I valet 2010 blev jag invald i Huddinges kommunfullmäktige. Efter en halv mandatperiod är jag tacksam över att ha fått partimedlemmars och väljares förtroende att gneta några år i den kommunpolitiska vardagen för att försöka dra något litet grönt strå till samhällsstacken. Uppdraget är mer omväxlande, mer lärorikt och mer stimulerande än jag kunde drömma om. Så om du funderar på att ta på dig ett förtroendeuppdrag vill jag bara säga: Gör't! Men samtidigt har de två åren som folkvald fritidspolitiker gjort den parlamentariska demokratins begränsningar tydliga för mig. Jag har stärkts i min övertygelse om att parlamentarisk demokrati inte räcker till om vi ska skapa en god tillvaro för oss som bebor den här planeten nu och för dem som ska göra det i framtiden. Det behövs livaktiga utomparlamentariska rörelser som kan ruska om politikerna på insidan och det behövs lyhörda parlamentariker som låter sig ruskas om.
Du kanske tänker att jag bara börjar bli bitter efter två år i opposition. Att jag är frustrerad över att aldrig få vara med och bestämma. Jo, det är klart att jag vill bestämma. Annars hade det väl varit bättre att ägna kvällarna åt att samla fjärilar eller dylikt. Men jag vill också att de beslut som tas – oavsett vilka som står bakom dem – fattas på sakliga grunder, efter ärlig och öppen diskussion. Hur ofta har jag sett det ske under dessa två år? Inte ofta. Särskilt inte när det gäller de verkligt stora frågorna som kommer påverka oss under många årtionden framåt.
Planerna på stora motorleder som Förbifart Stockholm och Södertörnsleden är uppenbara exempel på att det inte är goda argument som gäller i de folkvalda församlingarna. Alla vet att nya vägar är en dålig idé om syftet är det vägentusiasterna påstår – att minska köerna och öka framkomligheten. ALL forskning och ALL erfarenhet säger att kollektivtrafik är enda vägen om man vill lösa trafikproblemen. Ändå är de borgliga partierna och Socialdemokraterna rörande överens om att nya vägar är grejen. Jag har svårt att förstå det på annat sätt än att man sitter i knäet på mäktiga särintressen som bilindustri, köpcentrumägare eller vilka de nu kan vara som kortsiktigt tjänar på att vi bygger fast oss i bilberoende.
Lukten av ett korrupt samhälle blir allt svårare att bortse från för den som törs andas med näsan. Jag har tidigare bloggat om hur McDonald's intressen tycks bli till moderat ”jobbpolitik” och om vittnesmål om hur kommersiella medier försett Moderaterna med pengar för att de ska slå mot Public service. Mycket talar för att de korruptionsskandaler som kommit i dagen i Solna och Göteborg bara utgör toppen på ett isberg.
Pengar styr och allmänintresset sitter i baksätet. Så kan vi förstås inte ha det. Vi som finns i de folkvalda församlingarna måste naturligtvis göra allt vad vi kan för att ändra på det. Att enträget föra fram sakliga argument, även när ingen tycks vilja lyssna. Att kräva korten på bordet när det finns tecken på rena oegentligheter. Men jag tror som sagt inte det räcker. Om människors bästa ska bli styrande för politiken tror jag att det vill till ett tryck utifrån, från livaktiga utomparlamentariska rörelser. Rörelser som också kan utmana de mäktiga ekonomiska intressen som idag utövar så starkt inflytande på våra folkvalda. Detta tänkte jag utveckla ytterligare i ett inlägg imorgon.
tisdag 31 juli 2012
fredag 6 juli 2012
Kriget mot kollektivtrafiken
De nya moderaterna säger sig vilja satsa på ett hållbart trafiksystem där man prioriterar gång-, cykel- och kollektivtrafik, på bilens bekostnad. Sedan har vi Torbjörn Rosdahl, moderat finanslandstingsråd, som vill göra tvärt om. Han föreslår under ett seminarium i Almedalen en privatisering av tunnelbanan, som skulle lyfta ur delar av tunnelbanenätet ur SL-kortet. Framtida tunnelbaneresenärer från Nacka skulle, med Rosdahls modell, behöva två kort – ett för resan Nacka-Centralen, och ett SL-kort för övrig kollektivtrafik.
Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik.
Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:
Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.
Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.
Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik.
Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:
- Utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm villkoras med att det ska vara företagsekonomiskt lönsamt, vilket är något helt annat än att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Tunnelbana är dyrt att bygga och biljettpriset för en enskild sträcka kan inte bli alltför högt om pendlarna ska välja tunnelbana framför nuvarande busslinjer eller egen bil. Därmed blir det per automatik en i princip omöjlig investering i sig. Konsekvens: antingen ingen ny tunnelbana eller krav på att företaget också får ta över redan lönsamma delar av tunnelbanesystemet, eller kanske hela tunnelbanan.
- Det blir en inbyggd orättvisa om finansiering av resekostnaden blir på olika premisser beroende på var jag bor. Nu finansieras kollektivtrafiken ungefär till hälften med biljettförsäljning och hälften med landstingsskatt. Det blir orimligt om människor i Nacka och Värmdö ska betala en större andel med biljettintäkter, men ändå bidra till resten av länets kollektivtrafik via skattesedeln. Det skulle, med moderat språk, kunna kallas för en straffbeskattning av Nacka/Värmdöbor. Nästa logiska steg skulle därför vara att kollektivtrafik, landstingsdriven eller privat, ska finansieras helt med biljettintäkter. Konsekvens: antingen kraftiga nedskärningar i kollektivtrafiken (om hälften av pengarna försvinner) eller chockhöjning av biljettpriserna till det dubbla (vilket skulle skrämma bort en stor andel resenärer).
- En attraktiv kollektivtrafik ska vara enkel att begripa och resa med. För de som åker samma sträcka varje dag är det säkert inget problem att programmera samma fysiska kort med två olika biljetter. Men hur blir det för turister eller resenärer som åker utanför sina dagliga rutiner? Med olika biljettsystem på olika delar av kollektivtrafiksystemet blir det svårare att hålla koll på hur resan ska betalas. Det leder till behov av fler spärrar, ökade kontroller och förmodligen ökat fusk (varav en del skulle ske av förvirring snarare än uppsåt). Konsekvens: för resor utanför den dagliga pendlingen blir bilen ett mer attraktivt alternativ för de som har bil.
- Privatisering av utbyggd tunnelbana, med hänvisning till att landstinget vill slippa ta kostnaden, leder snabbt till tanken att samma metod kan användas för att slippa kostnaden för olönsamma busslinjer utanför tätorter. Ska bussturer utanför huvudstråken villkoras med att bära sina egna kostnader eller privatiseras kommer det oundvikligen leda till nedlagda busslinjer. Konsekvens: andelen kollektivtrafikanter minskar, då fler människor har bilen som enda tillgängliga alternativ.
Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.
Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.
måndag 25 juni 2012
Politik med substans bygger förtroende
Det sägs att Moderaternas PR-guru Per Schlingmann ska ha liknat de politiska budskapen med pyttipanna. Det som får väljaren att bestämma sig på valdagen följer samma principer som när vi väljer vilken pyttipanna vi väljer i frysdisken. Liknelsen används för att betona att politikens innehåll kommer i andra hand, medan förpackning och marknadsföring är det som verkligen hjälper oss att välja.
Oavsett om det är sant eller inte att just Schlingmann gjort denna liknelse så säger det något om vårt politiska klimat. Alltför ofta verkar det som att det är viktigare att säga sådant som låter bra, än att det finns någon substans bakom orden. One-liners och rappa replikskiften fungerar bättre i ett uppskruvat mediatempo och sällan finns tid till att utveckla resonemang. Eftersom TV-tittaren sällan ges möjlighet att granska vad som döljer sig bakom de vackra orden blir politiken också mer personfixerad. Det blir viktigare att se förtroendeingivande ut, än att faktiskt kunna underbygga en argumentation.
Som tur är verkar inte detta vara hela sanningen. Idag presenterade Westander sin återkommande Sifo-undersökning om väljarnas förtroende i klimatfrågan. Att Miljöpartiet får överlägset högst förtroende är ett kvitto på att substans faktiskt lönar sig. Miljöpartiet får högst betyg av 46 % av de tillfrågade, medan tvåan Socialdemokraterna får blygsamma 9 %. Centerpartiet, som gärna pratar miljö men i handling får agera grönt alibi åt Moderaterna, får högst förtroende av endast 4 %. Viktigt i sammanhanget är att Miljöpartiets förtroende ökar, medan allianspartiernas förtroende minskar, trots att alliansen lagt stor möda vid att försöka ge sken av att driva en klimatpolitik värd namnet.
