att bekämpa en "kommersialisering" av public service, vars uppdrag ska "renodlas" mot att sända de typer av program som de kommersiella kanalerna inte sänder.
Jaha, och? Är det inte hög tid att ifrågasätta att licenspengar går till påkostade produktioner av bred underhållning? Det kan man tycka. Men om man vill hindra public service att sända underhållning, sport och annat som de kommersiella kanalerna erbjuder får man också acceptera en allt tydligare uppdelning av publiken. Grovt uttryckt att public service blir något för en kulturell elit, medan pöbeln får hålla till godo med reklamfinansierad underhållning. Unga människor som tittar på bred underhållning på SVT hittar ofta förr eller senare fram även till exempelvis kultur- eller samhällsprogram. Med ett avsmalnat public service kommer många tittare hålla sig till kanaler där den typen av program inte ens existerar.
Adelsohn-Liljeroth (ni vet hon som välkomnades med en stor suck av lättnad från kultur-Sverie när hon efterträdde Timbroagitatorn Stegö-Chilo) har redan genomfört åtgärder som ska värna de kommersiella bolagens intressen jäntemot public service. Inte minst införandet av "prövnings-tillstånd". Detta innebär att om ett public servicebolag vill starta en ny tjänst, t.ex. en ny kanal, måste regeringen ge grönt ljus – efter att ha lyssnat till de kommersiella bolagens synpunkter. Enligt Eva Hamiliton är det inte troligt att t.ex. SVT Play kommit till stånd med dagens regler.
Om public service med olika medel skjuts i sank får vi ett än mer kommersialiserat medielandskap. Det vore förödande i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver hjälp av kvalificerad journalistik och en samhällsdebatt med många perspektiv för att försöka förstå de dramatiska och komplexa skeenden som utspelar sig. Jag påstår inte att public service är en garant för detta, jag tycker tvärtom att man till stora delar misslyckas i dessa avseenden. Men jag kan inte se att några andra aktörer än public service skulle ha möjlighet bidra med detta.
Om vi ska ha en chans klara de gigantiska utmaningar vårt samhälle står inför behöver vi ett offentligt samtal som gör oss klokare, inte motsatsen. När Europa håller på att braka samman kan inte den enda analysen vara att sydeuropéer inte kan handskas med pengar. När den eviga tillväxt som vi byggt upp våra ekonomier kring inte synes vara så evig borde det finnas mer seriösa svar än förslag om införandet av 364-dagars år med fasta helgdagar för att minska antalet lediga dagar. Och när de svenska CO2-utsläppen skenar samtidigt som stormarna river allt hårdare i husknutarna måste det finns någon som sätter ljuset på att de politiker som säger sig vara bekymrade fortsätter med exakt samma politik som lett till de ökade utsläppen.
Vi behöver kort sagt en diskussion om de stora frågorna som vi saknar idag. Jag har exempelvis inte funnit ett enda seriöst försök att i grunden förstå finanskrisen i en svensk dagstidning, radio- eller TV-program. Det är naturligtvis ett stort underbetyg för främst public service. Men min slutsats är inte att public service ska slaktas. Tvärtom. Public service ska stärkas, för behovet har aldrig varit så uppenbart som nu.
Ett offentligt samtal som hjälper oss förstå problemen och formulera lösningarna kräver också några som samtalar. Alla vi som befolkar organisationer, partier och sociala medier – vågar vi ta oss an de svåra frågorna eller väljer vi något enklare som genererar väl så många nomineringar, röster och facebooktummar?
tisdag 8 september 2009
Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (2)
Det är inte bara det rödgröna samarbetsinitiativet och Sahlins ledarskap media kritiserar, utan även den politik som förs av framförallt sossarna (mp hamnar i vanlig ordning allt som oftast i medieskugga). Inte heller här verkar det vara möjligt att göra rätt för sossarna/de rödgröna – men det är väl å andra sidan inte så att man i partipolitik ska rätta sig efter vad media föreskriver. I kölvattnet av (Fredrik) Reinfeldts marknadsföring av de sk nya moderaterna som ett arbetarparti förväntas det "verkliga" arbetarpartiet (socialdemokratiska arbetarpartiet) göra en likartad glidning på värdeskalan mot mer borgerliga ideal. Nu har ju Reinfeldts nya moderater visat sig vara ganska lika de gamla, så en motsvarande marknadsföring av (s) kanske inte heller skulle behöva ske i någon annan form än schampooreklamens, som jag bloggat om tidigare. Vad blir resultatet då – de nya socialdemokraterna, ett riktigt överklassparti?! Det är knappast lösningen.
Sossarnas politik bedöms, åtminstone enligt media, som föråldrad och förlegad, och är det möjligen i en del avseenden – t ex kan trafikpolitiken där man driver Förbifart Stockholm lika okritiskt som de borgerliga partierna i stället för att hitta verkliga och varaktiga lösningar för både trafik- och miljöfrågor betraktas som ett resultat av föråldrade tankesätt.
