Kriser ger plats för drömmar

Igår var jag en sådan där jobbig olyckskorp igen. Malde på om att vi måste få ner vårt konsumerande och vårt köttätande om vi inte ska gå under. Eftersom det är sant, tycker jag i och för sig det kan vara på sin plats att vara olyckskorp. Men kan man göra politik av så dystra insikter utan att folk stoppar fingrarna så långt de kan in i hörselgången?

Jag är övertygad om att man kan det och ännu mer övertygad om att man måste försöka. Jag tror att politiker i allmänhet underskattar människor. Jag tror det finns en längtan efter resonemang bortom fräcka utspel och efter politiker som vågar tala klarspråk. Märk väl – det är inte några moralistiska pekpinnar jag är ute efter. Om budskapet är ”DU måste leva mer hållbart” lär vi varken vinna väljare eller uppnå förändring. Det jag talar om är det stora gemensamma Projektet där politik, ideella organisationer, företag och enskilda människor alla är med och genomför genomgripande förändringar. Och det är politik som krävs för att styra upp det projektet.

Nu handlar dessa genomgripande förändringar tack och lov inte bara om att avstå från saker. Tvärtom är vinsterna stora, om än inte i ekonomiska termer. Jag återkommer i nästa inlägg till köttätandet och ska här hålla mig till vårt shoppingmissbruk. Att driva en politik för en minskad konsumtion handlar till stor del om att vi ska arbeta mindre – och få mer tid att förfoga fritt över.

Att sälja in reformer som ger oss tid att plocka blommor med våra barn, att ge tillbaka en del av det vi fått av våra föräldrar när det är de som behöver hjälp, att älska med våra partners, att måla tavlor, lyssna på musik, laga mat som smakar och demonstrera mot det som upprör oss eller för det vi längtar efter borde inte vara svårt. Ändå betraktas det av många som politiskt omöjligt att driva frågan om kortare arbetstid.

Men något ärligt försök att väcka opinion för arbetstidsförkortning har inte gjorts på den här sidan millennieskiftet. Framför allt har frågan inte tydligt kopplats till insikten om att planeten inte längre pallar vår ständigt ökande konsumtion. Och är det någon gång man har möjlighet att genomföra stora förändringar och paradigmskiften är det i kristider. Om vi vågar visa på de samband som finns mellan ekonomisk kris och vårt jordklots begränsningar kommer insikten om den eviga tillväxtens omöjlighet slå rot hos allt fler. Då kommer också drömmarna om ett annat samhälle kunna växa. Ett samhälle där jag kanske inte kan uppdatera garderoben varje vecka och inte betrakta elektronikprylar som slit- och slängvaror men där jag ta hand om mig själv och mina nära, där jag kan lära och odla, leka och sova. Och dessutom ha ork, lust och energi den tid jag tillbringar på arbetet.

Det dilemma vi har att hantera är hur vi får nog med stålar till de massiva investeringar vi behöver göra den närmaste tiden i sånt som hållbara transporter och förnybar energi samtidigt som vi arbetar mindre. Jag har inte alla svar på det. Jag vet bara att vi inte kan ducka för frågan. För att den eviga tillväxten är omöjlig och att konsumtionen måste ner innan den drar ner oss är helt klart.

Jag väntar nu otåligt på att Gustav Fridolin ska komma ut på banan i arbetstidsfrågan. Strax innan han blev språkrör deklarerade han att en sänkning av normalarbetstiden i arbetstidslagen inte var vägen att gå för att nå målet. Men vart går då vägen? Det är dags att lyfta den diskussionen. För inte var det väl så Gustav, att du bara ville ta död på frågan?

Det är mycket som skrämmer mig när jag tänker på framtiden. Men jag räds inte tanken på ett samhälle bortom idén om den eviga tillväxten. Tvärtom, jag längtar. Längtar efter ett liv i något lägre tempo och med mer plats för kärlek med de som lever omkring mig.

P.S.Andra sätt att möta kriser kan vara att lägga ner den offentliga sektorn eller göra unga upprorsmakare hemlösa. Det är ju skönt att det finns lite olika lösningar att välja bland. D.S.

Vågar vi formulera alternativ?

