Anders Borg - nu även oppositionsledare

I väntan på att socialdemokratin ska gå igen eller rent av återuppstå tar de nya moderaterna ansvar även för oppositionsrollen. När nya siffror blottlägger kraftigt ökade klyftor kliver den Store Kim Jong Il, förlåt Anders Borg, fram med sin omsorgsfullt veckade panna och uttalar att utvecklingen bekymrar honom. Förträfflige Oppositionsledare Borg deklarar att "Vi ska ha ett land som håller ihop". Utan att låtsas om att de vidgade klyftorna är en logisk konsekvens av regeringens politik med sänkta skatter och urgröpta trygghetssystem. Att den Stora Borgs egna budgetproposition förutspått dessa effekter påpekas fräckt nog i den av DN publicerade TT-artikeln, vilket väcker frågor om tillståndet på statsorganets annars så tillförlitliga censuravdelning.

Att klyftorna ökar är förstås inget nytt. Det har de gjort i 30 år och därmed kommer ingen i svensk politik undan ansvar, inte heller mitt eget gröna parti. Men nu handlar det inte längre ”bara” om att att de rikas inkomster ökar så mycket snabbare än låginkomsttagarnas. Nu blir verkligen den fattige fattigare. Tiondelen med lägst inkomster hade 350 kronor mindre i plånboken 2010 än 2005. Och den fattiga tiondelen har namn. Den heter Lars. Och ännu oftare Maria. Den har barn som går till skolan med förberedda lögner om julklappar de aldrig fick. I det läget skulle man kunna tänka sig att Sverige skulle må bra av en argare opposition än Anders Borg.

(Fast efter att ha läst Ulrika Bys hjälteporträtt av den Store Borg är det svårt att tvivla på att denna man inte skulle kunna axla också rollen som oppostionsledare.)

Tips till "miljöministern"

Nu ökar återigen Sveriges utsläpp av växthusgaser. Inte lite heller. 11 procent har utsläppen ökat mellan 2009 och 2010.

Sedan 2003 har de svenska utsläppen minskat år från år – om man bara räknar de utsläpp som sker på svensk mark. Om man räknar med flygresor från Sverige och utsläppen som importerade varor gett upphov till har utsläppen troligen ökat stadigt, även om det mig veterligen inte finns lika tillförlitiga siffror på detta. Att vi nu ser en ökning även om man håller sig till "fusksättet" att räkna är mycket illavarslande. Det man kan hoppas på är förstås att det blir till en rejäl väckarklocka, men det kräver att alla vi som inser allvaret skriker allt vad vi kan om vad som behöver göras. TT-artikeln andas inte precis insikt (bortsett från sedan länge insiktsfulla Åsa Romson.): "Orsaken är delvis att ekonomin återhämtade sig. Men miljöminister Lena Ek anser ändå (min kursivering) att ökningen är oroande." Förklaringen med den återhämtade ekonomin, som skulle kunna vara en pedagogisk illustration av att vi behöver skapa en ekonomi som inte bygger på ständig tillväxt ses alltså som en förmildrande omständighet när utsläppen skenar.

"Miljöminister" Lena Ek ska nu göra en analys sektor för sektor för att se vad som krävs för att ytterligare få ner utsläppen. I väntan på att analysen ska bli färdig kan ju ett tips vara att börja bedriva en klimatpolitik. Att rösta ja istället för nej till järnvägsbyggen, att få fart på den biogasutbyggnad som avstannade när alliansen slopade investeringsstöden, att satsa på NÅGON annan infrastruktur än motorvägar, att kort sagt bygga om Sverige istället för att stoppa huvudet allt djupare ner i sanden.

Reaktionerna mot Fridolin ett friskhetstecken

Gustavs Fridolins utspel i veckan, där han dömde ut en generell arbetstidsförkortning som ett otidsenligt förslag, har väckt starka reaktioner i Miljöpartiet. Språkrörets facebooksida nerlusades snabbt med kritiska kommentarer och igår skrev fyra av paritets riksdagsledamöter ett osande inlägg på DN Debatt. Förutom invändningar i själva sakfrågan handlar det om en kraftfull kritik mot att Fridolin med sitt utspel agerar som en partiledare snarare än som det språkrör han valts till. Ett språkrör formulerar inte poltiken utan för ut den politik som partiet kollektivt mejslar fram. Att utspelet sker mitt under pågående rådslag där tusentals medlemmar ger sin syn på vilken arbetstidspolitik MP ska föra gör det hela än mer anmärkningsvärt.

Jag blir glad av de starka reaktionerna. Inte minst ser jag det som ett friskhetstecken att medlemmar ställer sig upp och slår vakt om den interna demokratin. Jag är övertygad om att ett skäl till att Milöpartiet växer medan andra partier är att betrakta som avfolkningsbygder är att människors åsikter, kunskaper och perspektiv tas till vara i vårt parti. Om MP ska fortsätta att växa tror jag vi ska akta oss för att bli ett parti bland andra, där politiken formas av toppen via utspel i medierna och där medlemarna mest förväntas sprida flygblad och bemanna valstugor.

Fridolin har inte påstått att hans ståndpunkt i arbetstidsfrågan redan är partiets politik. Men han borde vara väl medveten om att det lätt uppfattas så för den som följer politiken från sidan. Och om de tusentals medlemmar och icke-medlemmar som redan deltagit i rådslaget om arbetstiden upplever att partiets ledande företrädare redan bestämt partiets kurs är risken stor att känslan av entusiasm och delaktighet snart ersätts av besvikelse och tankar om skendemokrati.

Vad gäller sakfrågan ser jag arbetstidsförkortning som ett centralt inslag i en konstruktiv politik för ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. Som konstateras i riksdagsledamöternas debattinlägg finns det exempelvis ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar och koldioxidutsläpp. Idén om den eviga tillväxten har nått vägs ände och det är upp till oss att visa på en annan riktning. Om vi inte törs föra fram tydlig systemkritik när hela samhällen runt om på jorden håller på att kollapsa till följd av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser, när i hela världen ska vi då göra det? Och vilket tillfälle är bättre för att vässa politiken än när man åtnjuter ett rekordstort förtroende hos väljarna?

Som sagt, Miljöpartiet har inte partiledare utan språkrör. Två språkrör. All heder åt Åsa Romson som dagen efter Fridolins utspel intervjuades om grön ideologi i radioprogrammet Epstein i P1. När hon fick frågor om arbetstiden var hon mycket noga med att visa respekt för den process som pågår. Oavsett om det var ett utslag för hennes inneboende klokhet eller en följd av den kritik som mötte Fridolin bidrar det till att tro att utspelet inte ska tolkas som att språkrörsmodellen håller på att överges. Åsa är förståndig och det är Gustav också. Säkerligen förstår de värdet av medlemmar som finner det mödan värt att bidra med sin kunskap, sina perspektiv och sitt engagemang.

P.S.Vad tycker du? Oavsett om du är medlem eller inte kan du delta i rådslaget och påverka MP:s framtida politik om arbetstiden. D.S.

Sjöstedt inger hopp om grönare politik

Igår presenterade vänsterpartiets valberedning Jonas Sjöstedt som sin kandidat till partiledare. Ett i mina ögon klokt val (även om ett delat ledarskap förefaller ännu klokare). För oss gröna innebär det – förhoppningsvis – vässad konkurrens om väljare med insikt om behovet av ett hållbart samhälle.

Jag förstår att min trovärdighet kan vara något skadeskjuten efter att jag tidigare i höstas hävdade att maktskiftet i Centerpartiet innebar just hårdnad konkurrens om väljare som värdesätter miljön. Jag får tillstå att vår nya miljöminister inte ens i retoriken förmått att framstå som grön. Det intressantaste som kommit från hennes läppar så här långt torde vara hennes försvar av sitt samröre med fossilindustrin.

Jag vågar ändå påstå att Jonas Sjöstedt har helt andra förutsättningar att vinna miljövänner till valurnorna. Han tar över ett parti som visserligen aldrig förstått motsättningen mellan tillväxt och ett hållbart samhälle (det som MP begripit, men tenderar att glömma bort), men som då och då levererar praktisk politik som rent av är grönare än de grönas. Främst tänker jag på köttfrågan där vänsterpartiet är det enda parti som lagt skarpa förslag i riksdagen för att få ner köttkonsumtionen till en mer hållbar nivå.

Om Sjöstedt kan bidra till att sätta ljuset på klimatfrågan är det bara att heja på. FN-systemets monumentala misslyckande med att få fram de globala avtal som behövs för begränsa uppvärmningen bör rimligtvis leda till slutsatsen att man på nationell, regional och lokal nivå måste gå före och visa att en omställning både är möjlig och i längden lönsam. (Jag utgår från att Lena Ek inte jublar över resultatet i Durban i egenskap av miljöminister utan som f.d. företrädare för fossilindustrin.)

Ett grönare vänsterparti borde hjälpa miljöpartiet att tala klarspråk om vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle: färre flygplan, bilar, biffar och prylar. Och därmed mer plats för liv, häsla och kärlek.

Jag har förhoppningar på Jonas Sjöstedt. Men det finns bara ett grönt parti. Bara ett parti med en ideologi och ett partiprogram som tillåter en konsekvent politik för ett hållbart samhälle. Låt oss därför aldrig luta oss tillbaka om andra partier tar steg i rätt riktning på miljöområdet. Låt oss istället flytta fram positionerna.

Huddinges äldre offer för ansvarslös politik

Huddinges äldre faller nu offer för den borgliga kommunledningens totala misslyckande. 22 miljoner ska "sparas" på äldreomsorgen till 2014. Personal ska sägas upp och bland annat ett välfungerande och uppskattat servicehus i Segeltorp läggs ner.

Äldreomsorgens ekonomiska bekymmer förklaras till stor del av att kommunens hemtjänst "tappat marknadsandelar" till privata utförare då LOV (Lagen om valfrihet) införts. Då kommunen varken skjutit till pengar för att ha täckning för bibehållen personalstyrka eller anpassat kostymen väntar nu alltså drastiska nedskärningar, inte bara för hemtjänsten, utan också för boenden och mötesplatser för äldre.

