Osmakligt att peka på behovet av åtgärder?

I samband med skogsbranden i Västmanland har Miljöpartiet gått ut och påpekat att vår krisberedskap när det gäller extrema vädersituationer måste bli bättre för att vi ska klara att hantera klimatförändringarna. För detta får man nu kritik, bland annat från ledande Allianspolitiker som menar att man plockar osmakliga politiska poäng på en händelse som för massor av människor innebär en tragedi. Jag har full respekt för att människor som nu genomlider en katastrof vill slippa bli slagträn i valrörelsecirkusen. Men när tecknen på den globala uppvärmningen visar sig måste man kunna ringa i varningsklockor. Allt annat vore ansvarslöst av politiker som inser allvaret i klimatfrågan.

Vi måste minska utsläppen. Det är med en frustrerad människas språkbruk sjukt jävla bråttom. Men vi måste också inse att den globala uppvärmningen är ett faktum och kommer att få konsekvenser även om alla utsläpp skulle upphöra omedelbart. Alltså måste vi också anpassa oss. Det handlar till exempel om att skydda sig för översvämningar, att vidta åtgärder så att saltvatten inte rinner in i Mälaren när havsnivån stiger och det handlar om krisberedskap. Om att vara beredd på fler svåra stormar, skogsbränder och värmeböljor.

Jag hade gärna sett ministrar och borgerliga partiledare ta branden i Västmanland som ett tillfälle att göra utspel om behovet av anpassning till varmare klimat. Att dessa istället väljer att slå mot Miljöpartiet är olyckligt. Inte för Miljöpartiet, men för alla som önskar sig ett samhälle som står pall när det svämmar över, stormar eller brinner.

Inga fler förlorare

Ett samhälle där människor upplever sig som förlorare är ett farligt samhälle. Det om något borde vara en självklar lärdom för alla som studerar historien. Därför närde jag en from liten förhoppning när jag lyssnade till utbildningsminister Jan Björklunds sommartal. Att han åtminstone skulle antyda något om behovet av rejäla satsningar för att lyfta den skola där mer än var tionde elev inte lär sig tillräckligt för att ta sig in på gymnasiet. Så blev det inte. Tvärtom. Av talet att döma tycks utbildningsministern vara mer sugen på fler skattesänkningar. Oj, vad jag längtar efter en ny regering.

Sex veckor av flygbladsdelande, debatterande och evigt samtalande ligger framför oss som bestämt oss för att Sverige ska få en ny riktning.  Vi kommer att stå ut med både forsande svett och sömnbrist för att vi är så många som långt ner i magen känner att förändring är en nödvändighet. För att vi inte har råd att låta fler människor känna sig som förlorare. Inte i klassrummet för att deras lärare inte har tiden som behövs för att se. Inte i eftersatta bostadsområden som inte rustas upp. Inte på arbetsmarknaden för att politikerna rullar tummar istället för att sätta fart på en klimatomställning med ny räls, grön elproduktion och förnybara bränslen.

Inga fler förlorare. Nu bygger vi ett samhälle som vinner i längden.

HBTQ-kamp på liv och död

På lördag är det Prideparad. Då förvandlar vi Stockholm till ett dansande glitterhav och det kan vara lätt att glömma att kamp för HBTQ-rättigheter är på liv och död. På förfärande många håll i världen fruktar HBTQ-personer för sina liv för sin kärleks skull. De som flyr till Sverige för att de förföljs på grund av sin sexualitet behöver idag en stor portion tur för att beviljas skydd. Nu måste HBTQ-personers asylrätt säkerställas och Migrationsverkets tombola ersättas med rättsäkerhet.

Många HBTQ-flyktingar ifrågasätts av Migrationsverket. De anses inte tillräckligt ”bögiga” eller ”flatiga”. Andra anses kunna återvända om de bara ligger lågt med sin sexualitet. Därför kräver Miljöpartiet stärkt asylrätt för HBTQ-personer i sitt valmanifest. Det är lovande att Centern nu också ansluter sig och vill göra en översyn av utlänningslagen så att HBTQ-flyktingar ska erbjudas en fristad. Det behövs fler partier i Sverige som står upp för asylrätten.

Miljöpartiet har allt sedan man drev igenom den tillfälliga asyllagen 2005 både förflyttat diskussionen kring svensk flyktingpolitik och drivit igenom konkreta förändringar som gjort Sverige till ett öppnare land. Det ska vi fortsätta göra.