Alliansens engagemang i klimatfrågan kunde inte ha blivit tydligare än i förra veckan. Under den stora miljökonferensen Rio +20 hade Moderaterna tre debattartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En komfrån regeringen och handlade om klimatfrågan och Rio +20. Budskapet var tydligt – vår livsstil är ohållbar men lösningen är att ”andra ska bli bättre” och att näringslivet måste bli kreativt i att hitta tekniska lösningar, så att vi kan köra på som vanligt. Självkritiken eller ansvarsfulla satsningar lös med sin frånvaro. De andra två debattartiklarna handlade om att få Eurovision tillStockholm och om vikten att bygga Förbifart Stockholm, som inte är något annat än en rejäl björntjänst för klimatet.
Det är tydligt att det finns två sätt att föra politik. Antingen kan politikens retorik och innehåll höra ihop, eller så kan så mycket fokus läggas på varumärkesutveckling att produkten som ska saluföras glöms bort på vägen. Om de tillfrågade av Westander/Sifo får bestämma så är det första alternativet det vinnande konceptet. När allt kommer omkring är det one-liners och PR-byråer som kommer i andra hand. Politik handlar om att vilja, och förtroende byggs genom att stå för vad vi verkligen vill.
Oavsett om det är sant eller inte att just Schlingmann gjort denna liknelse så säger det något om vårt politiska klimat. Alltför ofta verkar det som att det är viktigare att säga sådant som låter bra, än att det finns någon substans bakom orden. One-liners och rappa replikskiften fungerar bättre i ett uppskruvat mediatempo och sällan finns tid till att utveckla resonemang. Eftersom TV-tittaren sällan ges möjlighet att granska vad som döljer sig bakom de vackra orden blir politiken också mer personfixerad. Det blir viktigare att se förtroendeingivande ut, än att faktiskt kunna underbygga en argumentation.
Som tur är verkar inte detta vara hela sanningen. Idag presenterade Westander sin återkommande Sifo-undersökning om väljarnas förtroende i klimatfrågan. Att Miljöpartiet får överlägset högst förtroende är ett kvitto på att substans faktiskt lönar sig. Miljöpartiet får högst betyg av 46 % av de tillfrågade, medan tvåan Socialdemokraterna får blygsamma 9 %. Centerpartiet, som gärna pratar miljö men i handling får agera grönt alibi åt Moderaterna, får högst förtroende av endast 4 %. Viktigt i sammanhanget är att Miljöpartiets förtroende ökar, medan allianspartiernas förtroende minskar, trots att alliansen lagt stor möda vid att försöka ge sken av att driva en klimatpolitik värd namnet.
Alliansens engagemang i klimatfrågan kunde inte ha blivit tydligare än i förra veckan. Under den stora miljökonferensen Rio +20 hade Moderaterna tre debattartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En komfrån regeringen och handlade om klimatfrågan och Rio +20. Budskapet var tydligt – vår livsstil är ohållbar men lösningen är att ”andra ska bli bättre” och att näringslivet måste bli kreativt i att hitta tekniska lösningar, så att vi kan köra på som vanligt. Självkritiken eller ansvarsfulla satsningar lös med sin frånvaro. De andra två debattartiklarna handlade om att få Eurovision tillStockholm och om vikten att bygga Förbifart Stockholm, som inte är något annat än en rejäl björntjänst för klimatet.
Det är tydligt att det finns två sätt att föra politik. Antingen kan politikens retorik och innehåll höra ihop, eller så kan så mycket fokus läggas på varumärkesutveckling att produkten som ska saluföras glöms bort på vägen. Om de tillfrågade av Westander/Sifo får bestämma så är det första alternativet det vinnande konceptet. När allt kommer omkring är det one-liners och PR-byråer som kommer i andra hand. Politik handlar om att vilja, och förtroende byggs genom att stå för vad vi verkligen vill.
söndag 24 juni 2012
lördag 23 juni 2012
Efter Riomötet: Vem törs ta ledartröjan?
FN-mötet i Rio om Hållbar utveckling är över. Resultatet är lika väntat som katastrofalt: noll. 45 000 deltagare åker hem utan att ett enda krav på klimatåtgärder ställs på undertecknarna av slutdokumentet. Det är uppenbart att det behövs länder och lokalsamhällen som går före om det ska bli någon grön omställning. Den svenska regeringens inställning att man inte ska göra mer förrän de största utsläppsländerna tar sitt ansvar har nått vägs ände
.
