lördag 3 april 2010

Behövs bistånd?

Två tidigare Sidachefer, Carl Tham och Bo Göransson, lyfter frågan om svenskt bistånd till fattigare länder genom en artikel på DN debatt med kraftig kritik mot biståndsminister Gunilla Carlsson. De menar bland annat att ministern genom sin bas i ett redan från början biståndskritiskt parti får svårt att försvara biståndets funktion. Carlsson å sin sida viftar i DN bort kritiken med att hon tror att de tidigare cheferna "vill vrida klockan tillbaka" och att de är rädda att deras chefsperioder ska bli granskade.

Bistånd är inte okontroversiellt. Biståndskritiker är ofta snabba med att peka på riskerna med att länder hamnar i ett biståndsberoende och att man i stället borde satsa på en global marknad som inte utesluter fattiga länder. Samtidigt vill man skydda egna producenter, och t ex EU har en märklig konstruktion för jordbruksstöd till sina medlemsländer. Som Hans Abrahamsson (Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet) påpekar har det inte sällan fungerat så att för varje krona som ges tar man också en tillbaka, till exempel genom jordbruksstöden.

Jag själv är inte okritisk till bistånd, det har funnits många exempel när det inte har fungerat, inte minst den sortens bistånd där experter från "nord" ska tala om för biståndsmottagarna i "syd" hur de ska göra*. Men som Abrahamsson poängterar; det finns också mycket som har fungerat, eller där de bristande resultaten inte beror på själva biståndet, utan just på att man inom andra politiska områden motverkar det man försöker åstadkomma med bistånd. Abrahamsson menar att Tham och Göransson å ena sidan och Carlsson å andra sidan egentligen debatterar hur man ska nå en global social utjämningspolitik. Jag har svårt att tro att det är det som en moderat minister verkligen vill så jag säger med Eric Secher på bloggen Tour d'Afrique "Det tror jag inte på. Det är alldeles för mycket prat om den stackars svenske skattebetalaren. Och alldeles för lite prat om den stackars hungrande."

Sedan Muhammad Yunus och hans Grameen Bank vann Nobels fredspris 2006 för sitt engagemang i så kallade mikrolån har vikten av att stärka har även mer småskaliga insatser fått uppmärksamhet. Jag bloggade häromdagen om hur personliga band mellan olika delar av världen leder till viljan att stötta - vad jag inte tog upp är hur ojämlikheten i att alltid vara den som behöver be om hjälp påverkar relationen och självkänslan, något som inte är oproblematiskt. Ännu viktigare är naturligtvis de band som går mellan personer som har migrerat och kvarvarande släktingar som delvis försörjs genom ekonomiska bidrag från de utflyttade. För den som vill ha mer personliga band än ganska anonyma bidrag via olika biståndsorganisationer kan man nu också köpa sig personlighet på nätet. Kiva är en organisation där du själv väljer vem du lånar ut pengar till, medan Web aid Shop marknadsför olika typer av biståndsprojekt. Jag tycker själv att det är något av ett problem att man ska behöva marknadsföra sitt lånebehov inför mer välbeställda personer i "nord" (för hur många lån går mellan syd-sydländer, eller nord-nordländer?), samtidigt som det finns en poäng med att visa att det är människor, inte anonyma och gigantiska organisationer som finns på mottagarsidan. Även Web aid Shop har den där aspekten av att sitta och välja mellan olika stödbehov - men å andra sidan: tror jag verkligen på att stötta en viss sorts projekt så kan jag välja att göra det. Men de här sorternas bidrag gör också att man kan välja och vraka mellan vad man vill stötta - kanske har jag fel, men det får mig att misstänka att Abrahamssons dröm om ett globalt barnbidrag som första steg för global utjämning av sociala skillnader, dvs ett generellt stöd, faktiskt blir mer avlägset. Moraliskt riktigt eller ej; det verkar som att vi i högre utsträckning vill välja vem vi hjälper - och då gäller det för den biståndsbehövande att vara karismatisk nog.


*ett problem som jag bara är alltför medveten om eftersom jag har mitt forskningsprojekt i Tanzania

2 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Biståndet har ju kännetecknats av skenhelighet, vanvettigt slöseri med skattebetalarnas pengar, gränslös inkompetens och korruption, där samvetslösa aktörer kunnat berika sig hämningslöst. Jag tycker biståndet ska avskaffas helt. Svenskarna främst!

- Peter Ingestad, Solna

Karin Reuterswärd sa...

Din avslutande kommentar visar att vi har helt olika syn på solidaritet. Jag har redan i inlägget skrivit att jag håller med Abrahamsson om att det har funnits bra former av bistånd och dåliga former. Jag tror vi har liten chans att mötas i en gemensam uppfattning att döma av hur du säger dig se på saken.