Det är några dagar sedan Hägglund gjorde sitt senaste utspel, den här gången på Aftonbladets debattsida. Jag har bloggat om några av de tidigare. Nu upprepar han begreppet verklighetens folk och att dess representanter återfinns vid köksborden och inte i några andra forum. På det sättet kan han genast diskvalificera alla andra synpunkter som ogiltiga; eftersom de inte förs fram från ett köksbord är de inte verkliga. Sådan tur då att mitt eget bloggande i allmänhet försiggår just från mitt köksbord! För eftersom Hägglund redan har definierat verklighetens folk som bland annat dem som är emot genusperspektiv i förskolan, som ställer sig oförstående till icke-föreställande konst och tycker att de teaterpjäser som ges är påhopp på folks sätt att leva (alltihop exempel ur Hägglunds famösa Almedalstal eller senare utspel) så är det troligt att han också kommer att få höra sådana synpunkter vid sina köksbordsmöten. Som man ropar får man svar, och har man redan definierat vad verklighetens folk ska tycka så säger det sig ju självt att tycker de något annat så hör de inte till verklighetens folk. (Se även Peter Anderssons (s) kommentar om Hägglunds köksbordsmöten och urvalsprinciper.)
Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!
5 kommentarer:
Läste just en artikel om Hägglunds race i Ordfront. Där tolkades hans vilja att dra i gång en kulturstrid som ett förrsök från högerhåll att styra debatten bort från ekonomins område i en tid när den otyglade marknadsekonomins brister blir allt mer uppenbara. Är man höger gäller det att snacka bort det, helt enklet. Antingen gör man som Hägglund - och som bl.a. den danska och förstås den amerikanska högern gjort före honom - och pratar om andra saker än ekonomi. Eller så gör man som Reinfeldt och tömmer retoriken på ideologi och låtsas som om man är sosse.
Känns som det ligger något i det, men jag undrar vad det innebär för hur KD ska bemötas. Gäller det kanske att göra allt man kan för att styra tillbaka debatten till att handla om ekonomi och välfärd? (Och miljö förstås!) Om det finns ett uns av logik i politiken borde det vara svårt för Hägglund att vara "den vanliga människans" språkrör mot "etablisemanget" om han samtidigt konfronteras med de attacker som sjuka och arbetslösa utsatts för under tiden som skattesänkningar dråsat över de rika.
Aha! Är det så man ska tänka om de för mig helt obegripliga utspelen som även gör att en del framstående kristdemokrater som Wijkmann tar avstånd. Blev häromhelgen "antastad" inte mindre än två gånger av en kristdemokrat i Farsta centrum som ivrigt hävdade att det fanns mycket för mig i något annonsblad han ville pracka på mig och som jag redan hade avböjt. När jag talade om att jag var väldigt främmande för det sätt som hans partiledare polariserar "verklighetens folk" mot oss andra utbrast han med emfas: Men det är ju så det ÄR! Hade inte tid att diskutera utan sa bara att jag inte delade den analysen - men skulle kanske ha tagit mig tid att försöka diskutera ekonomi och miljö med karln i stället...
Hehe, det är nog lättare bloggat än gjort. Tänker att det är lite av samma problem som kring hur man ska bemöta Sverigedemokraterna.
Det finns forskare som menar att främlingsfientliga växer om man ignorerar och växer lika fullt om man istället försöker diskutera synen på invandring och människor med dem. Återstår att försöka visa vilka klåpare de är genom att konfrontera dem med deras politik på övriga områden, som sällan är särskilt genomtänkt.
Problemet är ju att de själva inte vill prata om något annat än invandring och hela tiden drar diskussionen dit. Och man kan ju inte bara ignorera främlingsfientliga uttalanden och spridande av myter. Likaså kan man ju inte låta Hägglund stå oemotsagd med sina homofoba och anti-feministiska undertoner. Eller kan man det?
Apropå Anders Wijkman, förresten. Kan inte MP befria honom från KD? En sådan klok man förtjänar ett klokare parti.
Håller med om likheterna med att bemöta eller ignorera galenskaperna från sd resp kd. Inget svar på vad som är bäst - bortsett från att hela tiden prata om sin egen politik inom de områdena. Varför genusdagis, vilken integrationspolitik osv osv. Men utifrån egen agenda, inte bara som reaktioner på utspel. Lätt att skriva - man ska hinna göra det också (som fritidspolitiker och fritidsbloggare)!
Och absolut befria Wijkmann - hur i hela friden hamnade han i kd?! Kanske kan vi befria Elinor Avsan från m i samma veva? ;-)
Skicka en kommentar