Hur bygger vi en ekonomi som håller?

Vi måste bygga en ny ekonomi. Den ekonomi som är beroende av tillväxt är helt ohållbar inte minst eftersom den förbrukar mer naturresurser än vi förfogar över och leder till större koldioxidutsläpp än vad planeten klarar. Detta var vad jag försökte visa i onsdagens inlägg. Idag ställer jag frågan hur en ny ekonomi kan se ut. Och hur ska vi klara av att växla ner och skapa en mindre ekonomi med mindre konsumtion och samtidigt få resurser till att göra de massiva investeringar i ny teknik som också krävs för ett hållbart samhälle? Jag lovar inga färdiga svar. Men jag lovar att ställa frågorna om och om igen tills det är dessa frågor mänsklighetens samlade hjärnor ägnar sig åt att söka svaret på.

Vad är jag för ett bortskämt yngel som sitter och gapar över att ekonomin trots allt ännu växer? Vill jag ha recession och se människor kastas ut i hopplöshet och massarbetslöshet? Nej. Men det är just det vi gång på gång tvingas göra i en tillväxtberoende ekonomi. Förr eller senare spricker bubblorna och de hjul som alltid måste snurra stannar. Amerikanerna tog under 00-talet lydigt lån efter lån för att kunna upprätthålla konsumtionen, men till slut var kraschen oundviklig. Spanjorerna tvingades sedan i samma fälla. I Grekland är det statens skulder som till slut blivit övermäktiga. Hur länge den svenska ekonomin hålls någorlunda uppe är det ingen som vet, men skuldsättningen (om man lägger ihop privata och offentliga skulder) är lika stor som i Grekland.
 

Kanske finns det ett sätt att både dra ner på den konsumtion som hotar livet på jorden och att undvika de kriser med förödande sociala konsekvenser vi ser utspela sig när tillväxten dalar. Kanske är det dags att korta arbetstiden. Istället för att människor drabbas av arbetslöshet och samhället av social oro när ekonomin bromsar in kan vi dela på de jobb som finns. Om ekonomin skulle växa under en period kan vi arbeta lite mer igen. I ett slag har vi fått ett mer stabilt, mer ekologiskt hållbart och mer rättvist samhälle där utrymmet för konsumtion är mindre, men där det finns desto mer plats för relationer, eftertanke, idrott och kultur.

Den kanske allra knepigaste frågan vi har att brottas med är den om hur vi får resurser till investeringar samtidigt som vi sänker takten i ekonomin och konsumerar mindre. Hur får vi stålar till alla vindkraftverk, solpaneler och all räls om inte hjulen fortsätter att snurra fortfortfort? Som Tim Jackson argumenterar för i mycket läsvärda Välfärd utan tillväxt behöver vi gå från dagens ekonomi byggd på lån och konsumtion till en ekonomi som är betydligt mer inriktad på sparande och investeringar. Det säger sig självt att det inte håller i längden att hålla de ekonomiska hjulen snurrande genom att ideligen pumpa ut nya pengar genom lån som folk ska lockas ta med hjälp av låga räntor, räntebidrag och andra morötter.

Hur vi förverkligar skiftet från lån och konsumtion till sparande och investeringar och hur vi ser till att sparandet och investerandet inriktas mot en grön omställning är nästa tiotusenkronorsfråga. Klart är att det kräver en mycket stark politisk vilja. Politiken måste börja ta plats igen, på marknadens bekostnad. Krafterna som håller emot är naturligtvis mäktiga. Men i spåren av de kriser vi ännu bara är i början av bör stora förändringar bli möjliga. Låt oss ta chansen att bygga något nytt. Kanske något mindre storslaget, men mer robust. Vad tror du? Hur bygger vi något som håller i längden?


Som enskild individ kan man gå före och spara pengar i Ekobanken. Då används sparpengarna till exempelvis till produktion av förnyelsebar energi.

Välfärd utan tillväxt

Diverse ekonomiska rapporter duggar tätt nu. Som för det mesta. Här om dagen berättades om ”inköpschefsindex” som tyder på tillväxt i tjänstesektorn, idag rapporteras om hur den amerikanska exporten överträffat förväntningarna. Siffrorna presenteras ungefär som sportresultat, sällan med tillsammans med någon sorts analys. Aldrig någonsin med en antydan om att det skulle vara möjligt att ifrågasätta att mer alltid är bättre. Inte ett endaste knyst någonstans (åtminstone inte när SvD:s lysande undantag Andreas Cervenka har semester) om att fler konsumerade varor och tjänster idag kanske snarare bäddar för djup fattigdom imorgon – när naturresurserna sinar och klimatet skenar.