Ge inte upp slaget om Östersjön!

Rapporterna om Östersjön som ett döende hav duggar tätt. Det är dramatiska nyheter och stor tragik bakom varje rubrik. Massmedia rapporterar rätt skapligt tycker jag, det är nyanserade inslag med vetenskaplig grund och många forskare får komma till tals. Häromdagen möttes vi av nyheten om att placera ut pumpar på havsbotten för att öka syretillförseln. En konstgjord andning till en döende? 

Men när jag tänker efter och jämför hur vana och "avtrubbade" vi alla blivit under några få år blir jag mörkrädd. Vem minns inte dramatiken när nyheten om säldöden kom, eller när vi hörde om alla de mystiskt döda mås- och trutfåglarna som plötsligt hittades i stora mängder. Och för att inte tala om när vi förstod allvaret i algblomningen och dess samband - överallt pratade och berättade människor  om sina iakttagelser. Alla var i chock över hur detta kunnat hända! 

Efter några decenniers allt tätare rapporter om hur illa ställt det är i Östersjön så tycks vi ändå inte länge förmå oss att bli  lika skakade och bestörta. Det finns en uppenbar risk i att vi alla på ett undermedvetet plan accepterar ett döende hav och ser det som ett framtida normaltillstånd. Inte för att vi vill - utan för att vi kanske inte tror att trenden går att vända och att det helt enkelt gått för långt. 

Problem och svårigheter tornar upp sig. Östersjön har rekord i sammanhängande död botten orsakad av människan. Effekten blir bland annat mer algblommning och fiskdöd. Och nu kommer också rapporter om allt tidigare algblomning och många av oss har kanske redan sett sörjan ute till havs. Plaster är också ett mycket allvarligt problem. Små bitar i enorma mängder svävar fritt och förorenar havet och kommer sedan via våra matfiskar tillbaka till våra kroppar. Ett annat överhängande hot är det alltid närvarande fosforläckaget. Fosfor som kommer upp från bottnarna och de gamla synderna motsvarar 100.000 ton per per år, men samtidigt fortsätter vi att årligen släppa ut ytterligare 35.000 ton som kommer från samhällen, jordbruk och industrier. Och sist men inte minst de miljögifter som anrikas i allt levande! 

MEN det finns hopp - och det som du och jag gör i vardagen har stor betydelse! Välj ekologiska produkter, tänk på hur du på olika sätt kan minska att föroreningar, gödsel och tvättmedel  hamnar i dagvattnet och sedan vidare ut i Östersjön. Och framför allt höj rösten och ställ krav på stora aktörer, producenter och inte minst politiker! Jag är stolt för att Miljöpartiet är beredda att satsa stora resurser på att ställa om till 100% eko-jordbruk senast år 2030 längs den mest avgörande delen av kusten. Det finns de som i likhet med dig och mig vägrar ge upp. Så att ännu finns det hopp! Ge inte upp slaget om Östersjön! 

Marica Lindblad, oppositionsråd
Miljöpartiet de Gröna i Huddinge
Styrelsen för Tyresåns Vattenvårdsförbund (ersättare)

För mer information om vattenkvaliteten söder om Stockholm och i dess sjöar, vattendrag och utlopp i Östersjön, samt vad du själv kan bidra med för ett renare hav - läs mer på tyresån.se

Roliga skämt, tragiskt miljöförakt

Igår lämnade Åsa Romson Reinfeldts avlagda gröna tröja för att han skulle kunna plocka upp den under sitt tal idag. Men varken tröjan eller miljöpolitiken tog statsministern upp i kvällens tal i Almedalen. Ett enda miljöförslag nämnde Reinfeldt – de ännu ofinansierade järnvägssatsningar som ska inledas lagom till nästa val 2018.

Jag ska villigt, okej motvilligt, erkänna att Reinfeldt fick mig att skratta flera gånger under talet. Hans självironiska skämt om sitt tjat om statsfinanserna var faktiskt sanslöst roliga. Det råder inte överskott på humor i svensk politik, så det kan han på riktigt få cred för. Men det djupa förakt och oförståelse inför klimatutmaningen som vår statsminister gav uttryck för är inte kul. Det är djupt tragiskt.

Enligt klimatforskarna har vi runt 5 år på oss att börja minska de globala utsläppen. Ändå nämndes inte ett enda förslag som skulle kunna ge utsläppsminskningar i närtid. Däremot hann statsministern med att häckla gröna förslag om koldioxidskatt, flygskatt, stängning av Bromma flygplats och stoppad förbifart.

Istället för att möta den växande skara av väljare som sätter miljö- och klimatfrågorna främst upprepade Reinfeldt lögnen om att Sveriges utsläpp minskar samtidigt som ekonomin växer. Naturligtvis vet statsministern att svenska utsläpp ökar stadigt år från år om man räknar på det sätt som är det enda rimliga, det vill säga tar med utsläppen från de varor som importeras till Sverige.

Efter bedyrandet av den svenska förträffligheten följde sedan en lång harang om att Kina och andra inte är lika bra som vi. Till sist proklamerade statsministern att han gärna skulle företräda Sverige på klimattoppmötet i Paris 2015, men att det viktiga inte är att vara bäst i klassen utan att ”kontrollera de som skolkar”. Det är ju också en syn på ledarskap. Man kanske inte borde vara så förvånad över regeringens misslyckade skolpolitik, trots allt.

Hans lilla gröna om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

MP:s dag: Hållbara visioner och handfasta förslag

Ikväll hörde jag Sveriges nästa miljöminister tala på Almedalens scen. Efteråt är jag förvissad om att Åsa Romson har vilja, idéer och kraft nog för att vända svensk miljöpolitik och göra Sverige till ett land som går före och ser möjligheterna med grön omställning, istället för att sätta sig på läktaren och muttra om att andra borde ta sitt ansvar.

Jag är glad att Miljöpartiet ägnat sin dag i Visby åt verkliga ödesfrågor. Det har handlat om haven som dör om vi inte agerar. En sjättedel av Östersjöns bottnar – motsvarande mer än Danmarks yta – är redan utan liv. Det kan politiker inställda på valseger strunta i. De döda bottnarna syns inte, märks inte. Men Miljöpartiets främsta uppgift är inte att vinna val, utan att förändra världen i hållbar riktning. Då är havsfrågorna ofrånkomliga. Tillsammans med en ansvarsfull fiskepolitik och kraftfulla åtgärder mot övergödning är dagens besked om fler skyddade områden i Östersjön viktiga steg på vägen.

Ett hållbart jordbruk har det också handlat om. Om att sätta fart på den omställning till ett ekologiskt jordbruk som går alldeles för långsamt. Viktigt inte minst för just de övergödda havens skull. Att minst 50 procent av maten i vården och skolan ska vara ekologisk senast 2020 är ett utmärkt mål, både för att elever och patienter förtjänar bra mat och för att kommuner och landsting på så sätt kan se till att det blir en rejäl efterfrågan på ekologiska livsmedel. Samtidigt ska bönder få ökat stöd för att ställa om så att efterfrågan kan mötas.

Men inte minst har det handlat om feminism. Åsa Romson talade med glöd och iver om förslag som förbud mot könsdiskriminerande reklam, arbetstidsförkortning i vården och samtyckeslag. Människor är trötta på ojämställdhet och sexism nu och Miljöpartiet visar att man har förstått det. Jag går och lägger mig nöjd, efter en grön dag i Almedalen med både hållbara visioner och handfasta förslag som otåligt väntar på att genomföras.

Stor politik

Visby, tisdag kväll.
Jag gick till Feministiskt initiativs fest för att lyssna till Schyman och slippa Åkesson. Jag gick dit för att vara med och visa att alla vi som tror på kärlek, mångfald och öppenhet är så ofantligt många fler än de som sprider hat. Jag var med om någonting större än så.

Jag lämnar en slottsruin draperad i rosa, fylld av känslor. Under en dryg timme har jag lyssnat till musik, poesi och tal där varje takt och varje stavelse uttryckt en önskan om ett annat samhälle, ett rättvisare, öppnare och mer kärleksfullt. I en tid när partier och PR-strateger pratar om vikten av att ”ha en berättelse”, men reducerar politiken till en fråga om vems statistik som är mest trovärdig, visar Feministiskt initiativ precis hur stort politik är. De visar vad det handlar om. Liv och död. Kärlek och drömmar. Om att byta jag mot vi. Och, inte minst, om hoppet om förändring, om att vi kan om vi är många.

Tack Feministiskt initiativ, för att ni öppnar, lyfter och färgar den politiska debatten. Det är bara för oss andra att inspireras och gå ut och prata om vilken värld vi vill ha och vilka liv vi vill leva.