torsdag 20 september 2012

Försiktig opposition bäddar för rasisterna

Idag lägger Anders Borg fram sin budget och möts av välförtjänt kritik från oppostionen. Åsa Romson beklgar i en debattartikel att regeringen inte anser sig ha råd med miljöpolitik och ordentliga framtidsinvesteringar – i år heller. Sossarna anmärker på Borgs förmåga till ansvar när han sprätter 16 miljarder på sänkt bolagsskatt. Men ska man tro de signaler som kommit från socialdemokrater och miljöpartister inför budgeten kommer man i sina egna budgetalternativ acceptera stora delar av regeringens förslag. Det vore mycket olyckligt. I takt med att skiljelinjerna suddas ut alltmer, rycker Sverigedemokraterna framåt.

För en vecka sedan bloggade jag om det skriande behovet av försvarad välfärd och investeringar i grön omställning. Utöver det menar jag att tydliga alternativ har ett egenvärde. Att Sverigedemokraterna gått framåt i opionionsundersökningar den senaste tiden kan jag inte tolka på annat sätt än ett utbrett missnöje mot regeringen som S, V och MP inte lyckas kanalisera.

En ängslig opposition som inte vågar ta ordentlig strid med regeringen är naturligtvis ingenting som rättfärdigar ett rasistiskt parti som vill förvandla Sverige till ett Skansen med extra höga stängsel. Men likt väl en förklaring. Erfarenheter från ett flertaleuropeiska länder visar att främlingsfientliga partier växer just när människor upplever skillnaderna mellan partierna som små och att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på. Det hjälper föga att påpeka att Sverigedemokraterna i själva verket inte utgör något alternativ, utan står bakom stora delar av den borgliga politik som sliter Sverige isär. Av många väljare uppfattas ändå en röst på Sverigedemokraterna som en anti-röst.

Det missnöje och den frustration som breder ut sig i Sverige måste tas på allvar. Det handlar inte om att rasismen vinner terräng. Tvärtom har svenska folkets inställning till invandring blivit allt mer positiv de senaste åren. Däremot är det många som har det tufft i Alliansens Sverige och det göder ett befogat missnöje. En frisk opposition kan ge röst åt missnöjet och förse demokratin med det syre den behöver.

söndag 16 september 2012

Björklund levererar billig arbetskraft

Skolminister Björklund jobbar på. Nu ska en ny ettårig gymnasieutbildning skapas. De som går den ska själva plocka ihop sina kurser och de ska helt kunna undvika teoretiska ämnen. Man kan fråga sig hur dessa ungdomar ska kunna konkurrera på en arbetsmarknad som ställer allt högre krav på såväl teoretiska som praktiska kunskaper och där det idag knappt finns rum för de som tagit sig igenom en treårig gymnasieutbildning. Men kanske är tanken just att arbetsmarknaden ska svämma över av ungdomar med låg utbildning som inte har mycket att sätta emot arbetsgivare som är sugna på billig arbetskraft.

Björklund menar att förslaget ska möta de stora avhopp vi ser från gymnasiet. Dessa är onkeligen värda att ta på allvar, då de leder till utslagning av unga människor. Men om det var det man var ute efter tänker jag att man snarare skulle lägga sin energi på att skapa en gymnasieskola som bättre ser till vars och ens behov.

Jag vill se en gymnasieskola där man har större möjligheter att kombinera teori och praktik. Det finns exempelvis goda erfarenheter av satsningar på lärlingsutbildningar. Elever som varit skoltrötta kan få ett lyft även i de teoretiska ämnena om de tillbringar en del av tiden på bra praktikplatser där de får känna att de lyckas och gör nytta. Jag vill också se en gymnasieskola som blir mycket bättre på att stödja elever som har det tufft att nå målen. Behovet av "tidiga insatser" upprepas ofta som ett mantra i skoldebatten. Om eleverna bara får hjälp tidigt under skolgången ordnar sig det mesta. Det är förstås sant att det är viktigt att få stöd i tid. Men alltför ofta lämnas elever som klarat grundskolan tack vare omfattande stöd helt åt sitt öde när de kommer till gymnasiet. Här finns massor att göra om vi vill få fler att klara gymnasiet.

