Skrota arbetslinjen - bekämpa arbetslösheten

Så är ordningen återställd. Socialdemokratin leds av en man som accepteras av den ekonomiska och mediala eliten. Den som agiterat för kärnkraft och lobbat för vapenindustrin kan beskrivas med ord som ”samarbetsinriktad”, ”trygg” och ”respekterad”. Därmed kan blickarna vändas mot den regering vi snudd på hade glömt. Svenskt Näringsliv går idag ut och tycker att det får bli lite fart på attackerna mot de arbetslösa igen. Arbetslinjen ska fullbordas, heter det. Jag tycker det är utmärkt att regeringen sätts under lupp och att arbetslinjen kommer upp till diskussion. Den arbetslinje som varit så fundamentalt misslyckad när det gäller att hålla arbetslösheten tillbaka bör inte fullbordas utan överges, lyder dock min slutsats.

Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Björn Lindgren beklagar att regeringen ligger lågt med ytterligare skattesänkningar och att man skjutit till pengar till arbetsförmedlingen som värsta sossar. Istället bör arbetslösheten bekämpas genom att få de arbetslösa att leta mer intensivt efter jobben. Personer som varit arbetslösa mer än tre månader påstås lägga 1 timme och 15 minuter per dag på att söka jobb, vilket tydligen anses för lite. Så lite att det får näringslivsgubbarna att se de arbetslösas uppgivenhet som det stora problemet på svensk arbetsmarknad. Lösningen på detta stavas i Svenskt Näringslivs värld privata arbetsförmedlingar, som antas entusiasmera de arbetslösa att söka fler jobb.

Jag vet inte hur Svenskt Näringsliv kommer fram till att det är attityden hos den arbetssökande som lagt över hundra timmar på att förgäves söka jobb som är problemet. Men visst är det lätt att bli uppgiven om man gång på gång får nej tack när man erbjuder sina tjänster. Särskilt när man ser att köerna på arbetsförmedlingen blir allt längre och konkurrensen om de jobb som finns blir allt skarpare. Hur dåliga erfarenheter jag – och typ alla jag känner som har varit där – än har av arbetsförmedlingen har jag svårt att se att man skulle bli så mycket mer peppad att söka jobb man inte får via en privat arbetsförmedling.

Nu får det vara nog med såväl med misstänkligörande och äckel-luthersk moralism som klämkäcka tillrop om att ”tro på dig själv”. Arbetslösheten är ett samhällsproblem. Punkt slut. Vi behöver en politik som sprider framtidstro, inte med hjälp av floskler utan genom handling. Vi behöver satsa på det som i decennier varit en framgångssaga för vårt land: Kunskap. Från förskola till forskning i frontlinjen. På allvar satsa. Inte gapa om kepsar och mobiltelefoner och sedan passivt se på när arbetsvillkoren för Sveriges pedagoger blir allt orimligare.

Vi måste sluta vänta på framtiden och börja bygga den. Att sätta full fart på den gröna omställningen innebär både jobb här och nu och ger oss möjlighet att klara jobb, ekonomi och välfärd långsiktigt. Ny järnväg, nya bränslen, ny energisnål teknik och förnybar energi. Allt det är nödvändigt om vår ekonomi ska stå pall när de fossila bränslena obönhörligen sinar.

Slutligen är det dags för kortare arbetsdagar. Produktivitetsökningar måste leda till arbetstidsförkortningar. Som Annika Lillemets (MP) med flera konstaterat med stöd av ledande tyska nationalekonomer har mängden lönearbete per capita stadigt minskat i västvärlden sedan 70-talet när man slutade med generella arbetstidsförkortningar. Den här insikten är naturligtvis förbjuden i ett politiskt landskap där ”arbetslinjen” blivit överideologi. Men Jonas Sjöstedt har visat att det faktiskt kan sägas. Och menar vi allvar med att vilja bekämpa arbetslösheten och inte de arbetslösa då måste det sägas: Dela på jobben!

Visst ska vi bryta uppgivenheten. Inte med pekpinnar från Svenskt Näringsliv utan genom att forma ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. En ny regering med ett starkt grönt inslag är ett första steg.

