Under debatten om Huddinges budget upprepade vi med dårars envishet behovet av mer resurser till förskola och skola. Majoriteten svarade sin vana trogen med mantrat: ”resurser är inte allt”. Utan att förklara hur man ska höja den katastrofalt låga andelen behöriga lärare och förskollärare i kommunen utan att det kostar pengar. Något trollspö som helt gratis ger lärare och förskollärare högre lön, rejäl kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken lanserades inte. Men det kanske kommer.
Därför blir jag glad när jag läser på DN Debatt att Gustav Fridolin vill göra lärarnas löner och villkor till en riksangelägenhet. Det finns forskning så det räcker och blir över som visar att kompetenta lärare med tid att se sina elever är helt avgörande för en framgångsrik skola. Då kan inte staten dumpa över allt ansvar på trängda kommuner. Detta blev uppenbart för mig när vi formulerade vårt budgetalternativ för Huddinge. Trots att vi med största möjliga tydlighet prioriterade satsningar på förskola och skola – och valde bort såväl skattesänkning som andra angelägna satsningar – skrapade vi i ärlighetens namn inte ihop så mycket mer än kaffepengar till skolan. Med de 28 miljoner vi satsar utöver majoriteten pekar vi ut en riktning och sänder en signal till lärarna om att vi hör deras berättigade vrede, men räcker knappast för att över natten förändra deras arbetssituation i grunden. Att 28 miljoner läggs till en budget om 1,3 miljarder gör skillnad, men inga underverk.
Staten måste alltså med. Dess uppgift kan inte bara vara att lägga ytterligare arbetsbörda på lärarna genom ständiga organisationsförändringar. De måste ta sitt ansvar för att människor både väljer att utbilda sig till lärare och att stanna kvar i yrket.
Miljöpartiet är inte bara Huddinges skolparti som deklararerades i måndags. Miljöpartiet är hela Sveriges skolparti.
P.S. Vatten på våra kvarnar får vi också när OECD visar på att klyftorna i kunskap ökar i svensk skola mellan elever med olika social bakgrund. Barn till högutbildade preseterar allt högre resultat och barn till lågutbildade allt lägre. Skolverket konstaterar att skolresurserna idag inte riktas dit de bäst behövs. Därför vill Miljöpartiet öka den socioekonomiska fördelningen till skolorna för att komma till rätta med de helt oacceptabla skillnaderna mellan kommunens skolor. D.S.
lördag 18 juni 2011
tisdag 14 juni 2011
Miljöpartiet Huddinges skolparti
Idah inleddes debatten i kommunfullmäktige om Huddinges budget för 2012. Miljöpartiet kastade blygseln, tog klivet ut ur garderoben och deklarerade: Vi är Huddinges skolparti!
Samtidigt blev det tydligt hur majoriteten stod tomma på förslag om hur man möter stora problem med allt färre som uppnår grundskolans mål, enorma skillander i resultat mellan skolorna och en anmärkningsvärt liten andel behöriga lärare och förskollärare. Medan vi presenterade vi våra förslag ägnade sig majoriteten mest åt att försöka få kaffepengar till skolan att framstå som en storsatsning och åt att angripa oppositionen för påstådda räknefel.
Miljöpartiet tar insikten om att förskolan och skolan bygger morgondagens samhälle på största allvar. Därför väjer vi inte heller för de gigantiska utmaningar förskolan och skolan står inför i vår kommun.
Vi hör de växande protesterna från Huddinges lärare. Vi möter dem i deras berättigade vrede över ökad arbetsbörda och uteblivna reallöneökningar. Vi förstår att om Huddinge ska vända trenden med att allt färre elever uppnår behörighet till gymnasiet, då kan vi inte fortsätta ligga bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare. Och ska vi få fler behöriga lärare – och få de lärare som redan nu gör dagliga underverk i Huddinges skolor att stanna kvar – ja då måste vi satsa på lärarna. Då krävs högre löner, rejäla satsningar på kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken. Då krävs att Huddine kommun blir en arbetsgivare som lärarna har förtroende för.
Vi tänker långsiktigt. Vi väljer satsningar på skolan före sänkt skatt.
Förskolan är den första länken i vårt utbildningssystem. Det är här vi kan lägga grunden för ett livslångt lärande. Det tar Miljöpartiet på allvar. Därför avsätter vi också pengar för att ta krafttag mot bristen på förskollärare som nu är så akut i vår kommun att förvaltningen åker till Värmland för att rekrytera. Vi inser att vi – precis som i skolan – inte kommer att locka den kompetenta personal vi behöver, om vi inte visar att vi är en kommun som satsar på förskolan och satsar på personalen. Om inte lönerna stiger, om inte arbetsvillkoren förbättras, om det inte finns förutsättningar att driva den pedagogiska utvecklingen framåt, ja då kommer vi inte locka de förskollärare vi behöver, om vi så åker land och rike runt.
Vi tänker långsiktigt. Vi väljer förstärkningar av förskolan före sänkt skatt.
Miljöpartiet är Huddinges skolparti. Vi vågar prioritera. För oss är det viktigare att rusta barn och ungdomar för att bygga morgondagens samhälle än att få några slantar till i plånboken. Därför har vi mer pengar än alla andra partier att satsa på förskola och skola. De 28 miljoner vi satsar utöver majoritetens förslag trollar inte bort alla problem i skolor och förskolor. Men med dessa pengar pekar vi ut en riktning. Den riktningen är framåt. Mot framtiden.
Samtidigt blev det tydligt hur majoriteten stod tomma på förslag om hur man möter stora problem med allt färre som uppnår grundskolans mål, enorma skillander i resultat mellan skolorna och en anmärkningsvärt liten andel behöriga lärare och förskollärare. Medan vi presenterade vi våra förslag ägnade sig majoriteten mest åt att försöka få kaffepengar till skolan att framstå som en storsatsning och åt att angripa oppositionen för påstådda räknefel.
Miljöpartiet tar insikten om att förskolan och skolan bygger morgondagens samhälle på största allvar. Därför väjer vi inte heller för de gigantiska utmaningar förskolan och skolan står inför i vår kommun.
Vi hör de växande protesterna från Huddinges lärare. Vi möter dem i deras berättigade vrede över ökad arbetsbörda och uteblivna reallöneökningar. Vi förstår att om Huddinge ska vända trenden med att allt färre elever uppnår behörighet till gymnasiet, då kan vi inte fortsätta ligga bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare. Och ska vi få fler behöriga lärare – och få de lärare som redan nu gör dagliga underverk i Huddinges skolor att stanna kvar – ja då måste vi satsa på lärarna. Då krävs högre löner, rejäla satsningar på kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken. Då krävs att Huddine kommun blir en arbetsgivare som lärarna har förtroende för.
Vi tänker långsiktigt. Vi väljer satsningar på skolan före sänkt skatt.
Förskolan är den första länken i vårt utbildningssystem. Det är här vi kan lägga grunden för ett livslångt lärande. Det tar Miljöpartiet på allvar. Därför avsätter vi också pengar för att ta krafttag mot bristen på förskollärare som nu är så akut i vår kommun att förvaltningen åker till Värmland för att rekrytera. Vi inser att vi – precis som i skolan – inte kommer att locka den kompetenta personal vi behöver, om vi inte visar att vi är en kommun som satsar på förskolan och satsar på personalen. Om inte lönerna stiger, om inte arbetsvillkoren förbättras, om det inte finns förutsättningar att driva den pedagogiska utvecklingen framåt, ja då kommer vi inte locka de förskollärare vi behöver, om vi så åker land och rike runt.
Vi tänker långsiktigt. Vi väljer förstärkningar av förskolan före sänkt skatt.
Miljöpartiet är Huddinges skolparti. Vi vågar prioritera. För oss är det viktigare att rusta barn och ungdomar för att bygga morgondagens samhälle än att få några slantar till i plånboken. Därför har vi mer pengar än alla andra partier att satsa på förskola och skola. De 28 miljoner vi satsar utöver majoritetens förslag trollar inte bort alla problem i skolor och förskolor. Men med dessa pengar pekar vi ut en riktning. Den riktningen är framåt. Mot framtiden.
onsdag 13 april 2011
Ekonomisk våryra – då sparas på förskolan
Idag presenterade Anders Borg regeringens budgetproposition. Trött, idéfattig och tom på åtgärder mot såväl jobbkris som klimatkris.
Igår presenterade också den borgliga majoriteten i förskolenämnden i Huddinge hur man ser på läget inför den budget kommunfullmäktige ska anta i juni. Hur jag ska beskriva detta förslag har jag svårt att hitta ord för. Dumsnålt är det snällaste jag kan säga. Komplett vansinnigt är en mer träffande beskrivning.
Efter ett år med 244 miljoner i överskott i kommunen så väljer Alliansen att i praktiken skära ner på förskoleverksamheten trots att förskolans behov är skriande. Gång på gång påpekar Huddinges styrande hur stark Huddinges ekonomi står, men att fullt ut kompensera förskolan för de pris – och löneökningar som väntar anser man sig inte ha råd med. Samtidigt kan man läsa i Mitt i Huddinge om att bristen på förskollärare i kommunen är så akut att förvaltningen åker till Karlstad för att ragga förskollärare. Jag kan bara önska förvaltningen lycka till med att försöka locka förskollärare från Värmland till en kommun som skär ner på förskollornas anslag till och med i de godaste ekonomiska tider.
Jag har flera gånger bloggat om den allvarliga situationen i Huddinges grundskolor, där allt färre elever uppnår gymnasiebehörighet. Om majoriteten menar allvar när de instämmer i problembilden måste den enda rimliga slutsatsen bli rejäla satsningar på hela utbildningssystemet. För många barn är en förskola av god kvalitet helt ovärderlig för den fortsatta kunskapsutvecklingen. Men om Huddinges styrande ska fortsätta behandla våra förskolor så styvmoderligt som nu sker så är risken stor att klyftorna kommer fortsätta att öka mellan de som lyckas och misslyckas i Huddinges skolor. Jag kan inte annat än hoppas att de borgliga tänker ett varv till innan det är dags att klubba budgeten i juni.
Igår presenterade också den borgliga majoriteten i förskolenämnden i Huddinge hur man ser på läget inför den budget kommunfullmäktige ska anta i juni. Hur jag ska beskriva detta förslag har jag svårt att hitta ord för. Dumsnålt är det snällaste jag kan säga. Komplett vansinnigt är en mer träffande beskrivning.
Efter ett år med 244 miljoner i överskott i kommunen så väljer Alliansen att i praktiken skära ner på förskoleverksamheten trots att förskolans behov är skriande. Gång på gång påpekar Huddinges styrande hur stark Huddinges ekonomi står, men att fullt ut kompensera förskolan för de pris – och löneökningar som väntar anser man sig inte ha råd med. Samtidigt kan man läsa i Mitt i Huddinge om att bristen på förskollärare i kommunen är så akut att förvaltningen åker till Karlstad för att ragga förskollärare. Jag kan bara önska förvaltningen lycka till med att försöka locka förskollärare från Värmland till en kommun som skär ner på förskollornas anslag till och med i de godaste ekonomiska tider.
Jag har flera gånger bloggat om den allvarliga situationen i Huddinges grundskolor, där allt färre elever uppnår gymnasiebehörighet. Om majoriteten menar allvar när de instämmer i problembilden måste den enda rimliga slutsatsen bli rejäla satsningar på hela utbildningssystemet. För många barn är en förskola av god kvalitet helt ovärderlig för den fortsatta kunskapsutvecklingen. Men om Huddinges styrande ska fortsätta behandla våra förskolor så styvmoderligt som nu sker så är risken stor att klyftorna kommer fortsätta att öka mellan de som lyckas och misslyckas i Huddinges skolor. Jag kan inte annat än hoppas att de borgliga tänker ett varv till innan det är dags att klubba budgeten i juni.
tisdag 15 mars 2011
Något om kärnkraft
I ett blogginlägg kommenterar Peter Andersson (S) med anledning av DN:s ledare huruvida man bör använda olyckorna vid kärnkraftverket Fukushima 1 som grund för att diskutera kärnkraftssäkerhet i Sverige eller generellt. Tesen i ledaren verkar vara att man inte kan det eftersom det är andra naturgeografiska förutsättningar i Japan än i Sverige.
Något som återkommer vad gäller kärnkraft oavsett om det handlar om "incidenter" i svenska kärnkraftverk eller naturkatastrofer i anslutning till japanska är dock att reservkraftsystem och andra säkerhetssystem inte säkert fungerar när de behövs (DN). Ett av problemen med kärnkraft är kanske att den är alltför driftsäker i kombination med att det är en högriskverksamhet - dvs det fungerar ofta väldigt bra, men hur hanterar man då avvikande situationer när det inte finns någon vana vid dem? Ett sätt att hantera det i svenska kärnkraftverk har ju varit att tänka att visserligen lyser den här lilla kontrollampan som varnar för något, men förmodligen är det bara något trassel med lampan. Det är lätt att raljera över - men inte så konstigt att det blir så när man känner sig trygg. Och det som gör denna inställning problematisk är naturligtvis de oerhörda konsekvenserna om något går fel.
Det finns en tendens att beskriva händelseförloppet i Japan ganska nedtonat (utöver att japanska myndigheter redan dem ger en nedtonad bild, antingen för att man inte har överblick eller för att man av olika skäl inte vill ge hela bilden). Det syns även i Peter Anderssons text där en explosion nämns och att läget inte riktigt verkar vara under kontroll. Man kan konstatera att det i skrivande stund har varit tre separata explosioner i tre reaktorer och att det brinner/har brunnit (branden anges som troligen släckt) i anslutning till använt bränsle i en fjärde reaktor (DN). Det här är inte på något sätt någonting man har kontroll över, och det har varit ytterst tveksamt i vilken utsträckning man har haft fog för att hävda det tidigare. Men vi vill ju så gärna tro att det inte ska vara så allvarligt, att det inte ska bli värre. Japans sätt att hålla fast vid låga förväntade dödstal - trots vad man sett av förödelsen efter tsunamin - inger dock inte heller något större förtroende. Visserligen verkar förödelsen efter själva jordskalven vara förhållandevis liten med tanke på skalvets storlek, men med de bilder som visades efter tsunamin kan man bara häpna över att man inte skrivit upp prognosen. Med detta i minne kan premiärministerns uttalande inte tas annat än på väldigt, väldigt stort allvar:
Man kan bara hysa det största medlidande med de anställda som tvingas/känner sig tvingade att utsätta sig för detta. Och det är också sådant man måste ta med i beräkningarna när man tar beslut om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige. Vilka är konsekvenserna i de mest extrema situationerna?
Något som återkommer vad gäller kärnkraft oavsett om det handlar om "incidenter" i svenska kärnkraftverk eller naturkatastrofer i anslutning till japanska är dock att reservkraftsystem och andra säkerhetssystem inte säkert fungerar när de behövs (DN). Ett av problemen med kärnkraft är kanske att den är alltför driftsäker i kombination med att det är en högriskverksamhet - dvs det fungerar ofta väldigt bra, men hur hanterar man då avvikande situationer när det inte finns någon vana vid dem? Ett sätt att hantera det i svenska kärnkraftverk har ju varit att tänka att visserligen lyser den här lilla kontrollampan som varnar för något, men förmodligen är det bara något trassel med lampan. Det är lätt att raljera över - men inte så konstigt att det blir så när man känner sig trygg. Och det som gör denna inställning problematisk är naturligtvis de oerhörda konsekvenserna om något går fel.
Det finns en tendens att beskriva händelseförloppet i Japan ganska nedtonat (utöver att japanska myndigheter redan dem ger en nedtonad bild, antingen för att man inte har överblick eller för att man av olika skäl inte vill ge hela bilden). Det syns även i Peter Anderssons text där en explosion nämns och att läget inte riktigt verkar vara under kontroll. Man kan konstatera att det i skrivande stund har varit tre separata explosioner i tre reaktorer och att det brinner/har brunnit (branden anges som troligen släckt) i anslutning till använt bränsle i en fjärde reaktor (DN). Det här är inte på något sätt någonting man har kontroll över, och det har varit ytterst tveksamt i vilken utsträckning man har haft fog för att hävda det tidigare. Men vi vill ju så gärna tro att det inte ska vara så allvarligt, att det inte ska bli värre. Japans sätt att hålla fast vid låga förväntade dödstal - trots vad man sett av förödelsen efter tsunamin - inger dock inte heller något större förtroende. Visserligen verkar förödelsen efter själva jordskalven vara förhållandevis liten med tanke på skalvets storlek, men med de bilder som visades efter tsunamin kan man bara häpna över att man inte skrivit upp prognosen. Med detta i minne kan premiärministerns uttalande inte tas annat än på väldigt, väldigt stort allvar:
Allt har gjorts för att kyla ned reaktorhärden men det har inte lyckats. Nu
fortsätter anställda att försöka få igång kylningen och de försätter sig själva
i en mycket farlig situation, sa Kan
Man kan bara hysa det största medlidande med de anställda som tvingas/känner sig tvingade att utsätta sig för detta. Och det är också sådant man måste ta med i beräkningarna när man tar beslut om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige. Vilka är konsekvenserna i de mest extrema situationerna?
tisdag 8 februari 2011
Politik - en vilja att påverka
Jag funderade i samband med måndagens som vanligt mycket vältaliga kommunfullmäktigemöte (vilket även Peter Andersson, S, bloggat om) på i vilka ärenden man väljer att gå upp och prata. Min ytterst kortvariga erfarenhet av kommunfullmäktige får mig att tro att många väljer att gå upp i 'visionsärenden' där man har möjlighet att tala om vad man önskar sig och krydda med hur dumma 'andra sidan' är. Mer konkreta beslutsärenden verkar klaras av i raskare takt, trots att det möjligen är här man skulle kunna ha större chans att påverka, även om jag tvivlar på att just kommunfullmäktige är rätt arena för det annat än om man lyckas få igenom en motion.
Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.
Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.
Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.
Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.
Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.
Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.
måndag 7 februari 2011
Ögonblick 3
En fullmäktigesal med ledamöter
som alla valt att ägna timtals av en kväll
åt att debattera politiska ärenden.
En hel sal med människor
som viger sin tid åt beslut
som i praktiken ofta är fattade.
Jag vet inte om det är vackert
eller dåraktigt.
som alla valt att ägna timtals av en kväll
åt att debattera politiska ärenden.
En hel sal med människor
som viger sin tid åt beslut
som i praktiken ofta är fattade.
Jag vet inte om det är vackert
eller dåraktigt.
lördag 5 februari 2011
Mer om pendeltågsutrop
Lördagsmorgon. Några minuters väntan på tåget. Det välbekanta plånget från högtalaren när förseningar ska meddelas och en ofrivillig suck av uppgivenhet redan innan meddelandet har påbörjats. Då säger högtalarrösten ungefär följande: 'Trafikinformation. Trafiksituationen är för närvarande god. Anslutningar i Västerhaninge går enligt tidtabell.' Har SL antagit en ny informationspolicy? MP brukar argumentera för att det krävs bättre information vid trafikstörningar men jag tror inte riktigt det var det här vi menade. Undrar om de som bor intill stationen uppskattar de nya utropen..?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)