Men kanske är Björklunds förslag ingenting annat än ett led i arbetslinjen. Som jag bloggade om förra söndagen handlar inte den om att bekämpa arbetslösheten utan om att få människor att ta vilka jobb som helst, till vilka villkor som helst. Med Björklunds skola får vi fler lågutbildade människor som är värnlösa mot arbetsgivare på jakt efter billig, lydig och flexibel arbetskraft.

För övrigt tycker jag att det är förfärligt sorgligt att skolpolitik nuförtiden aldrig ses i något annat perspektiv än arbetsmarknadens. Som lärare vill jag inte begränsas till att utbilda bemanningsföretagens legoknektar (det är väl dem som ska dominera framtidens arbetsmarknad är det tänkt.) Jag vill utbilda demokratiska medborgare. Men det är väl så otidsenligt att det närmast kan få skolministern själv att framstå som i takt med tiden.

torsdag 13 september 2012

Välfärden hotas – då matar vi storföretagen

Europa fortsätter att gunga. Grekland balanserar åter på den yttersta avgrunden och Barosso talar om att kontinentens räddning är att bygga ett Europas förenta stater. Denna oroliga tid möter Alliansen – påhejade av Socialdemokraterna och i värsta fall också Miljöpartiet – med en omfattande bolagsskattesänkning. Storföretagen blir matade, men en redan ansträngd välfärd riskerar svältdiet om den ekonomiska krisen på allvar drabbar Sverige.

Jag hoppas verkligen att Miljöpartiet avhåller sig från att delta i detta skattesänkningsrace. Den ekonomisk-politiske talespersonen Per Bolund har uttalat sig positivt till sänkt bolagsskatt, även om han är tveksam till storleken på regeringens skattesänkning. När han tar fram miniräknaren ser han förhoppningsvis att det inte finns utrymme för sådant sprättande med pengarna om vi ska rusta Sverige för framtiden. I ett demokratiskt land borde det väl inte vara för mycket begärt med åtminstone ett trovärdigt oppositionsparti? Ett sådant måste kunna formulera ett alternativ till regeringens budget – inte en ängslig efterapning.

Det Sverige behöver nu är massiva framtidsinvesteringar i bland annat järnväg, förnybar energi och bostäder och att trygga resurser för en hotad välfärd. Om krisen slår till med full kraft kan annars konsekvenserna bli förödande. Sverige stannar, arbetslösheten skenar. Barn, sjuka och gamla lämnas åt sitt öde när lärare, sjuksyrror och vårdbiträden får gå. Som på 90-talet, fast i värsta fall sju resor värre. Jag vill inte måla fan på väggen. Men när såväl regering som opposition låtsas som om solen skiner och det finns gott om stålar att sprätta iväg över bolagen, då känner jag mig tvungen att ta fram den tjocka penseln.

måndag 10 september 2012

Ingen valfrihet på smörgåsen

Valfrihet är bra, så länge man håller sig till den kost statliga myndigheter föreskriver. Den inställningen tycks den borgliga kommunledningen i Huddinge ha. För ett år sedan motionerade jag om att förskolor och skolor ska erbjuda Bregott och mellanmjölk/standardmjölk som alternativ till lättmjölk och bordsmargariner med kemiskt omarbetat fett. På kvällens kommunfullmäktige fick förslaget tummen ner. Majoriteten tycker att Huddinges förskolor och skolor ska fortsätta att strikt följa Livsmedelsverkets starkt kritiserade kostråd som innebär att produkter med hög andel mättat fett är bannlysta. Föräldrar och ungdomar med andra önskemål har att rätta in sig i ledet.

Är det inte rimligt att lyssna på de myndigheter som har till uppgift att utfärda kostråd? Det kan man tycka. Men jag tycker det ska mycket till innan man kör över de föräldrar som satt barnen till världen. Att göra det när den vetenskapliga diskussionen om mättade fetter är så oerhört infekterad är för mig ganska häpnadsväckande. Det är ju inte bara så att det råder delade meningar hos forskarna om huruvida mättat fett är skadligt eller inte. Åtskilliga forskare anser att Livsmedelsverkets kostråd är direkt ohälsosamma. Vad som är rätt och fel i kostfrågan tar jag inte ställning till. Men jag tar gärna strid för den valfrihet som jag trodde att den borgliga majoriteten skulle värna.

söndag 9 september 2012

Borgs önskvärda arbetslöshet

Ibland är ministrar oväntat ärliga. Då är det lätt att sätta kaffet i halsen. Det var vad som hände mig igår när jag lyssnade på Ekots lördagsintervju med Anders Borg. På frågor om han ville se ett höjt tak i A-kassan svarade Borg att först måste arbetslösheten gå ”ner till de nivåer där den ska vara, kanske fem eller sex procent. Då kanske man kan börja tala om det. Men nu ligger vi på en arbetslöshet på runt sju procent och det är för högt.” Alltså inga vackra ord om full sysselsättning utan raka rör om att en viss arbetslöshet är önskvärd.

Det Anders Borg säger är i sak inte märkligt. Han och Moderaterna företräder arbetsgivarintressen som vinner på arbetslösheten. Krav på högre löner och bättre arbetsvillkor hålls tillbaka och makten på arbetsmarknaden förskjuts ytterligare från löntagarna till arbetsgivarna. Det är enkel matematik. Det som förvånar är bara att det uttalas. Men allt tal om arbetslinjen, då? invänder någon. Men arbetslinjen har aldrig handlat om att bekämpa arbetslösheten utan om att få människor att ta de jobb som finns. Oavsett villkor och oavsett om de är friska eller inte.

Vi som verkligen vill se en full sysselsättning idag och i framtiden vi måste se till att vi får en ny regering som för en i grunden annorlunda politik. Som tar de utmaningar samhället står inför på allvar och gör rejäla investeringar i ett hållbart samhälle. Och då pratar jag inte om några luft-miljarder till ny järnväg á la Borg och Lööf. De 55 miljarder de presenterade med buller och bång i förra veckan handlar om i genomsnitt 3,7 miljarder årligen under 15 år. Nästa år tillförs inte ett öre extra. Det möter inte på något sätt behovet om vi ska ställa om vårt transportsystem. Dessutom prioriterar Alliansen att dra spår till flygplatser, som om man räds att bli kallade miljömuppar när man inte längre smädar järnvägen i retoriken.

Det Sverige behöver är en regering som konsekvent prioriterar en grön omställning. Som väljer bort JAS-plan och motorvägar och istället gör massiva investeringar i framtiden. I järnväg, i förnybar energi, i gröna bostäder och nya bränslen. Då kanske arbetslösheten så småningom rent av blir lägre än den Anders Borg önskar sig.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S) Martin Moberg (S) Alliansfritt Sverige

torsdag 6 september 2012

Gotland visar vägen – försvara Flemingsbergsskogen

Jag har blivit bönhörd. Dubbelt upp, i Ojnareskogen! På nyårsdagen bloggade jag en önskan om att 2012 skulle bli vredens år. Nu har vreden kokat. En frisk, helig vrede har brunnit hos de människor i alla åldrar som gett sig ut för att försvara sin skog mot Nordkalk som vill ödelägga den för att bryta kalk. Med hjälp av enträget och modigt utomparlamentariskt politiskt arbete har de nått resultat. I söndags kom beskedet från Länsstyrelsen på Gotland att Nordkalk måste avbryta avverkningen av skogen och redovisa miljöeffekterna av den stora skogsavverkningen innan Länsstyrelsen kan uttala sig på nytt. Nu hoppas jag att alla vi som vill försvara Flemingsbergsskogen mot planerna på Södertörnsleden får ny energi av den gotländska framgången.

Jag önskar folket på norra Gotland all lycka till i den fortsatta kampen. Måtte er kämpaglöd räcka ända fram till slutseger. Först och främst med tanke på de enorma naturvärden som står på spel. Hundratals rödlistade arter och Norra Gotlands vattenförsörjning hotas. Men jag hejar också på gotlänningarna därför att deras kamp tjänar som inspiration i en tid när vi som bebor den här planeten behöver allt hopp vi kan få. Gotlänningarna har redan visat att man kan nå resultat genom att gå samman. Att små gräsrotsrörelser som bestämmer sig för att göra skillnad kan väcka såväl medierna som politiker – om än inte regeringen. Jag hoppas vi nu får se många fler exempel på detta, precis som jag önskade mig i två inlägg i somras. En livaktiv demokrati kräver aktiva medborgare. Den parlamentariska demokratin räcker inte.

De naturvärden som sätts på spel i och med planerna på Södertörnsleden genom Huddinge är knappast mindre än de i Ojnareskogen. Jag accepterar inte att man förvandlar Flemingsbergsskogen – en skog med riksintresse – till en asfaltsöken och att människors hälsa äventyras till följd av skyhöga utsläppsnivåer. Särskilt som det på intet sätt löser Huddinges trafikproblem. Jag ger mig gärna ut i skogen och ställer mig i vägen för vägen om det behövs. Hänger ni med?

Läs Greenpeace Annica Jakobssons välskrivna kolumn om behovet av civil olydnad.

Den som vill vandra i de galet vackra marker där Södertörnsleden planeras kan göra det tillsammans med Naturskyddsföreningen den 22 september.

söndag 2 september 2012

Fel fokus, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) presenterar idag på DN Debatt ett antal förslag för att nyanlända flyktingar lättare ska få arbete. Flera av förslagen ser åtminstone vid första anblicken ut att vara kloka. Ändå lämnar debattartikeln en fadd eftersmak i munnen. Rubriken "Flyktingar ska tvingas flytta till erbjudet arbete" antyder att flyktingar nog helst inte vill jobba. Återigen gör alltså Folkpartiet ett utspel som sänder ut signalen att arbetslöshet bland invandrare snarare ska motverkas genom att ändra på invandrarna än genom förändring av det svenska samhället. Jag är övertygad om att fokus måste vara det omvända om människor som kommer till Sverige snabbare ska komma i arbete.

Ullenhag skriver inte bara om hårdare krav på invandrare. Bland annat slår han fast att kampen mot rasism och diskriminering måste fortsätta. Men här saknas konkreta förslag. Och även om Ullenhag inte kan lastas för DN:s rubriksättning är han naturligtvis medveten om medielogiken och förstår att det är förslaget om att tvinga invandrare att flytta till jobben som ger mest uppmärksamhet.

Det kan verka rimligt att det ska gälla samma krav för den som har etableringsersättning som för den som har A-kassa – vilka redan idag kan tvingas flytta till ett jobb. Men istället för att riva upp familjer som slagit sig ner på en ort ser jag hellre att man redan från början försöker locka invandrare till orter med gynnsam arbetsmarknad, t.ex. genom information och ekonomiska morötter.

Framför allt tycker jag Ullenhag ska ägna sin tankemöda åt hur svenska samhället bättre tar tillvara på de kunskaper och erfarenheter invandrare bär med sig till Sverige och hur vi bättre rustar våra nya invånare för vårt samhälle och vår arbetsmarknad. För viljan att vara med och bidra vill jag påstå är grundläggande mänsklig. I torsdags besökte jag ABF:s språkträff och träffade invandrare från närmare ett tiotal olika länder. Det som de alla hade gemensamt var just en stark längtan efter att arbeta. Denna längtan borde mötas med reformer för att öppna upp det svenska samhället snarare än med pekpinnar.

Jag väntar nu på hur Erik Ullenhag ska bedriva den kamp mot rasism och diskriminering han skriver om. Hur ska det bli svårare att komma undan med diskriminering? Hur ska det bli så kostsamt för arbetsgivare och andra att diskriminera att de låter bli? Samhället har inte råd med det slöseri av människors initiativkraft och erfarenheter som diskriminering innebär.

Jag önskar mig också satsningar på skolan som gör att vi blir bättre på att rusta barn och unga som kommer till Sverige för vårt samhälle. Det handlar till exempel om att stärka modersmålsundervisningen som bland annat gör det lättare att utveckla det svenska språket. För många elever skulle också möjligheten till exempevis matematikundervisning på sitt modersmål vara ett sätt utveckla sina ämneskunskaper även under den tid man lär sig svenska.

Flera av de människor jag träffade på ABF:s språkträff återkom till en önskan att varva språkundervsning med praktik i arbetslivet. Flera talade också om vikten av att anpassa introduktionen i Sverige till olika behov. Det är naturligtvis skillnad på att komma till Sverige utan skolbakgrund och att komma hit med en akademisk utbildning i bagaget. Förslagen om ett praktiskt basår för nyanlända med lägre utbildning och 6000 praktikplatser för nyanlända är därför intressanta. Detta spår får Ullenhag gärna fortsätta på istället för att komma med fördomsfulla antydanden.

Fler som bloggar: Olas tankar (S)