Tystnad allt mer sällsynt

Det blir mer och mer ovanligt med bullerfria vardagsmiljöer. Vi omges av trafikbuller, ventilationssystem som brusar, slamriga arbetsplatser och högljudda förskole-, fritids- och i värsta fall skolmiljöer. Musiklärarna på Adolf Fredriks musikskola talade redan för flera år sedan om att allt fler barn som söker till skolan (i tredje klass) hade skrikit sönder sina röster och forskare har visat att bullerstörningar påverkar vår hälsa. Därför är det viktigt att freda områden där tystnaden än så länge råder. Området kring Visättra ängar och Flemingsbergsskogen är ett sådant område. Där var jag med familjen och goda vänner i dag för att förbereda en vandring för Naturskyddsföreningen i Huddinge. Det var snöpulsning, spårsökning, skidåkare - och en djup tystnad (som ibland avbröts av lekande barn). Fridfullt.

Även andra har noterat tystnaden i Flemingsbergsskogen. När Södertörnsledsprojektet senast var uppe besökte en chef från Vägverket området tillsammans med Naturskyddsföreningen i Huddinge. Iförd lågskor var han med ute i skogen - och bet sig nog i tungan efter att ha fällt kommentaren "Vad tyst det är här!" För om Vägverket får bestämma kommer man att dra en stor väg som passerar den västra änden av Flemingsbergsviken och går på skrå upp i och genom Flemingsbergsskogen, ett kommunalt naturreservat. Då är det slut på det fridfulla lugnet och tystnaden i området. Då kommer ännu ett stort område att utsättas för bullerstörningar - och det blir ännu färre platser kvar där man verkligen kan njuta av rofylldheten. Är det verkligen det vi vill?!

Jag har även skrivit om andra aspekter på Södertörnsleden i det senaste programbladet för Naturskyddsföreningen i Huddinge, vilket kan läsas på hemsidan (kommer inom kort i brevlådan)

Kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget i Stockholm stad

Gratistidningen City kommenterar i dag efter en rundringning till Stockholm stads stadsdelsförvaltningar att vårdnadsbidraget till övervägande del (93%) tas ut av kvinnor. Detta tycker inte Ewa Samuelsson (KD) är något som helst problem eftersom hon menar att det handlar om så kort tid. Samtidigt påpekar Christine Gilljam (utvecklingschef hos Diskrimineringsombudsmannen) att forskning visar att ju längre man är borta från arbetsmarknaden desto svårare blir det att komma in på den. Vårdnadsbidraget är alltså något som kan få framtida konsekvenser för kvinnornas försörjning.

I Stockholm går det uppenbarligen att få ut sådan statistik, medan den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun har nekat till att införa könsbaserad statistik om uttag av vårdnadsbidrag (efter yrkande av MP och S vid nämndsammanträde den 5 maj 2009 under ärendet Delårsrapport, vilket majoriteten avslog). Vi skrev i vårt yrkande

"Att redovisa vårdnadsbidraget genom könsbaserad statistik skulle synliggöra förhållandena mellan könen och innebära en möjlighet att genomföra en genus- och
konsekvensanalys av vårdnadsbidraget."

Kanske vill man inte ha upp en sådan diskussion med konkreta siffror som visar hur det faktiskt ser ut?

Kvoteringsoffensiv - ja tack!

Göran Hägglund varnar idag för en "kvoteringsoffensiv" vid rödgrön valvinst. Särskilt rädd är han för en ökad kvotering (läs: ökad individualisering) av föräldraförsäkringen. Jag kan bara hoppas att Hägglund har fog för sin rädsla.

Det är intressant att det parti som ser som sin kanske främsta uppgift att värna familjen (eller åtminstone gjorde det innan man övergick till att bekämpa performancekonst och genuspedagoger) motsätter sig åtgärder för ett mer jämställt utag av föräldraledigheten, fast man vet att föräldrar som delar lika mer sällan genomgår skilsmässor (vilket Helene Sigfridson påpekar på sin blogg).