Om ni hade orkat läsa gårdagens alldeles för långa blogginlägg om finanskrisen så hade ni förmodligen glömt att det avslutades med ett löfte om att återkomma med tankar om hur ett alternativ till Borgs och Reinfeldts passiva ”ansvarstagande” och värnande av statsfinanser kan formuleras utifrån insikten om att samhället måste ställas om till att bli hållbart.

Jag hoppas förstås att ett grönt parti ska vara med och formulera ett sådant alternativ, som på allvar möter de kriser vi befinner oss i. Vissa antydningar ser jag faktiskt också till det. Jag ser med glädje hur inte minst Gustav Fridolin försöker nå ut med en berättelse om hur klimatomställningen kan innebära möjligheter för en ny framtidstro att växa fram när bostadsområden rustas upp, nya jobb skapas och nya företag kan växa fram med kraft av nya idéer. Klimatomställningen kan bli det gemensamma projekt som kan hålla samman det samhälle vi nu ser splittras allt mer.

Jag älskar den berättelsen. Men den får inte ett uns av trovärdighet om vi inte samtidigt erkänner att det inte räcker med ny teknik och gröna jobb. Det talar sitt tydliga språk att de koldioxidutsläpp Sverige skryter över att ha fått ner med 17 procent sedan 1990 (och tar som intäckt för att utsläpps-minskningar kan kombineras med hög ekonomisk tillväxt) i själva verket ÖKAT om man räknar in konsumtion av varor som produceras i andra länder. Vi måste börja tala klarspråk – igen – om att vår konsumtion måste ner och att idén om den eviga tillväxten måste förpassas till historieböckerna.

Förutom att ta ett rejält grepp om frågan hur man får konsumtion på en hållbar nivå kan ett trovärdigt miljöparti inte fortsätta hymla med att vi måste äta mindre kött. En av de saker som en gång drog mig till Miljöpartiet var strävan efter att bygga politiken på beprövad kunskap. Och när vi nu vet att köttkonsumtionen står för större utsläpp än vad bilar och flygplan gör tillsammans, då funkar det inte att behandla köttfrosseriet som en icke-fråga.

Men kära hjärtaness vad tråkigt, kan man tänka. Ska skogsmulle komma och lägga beslag på både dina shoppingpåsar och din entrecote? Ja, det kan låta trist. Att mänskligheten håller på att utplånas är lite trist, tycker jag. Men att ta tag i de svåra frågorna, de som skär rakt in i vårt sätt att leva, behöver inte vara trist. Däri ligger tvärtom stora möjligheter till mänsklig utveckling, en bättre hälsa och ett roligare liv. Det är den övertygelse som bär mig, när larmrapporterna om att allt är på väg åt helvete duggar allt tätare. I kommande inlägg ska jag försöka mig på att beskriva de möjligheter jag ser. Jag lovar ingen stor underhållning, men jag lovar att låta den trotsiga optimist som bor i längst inne i mitt dystopiska väsen titta fram.

Och orkar ni inte tänka på förändringar, kan ni alltid läsa DN och SvD istället. Där är det mesta sig likt, än så länge.

Vågar vi förstå finanskrisen?

Intensiv medierapportering matar oss nu med med ständiga börsuppdateringar och uttalanden från ekonomer och politiker med bekymrade rynkor i pannan. Rubrikerna är svulstiga och ingresserna ödesmättade. Men med växande frustration letar jag förgäves i dagstidningarna efter verklig analys och försök att sätta in det som sker i ett större sammanhang. För oavsett vilka orsaker som finns till den akuta kris vi nu ser, måste man vara en struts med osedvanligt lång hals för att låta bli att inse vi behöver förändra vårt sätt att leva för att på allvar kunna möta den ekonomiska krisen – och för att undvika en ännu mycket större kris.