Men det som jag som utomstående betraktar som kärnan i (s)-politiken är solidariteten (något som för övrigt är en grundpelare även i mp:s program). Och detta solidariska tankesätt verkar inte vara alldeles på modet för närvarande. Inte så överraskande med tanke på det individcentrerade samhälle som vuxit fram, där möjligheten att förverkliga sig själv står i fokus på bekostnad av det gemensamma. Men att göra om politiken med målsättningen att attrahera väljarna kan inte vara rätt väg. Ett parti har en ideologisk grund – svänger opinionsströmmarna i samhället så att de inte längre sammanfaller med partiets ideologiska grund sjunker väljarstödet. Vänder man då kappan efter vinden blir resultatet en annan politik – och ett annat parti. Man får helt enkelt vänta in och inte minst arbeta för en ny svängning, medan man fortsätter att förklara varför man har den ideologiska syn man har inom de områden där det inte finns anledning att ändra den. Men det är lite sorgligt att ju bättre vi får det desto mer egoistiska blir vi – på nationellt såväl som på internationellt plan. Så kammar Reinfeldt hem poäng på sänkningar av individuella skatter med risk för försämringar av kollektiva system, och på motsvarande sätt för han en politik som säger att svenskar inte ska behöva minska på t ex bilåkande för att reducera utsläpp av växthusgaser utan i stället ska man bidra till att människor i andra delar av världen släpper ut mindre. I det här sammanhanget saknar jag en redogörelse för vilka effekter de kontinuerliga skattesänkningarna har på de välfärdssystem som väljarna faktiskt i stor utsträckning säger sig vilja ha. På så sätt kom den ekonomiska krisen extra olyckligt eftersom den gör det svårare att särskilja vilka neddragningar och/eller ekonomiska akutåtgärder som beror på krisen och vilka som faktiskt skulle krävts även utan kris.
Sossarnas politik bedöms, åtminstone enligt media, som föråldrad och förlegad, och är det möjligen i en del avseenden – t ex kan trafikpolitiken där man driver Förbifart Stockholm lika okritiskt som de borgerliga partierna i stället för att hitta verkliga och varaktiga lösningar för både trafik- och miljöfrågor betraktas som ett resultat av föråldrade tankesätt.
Men det som jag som utomstående betraktar som kärnan i (s)-politiken är solidariteten (något som för övrigt är en grundpelare även i mp:s program). Och detta solidariska tankesätt verkar inte vara alldeles på modet för närvarande. Inte så överraskande med tanke på det individcentrerade samhälle som vuxit fram, där möjligheten att förverkliga sig själv står i fokus på bekostnad av det gemensamma. Men att göra om politiken med målsättningen att attrahera väljarna kan inte vara rätt väg. Ett parti har en ideologisk grund – svänger opinionsströmmarna i samhället så att de inte längre sammanfaller med partiets ideologiska grund sjunker väljarstödet. Vänder man då kappan efter vinden blir resultatet en annan politik – och ett annat parti. Man får helt enkelt vänta in och inte minst arbeta för en ny svängning, medan man fortsätter att förklara varför man har den ideologiska syn man har inom de områden där det inte finns anledning att ändra den. Men det är lite sorgligt att ju bättre vi får det desto mer egoistiska blir vi – på nationellt såväl som på internationellt plan. Så kammar Reinfeldt hem poäng på sänkningar av individuella skatter med risk för försämringar av kollektiva system, och på motsvarande sätt för han en politik som säger att svenskar inte ska behöva minska på t ex bilåkande för att reducera utsläpp av växthusgaser utan i stället ska man bidra till att människor i andra delar av världen släpper ut mindre. I det här sammanhanget saknar jag en redogörelse för vilka effekter de kontinuerliga skattesänkningarna har på de välfärdssystem som väljarna faktiskt i stor utsträckning säger sig vilja ha. På så sätt kom den ekonomiska krisen extra olyckligt eftersom den gör det svårare att särskilja vilka neddragningar och/eller ekonomiska akutåtgärder som beror på krisen och vilka som faktiskt skulle krävts även utan kris.
Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (1)
Artiklar och ledare i bla DN avlöser varandra med att deklarera socialdemokraternas kris och raljera över de rödgrönas initiativ till att visa hur ett samlat rödgrönt alternativ ser ut. Det är långt från återgivandet av samma process för de borgerliga partierna, där badtunnor och folklighet fick brett och förhållandevis okritiskt genomslag i media, något som t ex Peter Andersson (s) bloggat om (även här). Mitt intryck är att enligt media kan de rödgröna inte göra rätt, oavsett vad man gör och det verkar i mångt och mycket relateras till socialdemokraternas Sahlin. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det bidrar att Sahlin är kvinna. Uppenbart är att när (Fredrik) Reinfeldt åker land och rike runt och lyssnar på "vanligt folk" röner det uppskattning, medan Sahlin framställs som obeslutsam när hon tar in åsikter via socialdemokratiska rådslag samtidigt som hon kritiseras för toppstyrning när hon tar beslut utan breda samråd. Könet är naturligtvis inte enda förklaringen för naturligtvis granskar man manliga ledare lika noggrannt. Väl?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)