Fler som bloggar: Röda Malmö och Peter Andersson (S) - som av rubriken att döma inte insett att det politiska landskapet är på väg att förändras

Parodi på socialdemokrati eller feberdrömmar?

Följer nyhetssändningarna från sjuksängen. Undrar: Kan den skruvade parodi på socialdemokrati som utspelar sig vara verklighet eller har jag börjat feberyra?

En medelålders man som gillar kärnkraft men ogillar jämställda löner, är detta ledaren som ska göra socialdemokratin i takt med tiden? En medelålders man som inte sitter i riksdagen och därför måste kompleteras – med ÄNNU en medelålders man? Ska denna gubbe inleda sitt partiledarskap med att ge grönt ljus till regeringen för att ansluta Sverige till en odemokratisk finanspakt som göder storbanker och utarmar välfärdssystem?

Jag tar en maxdos alvedon och hoppas att jag snart kan gå ut med en dementi. Om inte är jag frisk nog att konstatera att vi gröna nog får ställa in oss på att dra lasset själva om ska forma ett modernare Sverige.

Ur mediesmeten (eller länkar till mina feberhallucinationer) DN, DN, DN, SvD, SVT SVT

Ekologisk kompensation införs i Huddinge

Efter en motion av Marica Lindblad (MP) redan 2008 är nu Huddinge kommun äntligen på väg att införa en metod för ekologisk kompensation. Även om utredningen har dröjt och det liggande förslaget inte är riktigt så bindande som Miljöpartiet hade önskat så måste det ändå beskrivas som en grön framgång i Huddinge.

Ekologisk kompensation innebär, något förenklat, att de ekologiska funktioner eller värden som går förlorade när något ska byggas, kompenseras genom att liknande eller motsvarande funktioner eller värden stärks på en annan plats. Igår ställde sig en enig miljönämnd bakom förslaget, där endast Socialdemokraterna hade vissa invändningar. De ställde dock upp på förslaget till slut.

Varför är det då viktigt med ekologisk kompensation? Huddinge är en av de kommuner i Sverige som har störst andel av sin yta skyddad av naturreservat. Men detta förslag berör inte naturresservaten utan all den mark som inte idag är skyddad. Det viktiga med denna metod är att man synliggör de negativa miljöeffekter som byggen alltid har. Därmed tvingas kommunen (och byggföretagen) att ta sig en funderare på hur ett bygge kan genomföras med så lite negativ miljöpåverkan som möjligt.

Oftast är det lättare och billigare att undvika vissa negativa miljöeffekter än att kompensera för dem i efterhand. Genom att kompensationsmetoden sätter en prislapp på miljöförstöring får den som bygger ett eget intresse av att förstöra så lite som möjligt. I Huddinge finns många exempel på att man jämnat en plats med marken för att sedan bygga upp på nytt, trots att det hade varit lätt att spara träd och grönytor. Med den nya metoden kan detta förhoppningsvis bli bättre.

När förslaget väl klubbas är det dock viktigt att fortsätta bevaka den här frågan. Det finns alltid en risk att det blir en av många skrivbordsprodukter som sedan inte påverkar den fysiska planeringen i praktiken. Metoden kommer utvärderas kontinuerligt och där kommer Miljöpartiet vara pådrivande för att metoden verkligen efterlevs.

Kloka medlemmar står fast vid arbetstidsförkortning

En stor majoritet av Miljöpartiets medlemmar har i rådslaget om arbetstidspolitiken ställt sig bakom en generell arbetstidsförkortning. Jag jublar – först och främst över att partiet så tydligt uttrycker den uppfattning jag har: att kortare arbetstid är ett centralt inslag i en politik för en hållbar utveckling. Vi löser inte klimatfrågan med enbart ny teknik, vi måste också radikalt förändra vår livsstil och minska vår konsumtion. Då måste naturligtvis ett grönt parti ha en politik för detta.