Inte ett knysst nämndes om ett kärvt läge för äldreomsorgen när Huddinges kommunbudget antogs i somras. Inte heller minsta antydan om detta när den borgliga majoriteten presenterade sin reviderade budget så sent som för några veckor sedan. Tvärtom skröt man då över sitt stora ansvarstagande över ekonomin som gjorde att man kunde bibehålla kvaliteten i verksamheterna, trots det kraftigt försämrade ekonomiska läget. Äldreomsorgsnämdens sparkrav kommer därför som en blixt från klar himmel.

Under morgondagens kommunfulltmäktige kommer vi miljöpartister kräva att pengar omdelbart skjuts till för att upprätthålla kvaliteten i omsorgen. Att äldre och personal faller offer för att kommunledningen haft så katastrofalt dålig koll på läget är inte rimligt. Och att inte värna om den personal vi har när vi vet att vi står inför gigantiskt växande behov inom äldreomsorgen framöver är ingenting annat än ansvarslöst.

MP-väljare föredrar en krukväxt före alliansen

”MP-sympatistörer tror på alliansen”. Den slutsatsen drar DN:s rubriksättare av den undersökning som bland annat gör gällande att det är fler MP-väljare som tror att alliansen är bäst på att sköta Sveriges ekonomi än som tror att en socialdemokratiskt ledd regering skulle vara bäst på området.

Goddag, yxskaft. För det första kan ingen påstå något annat än att alliansen så här långt varit duktiga på att hålla i pengarna. Att regeringen sätter Sveriges framtid på spel genom att vägra göra framtidsinvesteringar i sånt som bostäder, förnybar energi och hållbara transporter är en annan sak.

För det andra har jag svårt att se värdet av att överhuvud taget ställa frågor om regeringsalternativ i det läge som nu råder i svensk politik. Jag tror att det för de allra flesta är uppenbart att HÄR och NU skulle en socialdemokratisk regering vara helt otänkbar. Att ändå en majoritet av MP-väljarna, enligt samma undersökning, föredrar en S-ledd regering före alliansen tycker jag snarare är ett bevis på hur stort missnöjet är med regeringen hos de gröna väljarna. Det hela påminner starkt om när den amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore lät en krukväxt ställa upp i ett val. I något distrikt lyckades krukväxten besegra de mänskliga kandidaterna.

Jag har fantasi nog att föreställa mig att socialdemokraterna ska återuppstå. I så fall är det mest naturligt för de gröna att söka samarbete med dem. I annat fall kan vi stå helt fria. Att samarbeta med en framtidsfientlig alliansregering som får däng av krukväxter i opinionsundersökningar framstår inte som ett seriöst alternativ.

Drev mot Reinfeldt och Ek?

Koldioxidutsläppen löper amok. Målet att hålla nere temperaturökningen vid max 2 grader, som av många ansetts nödvändigt för att inte spela rysk roulette med mänskligheten, uppfattas inte längre som realistiskt. Nu talar man om 3,5 grader som ett nytt mål, vilket också det kommer kräva insatser av ett slag som vi ännu inte ser röken av.

Innebär den nya kunskapen att Sveriges alla journalister nu står utanför statsministerns bostad för att kräva svar på vilka politiska åtgärder som nu görs? Ställs han nu mot väggen för sin inställning att Sverige redan tar sitt ansvar för klimatet och att det nu är upp till Kina och andra att göra sin läxa (fastän de svenska utsläppen ÖKAR om man räknar in utsläpp importerade varor gett upphov till)? Nej just det, jag tänkte inte på att klimat inte är politik. Självfallet stannar nyheten i tryggt förvar på vetenskapssidorna.

Men då går väl drevet istället mot miljöministern när det samtidigt blir känt att hon varit dörröppnare för olje- kol- och kärnkraftsindustrin? Nej, förlåt. Inte har jag väl mage att antyda att det finns korrupta politiker i Sverige? Att Lena Ek på något sätt skulle låtit sig påverkas av fossillobbyn är naturligtvis lika otänkbart som att en svensk utrikesminister skulle sätta privata affärsintressen före mänskliga rättigheter. Sverige är ett hederligt land. Låt oss inte träta om småsaker.

Så krattar vi manegen för SD

Hjälp. Jag börjar förstå människor som vänder sig till Sverigedemokraterna. Naturligtvis har jag inte ändrat min inställning till deras rasistiska politik. Den är inte bara människofientlig, den bygger dessutom på helt felaktiga antaganden om samhället. Det är min grundmurade övertygelse att vi alla skulle vinna på att öppna upp gränserna mer istället för att bygga vidare på fästning Europa (som nu för övrigt gjort att invandringen till EU minskar, medan den ökar i fattiga länder.)

När jag säger att jag förstår dem som vänder sig till SD syftar jag på den frustration över konsekvenserna av ett nedmonterat samhälle som jag tror är grunden till en del av rasisternas framgångar.

När rapport efter rapport kommer från äldrevården om liggsår och kissblöjor utan att oppositionen kan kanalisera den upprördhet som väller fram vid varje köksbord och i varje fikarum så förstår jag dem som söker sig till dem som säger sig ha svar. Självklart är det sverigedemokratiska standardsvaret om minskad invandring helt bak- och fram. (Det räcker med att titta runt lite på vilken vårdinrättning som helst för att konstatera att det naturligtvis skulle vara än värre om det inte fanns invandrade svenskar som tog de vårdbiträdesjobb till skitlöner som lockar få infödda svenskar). Men det är i alla fall ett svar i ett läge när såväl sossar som miljöpartister står svarslösa. Socialdemokratin kan vi väl bortse från i sammanhanget. Förhoppningsvis återuppstår den en dag och kan svara för sig. Men i det tomrum som den lämnat efter sig måste Miljöpartiet bli en tydlig opposition i det iskalla samhälle där egoism och vinstmaximering ersatt gemenskap och solidaritet. En nödvändig början är då att tydligt erkänna att den inställning vi (även jag) haft till privata alternativ varit naiv och att fortsättningsvis tydligt säga nej till vinstintressen i välfärden. Att kräva meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsverksamheter (ett krav som till och med Carema själva ställer sig bakom) är inte ens i närheten av tillräckligt när vårdföretag gjort vanvård till en affärsidé.

Lika frustrerande är det att se oppositionen sitta på läktaren när finanskrisen löper amok och sveper med sig människor i hundratusental. Det är helt ofattbart att se hur företrädare för den marknadsfundamentalism, tillväxtsmani och Europacentralism som skapat problemen inte kastas ut med huvudet före utan tvärtom än så länge plockar poäng på krisen. Jag är övertygad om att verkligheten är på väg att komma ikapp Anders Borg och hans likar. Men vilka krafter är det då som står beredda att ta vid? Är det en konstruktiv opposition med en vision om ett hållbart och solidariskt samhälle eller en brunhöger som ställer människor mot människor?

Om vi inte förmår att ställa regeringen mot väggen ens när äldres kiss blir föremål för ekonomiska kalkyler och när döende människor inte hålls sällskap utan placeras framför tv:n, som en följd av den förda politiken då blir jag inte bara rädd för att bli gammal. Då blir jag också livrädd för vilka krafter vi krattar manegen för.

Krympande resurser, krympande demokrati

Jag bloggade i förra veckan om hur den ekonomiska krisen nu även drabbar Huddinge. Arbetslösheten stiger och skatteunderlaget störtdyker. En stor del av det utrymme, som vi miljöpartister när vi formulerade vårt budgetalternativ i juni ville använda för att stärka Huddinges eftersatta förskolor och skolor, är nu bortblåst. Om krisen fortsätter riskerar Huddinge och andra kommuner att stå allt mer maktlösa.

I MP Huddinge har vi gjort tydliga politiska prioriteringar. Vi har valt bort skattesänkningar för att satsa på barn och unga. Nu kan vi tvingas lägga en väsentlig del av satsningarna på is, trots att de behövs kanske än mer i de osäkra tider vi befinner oss i. Detta i läge när ilskan och frustrationen från Huddinges styvmoderligt behandlade lärare vuxit ytterligare efter utebliven utdelning i lokala löneförhandlingar och när Huddinges låga andel behöriga lärare och förskollärare riskerar att försämras ytterligare när konkurrensen om kompetenta pedagoger hårdnar.

Samtidigt ser vi stora behov redan nu, och än mycket större framöver, inom äldreomsorgen. I vårt budgetförslag i juni satsade vi visserligen lite mer än majoriteten på detta område, men inte alls så mycket som man kunde önska. I de tuffa prioriteringar vi stod inför satte vi förskola och skola främst.

När justeringar nu ska göras i budgeten har alltså valmöjligheterna, som var begränsade redan i juni, beskurits ytterligare. Drastiskt uttryckt har demokratin krympt. Majoriteten har tvingats backa från den skattesänkning de valde och vi lär tvingas skjuta en betydande del av de viktiga satsningar vi vill göra på framtiden. Min slutsats är att staten måste skjuta till pengar. Först och främst naturligtvis för att försvara kvaliteten i skola, vård och omsorg och undvika ett 90-tal i repris. Men också för att ge demokratin utrymme. Låt inte lokalpolitiken återigen reduceras till ett administrerande av nedskärningar.

Om inte staten ger kommunerna höjda anslag är risken stor att de politiker de flesta medborgare möter snart är de som försvarar ihopslagna klasser på barnens skola eller minskad bemanning på mormors vårdhem. Det vore allvarligt för tilltron till det politiska systemet och till politiker i en tid när allt färre känner en förtroendevald. Och om inte den lokala politiken kan vara en arena för drömmar och förändringsiver, vem vill då ägna sena kvällar åt den?

Jag vill inte skrämma bort någon från lokalpolitiken. Lokalt politiskt arbete är mycket roligare än vad åtminstone jag kunde föreställa mig innan jag halkade in i det. Jag tänker inte reagera med apati inför ett minskat handlingsutrymme. Jag tänker elda under min vrede tills vi får en politisk inriktning i Sverige som sätter ungas framtidsmöjligheter och en värdig omsorg om äldre före skattesänkningar som främst gynnar välbärgade. Men jag har svårt att komma ifrån tanken om att en ekonomisk kris i kommunerna inte bara hotar välfärdens så kallade kärna utan också kärnan i demokratin.

