Oacceptabla risker med massproducerad kyckling

Den här gången är det kycklingkött som är i fokus i media och vi påminns om det skrämmande och växande problemet med antibiotikaresistenta bakterier. SVT:s Dokument inifrån uppger att var tredje svensk kyckling beräknas bära på antibiotikaresistenta bakterier, som dessvärre också kan spridas till människor. Det är massproduktion av snabbväxande ”superkycklingar” med ett toppstyrt avelssystem som är orsaken.

Det berättas att det är två företag som tillåts dominera avelsarbetet i hela världen. De företagen har bara ett litet fåtal så kallade ”elitdjur” i avelspyramidens topp, och deras miljontals avkommor fortsätter sprida bakterien. Avelsdjur tas kontinuerligt in i Sverige och en del av dem är då redan smittade med antibiotikaresistensen ESBL.

Det är märkligt att höra att båda våra myndigheter Statens veterinärmedicinska anstalt och Livsmedelsverket är medvetna om problemet, men nöjer sig med att rikta rekommendationer till branschen om hur de ska minimera riskerna. Om inte myndighetssverige ryter till så hoppas jag verkligen att branschen tar itu med det här självmant. Och det låter som att det skulle vara tämligen lätt att åtgärda, genom att sätta in andra avelsdjur. Jag tror säkert att konsumenter är beredda att betala för en säker produkt, och som långsiktigt inte riskerar att utvecklas till en pandemi – istället för att försöka tiga ihjäl problemet.

Det finns sätt att skydda sig personligen, genom att vara mycket noga med god hygienen i köket när man ska tillaga kyckling. Vilket dock visat sig vara mycket svårt! Ett annat sätt är att visa sin konsumentmakt och välja bort sådant här kött helt – tills vi får en bättre, mer småskalig och etisk djurhållning! 

Marica Lindblad

Nu håller vi tummarna för COP21

Klimattoppmötet har nu inletts och pågår fram till den 11 december. Totalt är 196 FN-länder på plats och alla blickar riktas nu mot Paris. För en vecka sedan hade jag själv förmånen att lyssna till klimat- och miljöminister Åsa Romson, som deltar i Paris. Hon berättade med stor tillförsikt om regeringens utgångspunkter och förhoppningar inför toppmötet.

Alla tycks plötsligt prata om COP21, som mötet heter, men det är kanske inte helt lätt att förstå vad det betyder och vad Sverige som nation hoppas medverka till. Den övergripande målsättningen med strategin inför mötet i Paris, är att det ska resultera i ett globalt, rättvist och rättsligt bindande klimatavtal som bidrar till att över tid hålla den globala uppvärmningen så långt under två grader som möjligt.  Jag tar mig friheten att återge strategin som den är formulerad i tre punkter:

• Sverige ska vara ett föregångsland och skärpa den nationella klimatpolitiken. Sverige verkar även för att EU ska höja sina ambitioner för utsläppsminskningar.
• Det nya klimatavtalet behöver vara dynamiskt, så att ländernas bindande utsläppsmål kan höjas allt eftersom.
• Ett bra avtal kommer bara på plats om villiga länder samarbetar. Sverige ska prioritera samarbete med de länder som också verkar för ett ambitiöst avtal och som är mest utsatta för klimateffekter.

Något som Åsa Romson sade på mötet i förra veckan, som jag särskilt lade på minnet var: "Det är värt att minnas att det sker ett klimatarbete runt om i världen som är större än någonsin, men det behöver skalas upp." Det ger mig hopp om att det kanske ändå finns en liten  ljusning i det kompakta mörker, som man ibland upplever i klimatfrågan. Åsa Romson påminde också om att det inte bara är ministrar och statschefer som deltar, utan också representanter för företag, organisationer med flera. Regeringen har nyligen också startat initiativet "Fossilfritt Sverige", som samlar och stöttar alla de svenska aktörer som vill bidra till att Sverige blir ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Det civila samhällets engagemang ökar och många aktörer har anslutit sig på kort tid. Åsa Romson passade också på att under Paris-mötets så kallade Action Day, presentera initiativet "Fossilfritt Sverige" i plenaren.