Men jag jublar också över att partiets medlemmar kan tänka själva. Jag hörde till dem som gick i taket när Gustav Fridolin mitt under rådslagsprocessen gick ut med ett medialt utspel för att försöka påverka medlemmarna att släppa kravet på generell arbetstidsförkortning. Så här i efterhand kan jag tillstå att jag i stridens hetta undslapp mig ett och annat överord i mina reaktioner mot Fridolins agerande. Onekligen ledde utspelet till en intensiv debatt och bidrog säkert stark till det stora engagemanget i rådslaget där inte mindre än 4000 medlemmar deltog. Nu gäller det för partiledningen att förvalta resultatet väl och både utveckla nya förslag när det gäller exempelvis att skapa rimligare villkor för landets alla springvikarier och driva på för en generell arbetstidsförkortning. I så fall blir rådslaget ingenting mindre än en demokratisk succé när vissa andra partier sitter instängda i bunkrar och komunicerar via anonyma SMS till medierna. Framtiden är grön!

Början till en ny era i svensk politik?

Socialdemokraterna står utan partiledare. Det parti som varit helt dominerande i svensk politik sedan 30-talet är till synes fullständigt skjutet i sank. Därigenom skakas hela den svenska demokratin. Men jag vill också påstå att den avgrundsdjupa kris vi ser innebär en möjlighet till en ny era i svensk politik med en svagare socialdemokrati, men med en starkare och klokare vänster och en starkare och mer offensiv grön rörelse.

Om detta nya politiska landskap växer fram kan det innebära en vitalisering av demokratin där vi slipper ett allsmäktigt och maktfullkomligt "statsbärande" parti. Vi kan också få ett partiväsende med bättre förutsättningar att möta de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför. Ska den gemensamma välfärden överleva finanskriser, 40-talistpucklar och klimat- och energikriser behövs ett starkt vänsterparti med försvaret av denna välfärd i ryggraden. Och ska vi överhuvud taget ha ett samhälle att tala om när havsnivåerna stiger och oljan sinar, då behövs en grön rörelse med såväl sprudlande kreativitet som kraft att utmana gamla förlegade idéer och strukturer som hör fossil- och industrisamhället till.

Om denna positiva utveckling av svensk politik blir verklighet tror jag hänger mycket på om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inser att det är en ny tid i svensk politik. Båda partier är i behov av att revidera sina uppfattningar om sig själva. Socialdemokraterna måste landa i den insikt som började gro med Mona Sahlins ledarskap – att tiden när Socialdemokraterna ensamt styr är förbi. Man måste acceptera att man inte kommer komma tillbaka till att vara ett 40-procentsparti, kanske inte till att vara ett 30-procentsparti heller. Det må vara en smärtsam insikt, men den rymmer kanske också något av en befrielse. Om Socialdemokraterna inser att de inte måste bära upp allting på egen hand, kanske det nytänkande och den djärvhet som sällan varit partiets starka sida kan börja blomma. Kanske kan man börja formulera svar på framtidens frågor utifrån sina grundvärderingar snarare än utifrån fingrar i luften och ängsliga uttolkningar av mytiska mittenväljares vilja.

Miljöpartiet måste å sin sida inse att man inte kan överlåta på en krympande socialdemokrati att "leda oppositionen". Man måste se sitt ansvar för att utgöra ett tydligt alternativ till en regering som låter arbetslösheten stiga, klyftorna öka, välfärden rämna och klimatet skena. Det innebär att Miljöpartiet – precis som man nu gör – måste ta sig an ett brett spektrum av frågor och visa hur de hänger ihop. Att som Gustav Fridolin i veckans partiledardebatt sikta in sig på regeringens passivitet inför arbetslösheten och samtidigt visa på möjligheten att skapa jobb med hjälp av en offensiv grön omställning tror jag är helt rätt väg. Men jag önskar mig också mer av tydlighet och mod. Sverige behöver en opposition som konsekvent visar på alternativ till regeringens framtidsfientliga politik, inte en opposition som anpassar sig till deras agenda. När regeringen så uppenbart misslyckats med sin "arbetslinje" finns inga skäl att foga sig, t.ex. genom att sväva på målet om arbetstidsförkortning. Och när hela världsekonomin gungar behöver man knappast skämmas över en kritik av ett ekonomiskt system byggt på idén om evig tillväxt.