P.S. I demokratins hemland ser man nu i den ekonomiska krisens spår hur folkstyre (demokrati) har ersatts med en folkpappa (Papademos). Eller är det någon med större kunskaper i grekiska som kan göra en mer hoppingivande tolkning? D.S.

Ansvarsskrytet kraschlandar i verkligheten

Grekland gungar. Europa gungar. Nu slår svallvågorna från krisens Europa även mot Huddinge. När budgeten för 2012 debatterades i juni skröt den borgliga majoriteten över stabila kommunfinanser. Frukterna skulle skördas i form av en skattesänkning. Mindre än fyra månader senare är läget dramatiskt förändrat. Om inte majoriteten nu tagit sitt förnuft till fånga och tagit tillbaka skattesänkningen skulle hela underskottet varit borta nästa år och förbytt till ett rejält underskott 2013.

Den snabba förändringen är en påminnelse om att vår sårbarhet i en global värld gör att allt tal om ”stabilitet” ska tas med en stor nypa salt. Med Anders Borgs retorik har ”ansvarstagande” reducerats till förmågan att visa upp budgetöverskott. Hans grouppie, tillika Huddinges kommunstyrelseordförande, Daniel Dronjak-Nordquist har anammat samma synsätt. Nu ser vi det som många ekonomer varslat om – att om krisen slår till på allvar är de överskott dessa moderata herrar gärna gör stora nummer av bortblåsta på nolltid.

Slutsatsen borde bli att ansvarstagande måste innebära mer än bara budgetdiciplin. Ansvarstagande måste handla om att rusta samhället för en osäker framtid. Bygga en skola där unga människor får en rejäl grund att stå på med goda möjligheter att lära nytt och lära om när världen förändras. Bygga ett land och en kommun där vi klarar transporter och engergiförsjning utan fossila bränslen.

Tyvärr tycks Alliansen – såväl på riksplanet som i Huddinge – ointresserade av framtiden bortom nästa val. De talar om ansvar, försöker hålla budget och sänker skatten om det blir pengar över. En sådan politik möter förr eller senare en bistrare verklighet. Kanske har den stunden kommit nu.

Skulle vi vara ett bakåtblickande parti bland andra skulle vi nöja oss med: Vad var det vi sa? Vad var det vi sa i juni när vi sa nej till skattesänkning för att satsa stort på förskola och skola och investera klimatsmart i form av bland annat cykelbanor samtidigt som vi hade ett större överskott som buffert för kärvare tider? Nu är bakåtblickande inte vad miljöpartiet ska ägna sig åt. Istället ska vi fortsätta kämpa på alla politiska nivåer för en politik som är ansvarsfull både genom varsamhet med skattepengar och genom att ta sig an de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför.

Valfrihet är gott - för den som väljer fettsnålt

Valfrihet är ett honörsord för Huddinges borgliga majoritet. Men när föräldrar till barn på kommunens förskolor och skolor – med stöd av forskare och läkare – vill välja annan kost för sina barn då tar det stopp. Det är Livsmedelsverkets riktlinjer som alla ska rätta sig efter – trots att dessa riktlinjer är starkt ifrågasatta av många forskare.

Livsmedelsverket menar att livsmedel med hög andel mättat fett är ohälsosamma för såväl barn som vuxna. Mjölk som är fetare än lättmjölk och smörbaserade bordsmargarin som Bregott går bort. Föräldrar på förskolor i Huddinge som inte velat att barn ska äta Becel, ett bordsmargarin med kemiskt omarbetat fett, och till och med erbjudit sig att skicka med barnen Bregott har fått nej. Trots att de visat på åtskilliga vetenskapliga studier som tyder på att kostråden är helt felaktiga och bl.a. riskerar leda till en ökning av hjärt-kärlsjukdomar till följd av överintag av fleromättade omega 6-fettsyror från fröoljor.

Hård kritik har också riktats mot hur Livsmedelsverket handskas med de vetenskapliga studier som myndigheten stödjer sina kostråd på. En grupp läkare och forskare med docent Uffe Ravnskov i spetsen gör en genomgång av de 72 studier man lutar sig mot och avfärdar 70 av dem som irrelevanta.

Jag tar inte ställning till vad som är rätt och fel vad gäller kostval. Men när den vetenskapliga diskussionen är så oerhört infekterad tycker jag inte det vore för mycket begärt att kommunen erbjuder smörbaserade bordsmargarin och mellanmjölk eller standardmjölk som alternativ. Den hårdnackade inställning man har nu anser jag är respektlös mot pålästa föräldrar med tydliga uppfattningar om vilken kost de vill att deras barn ska få. Därför har jag skrivit en motion till kommunfullmäktige om detta och tänker kämpa för att den ska bifallas!

Vilka lyssnar vi på egentligen?

Övermod kallar DN:s ledarsida idag Miljöpartiets mål om att 250 000 svenskar ska vara med och formulera det gröna alternativet inför nästa val. Risken är, enligt skribenten, att de som redan är etablerade i partiet är de som i slutändan bestämmer politiken när "inspirationsfasen" är över och att många engagerade människor som lockats att delta då kan bli besvikna.

Jag tänker att det kan finnas skäl att vara vaksam på detta. Det är när slutversionen av det nya partiprogrammet mejslas fram och när valmanifestet ska spikas som partiets förmåga att verkligen lyssna sätts på prov. Samtidigt tänker jag att demokratiskt övermod kanske inte är den värsta av synder när andra partier ser på sina medlemmar som antingen "supportrar" eller "bidragsgivare". Ska Sverige få en opposition värd namnet är det upp till Miljöpartiet. Då måste vi nå breda grupper av människor och då räcker det inte att komma springande med färdigtuggade one-liners.

Men om ord som ”öppenhet” och ”delaktighet” inte ska bli till floskler tror jag vi behöver vara tydliga med att det är människor som vill vara med och förändra samhället som vi vill prata med. Människor som fått nog av att egoismen breder ut sig i Moderaternas Sverige. Människor som är frusterade över att framtiden skjuts på framtiden och som istället vill vara med och bygga den här och nu. Vi ska vara en kanal för vreden och förändringskraften. Då gäller det att vara medveten om åt vilka håll man riktar sina öron. När Sveriges mest resursstarka intresseorganisation Svenskt Näringsliv ges utrymme att mer eller mindre oemotsagda (bortsett från kritiska frågor från publiken efteråt) lägga ut texten om ”framtidens industripolitik” på ett seminarium på partiets kommun- och landstingsdagar tänker jag att vi behöver påminna oss om vilka vi är. Vi är i grunden ingenting mindre än en gräsrotsrörelse vars uppgift är att utmana det etablerade samhället. När vi ska göra skarpa förslag av exempelvis de visioner om hållbar konsumtion Åsa Romson presenterade (och som jag bloggade om igår) lär vi få ut mer av att gå ut på gatan och lyssna på Occupy Wall street-aktivisten än att läsa Svenskt Näringslivs diagram.

Vi ska vara Sveriges öppnaste parti. För människor som vill förändra Sverige och världen. Inte för maktkonserverande lobbyister.

Redo för vuxenlivet?

Det var med en viss kluvenhet jag åkte iväg på Miljöpartiets 30-årskalas i Västerås. Håller partiet i likhet med undertecknad på att bli trött och medelålders? Är den ungdomliga uppkäftigheten och förändringsivern på väg att stillna? Är det gröna partiet samtidigt en sådan där 2000-talstyp som vägrar bli vuxen på riktigt och stå för vem man är utan att ängsligt snegla mot de som är "rätt" och "inne"? Sådana frågor malde i skallen på mig efter en höst med flirtande med alliansregeringen och en längre tid av tystnad om tillväxtens problem.

Med Åsa Romsons inledningstal skruvades mitt festhumör upp betydligt. De skärpta mål på miljöområdet och visionen om ett hållbart ekologiskt fotavtryck 2025 som presenterades innebär en välgörande påminnelse om att vår uppgift inte är att hålla oss väl med de som har makten utan att slåss för ett annat samhälle. Särskilt välkommet är det att konsumtionskritiken ser ut att göra efterlängtad come back i Miljöpartiets politik. Slit- och slängsamhället håller inte slår man fast. Det är naturligtvis en helt självklar sanning. Men att höra ett grönt språkrör tala om detta igen inger hopp om att partiet är vuxet nog för att stå upp för sig självt.

Lika efterlängtat var det att höra Åsa Romson säga att köttkonsumtionen måste ner. Äntligen tycks beröringsskräcken med denna ödesfråga vara över. Märkligt vore annars, när till och med flygbolag inför köttfria dagar.

Att snacka är förstås en sak, handling är en annan. Nu vill det till att vi ser till att det snickras konkreta förslag av visionära orden. Personligen är jag övertygad om att en rejäl arbetstidsförkortning måste vara en grundsten i en konsumtionskritisk politik som gör verklig skillnad – och som bär på drömmar om ett bättre liv. Jag hoppas att tillräckligt många som deltar i partiets rådslag ”Makten över tiden” tänker det samma. Och om vi ska äta kött på en hållbar nivå framöver räcker det inte med vegetariska alternativ i skolköken. Då måste vi sluta subventionera kött på bekostnad av vegetabilisk mat. Kött måste kort sagt bli dyrare.

Meh. Orka. Så jävla präktigt! Måste ni vara så jobbiga?
Ja, kanske måste vi vara jobbiga. Vi är vuxna nu.

Vågar vi vilja något annat?

I en intressant debattartikel i Svenska Dagblandet varnar statsvetaren Magnus Hagevi för att politiken blir allt mer kortsiktig när valrörelserna får en allt större betydelse för utgången i valen. När de många osäkra väljarnas röster ska vinnas är det plånboksfrågor som dominerar på de stora framtidsfrågornas bekostnad.

Aldrig har väl detta varit så uppenbart som under den sensate valrörelsen. Exempelvis sopades klimatfrågan, som dominerat massmediernas rapportering en stor del av mandatperioden, helt bort från dagordningen under valrörelsen för att bereda plats för inte minst skattefrågorna. Säkert bidrog detta till att Alliansen var överlägsna när det gällde att övertyga de osäkra väljare som bestämde sig sent. Bland de väljare som valt parti redan före valrörelsen startade vägde det enligt Hagevi helt jämnt mellan blocken.

