onsdag 7 augusti 2013

Välfärd utan tillväxt

Diverse ekonomiska rapporter duggar tätt nu. Som för det mesta. Här om dagen berättades om ”inköpschefsindex” som tyder på tillväxt i tjänstesektorn, idag rapporteras om hur den amerikanska exporten överträffat förväntningarna. Siffrorna presenteras ungefär som sportresultat, sällan med tillsammans med någon sorts analys. Aldrig någonsin med en antydan om att det skulle vara möjligt att ifrågasätta att mer alltid är bättre. Inte ett endaste knyst någonstans (åtminstone inte när SvD:s lysande undantag Andreas Cervenka har semester) om att fler konsumerade varor och tjänster idag kanske snarare bäddar för djup fattigdom imorgon – när naturresurserna sinar och klimatet skenar.

Jag undrar hur man gör för att undgå att bli galen i den störtflod av information som sköljer över oss utan att för en enda sekund lämna utrymme för eftertanke. Hur man gör för att låta bli att gå ut på balkongen och gallskrika ut de frågor som konsekvent undviks i de medier som gör anspråk på att berätta om tillståndet i världen. HALLÅ! Kan ett jordklot som redan går på knäna palla ännu mer konsumtion? Om inte - hur kan vi bygga en ekonomi som inte är beroende av tillväxt?

Det är onekligen lockande att tro på de som säger att vi går mot en samhälle där vi kommer förbruka mindre naturresuser och släppa ut mindre koldioxid samtidigt som ekonomin kommer fortsätta att växa. Tanken bygger på att ekonomin blir mer inriktad på tjänster och mindre på varor och att de varor som även framgent prackas på oss kommer att tillverkas mycket mer effektivt, med mindre utsläpp som följd.

Men den som hävdar att ekonomisk tillväxt går att förena med ekologisk hållbarhet har mycket att bevisa. Hur emotståndlig tanken om att ny teknik och nya konsumtionsmönster fixar omställningen till ett hållbart samhälle än är, så är det extremt svårt att hitta stöd för den i verkligheten. Professor Tim Jackson gör fullständigt mos av dessa drömmar i boken Välfärd utan tillväxt skulle jag vilja påstå, även om han själv har ett mer ödmjukt sätt att uttrycka sig.

Jackson konstaterar visserligen att ekonomin är något mindre ”kolintensiv” idag än för 30 år sedan. 1980 gav varje dollar i världsekonomin upphov till ett kilo koldioxid. 2006 gick det istället 770 gram koldioxid på varje dollar. Men samtidigt som kolintensiteten har sjunkit med knappt 25 procent har världsekonomin under samma period vuxit med över 400 procent och utsläppen alltså mer än tredubblats. För att nå de utsläppsnivåer FN:s klimatpanel menar är hållbara år 2050 – då FN räknar med att vi är 9 miljarder människor på jorden – krävs att kolintenisiteten minskar med minst 95 procent om världsekonomin ska fortsätta växa i samma takt som idag. Snällt räknat. Kort sagt: vi är idag inte ens nästan nära en hållbar utveckling.

Optimisten invänder att det är de rikaste industriländerna man ska titta på för att få ett hum om hur en ljusnande framtid kan te sig. Titta på Sverige, här har vi förenat en stadig tillväxt med utsläppsminskningar. Problemet är bara att utsläppsstatisken är djupt missvisande om vi vill förstå hur vår livsstil påverkar planeten. I statistiktabellerna – som bygger på det som produceras i ett land, inte det som konsumeras – kunde vi exempelvis stoltsera med att ha minskat våra koldioxidutsläpp med 9 procent mellan 1990 och 2008. Inte i närheten av de utsläppsminskningar som krävs, men ändå en minskning. Men när man räknar in utsläpp som importerade varor orsakat tar det roliga slut. Då ökade Sveriges utsläpp istället med 17 procent. 

Så här kan man hålla på och rabbla siffor in i evigheten. Men jag ska inte göra mer våld på mina läsare än jag redan gjort. För den som vill finns mer pedagogiskt presenterade siffor och räkneexempel att smaska på i Jacksons bok. Jag hoppas min poäng redan nått fram: att vi måste bygga en ekonomi som kan ge oss det vi behöver för att må bra utan tillväxt. Det är vad vi ska samla all mänsklig tankeförmåga kring. Att förlita sig på teknisk utveckling förefaller inte vara något annat än självbedrägeri. Visst har 2000-talet gett oss bilar som förbrukar mindre bränsle och elektroniska prylar som drar mindre ström. Men vad gör vi med pengarna som blir över genom effektiveringarna? Jo, som de duktiga medborgare vi är ser vi till att hålla tillväxten uppe och flyger till Thailand eller proppar shoppingpåsarna fulla med prylar och kläder.

Vi behöver alltså en ny sorts ekonomi, om det ska bli några fler generationer på jorden. På fredag ska jag med Tim Jacksons hjälp fundera vidare på hur en sådan kan se ut.

2 kommentarer:

anita sa...

Ser fram emot dina slutsatser! :-)

Själv blir jag alltmer övertygad om att en förändring måste innehålla BÅDE gröna OCH röda element. Det sorgliga är att de röda inom politiken tycks misstro de gröna och vice versa. Jag försöker på olika sätt få gehör för att BÅDE Daniel Suhonens radikala röda tankar OCH Birger Schlaugs radikala gröna tankar behövs. Men det går inget vidare. :-)

Jag vet inte hur det ser ut i andra länder, kanske är misstron mot "de andra" inte lika stor överallt?

Olof Olsson sa...

Instämmer till fullo om man med det menar att ett hållbart samhälle måste byggas med social rättvisa som rättesnöre och att politiken måste dra upp tydliga gränser för marknaden. Ja, intressant fråga hur det ser ut i resten av världen. Verkar som att de gröna i Storbritannien i alla fall är inne på det spåret.