Nu rockar vi röven av hetronormen!

Politiskt arbete kan kännas tröstlöst ibland. Världen verkar gå åt helvete. Desto större anledning att glädjas åt det som faktiskt går åt rätt håll. Därför är dagens Prideparad en fest. En manifestation över att frihet och förnuft vunnit viktiga segrar de senaste decennierna. För mindre än 80 år sedan var det kriminellt att leva som homosexuell, för mindre än 40 år sedan sågs det som en sjukdom. Idag är Pride en folkfest för alla.

Ja, nästan alla. För visst lever ännu homofobin. Även om den kan te sig så 50-tal att den är svår att ta på allvar när man ser den tryckt i tidningen i form av citerade sverigedemokrater, vet vi att den är en realitet på så gott som varje arbetsplats och varje skolgård. För att inte tala om situationen på många håll i Europa där främlingsfientliga krafter gör gemensam sak med förstockade religiösa makthavare som glömt allt vad kärleksbud heter.

Därför ska dagens parad i första hand mana till fortsatt kamp för friheten. Det finns mycket att göra, både för oss alla i vardagen runt fikaborden och när det gäller politiska beslut. Exempelvis ska den som råkar ut för diskriminering ges reella möjligheter att få rätt i domstol, bl.a. genom förändrade regler kring rättegångskostnader. Det behövs massiva utbildningsinsatser för att bryta det hetronormativa tänkandet i skolan, i vården och på andra håll i samhället. Förföljda HBT-personers rätt till asyl måste stärkas. Och så vidare.

Idag är det fest. Vi firar de segrar som vunnits, men ännu mer de som måste komma. Så låt oss greppa regnbågsflaggorna, dansa ut på Stockholms gator och rocka röven av hetronormen!

Här kan du läsa om en rad gröna förslag för ett öppnare samhälle.

Vi behöver rörelser som ruskar om

Den parlamentariska demokratin är otillräcklig. Ska vi skapa förutsättningar för ett gott liv på vår planet framöver behövs också livaktiga utomparlamentariska rörelser som kan ruska om de parlamentariska församlingarna – och de ekonomiska intressen som har inflytande över de folkvalda. Detta argumenterade jag för i gårdagens inlägg, genom att ondgöra mig över hur särintressens resurser snarare än goda sakargrument ofta avgör vilka beslut som fattas. Idag tänkte jag göra en kort historisk tillbakablick till demokratins genombrott och upprättandet av det svenska välfärdssamhället, då det fanns starka samhällsomstörtande rörelser som satte fart på etablissemanget. Jag tänkte också drömma lite, om nya framåtriktade rörelser.

Kampen för allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hade pågått i årtionden när genombrottet kom efter första världskriget. Var det liberalers och socialdemokraters gnetande som hade burit frukt? Med all respekt för enträget politiskt opinionsarbete, det som fick de konservativa i riksdagens första kammare att falla till föga och acceptera demokratin var hotet om revolution. Knappast hade socialdemokratin heller varit så lyckosam med sitt välfärdsbygge under efterkrigstiden om det inte funnits en rädsla hos kapitalägarna för samhällsomstörtande krafter. Utan rädsla för revolutionärer hade den historiska kompromissen mellan arbete och kapital som gjorde Sverige till en förebild för så många ute i världen inte kommit till stånd. Sedan denna rädsla försvunnit under de senaste decennierna har också kapitalägarna följaktligen lämnat kompromissandet bakom sig, vilket bland annat de senaste årens attacker mot fackföreningsrörelsen är ett uttryck för. Makten har blivit trygg och i lugn och ro kunnat slå sönder alla andras trygghet.

Missförstå mig rätt. Det här var ett ögonkast i den historiska backspegeln. För framtiden önskar jag mig inte en bakåtblickande nykommunistisk rörelse som svävar på målet om demokratiska värden. Men jag önskar mig rörelser som inte är rädda för att utmana vare sig ekonomisk eller politisk makt. Rörelser med fantasi nog att tänka bortom dagspolitikens horisonter där det sällan ryms mer än skattesatser och symbolfrågor ens när världen omkring tycks rämna. Rörelser som är fria nog att inte kompromissa, vilket de som befinner sig innanför parlamentens väggar måste göra.