Frågan är vad man ska göra med den här vetskapen. Hagevi skickar med en varning till Allianspartierna om att nästa valrörelse kan se helt annorlunda ut och att det då kan vara oppositionen som tar hem kampen om de flyktiga väljarna. Jag tänker att han då glömmer hur det svenska medielandskapet ser ut. Den liberala pressens inflytande över dagordningen gör att man knappast kan nära fromma förhoppningar om en, ur oppositionens perspektiv, mer gynnsam valrörelse nästa gång.

Att de svenska väljarna blir allt mer lättrörliga och bestämmer sig allt senare tolkar jag som en logisk följd av att skillnaderna mellan partierna framstår som allt mer otydliga. Observera framstår som mer otydliga. Till stor del tänker jag att detta handlar om att inte minst Moderaterna har intresse av att skyla över de stora konflikterna och få den politiska cirkusen att kretsa kring förtroende för ledande företrädare.

Men även om skillnaderna mellan partierna är större än de kan synas vara för en väljare som har ett lite mer normalt politiskt intresse än undertecknad, vill jag påstå att läxan för oppositionen med de gröna i spetsen (socialdemokratin är ju som konstaterat död) blir att erbjuda ett mer reellt alternativ och avstå från inställsamma flirtar med den mytiske mitten-väljaren. Jag tror vi behöver göra motsatsen till vad politiska kommentatorer i allmänhet tror och förklara att vi vill se ett helt annat samhälle. Ett samhälle med en radikalt annorlunda människosyn än den som nu breder ut sig i arbetslinjens namn. Ett samhälle som byggs om från grunden för att klara framtidens utmaningar. Då krävs klarspråk, konfrontation och visioner. Och förstås modet att formulera konkreta radikala förslag med tydlig kontrast till regeringens passiva "ansvarstagande".

Jag tror inte vi vinner någon valrörelse. Jag tror inte våra utspel och fräcka one-liners kommer vinna störst genomslag. Det finns de med vassare PR-Schlynglar. Men jag tror att vi kan vinna väljarnas förtroende innan dess genom att visa att politik kan göra skillnad på riktigt. Törs vi det? Eller ska vi jaga den där Mittenväljaren? Mollgan tror jag han heter, förresten.

Socialdemokratins död

Var börjar man efter en politisk vecka som denna? Det finns så mycket man kan säga om såväl svajande moral som moralism, om mediadrev och om politiska spel. Men kanske finns det bara en möjlig början för alla oss som vill se ett annat samhälle: insiken om att socialdemokratin är död.

Nej, det finns inte ett uns av skadeglädje i detta konstaterande. Det finns tvärtom en stor klump av sorg. Den ilska jag så många gånger känt gentemot det socialdemokratiska partiet har alltid bottnat i tro, hopp och kärlek. Hur grundmurat fast partiet än varit i patriarkala strukturer, betongfetischism och tillväxtmani har jag alltid trott att socialdemokratin med den förankring man haft i breda folklager varit den rörelse man på ett eller annat sätt måste få med sig om man vill förändra Sverige till det bättre. Jag har alltid hoppats på krafter inom rörelsen som både stått stadigt fast vid en tro på solidaritet och haft blicken vänd framåt, bortom fosilsamhället. Jag har alltid känt den varmaste kärlek till kaffekokande, tombolavevande socialdemokratiska gräsrötter.

När jag nu betraktar Socialdemokraterna ser jag inte bara ett parti med en partiledare utsatt för ett mediedrev. Jag ser ett parti som för länge sen glömt varför man finns. Ett parti som reducerats till en arena för kamp om positioner, där det inte finns några skäl att låta bli att använda medierna för att anonymt ta heder och ära av varandra. Ett parti där alla och inga åsikter är möjliga. Ett vitnande lik med röda, blå och rent av bruna fläckar.

Varför är det så viktigt att förkunna socialdemokratins död? Det sista jag vill är att strö salt i såren på nämnda kämpande socialdemokratiska gräsrötter. Till er vill jag säga att jag hoppas att er rörande enträgenhet kan göra en återuppståndelse möjlig en dag. Men ur ett grönt perspektiv tänker jag att det är viktigt att se vad det innebär att socialdemokratin är borta. Miljöpartiet måste bli den opposition Socialdemokraterna inte förmår vara. Vi måste kanalisera och elda under den vrede som finns över växande klyftor, girighet som breder ut sig och nedmonterad välfärd. Då är det konstruktiv konfrontation och byggande av alternativ som gäller. Inte fromma förhoppningar om uppgörelser med en blågrå regering.

Miljöpartiet måste också möta den berättigade, men farliga misstro mot poltitiker i allmänhet som vi nu ser breda ut sig. Oavsett hur man ser på Juholts bostadsbidrag illustrerar affären hur en politisk klass lever under villkor väsensskillda från de allra flesta människor. Bara den som levt under dessa förmånliga villkor i årtionden kan låta bli att reflektera över rimligheten i att låta skattebetalarna betala för sin sambos boende.

Miljöpartiet är ett ungt parti, även om man nu friar sitt inträde i medelåldern, obelastat av stora skandaler. Framför allt är man det parti som talat klarspråk om att makt korrumperar och som ända sedan grundandet försökt att motverka detta. Inte minst finns det skäl att vara stolta över och värna om de rotationsprinciper som ska förhindra att människor blir ett med sina politiska uppdrag. Jag menar att det också finns skäl att väcka liv i den kritik Miljöpartiet tidigare framfört med hetta mot alltför vidlyftiga löner och förmåner som uppmuntrar till att satsa på politiken som en karriärväg snarare än att se den som ett verktyg för att förändra samhället. Somliga kommer kalla oss för populister. I en tid när själva demokratin håller på att bli impopulär är det ett epitet som går att stå ut med.

Så tänker jag. Vad tänker du?

Ok då, rätt att låta Åsa sköta snacket

Så här i efterhand kan man trots allt konstatera att det trots allt nog var rätt av Ohly och Juholt – ur den samlade oppositionens perspektiv – att stanna hemma. Med den skärpa Åsa Romson visade upp under kvällens tv-debatt behövs ingen trött och vilsen socialdemokrati som anförare av oppositionen.

Allra bäst var kanske hennes svar på Fredrik Reinfeldts befängda anklagelse om att Miljöpartiet driver en nationalistisk klimatpolitik när man menar att Sverige måste ta ansvar på hemmaplan och inte skjuta över ansvaret på andra länder. "Det är du som är nationalistisk" kontrade Åsa och påpekade att de svenska utsläpp som Reinfeldt just skryit över att Sverige minskat de senaste åren tvärtom ökar om man – vilket naturligtvis är det enda rimliga – räknar med de varor som Sverige importerar.

Åsa tar fajten för öppenhet

Ikväll står Åsa Romson (MP) bredvid Jimmie Åkesson (SD) i sin första partiledardebatt. Hon står intill honom och kan fråga varför han han motsätter sig de satsningar i det gröna budgetförslaget som kan göra Sverige till ett öppnare land. Varför vill han fortsätta förvägra barn till papperslösa mänskliga rättigheter som vård och utbildning? Varför säger han nej till satsningar på modersmålsbaserad undervisning fast det är väl belagt att det hjälper elever att lyckas med sin skolgång? Och varför vill han att Sverige ska fortsätta avvisa allvarligt sjuka människor som inte har möjlighet att få vård i sina hemländer?

För den som är tryggt förankrad i en politik för mänskliga rättigheter och öppenhet mot omvärlden är det knappast farligt att synas i samma bild som företrädare för en förvandla-Sverige-till-Skansen-politik. Tanken att någon skulle missta Åsa och Jimmie för bundisar känns mer komisk än oroande.

Att Vänsterpartiet och Lars Ohly dragit en annan slutsats är att beklaga. Särskilt om flykingfrågor kommer upp till diskussion, vilket man får anta att Jimmie Åkesson kommer se till. Som jag bloggat om tidigare behövs Vänsterpartiet som en kritisk röst nu när Miljöpartiet genom sin uppgörelse med regeringen om migrationspolitiken, bakbundit sig i vissa frågor. Bland annat har man accepterat regeringens EU-politik i migrationsfrågor.

Mer begripligt är det att Socialdemokraterna med sin historia som administratörer av en omänsklig flyktingpolitik känner sig manade att ställa till spektakel för att markera avstånd mot Sverigedemokraterna. Inte minst mot bakgrund av det högst obehagliga förslag, om att göra det möjligt att utvisa svenska medborgare, som kastades fram av (S)-företrädare i veckan.

Tack Åsa för att du tar fajten, såväl i förhandlingsrummen som i TV, för ett öppnare Sverige! Här kan du ladda upp med lite Timbaktu.

Mer att läsa om socialdemokratins bekymmer av allehanda slag på Peter Anderssons (S) blogg. Mer om flyktingpolitik på flyktingbloggen.

Sätt ljuset på ungas stress

Sitter och halvslumrar med näsan i kommunfullmäktigehandlingar, men piggnar till inför en angelägen interpellation av S-märkta ledamöterna Natalie Sial och Victoria Brikho som belyser problemet med många elevers upplevelse av stress och oro i skolan.

I mitt jobb som högstadielärare möter jag dagligen elever som känner att det är omöjligt att få tiden att räcka till – och än mer omöjligt att själva räcka till. Frågan är stor och förtjänar att diskuteras med ett större djup än vad en svensklärare kan prestera en söndagseftermiddag, stressad över att inte ha formulerat alla de uppgifter eleverna ska prackas på i veckan så att nästkommande veckoslut kan ägnas åt att beskriva vad samma elever bör förbättra för få en så gynnsam utveckling som möjligt i ämnet. Men låt mig kasta ur mig några tankar om hur problemet kan angripas.

Först och främst tänker jag att vi måste skapa en skola som har en helhetssyn på sina elever. Hur mycket man än vurmar för ”fokus på kunskap” måste man inse att människor som inte mår bra, i längden inte heller presterar. En åtgärd är att återupprätta skolhälsovården, hur otidsenligt det än ter sig. Kuratorer, skolsköterskor och annan personal som ser eleverna som hela människor behövs mer än någonsin när vi lärare förväntas pressa ur eleverna högre och högre prestationer, om inte annat för att värna skolans position i betygsstatistiken.