Det är mycket man låter bli att prata om just nu. Få är exempelvis de röster som talar om de gränser som den här planeten sätter för oss människor och det ekonomiska system vi skapat. När Johan Berggren tillsammans med doktoranden i ekonomisk historia Daniel Berg i Ordfront magasin (tyvärr finns ingen länk till artikeln) visar på ett samband mellan finanskrisen och skenande råvarupriser till följd av en allt mer påtaglig brist på naturresurser fortsätter DN och Svenska Dagbladet lugnt att frossa i stereotypa beskrivningar av slarviga sydeuropéer. Det må vara bekvämare att förfasa sig över greker med ”låg skattemoral” än att ta in att jordklotet har sina begränsningar. Men ska vi diskutera hur vi ska få en sundare ekonomisk utveckling framöver då kanske det inte är så dumt ändå att tänka lite otäckare och lite krångligare tankar. Till exempel fundera över vad det kan innebära att priserna på råvaror, från olja till spannmål, stigit brant de senaste åren, på ett sätt som inte så lätt låter sig förklaras med spekulation. En av grundförutsättningarna för den ständiga ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden, har varit att priserna på råvaror stadigt sjunkit. Nu tycks vi se ett trendbrott. Mycket talar för att vi inte enbart står inför en oljepeak, utan också en vetepeak, mineralpeak och en alltingpeak. Vad jobbigt det blev. Plötsligt kanske det inte räcker att läxa upp sydeuropéer och lära dem budgetdisciplin. Kanske måste själva den västerländska livsstilen ifrågasättas.

Borg och Reinfeldt sitter nu i radio- och TV-studior och skrockar med illa dold förtjusning över länder som ”levt över sina tillgångar” och skryter över svenska statsfinanser i ordning. Att regeringen varit noga med budgetdisciplinen förtjänar man förvisso cred för. Vad man än vill åstadkomma politiskt krävs det förstås att man har koll på pengarna. Men i min värld innebär ansvarstagande mer än att vakta statens pengapåse. Jag önskar mig ett politiskt ledarskap som sätter igång och bygger ett samhälle som håller i längden. Ett samhälle där vi får mat på bordet även när olja och fosfor sinar och världens befolkning närmar sig tio miljarder. Ett samhälle där vi kan värma upp våra bostäder och resa till jobb och vänner med hjälp av förnybar energi. Jag ser inte en tillstymmelse till ett sådant ledarskap, åtminstone inte i regeringskansliet.

Jag ser i Reinfeldt och Borg pompösa, passiva förvaltare som vill invagga svenska folket i tron att vi står rustade att möta svåra stormar, men som inte gör mycket mer än klamrar sig fast ännu hårdare i masten, blundar och hoppas på det bästa. Det borde i det läget finnas gott om utrymme för krafter som vill åt en annan riktning. Inte minst för ett alternativ som visar på vägar mot ett samhälle där vi inte jagar livet ur varandra och planeten och där människor snarare än marknader har utrymme att växa. Om detta ber jag att få återkomma de närmaste dagarna.

Skolans hopp - trollspön eller satsningar?

Under debatten om Huddinges budget upprepade vi med dårars envishet behovet av mer resurser till förskola och skola. Majoriteten svarade sin vana trogen med mantrat: ”resurser är inte allt”. Utan att förklara hur man ska höja den katastrofalt låga andelen behöriga lärare och förskollärare i kommunen utan att det kostar pengar. Något trollspö som helt gratis ger lärare och förskollärare högre lön, rejäl kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken lanserades inte. Men det kanske kommer.

Därför blir jag glad när jag läser på DN Debatt att Gustav Fridolin vill göra lärarnas löner och villkor till en riksangelägenhet. Det finns forskning så det räcker och blir över som visar att kompetenta lärare med tid att se sina elever är helt avgörande för en framgångsrik skola. Då kan inte staten dumpa över allt ansvar på trängda kommuner. Detta blev uppenbart för mig när vi formulerade vårt budgetalternativ för Huddinge. Trots att vi med största möjliga tydlighet prioriterade satsningar på förskola och skola – och valde bort såväl skattesänkning som andra angelägna satsningar – skrapade vi i ärlighetens namn inte ihop så mycket mer än kaffepengar till skolan. Med de 28 miljoner vi satsar utöver majoriteten pekar vi ut en riktning och sänder en signal till lärarna om att vi hör deras berättigade vrede, men räcker knappast för att över natten förändra deras arbetssituation i grunden. Att 28 miljoner läggs till en budget om 1,3 miljarder gör skillnad, men inga underverk.

Staten måste alltså med. Dess uppgift kan inte bara vara att lägga ytterligare arbetsbörda på lärarna genom ständiga organisationsförändringar. De måste ta sitt ansvar för att människor både väljer att utbilda sig till lärare och att stanna kvar i yrket.

Miljöpartiet är inte bara Huddinges skolparti som deklararerades i måndags. Miljöpartiet är hela Sveriges skolparti.

P.S. Vatten på våra kvarnar får vi också när OECD visar på att klyftorna i kunskap ökar i svensk skola mellan elever med olika social bakgrund. Barn till högutbildade preseterar allt högre resultat och barn till lågutbildade allt lägre. Skolverket konstaterar att skolresurserna idag inte riktas dit de bäst behövs. Därför vill Miljöpartiet öka den socioekonomiska fördelningen till skolorna för att komma till rätta med de helt oacceptabla skillnaderna mellan kommunens skolor. D.S.

Miljöpartiet Huddinges skolparti

Idah inleddes debatten i kommunfullmäktige om Huddinges budget för 2012. Miljöpartiet kastade blygseln, tog klivet ut ur garderoben och deklarerade: Vi är Huddinges skolparti!

Samtidigt blev det tydligt hur majoriteten stod tomma på förslag om hur man möter stora problem med allt färre som uppnår grundskolans mål, enorma skillander i resultat mellan skolorna och en anmärkningsvärt liten andel behöriga lärare och förskollärare. Medan vi presenterade vi våra förslag ägnade sig majoriteten mest åt att försöka få kaffepengar till skolan att framstå som en storsatsning och åt att angripa oppositionen för påstådda räknefel.

Miljöpartiet tar insikten om att förskolan och skolan bygger morgondagens samhälle på största allvar. Därför väjer vi inte heller för de gigantiska utmaningar förskolan och skolan står inför i vår kommun.

Vi hör de växande protesterna från Huddinges lärare. Vi möter dem i deras berättigade vrede över ökad arbetsbörda och uteblivna reallöneökningar. Vi förstår att om Huddinge ska vända trenden med att allt färre elever uppnår behörighet till gymnasiet, då kan vi inte fortsätta ligga bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare. Och ska vi få fler behöriga lärare – och få de lärare som redan nu gör dagliga underverk i Huddinges skolor att stanna kvar – ja då måste vi satsa på lärarna. Då krävs högre löner, rejäla satsningar på kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken. Då krävs att Huddine kommun blir en arbetsgivare som lärarna har förtroende för.

Vi tänker långsiktigt. Vi väljer satsningar på skolan före sänkt skatt.

Förskolan är den första länken i vårt utbildningssystem. Det är här vi kan lägga grunden för ett livslångt lärande. Det tar Miljöpartiet på allvar. Därför avsätter vi också pengar för att ta krafttag mot bristen på förskollärare som nu är så akut i vår kommun att förvaltningen åker till Värmland för att rekrytera. Vi inser att vi – precis som i skolan – inte kommer att locka den kompetenta personal vi behöver, om vi inte visar att vi är en kommun som satsar på förskolan och satsar på personalen. Om inte lönerna stiger, om inte arbetsvillkoren förbättras, om det inte finns förutsättningar att driva den pedagogiska utvecklingen framåt, ja då kommer vi inte locka de förskollärare vi behöver, om vi så åker land och rike runt.

Vi tänker långsiktigt. Vi väljer förstärkningar av förskolan före sänkt skatt.

Miljöpartiet är Huddinges skolparti. Vi vågar prioritera. För oss är det viktigare att rusta barn och ungdomar för att bygga morgondagens samhälle än att få några slantar till i plånboken. Därför har vi mer pengar än alla andra partier att satsa på förskola och skola. De 28 miljoner vi satsar utöver majoritetens förslag trollar inte bort alla problem i skolor och förskolor. Men med dessa pengar pekar vi ut en riktning. Den riktningen är framåt. Mot framtiden.

Ekonomisk våryra – då sparas på förskolan

Idag presenterade Anders Borg regeringens budgetproposition. Trött, idéfattig och tom på åtgärder mot såväl jobbkris som klimatkris.

Igår presenterade också den borgliga majoriteten i förskolenämnden i Huddinge hur man ser på läget inför den budget kommunfullmäktige ska anta i juni. Hur jag ska beskriva detta förslag har jag svårt att hitta ord för. Dumsnålt är det snällaste jag kan säga. Komplett vansinnigt är en mer träffande beskrivning.

