Igår slog Pisarapporten ner som en
bomb. Svenska elevers kunskaper rasar när det gäller läsförståelse,
matte och naturvetenskap. Vi som dagligen står mitt i klassrummet
kan bara hoppas att de politiska slutsatserna blir förnuftiga. Nu
krävs kraftfulla resursförstärkningar, men måttfulla reformer.
Jag har världens roligaste jobb. Varje
dag får jag vara med när unga människor når insikter, prövar nya
tankar och sätter ord på saker de inte formulerat tidigare.
Läraryrket ger mitt liv mening. Ändå överväger jag att lämna
det. För jag vet inte hur länge jag kommer stå ut med den ständigt
återkommande känslan av otillräcklighet. En känsla som jag tror
att jag delar med tusentals kollegor. Känslan av att en borde gjort
mer. Trots att åtskilliga kvällar, helger och lediga (förlåt,
obetalda) dagar redan går åt till rättningshögar, föräldramejl
och lektionsplanering. Trots att varje ledighet inleds med ett par
dygn i koma innan en kan börja njuta av att känna sig lite fri.
Trots att en finner sig i allt det där en egentligen tycker är
orimligt istället för att gå ut i vild strjek. Allt för att
eleverna inte ska komma i kläm.
Jag vill inte leva mitt liv med
otillräckligheten som ständig följeslagare. Därför blev jag på
sätt och vis glad över det tydliga resultatet i Pisarapporten. För
nu måste det bli förändring. Annars drar jag, hur mycket jag än
älskar att undervisa. Och säkert många kollegor med mig.
Ge mig fler kollegor. Så att jag inte
har fler elever än jag mäktar med att se, leda rätt när de går
vilse och high five:a när de lyckas. Så att jag inte har fler
lektioner än att jag hinner fråga mig vad som fungerar i min
undervisning och vad som behöver förändras. Så att jag orkar
tänka nytt och vara kreativ.
Ge mig fortbildning så att jag får
verktyg att vässa min undervisning. Ge mig skolhälsovård, studie-
och yrkesvägledning och kuratorer som räcker till. Som finns när
magen värker, livet kokar över och motivationen försvinner för
eleverna.
Kort sagt: Nu är det rejäla
satsningar på skolan som måste till. Satsningar den enskilda kommunen inte har en chans att mäkta med. Staten måste in med pengar. Det
handlar inte om nya
betygssystem eller riktlinjer för mössor och mobiler. Därför är
jag stolt och glad över att vara med i ett parti som stenhårt
prioriteterar skolan när pengar ska fördelas, men ligger lågt när
det handlar om systemförändringar. För även om jag i en teoretisk
diskussion exempelvis har svårt att försvara att skolan är
kommunal och inte statlig ber jag dem som nu skriker om nya stora
systemskiften att besinna sig. Det lärare och elever behöver nu är
arbetsro.
En
kraftfull lagändring behövs dock på skolområdet: Vinstutdelning
måste stoppas. Vi har inte råd att göra skolors ägare rika med
skattepengar när behovet av nya lärare, skolsköterskor, kuratorer
med mera är gigantiskt. Det får vara slut nu.
Låt
Pisarapporten sätta punkt för den tid då skolan åsidosatts, lärarna lämnats i sticket och elever blivit till slagträn i en
fördummande skoldebatt. Låt den bli starten för en långsiktig,
uthållig satsning på kunskap och bildning.
Idag kom SCB:s stora
partisympatimätning. Rödgröna har egen majoritet med minsta
möjliga marginal. Det blir en stenhård kamp till den 14 september.
Kanske blir det skolan som avgör valet.
Läs också: Karin Reuterswärd på tvillingbloggen Södertäljeperspektiv
10 kommentarer:
Jag länkar ditt inlägg till min blogg! Och FB.
Kanske inte helt fel att min senaste rubrik är "odla ditt vansinne". :-)
Tack! Hahaha, jag tänkte just det när jag läste ditt svar på min kommentar.
Åh kära kollega! Dina ord, tårar hos mig... Du sätter ord på mina tankar och det är precis så jag också känner! Att varje kväll (sent!) när man äntligen ska få sova maler det på... Allt man vill och borde... Just att vara så otillräcklig, man är ju på knäna, knappt att man ens år på knäna, man bara är på knäna... Men vi klarar det :) det måste vi! /Saidy
Finaste kollega, visst ska vi klara det!
Jag blir ILSKEN SOM FERDINANDS BI när jag hör Björklund tjata om att ni lärare inte är tillräckligt bra!
I min värld är ni vardagshjältar!
Nej, det är väl vårt och sossarnas fel att det går så dåligt trots att han är skolminister... Tack snälla! Eller som Max Gustafson uttrycker det: http://maxgustafson.se/2013/12/janne-fyrkant/
Vill bara tillägga att slutsatserna redan tycks vara allt annat än förnuftiga.
Ja, det håller jag med om, även om jag tycker en hel del ovanligt klokt sagts i debatten också. Något särskilt du tänker på?
Sammanfattningsvis tycker jag att man snarast försöker förringa rapporten. Att alla elever minsan inte har läggning för teoretiska studier...det går ju att googla..! Elever är mindre engagerade i skolan nu än tidigare... Bortförklaringarna är många. Huvudorsaken: inbesparingar: bortses ifrån!
Tror tyvärr inte att ett maktskifte skulle göra så stor skillnad!
Ja, håller helt med om vad som är bortförklaringar och verkliga orsaker! Och visst kommer det ta tid att vända utvecklingen. Men jag tänker att det är bra att rapporten blev så alarmerande att den är svår att bortse från. I min kommun Huddinge skulle skolan få 100 extra miljoner 2014 om man la ihop MP:s budgetförslag nationellt och med det vi föreslagit lokalt. Det skulle inte ändra allt i en handvändning, men det skulle vara en start. Något utöver de kosmetiska "satsningar" regeringen levererat under mandatperioden. Med en kraftsamling nationellt för att lyfta skolan så går det faktiskt att göra saker.
Skicka en kommentar