Jag undrar hur man gör för att undgå att bli galen i den störtflod av information som sköljer över oss utan att för en enda sekund lämna utrymme för eftertanke. Hur man gör för att låta bli att gå ut på balkongen och gallskrika ut de frågor som konsekvent undviks i de medier som gör anspråk på att berätta om tillståndet i världen. HALLÅ! Kan ett jordklot som redan går på knäna palla ännu mer konsumtion? Om inte - hur kan vi bygga en ekonomi som inte är beroende av tillväxt?

Det är onekligen lockande att tro på de som säger att vi går mot en samhälle där vi kommer förbruka mindre naturresuser och släppa ut mindre koldioxid samtidigt som ekonomin kommer fortsätta att växa. Tanken bygger på att ekonomin blir mer inriktad på tjänster och mindre på varor och att de varor som även framgent prackas på oss kommer att tillverkas mycket mer effektivt, med mindre utsläpp som följd.

Men den som hävdar att ekonomisk tillväxt går att förena med ekologisk hållbarhet har mycket att bevisa. Hur emotståndlig tanken om att ny teknik och nya konsumtionsmönster fixar omställningen till ett hållbart samhälle än är, så är det extremt svårt att hitta stöd för den i verkligheten. Professor Tim Jackson gör fullständigt mos av dessa drömmar i boken Välfärd utan tillväxt skulle jag vilja påstå, även om han själv har ett mer ödmjukt sätt att uttrycka sig.

Jackson konstaterar visserligen att ekonomin är något mindre ”kolintensiv” idag än för 30 år sedan. 1980 gav varje dollar i världsekonomin upphov till ett kilo koldioxid. 2006 gick det istället 770 gram koldioxid på varje dollar. Men samtidigt som kolintensiteten har sjunkit med knappt 25 procent har världsekonomin under samma period vuxit med över 400 procent och utsläppen alltså mer än tredubblats. För att nå de utsläppsnivåer FN:s klimatpanel menar är hållbara år 2050 – då FN räknar med att vi är 9 miljarder människor på jorden – krävs att kolintenisiteten minskar med minst 95 procent om världsekonomin ska fortsätta växa i samma takt som idag. Snällt räknat. Kort sagt: vi är idag inte ens nästan nära en hållbar utveckling.

Optimisten invänder att det är de rikaste industriländerna man ska titta på för att få ett hum om hur en ljusnande framtid kan te sig. Titta på Sverige, här har vi förenat en stadig tillväxt med utsläppsminskningar. Problemet är bara att utsläppsstatisken är djupt missvisande om vi vill förstå hur vår livsstil påverkar planeten. I statistiktabellerna – som bygger på det som produceras i ett land, inte det som konsumeras – kunde vi exempelvis stoltsera med att ha minskat våra koldioxidutsläpp med 9 procent mellan 1990 och 2008. Inte i närheten av de utsläppsminskningar som krävs, men ändå en minskning. Men när man räknar in utsläpp som importerade varor orsakat tar det roliga slut. Då ökade Sveriges utsläpp istället med 17 procent. 

Så här kan man hålla på och rabbla siffor in i evigheten. Men jag ska inte göra mer våld på mina läsare än jag redan gjort. För den som vill finns mer pedagogiskt presenterade siffor och räkneexempel att smaska på i Jacksons bok. Jag hoppas min poäng redan nått fram: att vi måste bygga en ekonomi som kan ge oss det vi behöver för att må bra utan tillväxt. Det är vad vi ska samla all mänsklig tankeförmåga kring. Att förlita sig på teknisk utveckling förefaller inte vara något annat än självbedrägeri. Visst har 2000-talet gett oss bilar som förbrukar mindre bränsle och elektroniska prylar som drar mindre ström. Men vad gör vi med pengarna som blir över genom effektiveringarna? Jo, som de duktiga medborgare vi är ser vi till att hålla tillväxten uppe och flyger till Thailand eller proppar shoppingpåsarna fulla med prylar och kläder.

Vi behöver alltså en ny sorts ekonomi, om det ska bli några fler generationer på jorden. På fredag ska jag med Tim Jacksons hjälp fundera vidare på hur en sådan kan se ut.

Happy pride!

Dags för Prideparad. Vi tar gatorna i besittning för att uppleva en explosion i färg och glädje över liv och kärlek. Men också för att påminna om att kampen för mänskliga rättigheter måste fortsätta såväl globalt som i kvarteret där vi bor.

Under Prideveckan har mycket fokus legat på situationen för HBTQ-personer i Ryssland. På goda grunder. Fientligheten mot HBTQ-personer tar sig där allt otäckare uttryck. Gårdagens besked om att lagen som förbjuder ”homosexuell propaganda” inte kommer att tillämpas mot tävlande i vinter-OS nästa år är en klen tröst för de ryska HBTQ-personer som dagligen utsätts för angrepp och lagstödd diskriminering. Men om idrottare och ledare tar chansen skulle OS kunna bli till en manifestation för mänskliga rättigheter. Vad säger till exempel SOK om att förse tävlingsdräkterna med regnbågsflaggor? För visst är idrott alltid politik, frågan är bara på vems villkor.