Efter ett år med 244 miljoner i överskott i kommunen så väljer Alliansen att i praktiken skära ner på förskoleverksamheten trots att förskolans behov är skriande. Gång på gång påpekar Huddinges styrande hur stark Huddinges ekonomi står, men att fullt ut kompensera förskolan för de pris – och löneökningar som väntar anser man sig inte ha råd med. Samtidigt kan man läsa i Mitt i Huddinge om att bristen på förskollärare i kommunen är så akut att förvaltningen åker till Karlstad för att ragga förskollärare. Jag kan bara önska förvaltningen lycka till med att försöka locka förskollärare från Värmland till en kommun som skär ner på förskollornas anslag till och med i de godaste ekonomiska tider.

Jag har flera gånger bloggat om den allvarliga situationen i Huddinges grundskolor, där allt färre elever uppnår gymnasiebehörighet. Om majoriteten menar allvar när de instämmer i problembilden måste den enda rimliga slutsatsen bli rejäla satsningar på hela utbildningssystemet. För många barn är en förskola av god kvalitet helt ovärderlig för den fortsatta kunskapsutvecklingen. Men om Huddinges styrande ska fortsätta behandla våra förskolor så styvmoderligt som nu sker så är risken stor att klyftorna kommer fortsätta att öka mellan de som lyckas och misslyckas i Huddinges skolor. Jag kan inte annat än hoppas att de borgliga tänker ett varv till innan det är dags att klubba budgeten i juni.

Något om kärnkraft

I ett blogginlägg kommenterar Peter Andersson (S) med anledning av DN:s ledare huruvida man bör använda olyckorna vid kärnkraftverket Fukushima 1 som grund för att diskutera kärnkraftssäkerhet i Sverige eller generellt. Tesen i ledaren verkar vara att man inte kan det eftersom det är andra naturgeografiska förutsättningar i Japan än i Sverige.

Något som återkommer vad gäller kärnkraft oavsett om det handlar om "incidenter" i svenska kärnkraftverk eller naturkatastrofer i anslutning till japanska är dock att reservkraftsystem och andra säkerhetssystem inte säkert fungerar när de behövs (DN). Ett av problemen med kärnkraft är kanske att den är alltför driftsäker i kombination med att det är en högriskverksamhet - dvs det fungerar ofta väldigt bra, men hur hanterar man då avvikande situationer när det inte finns någon vana vid dem? Ett sätt att hantera det i svenska kärnkraftverk har ju varit att tänka att visserligen lyser den här lilla kontrollampan som varnar för något, men förmodligen är det bara något trassel med lampan. Det är lätt att raljera över - men inte så konstigt att det blir så när man känner sig trygg. Och det som gör denna inställning problematisk är naturligtvis de oerhörda konsekvenserna om något går fel.

Det finns en tendens att beskriva händelseförloppet i Japan ganska nedtonat (utöver att japanska myndigheter redan dem ger en nedtonad bild, antingen för att man inte har överblick eller för att man av olika skäl inte vill ge hela bilden). Det syns även i Peter Anderssons text där en explosion nämns och att läget inte riktigt verkar vara under kontroll. Man kan konstatera att det i skrivande stund har varit tre separata explosioner i tre reaktorer och att det brinner/har brunnit (branden anges som troligen släckt) i anslutning till använt bränsle i en fjärde reaktor (DN). Det här är inte på något sätt någonting man har kontroll över, och det har varit ytterst tveksamt i vilken utsträckning man har haft fog för att hävda det tidigare. Men vi vill ju så gärna tro att det inte ska vara så allvarligt, att det inte ska bli värre. Japans sätt att hålla fast vid låga förväntade dödstal - trots vad man sett av förödelsen efter tsunamin - inger dock inte heller något större förtroende. Visserligen verkar förödelsen efter själva jordskalven vara förhållandevis liten med tanke på skalvets storlek, men med de bilder som visades efter tsunamin kan man bara häpna över att man inte skrivit upp prognosen. Med detta i minne kan premiärministerns uttalande inte tas annat än på väldigt, väldigt stort allvar:

Allt har gjorts för att kyla ned reaktorhärden men det har inte lyckats. Nu
fortsätter anställda att försöka få igång kylningen och de försätter sig själva
i en mycket farlig situation, sa Kan

Man kan bara hysa det största medlidande med de anställda som tvingas/känner sig tvingade att utsätta sig för detta. Och det är också sådant man måste ta med i beräkningarna när man tar beslut om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige. Vilka är konsekvenserna i de mest extrema situationerna?