Den fysiska miljön har en större betydelse för vårt välbefinnande än de flesta av oss kan föreställa sig. Det finns det gott om forskning som visar. Tyvärr är arbetsmiljön undermålig på många skolor, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Det är slitet, färglöst och trasigt i allt för många klassrum och korridorer. Luften är många gånger stillastående och bullret öronbedövande. Därför applåderar jag att en skol-ROT som ska hjälpa kommunerna att rusta upp eftersatta skolor är ett av förslagen i den gröna skuggbudgeten.

Också i mitt tidigare arbete som förskollärare mötte jag stressade barn, även om det tog sig andra uttryck än på högstadiet. När det gäller yngre barn handlar det mycket om storleken på klasser och barngrupper. Jag har tidigare bloggat om hur psykologer varnar för bestående skador hos barn som lider av stress på grund av stora barngrupper. I det här sammanhanget intar fritidshemmen en särställning, där grupper med en bra bit över 50 barn inte hör till ovanligheterna.

De åtgärder som behövs för att göra något åt barns och ungas stress kostar förstås pengar. Mycket pengar. Jag är därför glad att mitt parti, både på riksplanet och lokalt i Huddinge, visar att man menar allvar när man kallar sig det nya skolpartiet. Miljöpartiet är det parti som inte bara pratar om skolan utan också är beredda att skjuta till resurser.

Insatser i skolor och förskolor är nödvändiga. Men vi ska naturligtvis inte lura oss att tro att skolan är en isolerad ö i samhället. När föräldrar ringer och förklarar vilken katastrof det vore om deras barn bara skulle få näst högsta betyg blir det tydligt hur prestation för många blivit det enda som räknas i tillvaron. Som jag ser det måste vi ta en rejäl funderare över hur vi kan stärka värden som gemenskap och solidaritet. Prestationshetsen hör intimt samman med tillväxthetsen. Min eviga käpphäst om arbetstidsförkortning är inte någon quick fix men kanske ett steg i riktning mot ett samhälle som breder plats för människors samvaro snarare än konkurrens.

C ska bli grönast i Sverige – ett skämt att ta på allvar

Läser att Centern med Annie Lööf vid rodret vill bli Sveriges tydligaste gröna röst. Jag skulle förstås kunna brista ut i ett asflabb. Onekligen ligger det nära till hands att skriva ett spydigt inlägg om partiet som innehaft miljöministerposten i 5 år utan att ta ett enda synligt steg framåt på miljöområdet. Partiet som sett på när järnvägen havererat, som kallat motorvägsbyggen i mångmiljardklassen för "miljömotorvägar" och som offrat sitt kärnkraftsmotstånd just när de förnybara alternativen blivit bra nog för att kunna ersätta kärnkraften. Det partiet vill alltså nu utmana Miljöpartiet om att vara "grönast".

Jo, visst är det humor. Visst är det lite "Trelleborgs FF siktar mot Champions Leage." Men jag tycker det finns skäl att ta Centerns utmaning på allvar. Naturligvis inte sakpolitiskt. Men när det handlar om hur partierna framställs i en allt mer okritisk och ytlig politisk rapportering finns det absolut skäl att varna för Centern, ledd av en smart och medial fixstjärna. Få journalister läser på allvar de politiska förslagen. Därför handlar allt mer om att hitta kodord som når igenom bruset. Med rätt strategi kan Centern säkert framställa sig själva som gröna i det allmäna medvetandet.

För Miljöpartietes del gäller då att flytta fram positionerna. Om C hjälper till att få upp de gröna frågorna på agendan finns en gyllene möjlighet att lyfta fram det som har gjort vårt parti unikt: insikten om att vi behöver ändra vårt sätt att leva för att hålla i längden.

När Annie Lööf säger i sitt installationstal: "Allt är möjligt" måste vi påminna om att det är en lögn. En trevlig lögn måhända, men likafullt en lögn. Det är inte möjligt att konsumera, äta kött och åka bil som vi gör. Inte ens om varorna är miljömärkta, köttet ekologiskt och bilen en "miljöbil". Planeten sätter snävare gränser för oss än så. Allt är inte möjligt. Men att värna livet är möjligt. Att sätta omsorg om oss själva och dem vi delar en stund på jorden med före shoppingkassar och oxfiléer är möjligt. Och något att längta till, om ni frågar mig.


Peter Andersson (S) kommenterar bl.a. Lööfs miljöutspel här.

Låt oss vara konstruktiva – inte undfallande

6 av 10 MP-väljare vill samarbeta med alliansen, trumpetar idag opinionsanalytikern Arne Modig på DN Debatt. Ska jag då konstatera att jag har haft fel när jag hävdat att det vore förödande för Miljöpartiets trovärdighet att ge sig in i ett bredare samarbete med regeringen?

Å nej, sakta i backarna. Att människor som spontant ombeds att ta ställning till samarbete eller inte samarbete väljer samarbete är knappast att förvånas över. Förutom att ordet samarbete i sig har en positiv laddning, lämpligt att använda för den som vill visa på en positiv inställning till uppgörelser med regeringen, är det inte konstigt om många väljare tagit intryck av den senaste tidens diskussioner kring det osäkra parlamentariska läget som nu sammanfaller med ett högst osäkert ekonomiskt läge. Att samarbeta med regeringen för ”landets bästa” kan vid första anblicken tyckas ansvarsfullt.

Men nu har vi inte en regering med en politik som löser kriser, utan som tvärtom bäddar för mycket värre kriser på sikt. Vi har en regering som istället för att sätta igång byggandet av ett hållbart samhälle tar steg BAKÅT på miljöområdet, inte minst med sin infrastrukturpolitik som styr från järnväg till väg.* Och vi har en regering som bygger upp farliga sociala spänningar genom sin omvända Robin Hood-politik och hetsjakt på sjuka, arbetslösa och andra utsatta grupper. En sådan regering ska man inte dela med sig av sin trovärdighet till. En sådan regering ska man bjuda motstånd – inte minst genom att formulera tydliga alternativ.

Att göra upp i enskilda, tydligt avgränsade, sakfrågor är däremot en annan sak. Det är naturligtvis oerhört glädjande att kunna konstatera att de minst hundratals somaliska familjer som varit splittrade till följd av orimliga krav på ID-handlingar nu ser ut kunna återförenas tack vare en lagändring som MP drivit igenom. Lika glädjande är det att barn till papperslösa nu ska få laglig rätt till skolgång. Här har miljöpartiet uppnått tydliga resultat, utan att det på något sätt klumpar ihop oss med regeringens politik på andra områden.

Därmed inte sagt att uppgörelsen på migrationsområdet är helt oproblematisk. Jag har full respekt för den kritik som framförts, inte minst från vänsterpartister vilka tycker MP svikit sina ideal genom uppgörelser med regeringen som fortfarande står för en i grunden inhuman flyktingpolitik. Det är naturligtvis besvärande att nu tvingas tiga still när Sverige exempelvis tvångsutvisar irakiska flyktingar. Men att trots allt kunna ta steg åt rätt håll – som för många människor är helt livsavgörande – på ett område där så oändligt mycket gått åt fel håll i decennier tycker jag väger tyngre. Att Miljöpartiet lyckats bli en murbräcka mellan moderater och socialdemokrater som under lång tid höll ihop för att stänga förespråkare för en human flyktingpolitik ute från inflytande bäddar förhoppningsvis för ytterligare framgångar för humaniteten framöver.

Så visst ska MP vara ett konstruktivt oppositionsparti. Men låt oss inte för ett ögonblick bli undfallande och hymla med att Sverige behöver slå in på en helt annan väg än den vi befinner oss idag.

*Även om man stilfullt presenterar ett och annat första-hjälpen-kit för eftersatta spår på välregiserade presskonferenser, där man alltid slipper frågor från väluppfostrade politiska reportrar om de pengar man TAGIT från järnvägen.

Heja Danmark!

Hissar Dannebrogen och tar en vegetarisk pölse i afton för att fira en medmänsklighet på frammarsch i Danmark. Enhetslistan och Radikale Venstre visar att det går att nå valframgångar genom att förespråka en human flyktingpolitik. Hoppas det får Socialdemokraterna att omvärdera sin inställning om att den restriktiva invandringsspolitiken ligger fast. Och att Radikale och Enhetslistan kan inspirera svensk politisk debatt.

Skål Danmark! För en medmänskligare politik - och för landets första kvinnliga statsminister!

Domstolar i Billströms tjänst

2006 avskaffades utlänningsnämnden och förvaltningsdomstolarna blev högsta instans i asylärenden. Detta efter en envis kamp från tillskyndare av en human flyktingpolitik som hoppades att nyordningen skulle leda till ökad rättssäkerhet för de asylsökande.

Fem år senare kan man tyvärr konstatera, som Sten de Geer på den utmäkta flyktingbloggen, att förhoppningarna kommit på skam. de Geer visar hur migrationsdomstolarna snarare blivit ett verktyg för regeringens djupt omänskliga migrationspolitik. Ett av många exempel är hur ett domstolsbeslut gjorde det fritt fram för migrationsverket att skicka asylsökande till Grekland i enligt med den s.k. Dublinförordningen som säger att ett asylärende ska avgöras av det EU-land en flykting först kommer till. Detta trots att det är helt uppenbart att asylsökande i Grekland i praktiken är helt rättslösa och saknar möjlighet till asyl.

Förutom att domstolarna i fall efter fall gör en högst restriktiv tolkning av reglerna, i linje med regeringens hårda politik, är domstolarna bekväma för minister Billström att gömma sig bakom. Vilken fråga som än ställs till migrationsministern om svensk flyktingpolitik blir svaret att det vore olämpligt om han som minister uttalar sig och på så sätt riskerar att påverka domstolarna. Självklart ska inte Billström uttala sig om enskilda domstolsärenden – det vore onekligen att åsidosätta rättssäkerheten. Problemet är att Billström också använder domstolarna för att slippa uttala sig om de lagar och regler som beslutats politiskt.

Att frånsäga sig allt politiskt ansvar och hänvisa till domstolar och myndigheter verkar vara en taktik regeringen använder sig genomgående av. Inte minst har vi sett det i turerna kring sjukförsäkringen. Att svårt sjuka människor har nekats ersättning har skyllts på försäkringskassan. Kan man be om lite politiskt ansvarsutkrävande? Om en gnutta medmänsklighet?

Det är inte vi, det är grekerna

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman har orsakat visst hallaballo genom ett utspel på Svenska dagbladets Brännpunkt om att Grekland och andra som missköter ekonomin borde sparkas ut ur Eurosamarbetet. Andra folkpartister går i taket och åter andra (i mer ledande ställning) gör sig oanträffbara.

Jag ska försöka avhålla mig från att vara nedlåtande mot såväl folkpartister som Svenska dagbladet, men jag kan inte annat än le ömt åt hur konsekvent man pekar finger åt andra och undviker att ifrågasätta sig själv. Lite gulligt är det faktiskt. När valutaunionen krakelerar renderar det inte i någon omorientering när det gäller frågan om en svensk anslutning. Istället handlar diskussionen om huvuvida de som redan är med ska få vara kvar. DN konstaterade för en tid sedan att endast fem EU-länder (däribland Sverige) lever upp till stabilitetspaktens krav. Om Cwejman får leda Europa genom krisen kanske Sverige snart ingår i en söt liten valutaunion med EU-klassens duktiga elever.

För visst är vi duktiga. Inga röda siffror i bokföringen. Det är inte vi, det är grekerna kan vi förnöjsamt konstera. Åtminstone så länge vi håller oss till den bokföring Anders Borg förfogar över. Att vi hör till de länder som förbrukar allra mest av jordens resurser – och i det avseendet lever långt över våra tillgångar – slipper vi tala om så länge Svenska dagbladet och deras likar sätter agendan.

Kopplingen mellan ekonomisk kris och sinande naturresurser, som jag bloggat om tidigare, borde däremot vara något för gröna språkrör att tjata om. Jag hoppas att inte eventuella förhoppningar om uppgörelser med alliansen står i vägen för så beska budskap. För onekligen är det bekvämare att som Adam Cwejman och andra ta greker i örat istället för att ifrågasätta egna ställningstaganden. Och kanske är det också bekvämare att prata om viktiga järnvägssatsningar, men tiga om nödvändiga livsstilsförändringar.

Men om jag förstått saken rätt var det inte av bekvämlighetsskäl det gröna partiet en gång bildades.

Sverige behöver en opposition

Allt mer bekymrad blir jag när jag följer diskussionerna kring ett eventuellt samarbete mellan miljöpartiet och den borgliga alliansen. Språkrören skrev förra helgen på DN debatt att man öppnar för samarbete med regeringen på vissa områden. Nu skriver avgående gruppledaren Mikaela Valtersson att detta inte räcker, utan att man borde vara beredda att sätta sig i en regering med såväl socialdemokrater som moderater - och hon får visst stöd av Maria Wetterstrand.

Som jag ser det kan en önskan om ett samarbete med alliansen knappast utgå från en analys av hur man får största möjliga genomslag för gröna idéer, utan en beräkning av hur man kommer så nära maktens köttgrytor som möjligt.

Det kan låta hedervärt att vilja bryta upp en ”cementerad blockpolitik”. Men ser man på den politik alliansen bedriver kan jag inte se annat än att den är anti-grön. När vi har en regering som anser att arbetslinje är att sparka på den som är sjuk eller arbetslös, som tycker att miljöpolitik är att bygga motorvägar och som urholkar möjligheter till grön omställning genom att sätta skattesänkningar före allt utom budgetbalans är det för mig en gåta att man som miljöpartist kan se förutsättningar för samarbete. Det Svergie behöver nu är en verklig opposition som tar strid för byggandet av ett hållbart och mänskligt samhälle. Aldrig har gröna idéer legat mer i tiden. 2014 har vi en jättemöjlighet till ett rejält genombrott i väljarkåren som kan ge utrymme att genomföra nödvändiga samhällsförändningar. Att slarva bort den möjligheten genom att sänka vår egen trovärdighet och hjälpa en miljöfientlig regering med greenwash tycker jag vore förskräckligt.

Vegetariskt recept mot finanskrisen

Men nu har han väl gått lite långt ändå, den där skogsmullen från Huddinge. Har verkligen mina köttbullar något med finanskrisen att göra?

Jag kan förstå den som tänker så, men vill med bestämdhet påstå att vi inte i grunden kan lösa den ekonomiska krisen utan hänsyn till de gränser planeten sätter för oss och då är köttkonsumtionen ytterst central.

Som jag nämnde i mitt första inlägg om finanskrisen har priserna på råvaror, som under efterkrigstiden successivt sjunkit vilket varit en grundförutsättning för den ”eviga” tillväxten, nu stigit brant de senaste åren. Det låter sig inte enkelt förklaras med spekulationsbubblor, utan det tycks helt enkelt handla om ett trendbrott till följd av en tilltagande brist på naturresurser.

En av de råvaror där priset stigit mest de senaste åren är förstås oljan. Det märker vi när vi tankar våra bilar. Vad vi kanske inte lika ofta vi tänker på är hur enormt oljeberoende vår livsmedels-försörjning är. Olja slukas i massor i alla led. Inte minst går det år mycket i produktionen av konstgödsel för det konventionella (icke-ekologiska) jordbruket. I vintras uppmärksammades också hur fosforn, som även det behövs i framställningen av konstgödsel, är på väg att ta slut.

Oavsett om vi pratar om olja, fosfor, vatten eller någon annan resurs som behövs i jordbruket så slukar köttproduktion naturligtvis ofantligt mycket mer än produktion av vegetabilier. När vi nu vet detta, liksom att köttproduktionen orsaker större växthusgasutsläpp än världens alla bilar och flygplan gör tillsammans, förstår jag inte vad vi väntar på. Frågan måste upp på den politiska dagordningen!

Ett trist budskap att basunera ut till väljarna? Jag tycker inte det. Jag har ätit mestadels vegetarisk mat de senaste åren och jag är rätt nöjd med att ha lärt mig laga ny god mat, minskat risken för att få cancer i ändtarmen och att kunna uppskatta de köttbitar jag fortfarande då och då smaskar i mig desto mer. Och återigen – det handlar inte om att komma med moralistiska pekpinnar om att ”DU måste avstå kött”, det handlar om politiska åtgärder. En god början kan vara att sluta styra FRÅN vegetabilier TILL kött som man gör idag, bl.a. med EU:s jordbruksstöd.

Liksom jag väntar på att Miljöpartiet ska ta tag i frågan om kortare arbetstid, väntar jag på hur partiet ska leva upp till de kongressbeslut som finns om att verka för minskad köttkonsumtion. När Vänsterpartiet i våras föreslog en köttskatt röstade de flesta miljöpartister nej, med vaga hänvisningar till att man skulle komma med egna förslag. Det är dags att lägga de förslagen nu!

Medan jag väntar njuter jag av en schyst linssoppa som fått de mest inbitna köttätare att slicka sig runt munnen:

Recept mot finanskrisen

Ingredienser
2 gula lökar
3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 dl röda linser
1 burk á 400 gr krossade tomater
2 buljontärningar
ca 4-5 dl vatten
salt, peppar, kryddgrönt, sambal oelek.

Tillagning
Hacka den gula löken grovt, det behöver inte vara så snyggt gjort. Fräs den i olivoljan i en kastrull som rymmer minst 3 liter så den blir mjuk men inte brun. Hacka vitlöken grovt och lägg i den i kastrullen. Låt fräsa i ca 20-30 sek under omröring, sen måste du snabbt hälla på vatten så inte vitlöken bränns fast. Koka upp och häll i linserna. Låt koka knappt 10 min. Häll sedan på linserna, buljongtärning och salt och låt koka upp och sedan puttra i ungefär 10 min. Häll ev på lite mer olivolja. Rör i sambal oelek efter smak och sist i med det kryddgröna.
Servera med bröd och dryck.

Fler recept mot finanskrisen finns här.

(Positiva nyheter kan man också pigga upp sig med.)

Demokratin lever, håll den vid liv

Inför dramatiska skeenden är det lätt att känna vanmakt. Själva demokratin kan kännas liten inför upplopp, finanskriser och terrordåd.

Men att det spelar roll vem som styr när krisen slår till kan man konstatera när man betraktar hur David Cameron bemöter upploppen i Storbritannien och jämför med hur Jens Stoltenberg hanterat terrordåden i Norge. Den förra hotar stänga ner sociala medier och göra unga upprorsmakare hemlösa, medan den senare omedelbart satte tonen med att ”svaret är ännu mer demokrati, ännu mer öppenhet och ännu mer humanitet”.

Så låt oss aldrig kapitulera inför det ogreppbara. Må vi samla oss, tänka och debattera.

Kriser ger plats för drömmar

Igår var jag en sådan där jobbig olyckskorp igen. Malde på om att vi måste få ner vårt konsumerande och vårt köttätande om vi inte ska gå under. Eftersom det är sant, tycker jag i och för sig det kan vara på sin plats att vara olyckskorp. Men kan man göra politik av så dystra insikter utan att folk stoppar fingrarna så långt de kan in i hörselgången?

Jag är övertygad om att man kan det och ännu mer övertygad om att man måste försöka. Jag tror att politiker i allmänhet underskattar människor. Jag tror det finns en längtan efter resonemang bortom fräcka utspel och efter politiker som vågar tala klarspråk. Märk väl – det är inte några moralistiska pekpinnar jag är ute efter. Om budskapet är ”DU måste leva mer hållbart” lär vi varken vinna väljare eller uppnå förändring. Det jag talar om är det stora gemensamma Projektet där politik, ideella organisationer, företag och enskilda människor alla är med och genomför genomgripande förändringar. Och det är politik som krävs för att styra upp det projektet.

Nu handlar dessa genomgripande förändringar tack och lov inte bara om att avstå från saker. Tvärtom är vinsterna stora, om än inte i ekonomiska termer. Jag återkommer i nästa inlägg till köttätandet och ska här hålla mig till vårt shoppingmissbruk. Att driva en politik för en minskad konsumtion handlar till stor del om att vi ska arbeta mindre – och få mer tid att förfoga fritt över.