Jag vill fortfarande om några år kunna se mina barn i ögonen och säga att Sverige verkligen tog frågan om deras framtid på allvar år 2015. Jag vill kunna säga att Sverige gjorde ett riktigt och ärligt försök att rädda det som går att rädda. Med den positiva ansatsen hoppas jag att vi redan nu inom några få dagar kommer kunna skörda frukterna av de engagerade och välorganiserade förberedelserna. Jag önskar alla mina duktiga partikamrater som deltar i Paris varmt lycka till i deras viktiga uppdrag. Jag hoppas att vi alla med stolthet kommer att minnas klimatmötet i Paris!

Marica Lindblad

Fler och mer vattenblänk i staden

Dagvatten är en verklig doldis, i dubbel bemärkelse. Få känner till begreppet och hur vattnets väg till sjöar och vattendrag (recipienter) ser ut. Utöver ett svårt begrepp så är dagvattnet också nästintill omöjligt att få syn på, ens om man letar. I planeringen av våra stadsmiljöer och tätorter har man sedan decennier byggt utifrån principen att allt regnvatten snabbt och smidigt ska ledas bort, kulverteras och döljas. Men vatten kan ju vara ett av de bästa och trevligaste inslagen i en stadsbild. Och istället för att se dagvatten som ett problem och något som snabbt ska ledas bort, så tycker jag att vi ska betrakta vattnet som en tillgång. Vi måste tänka om, se regnvatten i sin renare form, som den fantastiska tillgång det faktiskt kan vara i vår stadsmiljö.

Kraftigt och måttligt förorenat dagvatten måste renas på ett professionellt sätt. Men det finns också nästintill ”rent” vatten som samlas i samband med regn som lätt borde kunna samlas upp i snygga och ändamålsenliga mindre anläggningar istället för att ledas ner i marken och döljas. Att planera stadsmiljön med inslag av vatten i mindre dammar, diken och små kanaler har många värden utöver att det kanske också hinner renas och avdunstar långsamt.

Vatten är livgivande och en naturlig del av vår miljö – och det är vackert och rogivande med vattenblänk. Det finns många inspirerande och fina exempel runtom i landet på hur vatten på ett modernt sätt omhändertas och förhöjer livskvaliteten i våra bostadsområden. Därför vill jag slå ett slag för att förtäta staden – med mindre dammar, fördröjningsmagasin och nedsänkta växtbäddar etc.

Hoppas att kommunerna tar tillvara de tillfällen och möjligheter som ges för att inspirera exploatörerna till nytänkande och lite mod att göra det där lilla extra för att frågor om vatten ska kunna lösas praktiskt och bli estetiskt tilltalande! Allt finns att vinna på fler och mer vattenblänk i staden!

Marica Lindblad

Självförsörjande tysk by visar vägen

Jag har besökt den självförsörjande byn Feldheim, som ligger i Treuenbritzen, drygt åtta mil utanför Berlin. Det var en gråmulen dag och regnet hängde i luften. Det är stora öppna ytor och många större byggnader som blir synliga när vi närmar oss. De större husen visar sig vara kvar från tiden i DDR, och då det fanns en stor telekommunikationsanläggning här.

Feldheim är ett litet samhälle med 128 invånare och ca 40 bostadshus, och är idag helt självförsörjande med hjälp av sin egenproducerade förnyelsebara energi. Bakgrunden till den här satsningen var stora prisändringar på marknaden. Ursprungligen odlades här flera grödor, med en majoritet potatis och sockerbönor, kompletterat med en stor djurhållning. År 2004 föll dock priset på de grödor som odlades, samtidigt som energipriserna steg. Det scenariot lade grunden till en total omläggning, och byn valde att använda grödor/restprodukter och gödsel till biogasproduktion.

Byn har en egen vindkraftspark, som består av 47 turbiner. Den el som kommer från vindkraften går alltid i första hand ut till de egna hushållen, först därefter förs överskottet ut på det nationella mötet. Medan el som producerats med hjälp av biogas i första hand förs ut på det nationella elnätet, eftersom den elen betalas bäst i det tyska systemet. De nya EEG-reglerna har sänkt ersättningen till producenterna av grön el, sedan starten av Energiewende och elpriset har fallit kraftigt.