Hägglunds argument om de enskilda familjernas rätt att "välja själva" känns ganska tunt i en verklighet där män ifrågasätts av sina arbetsgivare när de vill ta ut föräldraledighet och där kvinnor som tar huvudansvaret för barnen får dras med sämre villkor livet igenom. Ett tips, Göran Hägglund: Du kan be verklighetens familjer berätta om det, när du slår dig ner vid deras köksbord.

En gång i tiden vill jag också minnas att Kristdemokraterna pratade om barnperspektiv och om barns rätt till två föräldrar. (Ja, det skulle visst nödvändigtvis vara just en mamma och en pappa.) Men att se till att barn fullt ut, från början, får tillgång till båda (eller alla) sina föräldrar, det är tydligen inte aktuellt.

Ska man dra slutsatsen att Kristdemokraterna har övergett familjerna och barnen?

Alla mår bättre av jämlikhet!

Ulrika Kärnborg uppmanade i DN i går politiker och andra att läsa Wilkinson och Picketts bok "Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen." I den visar forskarna på samband mellan mer jämlika samhällen och fredligare, friskare och mer högpresterande befolkningar. Även Sverige kommenteras genom att det som Kärnborg skriver visserligen fortfarande är ett av de mest jämlika länderna i västvärlden, men med hastigt ökande klassklyftor. Detta föreslås som en förklaring till de annars förvånande höga ohälsotalen för svenska ungdomar.

I går kunde man också i ekonomidelen (hittar inte artikeln på DN.se) läsa om ekonomen David C Korten som ifrågasätter hur vi mäter välstånd i BNP och i stället föreslår att vi ska använda oss av indikatorer över "välfärd hos folket, samhället och naturen". Det vore inte en dag för tidigt!

Är centerpartiet trovärdigt?

"Vi har varit duktiga på att leverera men dåliga på att sälja" säger Maud Olofsson i dagens DN. Det kanske är sant, även om jag inte är så säker på det. Men frågan inställer sig då: levererar centern det som väljarna efterfrågar?

Vill centerns väljare verkligen ha ett ja till kärnkraft, accepterar de miljöminister Andreas Carlgrens tal om den miljövänliga Förbifart Stockholm där alla fordon ska drivas med förnybar energi (och trängselproblemen är för evigt förpassade till historian), tycker de att besluten om vargjakt är korrekta och att den omsvängning från socialliberalt till liberalt parti med tillhörande högervridning som har gjorts de senaste åren är den rätta? I viss mån har centern säkert fått klä skott för beslut som de måste försvara när de går i moderaternas ledband - men man måste väl kunna kräva någon form av integritet även hos småpartierna?! En miljöminister som inte ens försöker driva en egen linje i miljöfrågorna när regeringen går åt fel håll har ingen som helst trovärdighet. Jag brukar ha större invändningar mot kristdemokraterna som parti, men undrar hur det skulle ha sett ut den här mandatperioden om kristdemokraternas Anders Wijkman varit miljöminister. I EU har han haft tillräcklig integritet att driva en mer radikal linje än moderpartiet i miljöfrågor - men det är förmodligen lättare att göra det på längre geografiskt avstånd från partiledningen.

Och hur är det med Olofssons egen integritet i förhållande till den moderatledda regeringen? Politik är att kompromissa - men då måste man börja med ett bud som man kan kompromissa ifrån. Min känsla utifrån sett är att Olofsson vikt sig redan från början i alltför många frågor. Annars är den enda förklaringen jag kan se att det inte är sakfrågorna som driver henne, utan själva makten.

Var inte blyg, Maria!

Världens bästa språkrör har varit i Huddinge. I en smockfull sal i Folkets hus pratade Maria Wetterstrand om bland annat grunden för hennes politiska engemang. Efteråt kan jag konstatera att det inte är underligt att människor faller platt för denna politiska stjärna. Hon är enkel och vardaglig, utan att riskera att bli platt. Under den lågmälda ytan anar man en människa som är besjälad av att göra världen bättre. Hon bottnar i det hon säger på ett sätt som gör att man tror på varenda stavelse.