Samtidigt får vi inte tro att kampen är färdig på hemmaplan för att gatorna idag förvandlas till ett böljande hav av regnbågsflaggor. Normerna som förutsätter heterosexuell tvåsamhet är djupt rotade. Vi måste göra allt vi kan för att rucka på de normerna och under tiden se till att frizonerna är så vida och många som möjligt. Miljöpartiet iStockholms stads förslag i veckan om att succesivt HBT-certifiera i princip all kommunal verksamhet är därför utmärkt. Oavsett om du har dina barn på en förskola, är en ung person som vänder dig till skolhälsovården eller flyttar till ett äldreboende i slutet av livet ska du känna dig trygg med att mötas av personal som utbildats för att möta dig som individ, utan att sitta fast i förlegade normer kring kön och sexualitet. När Huddinge kommunfullmäktige sammanträder igen i höst planerar jag att lägga en liknande motion.

Imorgon kavlar vi upp armarna. Men idag är det fest. Happy Pride!

Fler som bloggar: Jens Fagerlind  Bengt Held

Efter Almedalen

Almedalsveckan är över. Dags för oss politiskt besatta att ta sommarlov. Men först några korta reflektioner om veckan som gick.

1. Ett år före valet uppträder partierna ängsligt och försiktigt. Med undantag från Vänsterpartiets förslag för att värna offentliga verksamheter med en grundlagsändring yttrade knappast de demokratiska partierna något under veckan som fick någon att sätta mingelbubblet i vrångstrupen. Moderaterna gör sitt bästa för att framstå som socialdemokrater och socialdemokraterna ser till att inte trampa någon på tårna. Redan innan regeringen har lovat något femte jobbskatteavdrag har S-ledningen lovat att inte ta bort det om kommer. Att låta regeringen sätta ramarna för vad som är politiskt möjligt att genomföra är i mina ögon en sorglig inställning till politik. Särskilt som längtan efter politisk handlingskraft växer hos väljarna efter två mandatperioder med en regering som passivt ser på när arbetslösheten stiger, skolresultaten sjunker och klimatet skenar.

2. Försiktigheten hos de demokratiska partierna gör att utrymmet för rasister och sexister ökar. Jag tycker det är utmärkt att mitt parti utmanar Sverigedemokraterna genom att ta strid för en öppnare migrationspolitik. Svenska folket står på solidaritetens sida och det är när ljuset riktas migrationsfrågorna som beslut tas i rätt riktning. Men att SD får stå i centrum när de stora partierna ägnar sig åt regeringsfrågan istället för ideologiska strider är djupt olyckligt. Att Stefan Löfven och Socialdemokraterna kommer sätta fart på debatten om framtidens Sverige ter sig allt mer avlägset. Men MP kan om man vågar och vill. En tydlig grön röst som tar avstånd från den misslyckade arbetslinjen och kräver delade jobb och massiva investeringar i klimat och utbildning skulle vara mycket uppfriskande i det offentliga samtalet.

3. Slutligen kan jag nöjt konstatera att skoldebatten har svängt och nu är sundare än på mycket länge. Det handlar inte längre om kepsar och betyg. Utan om sådant som på riktigt är viktigt för lärare och elevers förutsättningar att lyckas i sitt arbete. I tisdags lyfte Gustav Fridolin fram förslag för att förbättra arbetsmiljön på skolorna och igår talade Stefan Löfven om mindre klasser i de yngre åldrarna.

Nu tar jag sommarledigt från bloggen. Är åter i augusti om inget händer innan dess som gör mig nödd och tvungen att angripa tangentbordet. Ha det så fint på picnicfiltar, i hängmattor och för den delen på arbetsplatser!

Grundlagsändring mot välfärdsrea

Vänsterpartiet föreslår idag en grundlagsändring som ska göra det svårare att sälja ut egendom som vi äger gemensamt. För att sälja offentligt ägda bolag, allmännyttiga bostäder och välfärdsverksamheter skulle det krävas antingen tre femtedelars majoritet eller två beslut med ett val emellan. Förslaget är mycket intressant. Dels för att det förhoppningsvis skulle innebära en mer respektfull hantering av det gemensamt ägda och dels för att det skulle stärka demokratin på ett område där den allt för ofta satts ur spel.