Till sist vill jag bara säga till alla er strävsamt kaffekokande, idogt dörrknackande socialdemokratiska gräsrötter: Jag tänker på er. Jag hoppas av hela mitt hjärta att er oändliga enträgehet gör att någonting bättre kan växa ur det mörker som nu omger er. Jag tror det. Jag tror till exempel att 2014 kommer en återuppstånden socialdemokrati, en frisk vänster och ett offensivt miljöparti tillsammans se till att byta ut den trötta och passiva regering som vägrar rusta Sverige för framtiden.

Nedslag i mediesmeten: SVT, SVT, SVT, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expressen
Fler som bloggar: Birger Schlaug Lena Sommestad (S) Peter Andersson (S) Peter Högberg (S)

Reinfeldt duckar för den egna politiken

I gårdagens partiledardebatt hade Fredrik Reinfeldt en stående fråga. Den handlade inte om jobben, inte om klimathotet, inte om kvaliteten i skola, vård och omsorg. Frågan löd "vem leder oppositionen?". Det är lite oroande att vi har en statsminister som inte har en grundläggande förståelse för pluralistisk demokrati. Ännu värre är att denna kunskapslucka hos regeringschefen verkar hindra en saklig debatt om politikens innehåll. 

Nej, jag tror inte på riktigt att Fredrik Reinfeldt inte vet vad oppositionens roll är. Men det är ändå anmärkningsvärt att den moderatledda alliansen tycks mer benägen att svara barn i Åkersberga på frågor om Eric Saade än att ge folkvalda oppositionspolitiker sakliga svar om regeringens politik. 

Fredrik Reinfeldts iver att hitta en enda ledare för fyra helt självständiga partier handlar om att flytta fokus från den egna politiken. Regeringen vill inte prata om varför klimatutsläppen ökar och ingenting görs åt saken, eller att arbetslösheten ökar trots universalmedicinen mot allt ont (jobbskatteavdraget). Moderaterna vill definitivt inte prata om varför vårdcentraler slumpas bort till vrakpriser till partiföreträdares vänner. Det är enklare för Reinfeldt att uppträda som en överlägsen mobbare mot Håkan Juholt eller fråga Gustav Fridolin om vem som tar vem i något teoretiskt regeringsbildande efter 2014. Som om svenska folket inte skulle ha något att säga till om i frågan.

Opposition är visserligen ett kollektivt begrepp, men det behöver inte betyda att de håller ihop. Det kan mycket väl vara så att svenska folket har mer än två färdigpacketerade idéer om hur de vill att Sverige ska skötas och att de därmed röstat på olika partier. Det är precis vad som hänt i alla val sedan den allmänna rösträtten infördes, så det borde kännas ganska bekant.

Att låtsas som om det bara fanns två möjliga vägar att gå i politiken är att idiotförklara det svenska folket. Kanske tror författaren till "Det sovande folket" att väljarna är just idioter. Det är inte en inställning som kännetecknar en demokratisk ledare, utan snarare en auktoritär dito. Det finns inte bara höger eller vänster, svart eller vitt, rätt eller fel. 

Politik handlar om att vilja och att välja. Att vilja ha ett samhälle som ser ut på ett visst sätt, att statens ska skötas på ett visst sätt, vad staten ska lägga sig i eller inte osv. Viljan är visionen. Att välja är att sedan, när folket har valt den politiska sammansättningen och de ekonomiska förutsättningarna ligger på bordet, göra prioriteringar och val som för samhället så nära som möjligt målet i den visionen. Det är demokrati. Vår regeringschef däremot varnar för visioner. Istället ägnas debattid åt att peka finger åt att oppositionen består av olika partier, som om det vore något negativt.