Hushållen i byn värms upp med vatten som värms centralt och sedan distribueras via ett ledningssystem. I jämförelse med Sverige så har Tyskland fördelen att ha långt mer vattenburen värme än vad vi har i Sverige.

För att utveckla sitt system ett steg längre, bestämde byn sig för att investera i ett batterisystem för att bli verkligt oberoende. Bygget av ”batterihuset” startade 2014 och fungerar för lagring och balansering av energi. Sista steget att bygga ut och komplettera med ett ”batterihus” ligger också i linje med den starka trend vi ser i Tyskland.

Stora investeringar och bidrag från EU har gjort det möjligt att realisera tanken om att bli självhushållande. Det är nu till och med så att byn producerar mer el än vad som förbrukas. Intressant exempel som visar vägen!

 Läs mer om Feldheim

Om dessa annonser

Ibland kan några av dina besökare se en annons här.

Tell me more | Stäng detta meddelande

Otydliga budskap om Huddingevägen

Det pågår många projekt längs Huddingevägen, väg 226, och det saknas en helhetssyn för framtiden. Därför genomför nu Trafikverket tillsammans med Länsstyrelsen, Trafikförvaltningen, Stockholms stad, Botkyrka och Huddinge kommun en åtgärdsvalsstudie, där en gemensam bild av vägens framtida utformning ska tas fram.

Några av de brister som hittills har identifierats uppges vara:

• Låg kapacitet och trafiksäkerhet i korsningar
• Parallellt lokalvägnät saknas
• Låg framkomlighet för busstrafik
• Sammanhängande cykelled saknas.

Ett förslag med tämligen långt gången planering för ombyggnation av Huddingevägen 226 tillsändes oss i Huddinge kommun tidigare hösten 2015. Förslaget från Trafikverket överraskade då oss rejält i Huddinge kommun. Förslaget kom både hastigt till oss, och förslagen i sig var inte alls i linje med kommunens tankar om fortsatt långsiktig planering. Trafikverkets förslag förvånade oss, men kommunens politiskt förtroendevalda beslutade att snabbt besvara detta och skicka med våra synpunkter till verket så snart det gick efter att vi hade fått kännedom om det. Kommunens svar gavs i form av tjänstemannasynpunkter. Jag kan dock inte minnas att vi politiker fick ta del av det svar som Huddinge kommun lämnade till Trafikverket.

Idag fick vi besök av Trafikverket, och jag hade då hoppats få svar på våra frågor och få tillfälle att räta ut flera frågetecken. Den presentation vi fick ta del av idag var dock på ett mycket mycket övergripande plan, utan några som helst konkretiseringar. När jag ställde uppföljande frågor visade det sig att det troligen var Trafikverkets konsult, som hade gått händelserna i förväg och satt samman det förslag som vi fått oss tillsänt formellt förut. Det förslaget uttrycks nu ha varit en typ av avvägningar som egentligen skulle ha blivit aktuella först i samband med en vägplan, som ska ske i ett långt senare skede.

Trafikverket uppger att kommunen nu bara ska ge synpunkter på utformningsprinciper. Dessa principer är mycket summariska i går inte alls in och visar på de konfliktpunkter och svåra avvägningar som blev uppenbara för oss när vi tog del av Trafikverkets tidigare material i höstas.

Med detta bevittnar vi ännu en gång en märklig tingens (o)ordning, som ytterligare försvårar den demokratiska processen gällande stora infrastrukturprojekt.

Marica Lindblad

Huddinge

Efterlängtad biogasproduktion på Södertörn!

Äntligen har turen kommit till Södertörn och Huddinge att kunna producera egen biogas. Nyligen invigdes den efterlängtade biogasanläggningen i Gladö. Projektet är ett samarbete mellan Scandinavian Biogas och SRV Återvinning, som ägs gemensamt av Huddinge, Haninge, Botkyrka, Salem och Nynäshamn.

