2013 var året då svenskarna slutgiltigt fick nog. Vreden
över storbolag som plockar ut mångmiljonvinster från skattefinansierad
utbildning, vård och skola kokade över. Mitt eget gröna parti satte äntligen
ner foten mot vansinnet. Vänsterpartiet växte efter att envist ha trummat in
budskapet att vinstutdelningarna ska bort efter valet om partiet får inflytande. Till och
med Anders Borg och Jan Björklund tvingades till halv reträtt, låt vara mest i
retoriken, när de slutligen tillstod att det inte är helt lyckat med
riskkapitalbolag i välfärden. Men Annie Lööf och Centerpartiet håller fast vid
sitt försvar för riskkapitalbolagen och kallar Borg och Björklund för
populister.
Att Lööf rycker ut till försvar för vinstuttag och
riskkapitalister är lika obegripligt oavsett om man betraktar politiken med
ideologiska glasögon eller i Mats Knutssonsk anda krymper den till ett spel om
makt. Hur kan någon som sagts vara den renläriga liberalismens förkämpe vara
bekväm med att skattemiljarder pumpas in i vinstdrivande företag för att sedan dimpa
ner i aktieägarnas fickor? Och vilka väljare är det de centerpartistiska
partistrategerna tänker sig att de talar till? Efter kissblöjor och
skolkonkurser är motståndet mot vinstdriven välfärd massivt långt in i
borgerliga led.
Kanske har de allt mäktigare välfärdsbolagens lobbyister de
borgerliga partierna i ett allt för starkt grepp för att en verklig omsvängning
ska kunna ske på den borgerliga sidan. Men det politiska priset kan bli högt.
Jag har svårt att se att väljarna skulle låta sig nöja med några retoriska
ministerutfall mot riskkapitalbolag som långt ifrån är ensamma på välfärdsmarknaden
om att sko sig på elever, brukare och patienter. Som skattebetalare har vi ledsnat.
Vi vill se våra pengar bli till värdig vård och lärande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar