torsdag 23 januari 2014

Valet blir en strid om välfärden

Nedmonteringen av välfärden har gått långt. När barnmorskor bönar och ber om mer resurser och larmar om att man inte längre kan upprätthålla en säker förlossningsvård har vi nått anständighetens gräns. Likaså när du ringer efter en ambulans och den inte kommer. Eller när du ska dö och ingen finns där och håller din hand. När vi inte längre kan lita på att få det vi behöver i de lägen när vi är som allra mest utsatta – när livet ska börja, avslutas eller hänger på en skör tråd – då är vi illa ute. Då krävs politisk eftertanke. Ytterligare skattesänkningar kan inte vara svaret.

Krisen i förlossningsvården är resultatet av åtta år med Alliansen i majoritet – såväl i riksdagen som Stockholms läns landsting. År efter år har passerat utan att de barnmorskor som behövts har utbildats. Utan att ansvariga politiker lyssnat till de barnmorskor som förtvivlat vittnat om att de inte orkar längre. För en kort period är det kanske möjligt att slentrianmässigt jobba övertid, att springa mellan rummen, att hoppa över raster och toalettbesök. Men förr eller senare tar det stopp. Det kan inte vara den normala vardagen.

Valet blir en strid om välfärden. Ska vi bygga ett samhälle vi kan lita på i de stunder i livet vi är som allra mest värnlösa eller lägger vi pengarna på jobbskatteavdrag nummer sex, sju, åtta och nio?

2 kommentarer:

Hans lilla gröna sa...

Hej Olof,

Jag gillar det du säger Olof. Men jag är rädd att motståndarna redan har börjat mobilisera för en motattack. Du kanske har sett den senaste rapporten från Svenskt Näringsliv? Den som säger sig visa att välfärden har haft oförändrade resurser sedan år 2000 trots lägre skattetryck. Slutsats; lägre skatt ger mer pengar till välfärden. Jag är lite rädd att alltför mycket krut läggs på resursfrågan och att skjuta vilt mot skattesänkningarna. Jag tror nämligen, som du säkert vet, att den stora boven i dramat är marknadsstyrning. Den som konkurrensutsätter alla enheter och får dem att tävla mot varandra om pengarna och som måste visa resultat för att få dem. Resultat som går att mäta. Produktivitetssiffror som inte ger utrymme för att hålla i handen, ta sig extra tid med eleven som har dyslexi eller vara noggrann med bultarna i järnvägsspåren. Det är marknadiseringens sidoeffekter. Liksom en svällande byråkrati med pappersarbete för välfärdsproffsen och en kontrollapparat som ska granska dokumentet och inspektera utförarna. Allt för att säkra den där kvaliteten alla pratar om. Utan att riktigt specificera vad den utgörs av. Endast det mätbara räknas till slut. Ja, nu blev det långt men jag tror det är viktigt att inte glömma bort detta. Men visst tror jag det hade funnits användningsområden för de där skattepengarna.

Olof Olsson sa...

Intressant perspektiv, Hans! Håller förstås helt med om att marknadsstyrning är ett stort problem. Intressant det du berättar om Svenskt Näringslivs moteld. Högern är mycket smartare idag än på 90-talet när man talade öppet om att man ville minska den offentliga sektorn. Idag gör man små, små nedskärningar hela tiden genom att inte kompensera fullt ut för pris- och löneökningar. Ibland kan politiker till och med skryta över "storsatsningar" på vård och skola, när man egentligen tvingar verksamheterna att strama åt.