Jag har haft fördelen att följa projektet både som politiskt förtroendevald och genom mitt styrelseuppdrag i det kommunala bolaget SRV. Och jag är nu självklart mycket glad för att äntligen se detta realiseras. Grunden är ju också de viktiga förberedelserna och valen mellan att samla in och röta rent avfall, eller att samröta med förorenat avloppsslam. Den här processen ger oss en ren restprodukt, vilket för mig har varit en oerhört viktig utgångspunkt. För Stockholms län innebär den nya biogasanläggningen att produktionen av lokalt producerad biogas kommer att öka med 50 procent.

Anläggningen är ett efterlängtat projekt, som gör det möjligt att ta tillvara organiskt avfall och matrester och aktivt bidrar till minskade koldioxidutsläpp. Och om detta talade också Göran Persson, tidigare statsministern som nu företräder Scandinavian Biogas, som tillsammans med energiminster Ibrahim Baylan (S) klippte banden på den högtidliga invigningen den 2 oktober. De båda betonade vikten av hållbarhet och påminde om jordens ändliga resurser i sina tal. Göran Persson berättade också på ett levande sätt om hur han som barn uppmanades av sin mamma att äta upp sin mat, och att inget fick gå till spillo. Ett varmt och personligt inlägg i hans tal.

Det här är den första industriella anläggningen utformad för matavfall i Stockholms län, och som kommer att ta tillvara på energin från 50 000 ton matavfall per år. Det betyder att ca 30 procent av det matavfall som invånarna i Stockholms län ger upphov till nu kan tas om hand och omvandlas till 80 GWh biogas. Det motsvarar ca 8,8 miljoner liter bensin!

Rolig att få vara med den här dagen då anläggningen invigdes, som innebar att vi kan ta ännu ett viktigt steg för att minska vårt fossila beroende!

Marica Lindblad

Huddinge

Skenbilder duger inte!

Att lämna de fossila bränslena bakom oss och minska en kommuns totala koldioxidutsläpp är ingen lek – utan ett arbete som måste tas på blodigt allvar. Men då måste vi också få en rättvisande bild framför oss. Skenbilder och vilseledande statistik duger inte!

I Huddinge kommun har vi en "Klimat och energiplan". Planen börjar bli ålderstigen och ska revideras. Hur har denna plan aktivt bidragit i kommunens strävan att minska sitt koldioxidavtryck? Kommunen beskriver själv målen som tuffa, men nödvändiga för att vi ska ta ansvar och bidra till en begränsad höjning av jordens medeltemperatur. Jag håller helt med om nödvändigheten av tuffa mål. Men hur ser det verkliga arbetet ut och VAD är det vi mäter på vägen dit?

Vi kan börja med att titta på planen, och vad som INTE finns med: 

• Utsläpp från trafik. För att följa det arbetet hänvisas man till kommunens Trafikstrategi, som är ett helt annat dokument. 
• Fjärrvärme och el som produceras på annan ort och transporteras hit.
• Mat och alla konsumtionsvaror som används i kommunen, men som producerats i andra länder och har fraktats hit.

Men vad blir då kvar att ta med in i det här arbetet undrar vän av ordningen? Jo - en tumme! En prydlig och tillrättalagd bild, som med sina färggranna pilar och diagram lyckas förmedla en bild av hyfsat minskade utsläpp och ett framgångsrikt klimatarbete! 

Att bara mäta utsläpp från det som produceras på orten kallas för produktionsperspektivet, och är i allra högsta grad otillräckligt eftersom det inte synliggör de verkliga utsläpp som invånarna ger upphov till. Statistiken blir med detta grovt missvisande och ger en felaktig och lugnande bild.

Vi kan inte längre nöja oss med bristfälliga och vilseledande mått för koldioxidutsläpp. Vi måste sträva efter att få med hela kommunen som geografiskt område. Vi måste beskriva den verkliga bilden av koldidoxidutsläppen och hur dessa ska minska. Några kommuner och orter verkar gå i bräschen och försöka komma tillrätta med den vilseledande statistiken och arbeta enligt konsumtionsperspektivet, däribland Stockholms stad. Hoppas också att den kommun jag bor och verkar i är beredd att visa de verkliga siffrorna och ge oss den grund att stå på, som vi alla måste ha för att prioritera rätt åtgärder och inte bara fortsätta beskriva "en tumme"!

Marica Lindblad
Huddinge