Att sälja in reformer som ger oss tid att plocka blommor med våra barn, att ge tillbaka en del av det vi fått av våra föräldrar när det är de som behöver hjälp, att älska med våra partners, att måla tavlor, lyssna på musik, laga mat som smakar och demonstrera mot det som upprör oss eller för det vi längtar efter borde inte vara svårt. Ändå betraktas det av många som politiskt omöjligt att driva frågan om kortare arbetstid.

Men något ärligt försök att väcka opinion för arbetstidsförkortning har inte gjorts på den här sidan millennieskiftet. Framför allt har frågan inte tydligt kopplats till insikten om att planeten inte längre pallar vår ständigt ökande konsumtion. Och är det någon gång man har möjlighet att genomföra stora förändringar och paradigmskiften är det i kristider. Om vi vågar visa på de samband som finns mellan ekonomisk kris och vårt jordklots begränsningar kommer insikten om den eviga tillväxtens omöjlighet slå rot hos allt fler. Då kommer också drömmarna om ett annat samhälle kunna växa. Ett samhälle där jag kanske inte kan uppdatera garderoben varje vecka och inte betrakta elektronikprylar som slit- och slängvaror men där jag ta hand om mig själv och mina nära, där jag kan lära och odla, leka och sova. Och dessutom ha ork, lust och energi den tid jag tillbringar på arbetet.

Det dilemma vi har att hantera är hur vi får nog med stålar till de massiva investeringar vi behöver göra den närmaste tiden i sånt som hållbara transporter och förnybar energi samtidigt som vi arbetar mindre. Jag har inte alla svar på det. Jag vet bara att vi inte kan ducka för frågan. För att den eviga tillväxten är omöjlig och att konsumtionen måste ner innan den drar ner oss är helt klart.

Jag väntar nu otåligt på att Gustav Fridolin ska komma ut på banan i arbetstidsfrågan. Strax innan han blev språkrör deklarerade han att en sänkning av normalarbetstiden i arbetstidslagen inte var vägen att gå för att nå målet. Men vart går då vägen? Det är dags att lyfta den diskussionen. För inte var det väl så Gustav, att du bara ville ta död på frågan?

Det är mycket som skrämmer mig när jag tänker på framtiden. Men jag räds inte tanken på ett samhälle bortom idén om den eviga tillväxten. Tvärtom, jag längtar. Längtar efter ett liv i något lägre tempo och med mer plats för kärlek med de som lever omkring mig.

P.S.Andra sätt att möta kriser kan vara att lägga ner den offentliga sektorn eller göra unga upprorsmakare hemlösa. Det är ju skönt att det finns lite olika lösningar att välja bland. D.S.

Vågar vi formulera alternativ?

Om ni hade orkat läsa gårdagens alldeles för långa blogginlägg om finanskrisen så hade ni förmodligen glömt att det avslutades med ett löfte om att återkomma med tankar om hur ett alternativ till Borgs och Reinfeldts passiva ”ansvarstagande” och värnande av statsfinanser kan formuleras utifrån insikten om att samhället måste ställas om till att bli hållbart.

Jag hoppas förstås att ett grönt parti ska vara med och formulera ett sådant alternativ, som på allvar möter de kriser vi befinner oss i. Vissa antydningar ser jag faktiskt också till det. Jag ser med glädje hur inte minst Gustav Fridolin försöker nå ut med en berättelse om hur klimatomställningen kan innebära möjligheter för en ny framtidstro att växa fram när bostadsområden rustas upp, nya jobb skapas och nya företag kan växa fram med kraft av nya idéer. Klimatomställningen kan bli det gemensamma projekt som kan hålla samman det samhälle vi nu ser splittras allt mer.

Jag älskar den berättelsen. Men den får inte ett uns av trovärdighet om vi inte samtidigt erkänner att det inte räcker med ny teknik och gröna jobb. Det talar sitt tydliga språk att de koldioxidutsläpp Sverige skryter över att ha fått ner med 17 procent sedan 1990 (och tar som intäckt för att utsläpps-minskningar kan kombineras med hög ekonomisk tillväxt) i själva verket ÖKAT om man räknar in konsumtion av varor som produceras i andra länder. Vi måste börja tala klarspråk – igen – om att vår konsumtion måste ner och att idén om den eviga tillväxten måste förpassas till historieböckerna.

Förutom att ta ett rejält grepp om frågan hur man får konsumtion på en hållbar nivå kan ett trovärdigt miljöparti inte fortsätta hymla med att vi måste äta mindre kött. En av de saker som en gång drog mig till Miljöpartiet var strävan efter att bygga politiken på beprövad kunskap. Och när vi nu vet att köttkonsumtionen står för större utsläpp än vad bilar och flygplan gör tillsammans, då funkar det inte att behandla köttfrosseriet som en icke-fråga.

Men kära hjärtaness vad tråkigt, kan man tänka. Ska skogsmulle komma och lägga beslag på både dina shoppingpåsar och din entrecote? Ja, det kan låta trist. Att mänskligheten håller på att utplånas är lite trist, tycker jag. Men att ta tag i de svåra frågorna, de som skär rakt in i vårt sätt att leva, behöver inte vara trist. Däri ligger tvärtom stora möjligheter till mänsklig utveckling, en bättre hälsa och ett roligare liv. Det är den övertygelse som bär mig, när larmrapporterna om att allt är på väg åt helvete duggar allt tätare. I kommande inlägg ska jag försöka mig på att beskriva de möjligheter jag ser. Jag lovar ingen stor underhållning, men jag lovar att låta den trotsiga optimist som bor i längst inne i mitt dystopiska väsen titta fram.

Och orkar ni inte tänka på förändringar, kan ni alltid läsa DN och SvD istället. Där är det mesta sig likt, än så länge.

Vågar vi förstå finanskrisen?

Intensiv medierapportering matar oss nu med med ständiga börsuppdateringar och uttalanden från ekonomer och politiker med bekymrade rynkor i pannan. Rubrikerna är svulstiga och ingresserna ödesmättade. Men med växande frustration letar jag förgäves i dagstidningarna efter verklig analys och försök att sätta in det som sker i ett större sammanhang. För oavsett vilka orsaker som finns till den akuta kris vi nu ser, måste man vara en struts med osedvanligt lång hals för att låta bli att inse vi behöver förändra vårt sätt att leva för att på allvar kunna möta den ekonomiska krisen – och för att undvika en ännu mycket större kris.

Det är mycket man låter bli att prata om just nu. Få är exempelvis de röster som talar om de gränser som den här planeten sätter för oss människor och det ekonomiska system vi skapat. När Johan Berggren tillsammans med doktoranden i ekonomisk historia Daniel Berg i Ordfront magasin (tyvärr finns ingen länk till artikeln) visar på ett samband mellan finanskrisen och skenande råvarupriser till följd av en allt mer påtaglig brist på naturresurser fortsätter DN och Svenska Dagbladet lugnt att frossa i stereotypa beskrivningar av slarviga sydeuropéer. Det må vara bekvämare att förfasa sig över greker med ”låg skattemoral” än att ta in att jordklotet har sina begränsningar. Men ska vi diskutera hur vi ska få en sundare ekonomisk utveckling framöver då kanske det inte är så dumt ändå att tänka lite otäckare och lite krångligare tankar. Till exempel fundera över vad det kan innebära att priserna på råvaror, från olja till spannmål, stigit brant de senaste åren, på ett sätt som inte så lätt låter sig förklaras med spekulation. En av grundförutsättningarna för den ständiga ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden, har varit att priserna på råvaror stadigt sjunkit. Nu tycks vi se ett trendbrott. Mycket talar för att vi inte enbart står inför en oljepeak, utan också en vetepeak, mineralpeak och en alltingpeak. Vad jobbigt det blev. Plötsligt kanske det inte räcker att läxa upp sydeuropéer och lära dem budgetdisciplin. Kanske måste själva den västerländska livsstilen ifrågasättas.

Borg och Reinfeldt sitter nu i radio- och TV-studior och skrockar med illa dold förtjusning över länder som ”levt över sina tillgångar” och skryter över svenska statsfinanser i ordning. Att regeringen varit noga med budgetdisciplinen förtjänar man förvisso cred för. Vad man än vill åstadkomma politiskt krävs det förstås att man har koll på pengarna. Men i min värld innebär ansvarstagande mer än att vakta statens pengapåse. Jag önskar mig ett politiskt ledarskap som sätter igång och bygger ett samhälle som håller i längden. Ett samhälle där vi får mat på bordet även när olja och fosfor sinar och världens befolkning närmar sig tio miljarder. Ett samhälle där vi kan värma upp våra bostäder och resa till jobb och vänner med hjälp av förnybar energi. Jag ser inte en tillstymmelse till ett sådant ledarskap, åtminstone inte i regeringskansliet.

Jag ser i Reinfeldt och Borg pompösa, passiva förvaltare som vill invagga svenska folket i tron att vi står rustade att möta svåra stormar, men som inte gör mycket mer än klamrar sig fast ännu hårdare i masten, blundar och hoppas på det bästa. Det borde i det läget finnas gott om utrymme för krafter som vill åt en annan riktning. Inte minst för ett alternativ som visar på vägar mot ett samhälle där vi inte jagar livet ur varandra och planeten och där människor snarare än marknader har utrymme att växa. Om detta ber jag att få återkomma de närmaste dagarna.

Skolans hopp - trollspön eller satsningar?

Under debatten om Huddinges budget upprepade vi med dårars envishet behovet av mer resurser till förskola och skola. Majoriteten svarade sin vana trogen med mantrat: ”resurser är inte allt”. Utan att förklara hur man ska höja den katastrofalt låga andelen behöriga lärare och förskollärare i kommunen utan att det kostar pengar. Något trollspö som helt gratis ger lärare och förskollärare högre lön, rejäl kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken lanserades inte. Men det kanske kommer.