Utspelen under den första halvan av Almedalsveckan har varit försiktiga. Men dagens V-förslag har klös. Det skulle innebära en viktig maktförskjutning om det förverkligades. Från resursstarka, hårdlobbande bolag som vill göra vinst med skattemedel till väljarna. Med den lag som vänstern nu föreslår skulle knappast den långa rad av utförsäljningar till underpris av bland annat vårdcentraler, hemtjänst och förskolor vi sett i Stockholmsområdet de senaste åren varit möjliga. Jag har svårt att se att ens de mest förhärdade moderata poltiker hade gått till väljarna och bett om mandat för att rea bort stadens egendom. Då hade stockholmarna sluppit betjälas på hundratals miljoner kronor och då hade vi haft verksamheter som fokuserat på att ge bästa tänkbara vård, omsorg och utbildning, inte på att generera vinst.

Det är mycket glädjande att höra den miljöpartistiska partiledningen villig att noga överväga Vänsterpartiets förslag. Den gröna kongressen fattade nyligen ett mycket tydligt beslut: kommersiella aktörer har inte i välfärden att göra. Låt oss hjälpas åt att få den vacklande socialdemokratiska partiledningen på rätt spår.

Mer att läsa: Birger Schlaug

Farväl till plånbokspolitiken

2010 valde vi parti efter vad vi trodde skulle gynna vår plånbok. I dagstidningarna fanns prydliga tabeller där man förföriskt enkelt skulle kunna avläsa hur de olika budgetalternativen skulle påverka den egna privatekonomin. 2014 ser ut att bli ett val där vi istället återigen tar ställning till vilket samhälle vi vill ha. När Novus frågar svenskarna om hur de vill att regeringen ska prioritera får ett femte jobbskatteavdrag storstryk av såväl satsningar på vård och skola som av investeringar i infrastruktur och förnybar energi.

Behovet av politisk handling är enormt efter två perioder med en alliansregering som lagt sig platt inför alla samhällsproblem. Efter åtta långa år av passivitet inför sjunkande skolresultat, krisande sjukvård, stigande arbetslöshet och skenande klimatproblem. Att en förkrossande majoritet av svenskarna vill möta de gemensamma behov vi har innan man ber om mer till den egna plånboken är därför mycket glädjande. Det är som medborgare vi tänker gå till valurnorna nästa år och inte som kunder, sökande den bästa dealen för just oss själva.

Mer att läsa på Miljöpartiets dag i Almedalen: Åsa Romson och Isabella Lövin (MP) om hur Östersjön kan räddas, Helena Leander (MP) om behovet av en klimatlag och Birger Schlaug med tips till Gustav Fridolin inför hans tal ikväll. Artiklar i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Expressen igen om bland annat utspelet om en välbehövlig satsning på bättre arbetsmiljö i skolorna.

Rättfärdighetens dag – inte järnrörshögerns

Nej, det är inte Sverigedemokraternas dag idag. Det är rättfärdighetens. Idag får nämligen gömda och papperslösa rätt till skolgång och vård. En lagändring som blivit möjlig tack vare ett grönt parti som både tydligt pekar ut riktningen mot ett öppnare och medmänskligare Sverige och är beredda att kompromissa med andra partier för att göra skillnad på riktigt. Sällan är jag så mallig över att vara miljöpartist som idag.

Nu gäller det – förutom att se till att kommunerna efterlever lagen – att fortsätta kampen för en human flyktingpolitik. För vägen dit är lång. Än utvisas svårt sjuka människor till länder där de inte får möjlighet till den vård de behöver. Än nickar Sverige instämmande när EU bygger murar mot resten av världen. Än kritiseras Sverige återkommande av FN:s tortyrkommité för att man slentrianmässigt skickar tillbaka människor till tortyr.

Jag är glad över att MP-ledningen vill göra migrationspolitiken till en viktig valfråga nästa år. Måhända kan järnrörshögrern gynnas av det i termer av procentenheter hit eller dit. Men de senaste åren har visat att det är när ljuset riktas mot migrationsfrågorna som steg tas i rätt rikning i verkligheten. När Svenska kyrkan drog igång påskuppropet 2005 kunde Miljöpartiet baxa igenom en tillfällig asyllag som gav hundratals människor en fristad. Och det var när vreden över Reva-projeket vällde fram i våras som MP kunde få regeringen med på en lagändring som ska ge fler barn rätt att stanna i Sverige. Därför ska vi inte rädas en strid mot brunakrafter 2014. Svenska folket står stadigt på rättfärdighetens sida, det har vi visat gång efter annan.

Mer att läsa: Birger Schlaug Maria Ferm (MP) Hans Wåhlberg (MP) Tomas Eriksson (MP) och Helene Öberg (MP) som skriver i Nortelje Tidning om att MP nu vill ta nästa steg och erbjuda alla vård på lika villkor.