Oppositionen har två huvuduppgifter - att granska och ifrågasätta den förda politiken samt att förbereda sina alternativ till väljarna till nästa val. Det ligger i sakens natur att ett regeringsalterantiv som inte fått folkets förtroende måste ompröva sitt eller sina alternativ. Att ett alternativ fått förtroende betyder dock inte att regeringen ska få styra skeppet i det tysta - regeringen måste kunna försvara sin politik och redovisa hur de lever upp till vad som lovats väljarna. Det är förståeligt att det är jobbigt för regeringen att bli kritiserad från fyra håll i riksdagen, istället för bara från ett. Men ingen har sagt att demokrati ska vara enkelt. Demokrati är folkstyre och folket vill styra åt olika håll. Det är en styrka med demokratisk mångfald, även om det kan upplevas som ett problem för den som vill glida fram på stilla vatten.

Låt inte barn och äldre ta smällen

Med årets första kommunfullmäktige rullar imorgon den kommunalpolitiska vardagen i Huddinge igång på allvar igen efter helgerna. En kommunalpolitisk vardag där den stora världen, skakad av ekonomisk kris, gör sig allt mer påmind. I samband med att kommunplanen ska upp till beslut lär debatten fortsätta om vad politiskt ansvarstagande i kristider innebär. Är det duktigt och ansvarsfullt att skära ner? Är det ansvarslöst att värna utbildning och äldreomsorg?

Kommunstyrelsens ordförande Daniel Dronjak-Nordquist (M) kommer återigen påstå att majoriteten tar ansvar genom att hålla hårt i kommunens pengapåse. Och visst håller de hårt i pengapåsen. Stora besparingar väntar äldreomsorgen. Anpassningar, kallar majoriteten det och menar att det handlar om att allt fler väljer privat hemtjänst och att det finns tomma platser på boenden. Som om det inte fanns önskemål om att kunna få mer hjälp av hemtjänsten. Som om de som vill in på ett boende, men anses för friska, inte finns. Som om utsparkad personal med säkerhet kommer springande tillbaka fyllda av tacksamhet den dag en åldrande befolkning gör rekryteringsbehovet skriande.

Också när vi från Miljöpartiets sida vill lyfta Huddinges skolor och förskolor håller majoriteten hårt i pengarna. När vi säger att barn och unga inte ska vara de som betalar krisen. När vi säger att en satsning på pedagogerna är nödvändig om vi ska ta kommunen ur bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare och förskollärare – och för att undvika ytterligare flykt av arga pedagoger som inte tycker Huddinge håller måttet som arbetsgivare.

Miljöpartiet är inte ett parti som sprätter med pengarna hur som helst. När kommunbudgeten klubbades i juni – då ekonomin ännu såg ljus ut – hade vi ett större överskott i vårt budgetförslag än majoriteten. Det var ansvarsfullt. Men det är lika ansvarsfullt att nu framhärda i satsningar på en eftersatta förskolor och skolor, även om de ekonomiska marginalerna nu är små. Tror vi på framtiden måste vi rusta våra ungar för den, så enkelt är det. Och om vi har ett uns av skam i kroppen kan inte tacken till de människor som slitit i decennier och möjliggjort det välstånd många av oss trots allt åtnjuter bli en försämrad omsorg, med lite mindre trygghet, lite mindre lung och ro.

Vi vet inte hur djup och hur långvarig krisen blir. Kanske måste vi en dag kapitulera inför den och konstatera att resurserna inte räcker ens för det mest grundläggande. Men där är vi inte nu. Där är vi inte om majoriteten samtidigt skissar på ett nytt tjusigt kommunhus. Där är vi inte när staten anser sig ha råd att göda McDonald's med sänkt restaurangmoms.

För mig är det enda vettiga vi kan göra i nuläget att acceptera små ekonomiska marginaler och med näbbar och klor försvara en äldrevård präglad av trygghet och värdighet och en förskola och skola där unga rustas för framtiden. Samt skrika för full hals om att regeringen ska ta sitt ansvar och backa upp kommuner och landsting med de resurser som krävs för att barn, unga och äldre inte blir de som får ta smällen av en hel samhällsmodells dikeskörning.

P.S. Mer om äldreomsorgen i SVT:s Agenda ikväll. Debatt mellan Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) om den privata äldrevården som brottas med ett lågt (surprise!) fortroende. D.S.