Det är hög tid att sluta se på klimatåtgärder som en börda. Att som världens ledare sitta med armarna i kors är inte bara djupt orättfärdigt mot de som ska bebo vår planet om femtio, hundra och tusen år. Det är att förvägra alla vi som lever här och nu ett bättre samhälle. Att investera i kollektivtrafik, förnybar energi och energieffektivisering kan blåsa liv i samhällen som förlorat hoppet. Att förkorta arbetstiden ger lycka både åt dem som då får ett jobb och för dem som får mer tid för sitt liv, sin kropp, sin själ och sina nära. Visst är det att utmana gigantiska ekonomiska intressen, det ska gudarna veta. Men för den politiker som ser medborgarna som sin uppdragsgivare borde det inte vara farligt att ta på sig ledartröjan.
Härmed tar jag semester från bloggen. Om inget särskilt händer som drar mig till tangenterna, är jag åter i augusti.
Fler som bloggar: Pyttiminpanna (med en novell om ett framtida samhälle drabbat av klimatförändingar) Röda Malmö och Röger Jönsson (S)
.
Det är hög tid att sluta se på klimatåtgärder som en börda. Att som världens ledare sitta med armarna i kors är inte bara djupt orättfärdigt mot de som ska bebo vår planet om femtio, hundra och tusen år. Det är att förvägra alla vi som lever här och nu ett bättre samhälle. Att investera i kollektivtrafik, förnybar energi och energieffektivisering kan blåsa liv i samhällen som förlorat hoppet. Att förkorta arbetstiden ger lycka både åt dem som då får ett jobb och för dem som får mer tid för sitt liv, sin kropp, sin själ och sina nära. Visst är det att utmana gigantiska ekonomiska intressen, det ska gudarna veta. Men för den politiker som ser medborgarna som sin uppdragsgivare borde det inte vara farligt att ta på sig ledartröjan.
Härmed tar jag semester från bloggen. Om inget särskilt händer som drar mig till tangenterna, är jag åter i augusti.
Fler som bloggar: Pyttiminpanna (med en novell om ett framtida samhälle drabbat av klimatförändingar) Röda Malmö och Röger Jönsson (S)
söndag 17 juni 2012
Greklands kris är allas
Dagens grekiska val är ett ödesval för hela Europa. Det intrycket får man lätt när man tar del av medierapporteringen. Men den som vill lägga hela krisen i Greklands eller för den delen Sydeuropas knä gör det väldigt lätt för sig. Den katastrof vi står inför i Europa och världen om vi inte ställer om kursen mot en hållbar ekonomi och ett hållbart samhälle är gemensam. Även om de första offren är grekiska barn som lämnas bort av föräldrar som inte förmår försörja dem och grekiska äldre som tar sina liv för att inte vara en börda för sina barn.
Grekerna har levt över sina tillgångar, muttras det. Hycklande nordeuropeiska politiker nämner inte med ett ord att överskridandet av tillgångarna är vad ekonomin bygger på. Idén om evig tillväxt – som är så helig att inte ens gröna politiker vill tala högt om dess omöjlighet – förutsätter att vi konsumerar mer än vi har råd med, ekonomiskt såväl som ekologiskt. Nu straffas det grekiska folket för att eliten levt loppan med skattemedel – till gagn för nordeuropeiska storföretag. På samma sätt som det amerikanska folket straffades för några år sedan efter att man så lydigt tagit de billiga lån man påprackats för att "hålla hjulen igång".
Det är inte grekerna det är fel på. Det är den ekonomi som driver oss på jakt efter mer, mer, mer. Det är den politik som vidgar klyftorna, mellan grannar och mellan nationer och som splittrar oss när vi mer än någonsin behöver dra åt samma håll. Det är det samhälle som sitter fast i de fossila bränslenas återvändsgränd vi måste ändra på. Antingen ser vi det nu och ställer om kursen eller så går vi under. Mindre dramatiskt än så tror jag inte det kan uttryckas om vi ärligt ska beskriva vilket ödesval det är vi står inför.
