Vad är
jag för ett bortskämt yngel som sitter och gapar över att ekonomin
trots allt ännu växer? Vill jag ha recession och se människor
kastas ut i hopplöshet och massarbetslöshet? Nej. Men det är just
det vi gång på gång tvingas göra i en tillväxtberoende ekonomi.
Förr eller senare spricker bubblorna och de hjul som alltid måste
snurra stannar. Amerikanerna tog under 00-talet lydigt lån efter lån
för att kunna upprätthålla konsumtionen, men till slut var
kraschen oundviklig. Spanjorerna tvingades sedan i samma fälla. I
Grekland är det statens skulder som till slut blivit övermäktiga.
Hur länge den svenska ekonomin hålls någorlunda uppe är det ingen
som vet, men skuldsättningen (om man lägger ihop privata och
offentliga skulder) är lika stor som i Grekland.
Kanske
finns det ett sätt att både dra ner på den konsumtion som hotar
livet på jorden och att undvika de kriser med förödande sociala
konsekvenser vi ser utspela sig när tillväxten dalar. Kanske är
det dags att korta arbetstiden. Istället för att människor drabbas
av arbetslöshet och samhället av social oro när ekonomin bromsar
in kan vi dela på de jobb som finns. Om ekonomin skulle växa under
en period kan vi arbeta lite mer igen. I ett slag har vi fått ett
mer stabilt, mer ekologiskt hållbart och mer rättvist samhälle där
utrymmet för konsumtion är mindre, men där det finns desto mer
plats för relationer, eftertanke, idrott och kultur.
Den kanske allra knepigaste frågan vi har att brottas med är den om hur vi får resurser till investeringar samtidigt som vi sänker takten i ekonomin och konsumerar mindre. Hur får vi stålar till alla vindkraftverk, solpaneler och all räls om inte hjulen fortsätter att snurra fortfortfort? Som Tim Jackson argumenterar för i mycket läsvärda Välfärd utan tillväxt behöver vi gå från dagens ekonomi byggd på lån och konsumtion till en ekonomi som är betydligt mer inriktad på sparande och investeringar. Det säger sig självt att det inte håller i längden att hålla de ekonomiska hjulen snurrande genom att ideligen pumpa ut nya pengar genom lån som folk ska lockas ta med hjälp av låga räntor, räntebidrag och andra morötter.
Hur vi förverkligar skiftet från lån och konsumtion till sparande och investeringar och hur vi ser till att sparandet och investerandet inriktas mot en grön omställning är nästa tiotusenkronorsfråga. Klart är att det kräver en mycket stark politisk vilja. Politiken måste börja ta plats igen, på marknadens bekostnad. Krafterna som håller emot är naturligtvis mäktiga. Men i spåren av de kriser vi ännu bara är i början av bör stora förändringar bli möjliga. Låt oss ta chansen att bygga något nytt. Kanske något mindre storslaget, men mer robust. Vad tror du? Hur bygger vi något som håller i längden?
Som enskild individ kan man gå före och spara pengar i Ekobanken. Då används sparpengarna till exempelvis till produktion av förnyelsebar energi.
2 kommentarer:
Väl skrivet! Det märks att du är pedagog!
På sjuttiotalet fanns en barnbok som hette Sprätten satt på toaletten. Den handlade inte om ekonomi, men väl om miljöförstöringen. Sensmoralen var, att direktören inte gjorde något åt problemen förrän han själv drabbades. Jag tror det går att överföra till de gigantiska problem mänskligheten står inför idag. Så länge våra politiker/makthavare kan köpa sig fria och inte drabbas personligen kommer de inte att ha någon vilja till förändringar. Men förr eller senare kommer även den mest inbitne marknadsliberalen att inse att vägen vi beträtt leder oss in i en återvändsgränd. Vi kan bara hoppas att det går att vända tillbaka och hitta en väg som leder oss framåt!
Tack Anita!
Ja, vi får hoppas det! Effekterna av klimatförändringarna närmar sig trots allt kvartalsrapporterna.
Skicka en kommentar