Occupyrörelsen hade kunnat vara ett embryo till en sådan rörelse. Med tanke på vilken bryskhet den slogs ned med, tycks det åtminstone funnits de som fruktat det. Kanske är det inte försent för dem. Den kris vi ser breda ut sig i Europa lär hur som helst fortsätta att göda motstånd. Förhoppningsvis kan detta motstånd bli konstruktivt. I bästa fall kraftfullt, frimodigt och kreativt. Ett konsekvent avståndstagande från våld är en förutsättning för en lyckosam utveckling. Gärna blockader, vilda strejker och okonventionella metoder för att göra livet surt för makten. Men aldrig våld.

Sådana rörelser måste gröna partier vara beredda att lyssna på och prata med. Om Miljöpartiet ska förmå att både utöva makt och vara den samhällsomvandlande kraft man skapades för att vara behövs syre utifrån. Jag hoppas vi miljöpartister inte är så upptagna med att fundera över maktpositioner att vi inte inser det. Om det samhälle vi lever i ska finna en ny färdriktning innan det kollapsar behövs det ett förändringstryck på såväl insidan som utsidan av parlamenten. Det är ingenting man uppnår under några nattmanglingar med grå partier som ännu tror att det funkar att ta ord som hållbarhet i sin mun och samtidigt bygga motorleder i mångmiljardklassen.

För det är bråttom nu. Det förstår man när Grönland rinner ut i havet. Eller när man i krisens spår hör ekot från 30-talet då Europa slits isär och folk ställs mot folk och ingen ser att däremellan finns människor. Men kanske kan just de där människorna i kläm bli de som visar vägen. Vägen ut, vägen framåt.

Birger Schlaug om den gröna amerikanska presidentkandidaten som också är en del av Occupyrörelsen.

Den parlamentariska demokratin räcker inte

I valet 2010 blev jag invald i Huddinges kommunfullmäktige. Efter en halv mandatperiod är jag tacksam över att ha fått partimedlemmars och väljares förtroende att gneta några år i den kommunpolitiska vardagen för att försöka dra något litet grönt strå till samhällsstacken. Uppdraget är mer omväxlande, mer lärorikt och mer stimulerande än jag kunde drömma om. Så om du funderar på att ta på dig ett förtroendeuppdrag vill jag bara säga: Gör't! Men samtidigt har de två åren som folkvald fritidspolitiker gjort den parlamentariska demokratins begränsningar tydliga för mig. Jag har stärkts i min övertygelse om att parlamentarisk demokrati inte räcker till om vi ska skapa en god tillvaro för oss som bebor den här planeten nu och för dem som ska göra det i framtiden. Det behövs livaktiga utomparlamentariska rörelser som kan ruska om politikerna på insidan och det behövs lyhörda parlamentariker som låter sig ruskas om.

Du kanske tänker att jag bara börjar bli bitter efter två år i opposition. Att jag är frustrerad över att aldrig få vara med och bestämma. Jo, det är klart att jag vill bestämma. Annars hade det väl varit bättre att ägna kvällarna åt att samla fjärilar eller dylikt. Men jag vill också att de beslut som tas – oavsett vilka som står bakom dem – fattas på sakliga grunder, efter ärlig och öppen diskussion. Hur ofta har jag sett det ske under dessa två år? Inte ofta. Särskilt inte när det gäller de verkligt stora frågorna som kommer påverka oss under många årtionden framåt.

Planerna på stora motorleder som Förbifart Stockholm och Södertörnsleden är uppenbara exempel på att det inte är goda argument som gäller i de folkvalda församlingarna. Alla vet att nya vägar är en dålig idé om syftet är det vägentusiasterna påstår – att minska köerna och öka framkomligheten. ALL forskning och ALL erfarenhet säger att kollektivtrafik är enda vägen om man vill lösa trafikproblemen. Ändå är de borgliga partierna och Socialdemokraterna rörande överens om att nya vägar är grejen. Jag har svårt att förstå det på annat sätt än att man sitter i knäet på mäktiga särintressen som bilindustri, köpcentrumägare eller vilka de nu kan vara som kortsiktigt tjänar på att vi bygger fast oss i bilberoende.