Mer att läsa:
Underbara Theodor Kalifatides skildrar livet i Athen
Grekerna har levt över sina tillgångar, muttras det. Hycklande nordeuropeiska politiker nämner inte med ett ord att överskridandet av tillgångarna är vad ekonomin bygger på. Idén om evig tillväxt – som är så helig att inte ens gröna politiker vill tala högt om dess omöjlighet – förutsätter att vi konsumerar mer än vi har råd med, ekonomiskt såväl som ekologiskt. Nu straffas det grekiska folket för att eliten levt loppan med skattemedel – till gagn för nordeuropeiska storföretag. På samma sätt som det amerikanska folket straffades för några år sedan efter att man så lydigt tagit de billiga lån man påprackats för att "hålla hjulen igång".
Det är inte grekerna det är fel på. Det är den ekonomi som driver oss på jakt efter mer, mer, mer. Det är den politik som vidgar klyftorna, mellan grannar och mellan nationer och som splittrar oss när vi mer än någonsin behöver dra åt samma håll. Det är det samhälle som sitter fast i de fossila bränslenas återvändsgränd vi måste ändra på. Antingen ser vi det nu och ställer om kursen eller så går vi under. Mindre dramatiskt än så tror jag inte det kan uttryckas om vi ärligt ska beskriva vilket ödesval det är vi står inför.
Mer att läsa:
Underbara Theodor Kalifatides skildrar livet i Athen
torsdag 14 juni 2012
Maline Holmlund: Fattiga barn eller ojämlikhet?
Maline Holmlund, statsvetare är idag gästskribent på Huddingeperspektiv.
Den 11 maj sände P1:s Barnen ett utmärkt program med rubriken ”Vissa har saker, andra inte”. Modern var utförsäkrad och familjen hade knappt med pengar. Barnen fick uttala sig om hur de tyckte det var att inte ha egna rum, hur det var att sova på madrasser på vardagsrumsgolvet. Äldste pojken, 9 år, oroade sig för att hans läkarbesök när han haft ont i örat kostat för mycket pengar och att de nu kanske inte hade pengar till allt annat. Barnen i programmet hade generellt svårt att förstå varför vissa människor skulle vara så mycket rikare än andra. Varför skulle vissa människor ha miljoner, kunde inte dessa ge till dem som hade mindre?
Många kommer liksom jag få tillbaka en del på skatten nu i juni. Jobbskatteavdrag står det på min deklaration. Det är klart att det är roligt att ha ”mer pengar i plånboken” – denna fras som har läst på otaliga löpsedlar de senaste åren. Men när jag lyssnar på programmet om den utförsäkrade mamman känner jag att jag hellre hade betalat för en vettig välfärd.
Förra månaden råkade statsministern i blåsväder för sitt uttalande om att arbetslösheten var låg för ”etniska svenskar mitt i livet” (14 maj 2012, TT). Anklagelserna om rasism duggade tätt. Jag tänkte snarare på vilken typ av syn på välfärdssamhället som uttalandet förmedlade. De medelålders svenska mitt i livet med heltidsjobb är de som kan åtnjuta jobbskatteavdrag, rutavdrag och andra privilegier för de som ingår för det nya klassamhällets vinnare. Unga vuxna, utlandsfödda och utförsäkrade långtidssjukskrivna hör till några av förlorarna. Och barnen då, tydligen, eller i alla fall vissa barn. Det talas i ökad utsträckning om barnfattigdomen. A-kassenivåerna är lägre än tidigare och kraven högre på förankring på arbetsmarknaden för att få tillgång till försäkringen. Stora besparingar har gjorts inom Försäkringskassan och fler människor som tvingas söka stöd hos kommunerna eller kyrkan. Studiestödet är lågt och bostadssituationen för unga i storstäderna mycket svår.
När barnen står i fokus är steget till att beskylla föräldrarna inte stort. Kan de inte bara ta sig i kragen – de har ju ett försörjningsansvar? För ett barn kan inte vara fattigt om inte en vuxen är det. Problemet flyttas från struktur till individ. De etniska svenskar mitt i livet som har privilegiet att ha tillsvidareanställningar ställs mot den verklighet med inhyrda bemanningsanställda, visstidsanställningar och behovsanställningar som blivit allt vanligare för oss andra – anställningsformer som ofta ger ett påvert fackligt skydd. Alliansens arbetslinje är arbetsgivarnas linje, och utgår från att skapa så många jobb som möjligt, ofta anställningar som gynnar arbetsgivarna och ger dem bidrag från staten (exempelvis nystartsjobb).
