Mitt i diskussionerna om förbifartens vara eller icke vara får jag ett brev. Det är från en av mina assistenter i byn i Tanzania, där jag har jobbat. När man jobbar i länder där klyftan mellan vad vi har - även vi som inte tjänar några extrema summor - och vad invånarna har är det i stort sett oundvikligt att man ansätts av frågor, böner och uppmaningar om att bidra ekonomiskt, från dem man kommer nära och från människor man knappt har träffat. Det är också omöjligt att hjälpa alla. Jag försöker trösta mig med att den lön jag har betalat till en av mina tolkar har gått till en guideutbildning som förhoppningsvis förbättrar hennes möjligheter till jobb. Min familj stödjer också dottern till en annan tolk med pengar till skolgång, eftersom utbildning i synnerhet för flickor är en extremt viktig del i hur framtidsutsikterna ser ut, samt collegeutbildning till ytterligare en person i hopp om att förbättra möjligheterna för familjens framtida försörjning.
Brevet jag nu fått i min hand handlar om just utbildning, och är från en person som aldrig tidigare bett mig om något. Nu har två av barnen kommit in på "secondary school" (ungefär högstadium-gymnasium) och familjen har bara råd att skicka det ena. För "secondary school" väljer man ganska ofta en internatskola, dels för att det inte alltid finns någon skola tillgänglig lokalt, dels för att även om inkvarteringen innebär en utgift så har man när den är betald säkrat husrum och mat för barnet under stora delar av det kommande året. Men kostnaderna är höga. Med brevet följer en uppställning om vad som behövs; skoluniform, sängkläder och så själva skolavgiften. Det landar på drygt 800.000 tanzanska shilling, eller mellan tummen och pekfingret knappa 5.000 svenska kronor som ska upp på ett bräde. En ansenlig summa i ett land som Tanzania. Har man dessutom flera barn i skolåldern springer kostnaderna snabbt iväg. Brevet har tagit lång tid på sig för att komma fram, terminen har börjat sedan länge och det är tveksamt om båda barnen har fått komma iväg till skolan. Men även om det hade nått mig i tid vrider det runt i magtrakten - hur mycket vågar man förbinda sig till, i synnerhet när man själv inte har någon fast anställning? Plötsligt ter sig bollandet med miljarderna för Förbifarten absurt. Här handlar det om tusenlappar - och om livets nödvändigaste.
Även Daniel Helldén har förresten bloggat om olika sorters behov och ekonomiska förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar