2010 - köpstopp och systemkritik

2010 står för dörren. Det är dags att avge sitt nyårslöfte. Jag lovar att inte köpa några nya kläder, skor eller prylar under året som kommer. Detta för att visa för mig själv och min omgivning att man kan ha roligt (ännu roligare) utan överkonsumtion. Min syster har just genomfört ett sådant köpstopp tillsammans med tre barn och en prylkåt make och de verkar ha kul mest hela tiden.

Det var en kollega som utmanade mig att plocka upp stafettpinnen. Sedan dess har ytterligare ett antal anslutit sig via Facebook. Det är roligare om man är flera. Vill du vara med? Utmana din granne eller personliga bankrådgivare. (Om du behöver inspiration kan lyssna till min syster och systerdotter när de berättar om sitt köpstopp i detta inslag från Radio Skaraborg.)

Om jag sedan får önska mig något inför det politiska året 2010 bortom maktskifte och fontänbad i valnatten så är det att Miljöpartiet använder sin medvind till att smälla upp garderobsdörren på vid gavel och komma ut igen som det systemkritiska parti man måste vara. Det är dags att tala klarspråk: Den västerländska livsstilen är inte OK. Men jag kan sätta min platt-tv på att livet inte kommer bli ett dugg mindre spännande utan köttfrosseri och överkonsumtion.

Förskolenämnden vill inte minska negativ påverkan från verksamheten på miljön!

I början på december deltog jag i mitt sista möte i förskolenämnden för denna gång, eftersom jag avsäger mig uppdraget till nästa kommunfullmäktige. Avsägelsen är pga tidsbrist, men man kan också känna sig lite uppgiven över den slumpvisa påverkan man åstadkommer i opposition.

Vid det senaste mötet bestämde sig nämnden (dvs den borgerliga majoriteten - vi andra reserverade oss) för att ta bort målet om att minska verksamhetens negativa påverkan på miljön ur den verksamhetsplan som beslutades så sent som i november. Detta gjordes med motivationen att vi har för många mål (kan jag instämma i) och vi har ju ändå målet "Alla barn utvecklar förståelse för sin egen delaktighet i naturens kretslopp". Det sistnämnda argumentet tyder på kompakt oförståelse för var olika mål ligger hierarkiskt. Målet om att barnen ska förstå något om sin roll i naturens kretslopp kan vara en del av målet att minska negativ miljöpåverkan från verksamheten, men fungerar inte som paraply åt det sistnämnda. I en tid när klimatfrågor så gott som dagligen varit på agendan väljer alltså den borgerliga majoriteten att aktivt plocka bort mål som siktar mot ett systematiskt arbete med miljöfrågor inklusive klimatrelaterade frågor. Tyvärr är det inte särskilt överraskande eftersom den politiska ledningen inte heller har förstått behovet av miljöledningssystem och därför inte sett till att förvaltningen har uppfyllt de åtaganden man haft om utveckling av detta, något som jag alltför ofta har haft anledning att återkomma till i protokollsanteckningar, reservationer och muntliga kommentarer vid sammanträdena.

Däremot antog nämnden till vår glädje vårt förslag om att i samband med byggande av ny förskola/skola i Glömsta ska man t ex undersöka möjligheten att satsa på sk passivhusteknik* (enkelt uttryckt innebär det att man bygger så att man i princip inte ska behöva tillföra energi för uppvärmning) och möjligheten av att införa en bilfri zon runt förskolan/skolan. Passivhustekniken har fångat även den borgerliga majoritetens intresse, men vad gäller bilfria zoner är det nog lite klenare ställt med viljan att genomdriva detta. Än så länge är man i ett relativt tidigt planeringsstadium så det ska bli spännande att så småningom se resultatet av våra påpekanden.

Ny representant för mp i förskolenämnden blir min bloggkollega här, Olof, vilket känns tryggt och bra! Av samma skäl som min avsägelse kommer förmodligen bloggandet ske ganska sporadiskt under en tid framöver. Dygnet har inte mer än 24 timmar.


*Se även Sweden Green Tech Building i Stockholm där Passivhuscentrum är med.

Bryt ihop och kom igen, världen!

Världens ledare har kommit överens: Vi låter mänskligheten utplånas.

Så gick mina tankar imorse när jag vaknade till de dystra rapporterna från klimatmötet i Köpenhamn. I tre timmar har jag nu gått omkring med missmod och katastroftankar. Jag har tidigare sagt att ett misslyckat möte i Köpenhamn inte är det värsta som kan hända, så länge det inte framställs som en framgång. Men även om jag visste att en överenskommelse om nödvändiga åtgärder var helt osannolik kommer jag inte undan känslorna av oro, frustration och uppgivenhet.

Nu sätter jag mig vid tangentbordet för att försöka formulera mig tillbaka till trotsig optimism och framtidstro. Krisärmöjlighetkrisärmöjlighetkrisärmöjlighet, säger jag till mig själv. Jag begrundar Maria Wetterstrands artikel på DN Debatt och tänker att kanske, kanske, kanske, ger misslyckandet plats för nya idéer om hur man ska hitta framkomliga vägar. Inte ens den allra mest hycklande regeringschef kan nu ge sig på att försöka framställa sig som hjälte.

Kanske, kanske, kanske att Wetterstrands förslag om en allians av länder som vill gå före i klimatarbetet istället för att vänta in bromsklossarna visar på en möjlighet. På något sätt måste det bli synligt att det inte bara är kostsamt och besvärligt att ta farväl av fossilsamhället utan att omställningen också innebär fantastiska möjligheter för människor och företag. Jag föreställer mig att det är minst lika kul att tjäna pengar på ny solcellsteknik som på kolkraftverk. Att sitta på pendeln (eller i spårbilen!) med en god bok (eller en ond gratistidning) är trevligare än att grymta i bilköer. Och så vidare.

För att Wetterstrands idé ska fungera krävs det att det också blir politiskt lönsamt att stå upp för tuffa åtgärder för klimatet. Vi medborgare som vet att en omställning både är möjlig och nödvändig måste skrika högt. Dessutom måste vi belöna modiga politiker.

Jo. Jo. JO! Jag är optimist. Nu bryter vi ihop och kommer igen.

Logisk rödgrön ledning

Den senaste tiden har den politiska debatten handlat om viktiga politiska frågor som berör människor på djupet. Det har handlat om människors behov av ekonomisk trygghet när de blir sjuka och - framför allt - om hur vi ska rädda mänskligheten från en analkande klimatkatastrof.

Att de rödgröna nu rycker åt sig en rejäl ledning enligt den senaste Sifo-mätningen känns därför logiskt. Ännu en gång visar det sig att innehållet i politiken inte är de borgligas bästa gren. De kan vinna framgångar så länge diskussionen kretsar om vem som ska samarbeta med vem, om vem som är den skickligaste statsministerkandidaten, om vem som borde avgå och vem som fått en ny kavaj. Men nu handlar det istället om människors livsvillkor och då är alliansen genast chanslös.

När jag betraktar opinionsläget med mina gröna ögon tycker jag förstås att det är särskilt logiskt att mitt eget parti är det som vinner allra störst framgångar för tillfället (även om S ökar mest i just Sifo-mätningen). I en tid när människor väntar sig ansvarsfulla och modiga politiker som tar de steg som krävs för att rädda världen från en klimatkollaps har vi en statsminister som ägnat de senaste veckorna åt att dra ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet istället för att ställa tuffa politiska krav. Allt för att kunna framställa sig själv som en vinnare i slutändan. Det är glädjande att konstatera att Reinfeldts klimatdefensiv tycks vinna föga respekt hos svenska folket. I förra veckans undersökning av partiernas trovärdighet i klimatfrågan var MP överlägset. Även bland borgliga väljare har de gröna klart störst trovärighet. Säkert är det en viktig förklaring till att MP nu vinner väljare från alla borgliga partier utom Kristdemokraterna, enligt SCB:s stora undersökning i veckan. En annan förklaring kan nog vara att de borgliga har övergett småföretagen - för vilka MP har en ambitiös och offensiv politik. Sammantaget innebär detta att det borde finnas goda möjligheter att göra ytterligare inbrytningar i den borgliga terrängen.

Om debatten fram till valet handlar om politikens innehåll så vinner vi, det är jag fullkomligt övertygad om. MEN. Starka krafter kommer göra allt för att styra fokus till saker som regeringsduglighet och statsministerkandidaternas skicklighet. Det finns bara en sak att göra: Gå ut på gatorna, på nätet och överallt där väljare finns. Och prata, tjata och skoja om det som verkligen betyder något, om hur vi kan värna och främja själva livet. Vi ses!

Vad har regeringen emot högskoleutbildning?

Regeringen vill gärna framhäva att man bedriver en politik för kunskap och utbildning. Folkpartiet har en särskilt hög svansföring i dessa frågor och främställer sig gärna som akademikernas försvarare. Värnskatten - d.v.s. den extra skatt som människor med mycket höga inkomster betalar - brukar exempelvis beskrivas som en "straffskatt på utbildning".

Märkligt blir då Folkpartiets tysta medgivnade när regeringen nu genomför ännu en förändring som drabbar dem som studerat på högskola. Den sjukpenning man får ska hädanefter inte längre beräknas utifrån den inkomst man förväntas få framöver utan efter den inkomst man haft den senaste tiden. Följden blir att en arbetstagare som blir sjuk just efter en period av t.ex. studier eller arbetslöshet får en mycket låg ersättning. (Att man slår mot den som har varit arbetslös är förstås lika upprörande, men annat är knappast att vänta av regeringen, så det kommenterar jag inte närmare just nu.) Sedan tidigare har man ändrat regelerna i a-kassan så att den som blir arbetslöshet efter studier inte kan räkna med någon ersättning. Är detta tacken för den som satsar på utbildning TROTS att villkoren för den som pluggar är så knapra? Var är Jan Björklund när man faktiskt borde kunna ha nytta av honom?

Nej, jag tar tillbaka det där sista. Det är inte mer Jan Björklund det här landet behöver. Det som behövs är en ny regering som inte ser kunskap och utbildning som användbara floskler utan som grunden för en god samhällsutveckling. Och som bygger upp ett trygghetssystem där alla får plats.

Mp bildar regering själv?

Att sverigedemokraterna i ekonomiskt dåliga tider går framåt är om man ser det i historiskt perspektiv inte så konstigt. Tråkigt och frustrerande, men tyvärr inte alldeles överraskande. Det ger utmaningar till partier som tydligt tar avstånd mot främlingsfientlighet att föra fram sin politik utan att låta sd bestämma agendan i diskussionerna.

Sverigedemokraternas opinionssiffror ger dock lite skakighet i den förstärkning av två politiska block som uppkom genom de borgerliga partiernas sammangående inför valet 2006. En av miljöpartiets paroller är ju (fritt ur minnet) "Höger eller vänster - vår väg är framåt!" Nu infösta i den rödgröna fållan, där jag förvisso själv känner mig mest hemma i synnerhet sedan centern och folkpartiet rört sig i riktningar som jag tycker är olyckliga, men med en politik som även har inslag av det som traditionellt betraktas som mer borgerliga idéer blir kanske flexibiliteten när valresultatet är klart om ett knappt år mindre.

I ljuset av de framgångar i opinionsmätningarna som miljöpartiet har tillsammans med det valsystem Sverige har och risken för att sd tar sig in i riksdagen har statsvetaren Olof Ruin på DN Debatt fört fram möjliga alternativ för regeringsbildning, där miljöpartiet presenteras som en nyckelaktör. Ett av alternativen är enligt Ruin att miljöpartiet tillåts att som ensamt parti bilda regering. Det är inte något särskilt eftersträvansvärt läge, eftersom man då blir beroende av hoppande majoriteter. Men det är ändå ett tecken på mp:s framgångar, vilket är glädjande i sig! Det allra bästa vore naturligtvis att det rödgröna blocket inte bara blir det största, utan helt enkelt får egen majoritet!

Välkommen till mitt köksbord, Hägglund!

Det är några dagar sedan Hägglund gjorde sitt senaste utspel, den här gången på Aftonbladets debattsida. Jag har bloggat om några av de tidigare. Nu upprepar han begreppet verklighetens folk och att dess representanter återfinns vid köksborden och inte i några andra forum. På det sättet kan han genast diskvalificera alla andra synpunkter som ogiltiga; eftersom de inte förs fram från ett köksbord är de inte verkliga. Sådan tur då att mitt eget bloggande i allmänhet försiggår just från mitt köksbord! För eftersom Hägglund redan har definierat verklighetens folk som bland annat dem som är emot genusperspektiv i förskolan, som ställer sig oförstående till icke-föreställande konst och tycker att de teaterpjäser som ges är påhopp på folks sätt att leva (alltihop exempel ur Hägglunds famösa Almedalstal eller senare utspel) så är det troligt att han också kommer att få höra sådana synpunkter vid sina köksbordsmöten. Som man ropar får man svar, och har man redan definierat vad verklighetens folk ska tycka så säger det sig ju självt att tycker de något annat så hör de inte till verklighetens folk. (Se även Peter Anderssons (s) kommentar om Hägglunds köksbordsmöten och urvalsprinciper.)

Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!