En arbetsmarknad där allt fler står utanför trygghetssystemen, får svårt att ta lån och skaffa sig bostad skapar en ökad fattigdom. Men barn kan faktiskt inte vara fattiga. Barn har inte egna pengar. Det är deras föräldrars fattigdom som måste vara politikens mål att stävja. Vad händer med den generella välfärdsmodellen där vi alla betalar solidariskt för varandra om vi som jobbar heltid ska uppmuntras att känna oss förtjänta av skatteavdrag? Vad händer med empatin och solidariteten när barn och inte vuxna står i fokus när klasskillnader diskuteras?
Maline Holmlund
Statsvetare
Den 11 maj sände P1:s Barnen ett utmärkt program med rubriken ”Vissa har saker, andra inte”. Modern var utförsäkrad och familjen hade knappt med pengar. Barnen fick uttala sig om hur de tyckte det var att inte ha egna rum, hur det var att sova på madrasser på vardagsrumsgolvet. Äldste pojken, 9 år, oroade sig för att hans läkarbesök när han haft ont i örat kostat för mycket pengar och att de nu kanske inte hade pengar till allt annat. Barnen i programmet hade generellt svårt att förstå varför vissa människor skulle vara så mycket rikare än andra. Varför skulle vissa människor ha miljoner, kunde inte dessa ge till dem som hade mindre?
Många kommer liksom jag få tillbaka en del på skatten nu i juni. Jobbskatteavdrag står det på min deklaration. Det är klart att det är roligt att ha ”mer pengar i plånboken” – denna fras som har läst på otaliga löpsedlar de senaste åren. Men när jag lyssnar på programmet om den utförsäkrade mamman känner jag att jag hellre hade betalat för en vettig välfärd.
Förra månaden råkade statsministern i blåsväder för sitt uttalande om att arbetslösheten var låg för ”etniska svenskar mitt i livet” (14 maj 2012, TT). Anklagelserna om rasism duggade tätt. Jag tänkte snarare på vilken typ av syn på välfärdssamhället som uttalandet förmedlade. De medelålders svenska mitt i livet med heltidsjobb är de som kan åtnjuta jobbskatteavdrag, rutavdrag och andra privilegier för de som ingår för det nya klassamhällets vinnare. Unga vuxna, utlandsfödda och utförsäkrade långtidssjukskrivna hör till några av förlorarna. Och barnen då, tydligen, eller i alla fall vissa barn. Det talas i ökad utsträckning om barnfattigdomen. A-kassenivåerna är lägre än tidigare och kraven högre på förankring på arbetsmarknaden för att få tillgång till försäkringen. Stora besparingar har gjorts inom Försäkringskassan och fler människor som tvingas söka stöd hos kommunerna eller kyrkan. Studiestödet är lågt och bostadssituationen för unga i storstäderna mycket svår.
När barnen står i fokus är steget till att beskylla föräldrarna inte stort. Kan de inte bara ta sig i kragen – de har ju ett försörjningsansvar? För ett barn kan inte vara fattigt om inte en vuxen är det. Problemet flyttas från struktur till individ. De etniska svenskar mitt i livet som har privilegiet att ha tillsvidareanställningar ställs mot den verklighet med inhyrda bemanningsanställda, visstidsanställningar och behovsanställningar som blivit allt vanligare för oss andra – anställningsformer som ofta ger ett påvert fackligt skydd. Alliansens arbetslinje är arbetsgivarnas linje, och utgår från att skapa så många jobb som möjligt, ofta anställningar som gynnar arbetsgivarna och ger dem bidrag från staten (exempelvis nystartsjobb).
En arbetsmarknad där allt fler står utanför trygghetssystemen, får svårt att ta lån och skaffa sig bostad skapar en ökad fattigdom. Men barn kan faktiskt inte vara fattiga. Barn har inte egna pengar. Det är deras föräldrars fattigdom som måste vara politikens mål att stävja. Vad händer med den generella välfärdsmodellen där vi alla betalar solidariskt för varandra om vi som jobbar heltid ska uppmuntras att känna oss förtjänta av skatteavdrag? Vad händer med empatin och solidariteten när barn och inte vuxna står i fokus när klasskillnader diskuteras?
Maline Holmlund
Statsvetare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)