Ojdå. Det här blogginlägget börjar urarta till ett smörigt hyllningsporträtt. Att Maria Wetterstrand är fantastisk säger ju till och med borgliga ledarskribenter nu för tiden, så jag ska försöka låta bli att trötta ut er med superlativ om super-Maria. Kanske undrar någon hur det gick med frågan jag lovade att ställa: Måste inte miljöpartiet ta intryck av klimatforskarnas allt mer alarmerande rapporter och vässa sin politik, inte minst när det gäller att kritisera den västerländska livsstilen med köttfrosseri och överkonsumtion?

Wetterstrands svar var först att det är lättare att hitta politiska verktyg för att gynna ny teknik än att förändra människors livsstil. När jag då nämnde köttskatt som en tänkbar åtgärd mot köttfrosseriet var hennes svar att det ännu så länge funnits ett för stort motstånd mot detta inom partiet.

Jag vill uppmana Maria Wetterstrand att visa ledarskap i köttfrågan. Ett språkrör som på ett halvår fått partiet att överge EU-motståndet - som för koftprydda gamla miljöpartister varit lika självklart som cykelhjälm - nästan helt utan att mötas av hörbar kritik, lär tryggt kunna sätta ner foten i köttfrågan om hon vill.

Återigen: Aldrig förr har det funnits bättre förutsättningar för att driva en radikal grön politik. Inte minst tack vare Maria Wetterstrands omåttliga popularitet. Sverige lyssnar när du talar, Maria. Så var inte blyg!

Är pengar det enda som betyder något?

Jag såg inte gårdagens partiledardebatt, men kan konstatera att det enligt DN:s Henrik Brors är skatterna som sägs vara den tydliga skiljelinjen mellan blocken. Å andra sidan menar Owe Nilsson/TT också återgivet i DN att skillnaden mellan blocken var tydlig i nästan alla frågor.

Kanske är Brors analys av debatten korrekt - men ur mitt perspektiv är det i så fall ett kapitalt misslyckande, från rapporterande medias sida eller från inblandade programledare och politiker. Var finns diskussionen om ideologier och bakomliggande mål med högre eller lägre skatter?! För det kan väl inte vara så att valet till syvende och sist enbart handlar om vem som har det lägsta budet på skatterna, likt gamla tiders fattigvård när föräldralösa barn bjöds ut till den som krävde den lägsta pengen för att ta hand om dem, utan att man diskuterar vad man får för dessa låga skatter? Media upprepar gång på gång att de borgerliga vill sänka skatterna och det rödgröna blocket höja dem. Jaha. Men var är analysen av vilka konsekvenser dessa sänkningar får på kvaliteten hos det allmänna? Var är analysen av vad som kan förväntas bli bättre/bibehållas genom höjningar från nuläget? Jag har inga superinkomster, men jag skiter faktiskt i om jag får lite mer pengar i plånboken. Det är inte där jag mäter min livskvalitet. Däremot tycker jag att det är erbarmligt dåligt att Huddinges fritidshem har ca 3 personal på 50-60 barn, att Huddinges förskolebarn som har arbetslösa eller föräldralediga föräldrar endast har ytterst begränsad tillgång till den pedagogiska verksamhet som förskolan utgör, och att patienter flera månader efter skada inte ens fått träffa behandlande läkare samtidigt som det dras gränser för hur lång tid man kan vara sjukskriven och i rehabilitering eller att man väljer att satsa på enorma vägprojekt i stället för på spårbunden och annan kollektivtrafik.

Jag ser dock inget självändamål i höga skatter. Om skatterna höjs, kommer dessa missförhållanden då att motverkas? Var finns diskussionen om vad vi får för pengarna - och vad vi förlorar i kvalitet om skatteintäkterna till stat, landsting och kommuner minskar?

Läs också Peter Andersson (s) - som uppenbarligen såg debatten och dels har reagerat på betoningen på skattefrågor i medias analyser, dels har kommenterat sakfrågor i debatten.