Lukten av ett korrupt samhälle blir allt svårare att bortse från för den som törs andas med näsan. Jag har tidigare bloggat om hur McDonald's intressen tycks bli till moderat ”jobbpolitik” och om vittnesmål om hur kommersiella medier försett Moderaterna med pengar för att de ska slå mot Public service. Mycket talar för att de korruptionsskandaler som kommit i dagen i Solna och Göteborg bara utgör toppen på ett isberg.

Pengar styr och allmänintresset sitter i baksätet. Så kan vi förstås inte ha det. Vi som finns i de folkvalda församlingarna måste naturligtvis göra allt vad vi kan för att ändra på det. Att enträget föra fram sakliga argument, även när ingen tycks vilja lyssna. Att kräva korten på bordet när det finns tecken på rena oegentligheter. Men jag tror som sagt inte det räcker. Om människors bästa ska bli styrande för politiken tror jag att det vill till ett tryck utifrån, från livaktiga utomparlamentariska rörelser. Rörelser som också kan utmana de mäktiga ekonomiska intressen som idag utövar så starkt inflytande på våra folkvalda. Detta tänkte jag utveckla ytterligare i ett inlägg imorgon.

Kriget mot kollektivtrafiken

De nya moderaterna säger sig vilja satsa på ett hållbart trafiksystem där man prioriterar gång-, cykel- och kollektivtrafik, på bilens bekostnad. Sedan har vi Torbjörn Rosdahl, moderat finanslandstingsråd, som vill göra tvärt om. Han föreslår under ett seminarium i Almedalen en privatisering av tunnelbanan, som skulle lyfta ur delar av tunnelbanenätet ur SL-kortet. Framtida tunnelbaneresenärer från Nacka skulle, med Rosdahls modell, behöva två kort – ett för resan Nacka-Centralen, och ett SL-kort för övrig kollektivtrafik.

Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik. 

Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:

1. Utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm villkoras med att det ska vara företagsekonomiskt lönsamt, vilket är något helt annat än att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Tunnelbana är dyrt att bygga och biljettpriset för en enskild sträcka kan inte bli alltför högt om pendlarna ska välja tunnelbana framför nuvarande busslinjer eller egen bil. Därmed blir det per automatik en i princip omöjlig investering i sig. Konsekvens: antingen ingen ny tunnelbana eller krav på att företaget också får ta över redan lönsamma delar av tunnelbanesystemet, eller kanske hela tunnelbanan.
     
2. Det blir en inbyggd orättvisa om finansiering av resekostnaden blir på olika premisser beroende på var jag bor. Nu finansieras kollektivtrafiken ungefär till hälften med biljettförsäljning och hälften med landstingsskatt. Det blir orimligt om människor i Nacka och Värmdö ska betala en större andel med biljettintäkter, men ändå bidra till resten av länets kollektivtrafik via skattesedeln. Det skulle, med moderat språk, kunna kallas för en straffbeskattning av Nacka/Värmdöbor. Nästa logiska steg skulle därför vara att kollektivtrafik, landstingsdriven eller privat, ska finansieras helt med biljettintäkter. Konsekvens: antingen kraftiga nedskärningar i kollektivtrafiken (om hälften av pengarna försvinner) eller chockhöjning av biljettpriserna till det dubbla (vilket skulle skrämma bort en stor andel resenärer).
     
3. En attraktiv kollektivtrafik ska vara enkel att begripa och resa med. För de som åker samma sträcka varje dag är det säkert inget problem att programmera samma fysiska kort med två olika biljetter. Men hur blir det för turister eller resenärer som åker utanför sina dagliga rutiner? Med olika biljettsystem på olika delar av kollektivtrafiksystemet blir det svårare att hålla koll på hur resan ska betalas. Det leder till behov av fler spärrar, ökade kontroller och förmodligen ökat fusk (varav en del skulle ske av förvirring snarare än uppsåt). Konsekvens: för resor utanför den dagliga pendlingen blir bilen ett mer attraktivt alternativ för de som har bil.
    
4. Privatisering av utbyggd tunnelbana, med hänvisning till att landstinget vill slippa ta kostnaden, leder snabbt till tanken att samma metod kan användas för att slippa kostnaden för olönsamma busslinjer utanför tätorter. Ska bussturer utanför huvudstråken villkoras med att bära sina egna kostnader eller privatiseras kommer det oundvikligen leda till nedlagda busslinjer. Konsekvens: andelen kollektivtrafikanter minskar, då fler människor har bilen som enda tillgängliga alternativ.

  

Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.

Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.

Politik med substans bygger förtroende

Det sägs att Moderaternas PR-guru Per Schlingmann ska ha liknat de politiska budskapen med pyttipanna. Det som får väljaren att bestämma sig på valdagen följer samma principer som när vi väljer vilken pyttipanna vi väljer i frysdisken. Liknelsen används för att betona att politikens innehåll kommer i andra hand, medan förpackning och marknadsföring är det som verkligen hjälper oss att välja.

Oavsett om det är sant eller inte att just Schlingmann gjort denna liknelse så säger det något om vårt politiska klimat. Alltför ofta verkar det som att det är viktigare att säga sådant som låter bra, än att det finns någon substans bakom orden. One-liners och rappa replikskiften fungerar bättre i ett uppskruvat mediatempo och sällan finns tid till att utveckla resonemang. Eftersom TV-tittaren sällan ges möjlighet att granska vad som döljer sig bakom de vackra orden blir politiken också mer personfixerad. Det blir viktigare att se förtroendeingivande ut, än att faktiskt kunna underbygga en argumentation.

Som tur är verkar inte detta vara hela sanningen. Idag presenterade Westander sin återkommande Sifo-undersökning om väljarnas förtroende i klimatfrågan. Att Miljöpartiet får överlägset högst förtroende är ett kvitto på att substans faktiskt lönar sig. Miljöpartiet får högst betyg av 46 % av de tillfrågade, medan tvåan Socialdemokraterna får blygsamma 9 %. Centerpartiet, som gärna pratar miljö men i handling får agera grönt alibi åt Moderaterna, får högst förtroende av endast 4 %. Viktigt i sammanhanget är att Miljöpartiets förtroende ökar, medan allianspartiernas förtroende minskar, trots att alliansen lagt stor möda vid att försöka ge sken av att driva en klimatpolitik värd namnet.

Alliansens engagemang i klimatfrågan kunde inte ha blivit tydligare än i förra veckan. Under den stora miljökonferensen Rio +20 hade Moderaterna tre debattartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En komfrån regeringen och handlade om klimatfrågan och Rio +20. Budskapet var tydligt – vår livsstil är ohållbar men lösningen är att ”andra ska bli bättre” och att näringslivet måste bli kreativt i att hitta tekniska lösningar, så att vi kan köra på som vanligt. Självkritiken eller ansvarsfulla satsningar lös med sin frånvaro. De andra två debattartiklarna handlade om att få Eurovision tillStockholm och om vikten att bygga Förbifart Stockholm, som inte är något annat än en rejäl björntjänst för klimatet.

Det är tydligt att det finns två sätt att föra politik. Antingen kan politikens retorik och innehåll höra ihop, eller så kan så mycket fokus läggas på varumärkesutveckling att produkten som ska saluföras glöms bort på vägen. Om de tillfrågade av Westander/Sifo får bestämma så är det första alternativet det vinnande konceptet. När allt kommer omkring är det one-liners och PR-byråer som kommer i andra hand. Politik handlar om att vilja, och förtroende byggs genom att stå för vad vi verkligen vill.

Kärlek med olika spelregler

Efter att jag sett flera av varandra oberoende personer kommentera säsongens första sommarprogram, som jag helt traditionsenligt glömde bort, på facebook kände jag visst motstånd mot att lyssna i efterhand. Visserligen var omdömena lyriska - men det verkade också framgå att Anja Pärson "kommit ut", något som fyller mig med motstridiga känslor. Inte för att man gör det - utan för att det "måste" göras. Inte minst om man är en offentlig person. Annars jagar media inte bara en själv utan även familj, vänner, släktingar osv. Med Kajsa Bergqvists exempel i färskt minne hade jag svårt att bestämma mig för om jag, nu när jag hade förstått vad programmet skulle handla om, ville stödja denna mediala "komma ut"-industri så att det ytterligare verkar visa på någon sorts allmänintresse som rättfärdigar medias argument om att till varje pris kräva att få göra intervjuer angående vilket kön kända personers partners har.

Med de berömmande orden jag läste på facebook valde jag ändå att efterhandslyssna eftersom jag ju faktiskt hade tänkt höra programmet på ordinarie sändningstid, då ovetande om innehållet. Och jag instämmer i berömmet: Jag tycker Anja Pärson gjorde ett jättefint program om kärlek. Men jag tycker också att det skorrar lite falskt när man känner till bakgrunden. Varför ska kärlek mellan två människor av samma kön nödvändigtvis 'talas ut' om!? Kan folk inte bara få vara kära i varandra utan att behöva redogöra för sina bevekelsegrunder. Vi skulle ju leva i ett betydligt trevligare samhälle om hon valt tema för sommarprogrammet för att det var det hon helst ville prata om, snarare än för att hon/de kände att de behövde offentliggöra förhållandet och på det här sättet lyckades skapa sig ett tillfälle att få ge en beskrivning med sina egna ord. Jag kan bara hoppas att media nu respekterar deras uttalade önskan om att få bli lämnade i fred om detta. Och att döma av artiklarna i t ex SvD och DN så respekterar man deras önskemål - eller har bara inte lyckats få tag i dem. Att jag själv väljer att länka till ett par av de ganska många artiklar som kommer upp när man i dag googlar på Anja Pärson var inte någon självklarhet. Även då kan mitt inlägg bidra till att rättfärdiga rapporteringen. Samtidigt vill jag visa på de goda (?) exemplen. Om de nu är så goda. I SvD konstaterar krönikören att media har respekterat parets önskemål om att inte omskrivas som ett par. Anja Pärsons sommarprogram vittnade om att detta har skett till priset av nattliga telefonsamtal med påtryckningar om att avslöja förhållandet inte bara till dem själva, utan även till personer som känner dem eller är släkt med dem. Kajsa Bergqvist vittnade om precis samma sak. Jag är inte säker på att jag kallar detta att respektera någons önskemål även om man i slutänden inte har publicerat något.

Efter Riomötet: Vem törs ta ledartröjan?

FN-mötet i Rio om Hållbar utveckling är över. Resultatet är lika väntat som katastrofalt: noll. 45 000 deltagare åker hem utan att ett enda krav på klimatåtgärder ställs på undertecknarna av slutdokumentet. Det är uppenbart att det behövs länder och lokalsamhällen som går före om det ska bli någon grön omställning. Den svenska regeringens inställning att man inte ska göra mer förrän de största utsläppsländerna tar sitt ansvar har nått vägs ände
.
Det är hög tid att sluta se på klimatåtgärder som en börda. Att som världens ledare sitta med armarna i kors är inte bara djupt orättfärdigt mot de som ska bebo vår planet om femtio, hundra och tusen år. Det är att förvägra alla vi som lever här och nu ett bättre samhälle. Att investera i kollektivtrafik, förnybar energi och energieffektivisering kan blåsa liv i samhällen som förlorat hoppet. Att förkorta arbetstiden ger lycka både åt dem som då får ett jobb och för dem som får mer tid för sitt liv, sin kropp, sin själ och sina nära. Visst är det att utmana gigantiska ekonomiska intressen, det ska gudarna veta. Men för den politiker som ser medborgarna som sin uppdragsgivare borde det inte vara farligt att ta på sig ledartröjan.

Härmed tar jag semester från bloggen. Om inget särskilt händer som drar mig till tangenterna, är jag åter i augusti.

Fler som bloggar: Pyttiminpanna (med en novell om ett framtida samhälle drabbat av klimatförändingar) Röda Malmö och Röger Jönsson (S)