Därför blir jag glad när jag läser på DN Debatt att Gustav Fridolin vill göra lärarnas löner och villkor till en riksangelägenhet. Det finns forskning så det räcker och blir över som visar att kompetenta lärare med tid att se sina elever är helt avgörande för en framgångsrik skola. Då kan inte staten dumpa över allt ansvar på trängda kommuner. Detta blev uppenbart för mig när vi formulerade vårt budgetalternativ för Huddinge. Trots att vi med största möjliga tydlighet prioriterade satsningar på förskola och skola – och valde bort såväl skattesänkning som andra angelägna satsningar – skrapade vi i ärlighetens namn inte ihop så mycket mer än kaffepengar till skolan. Med de 28 miljoner vi satsar utöver majoriteten pekar vi ut en riktning och sänder en signal till lärarna om att vi hör deras berättigade vrede, men räcker knappast för att över natten förändra deras arbetssituation i grunden. Att 28 miljoner läggs till en budget om 1,3 miljarder gör skillnad, men inga underverk.

Staten måste alltså med. Dess uppgift kan inte bara vara att lägga ytterligare arbetsbörda på lärarna genom ständiga organisationsförändringar. De måste ta sitt ansvar för att människor både väljer att utbilda sig till lärare och att stanna kvar i yrket.

Miljöpartiet är inte bara Huddinges skolparti som deklararerades i måndags. Miljöpartiet är hela Sveriges skolparti.

P.S. Vatten på våra kvarnar får vi också när OECD visar på att klyftorna i kunskap ökar i svensk skola mellan elever med olika social bakgrund. Barn till högutbildade preseterar allt högre resultat och barn till lågutbildade allt lägre. Skolverket konstaterar att skolresurserna idag inte riktas dit de bäst behövs. Därför vill Miljöpartiet öka den socioekonomiska fördelningen till skolorna för att komma till rätta med de helt oacceptabla skillnaderna mellan kommunens skolor. D.S.

Miljöpartiet Huddinges skolparti

Idah inleddes debatten i kommunfullmäktige om Huddinges budget för 2012. Miljöpartiet kastade blygseln, tog klivet ut ur garderoben och deklarerade: Vi är Huddinges skolparti!

Samtidigt blev det tydligt hur majoriteten stod tomma på förslag om hur man möter stora problem med allt färre som uppnår grundskolans mål, enorma skillander i resultat mellan skolorna och en anmärkningsvärt liten andel behöriga lärare och förskollärare. Medan vi presenterade vi våra förslag ägnade sig majoriteten mest åt att försöka få kaffepengar till skolan att framstå som en storsatsning och åt att angripa oppositionen för påstådda räknefel.

Miljöpartiet tar insikten om att förskolan och skolan bygger morgondagens samhälle på största allvar. Därför väjer vi inte heller för de gigantiska utmaningar förskolan och skolan står inför i vår kommun.

Vi hör de växande protesterna från Huddinges lärare. Vi möter dem i deras berättigade vrede över ökad arbetsbörda och uteblivna reallöneökningar. Vi förstår att om Huddinge ska vända trenden med att allt färre elever uppnår behörighet till gymnasiet, då kan vi inte fortsätta ligga bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare. Och ska vi få fler behöriga lärare – och få de lärare som redan nu gör dagliga underverk i Huddinges skolor att stanna kvar – ja då måste vi satsa på lärarna. Då krävs högre löner, rejäla satsningar på kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken. Då krävs att Huddine kommun blir en arbetsgivare som lärarna har förtroende för.

Vi tänker långsiktigt. Vi väljer satsningar på skolan före sänkt skatt.

Förskolan är den första länken i vårt utbildningssystem. Det är här vi kan lägga grunden för ett livslångt lärande. Det tar Miljöpartiet på allvar. Därför avsätter vi också pengar för att ta krafttag mot bristen på förskollärare som nu är så akut i vår kommun att förvaltningen åker till Värmland för att rekrytera. Vi inser att vi – precis som i skolan – inte kommer att locka den kompetenta personal vi behöver, om vi inte visar att vi är en kommun som satsar på förskolan och satsar på personalen. Om inte lönerna stiger, om inte arbetsvillkoren förbättras, om det inte finns förutsättningar att driva den pedagogiska utvecklingen framåt, ja då kommer vi inte locka de förskollärare vi behöver, om vi så åker land och rike runt.

Vi tänker långsiktigt. Vi väljer förstärkningar av förskolan före sänkt skatt.

Miljöpartiet är Huddinges skolparti. Vi vågar prioritera. För oss är det viktigare att rusta barn och ungdomar för att bygga morgondagens samhälle än att få några slantar till i plånboken. Därför har vi mer pengar än alla andra partier att satsa på förskola och skola. De 28 miljoner vi satsar utöver majoritetens förslag trollar inte bort alla problem i skolor och förskolor. Men med dessa pengar pekar vi ut en riktning. Den riktningen är framåt. Mot framtiden.

Ekonomisk våryra – då sparas på förskolan

Idag presenterade Anders Borg regeringens budgetproposition. Trött, idéfattig och tom på åtgärder mot såväl jobbkris som klimatkris.

Igår presenterade också den borgliga majoriteten i förskolenämnden i Huddinge hur man ser på läget inför den budget kommunfullmäktige ska anta i juni. Hur jag ska beskriva detta förslag har jag svårt att hitta ord för. Dumsnålt är det snällaste jag kan säga. Komplett vansinnigt är en mer träffande beskrivning.

Efter ett år med 244 miljoner i överskott i kommunen så väljer Alliansen att i praktiken skära ner på förskoleverksamheten trots att förskolans behov är skriande. Gång på gång påpekar Huddinges styrande hur stark Huddinges ekonomi står, men att fullt ut kompensera förskolan för de pris – och löneökningar som väntar anser man sig inte ha råd med. Samtidigt kan man läsa i Mitt i Huddinge om att bristen på förskollärare i kommunen är så akut att förvaltningen åker till Karlstad för att ragga förskollärare. Jag kan bara önska förvaltningen lycka till med att försöka locka förskollärare från Värmland till en kommun som skär ner på förskollornas anslag till och med i de godaste ekonomiska tider.

Jag har flera gånger bloggat om den allvarliga situationen i Huddinges grundskolor, där allt färre elever uppnår gymnasiebehörighet. Om majoriteten menar allvar när de instämmer i problembilden måste den enda rimliga slutsatsen bli rejäla satsningar på hela utbildningssystemet. För många barn är en förskola av god kvalitet helt ovärderlig för den fortsatta kunskapsutvecklingen. Men om Huddinges styrande ska fortsätta behandla våra förskolor så styvmoderligt som nu sker så är risken stor att klyftorna kommer fortsätta att öka mellan de som lyckas och misslyckas i Huddinges skolor. Jag kan inte annat än hoppas att de borgliga tänker ett varv till innan det är dags att klubba budgeten i juni.

Något om kärnkraft

I ett blogginlägg kommenterar Peter Andersson (S) med anledning av DN:s ledare huruvida man bör använda olyckorna vid kärnkraftverket Fukushima 1 som grund för att diskutera kärnkraftssäkerhet i Sverige eller generellt. Tesen i ledaren verkar vara att man inte kan det eftersom det är andra naturgeografiska förutsättningar i Japan än i Sverige.

Något som återkommer vad gäller kärnkraft oavsett om det handlar om "incidenter" i svenska kärnkraftverk eller naturkatastrofer i anslutning till japanska är dock att reservkraftsystem och andra säkerhetssystem inte säkert fungerar när de behövs (DN). Ett av problemen med kärnkraft är kanske att den är alltför driftsäker i kombination med att det är en högriskverksamhet - dvs det fungerar ofta väldigt bra, men hur hanterar man då avvikande situationer när det inte finns någon vana vid dem? Ett sätt att hantera det i svenska kärnkraftverk har ju varit att tänka att visserligen lyser den här lilla kontrollampan som varnar för något, men förmodligen är det bara något trassel med lampan. Det är lätt att raljera över - men inte så konstigt att det blir så när man känner sig trygg. Och det som gör denna inställning problematisk är naturligtvis de oerhörda konsekvenserna om något går fel.

Det finns en tendens att beskriva händelseförloppet i Japan ganska nedtonat (utöver att japanska myndigheter redan dem ger en nedtonad bild, antingen för att man inte har överblick eller för att man av olika skäl inte vill ge hela bilden). Det syns även i Peter Anderssons text där en explosion nämns och att läget inte riktigt verkar vara under kontroll. Man kan konstatera att det i skrivande stund har varit tre separata explosioner i tre reaktorer och att det brinner/har brunnit (branden anges som troligen släckt) i anslutning till använt bränsle i en fjärde reaktor (DN). Det här är inte på något sätt någonting man har kontroll över, och det har varit ytterst tveksamt i vilken utsträckning man har haft fog för att hävda det tidigare. Men vi vill ju så gärna tro att det inte ska vara så allvarligt, att det inte ska bli värre. Japans sätt att hålla fast vid låga förväntade dödstal - trots vad man sett av förödelsen efter tsunamin - inger dock inte heller något större förtroende. Visserligen verkar förödelsen efter själva jordskalven vara förhållandevis liten med tanke på skalvets storlek, men med de bilder som visades efter tsunamin kan man bara häpna över att man inte skrivit upp prognosen. Med detta i minne kan premiärministerns uttalande inte tas annat än på väldigt, väldigt stort allvar:

Allt har gjorts för att kyla ned reaktorhärden men det har inte lyckats. Nu
fortsätter anställda att försöka få igång kylningen och de försätter sig själva
i en mycket farlig situation, sa Kan

Man kan bara hysa det största medlidande med de anställda som tvingas/känner sig tvingade att utsätta sig för detta. Och det är också sådant man måste ta med i beräkningarna när man tar beslut om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige. Vilka är konsekvenserna i de mest extrema situationerna?

Politik - en vilja att påverka

Jag funderade i samband med måndagens som vanligt mycket vältaliga kommunfullmäktigemöte (vilket även Peter Andersson, S, bloggat om) på i vilka ärenden man väljer att gå upp och prata. Min ytterst kortvariga erfarenhet av kommunfullmäktige får mig att tro att många väljer att gå upp i 'visionsärenden' där man har möjlighet att tala om vad man önskar sig och krydda med hur dumma 'andra sidan' är. Mer konkreta beslutsärenden verkar klaras av i raskare takt, trots att det möjligen är här man skulle kunna ha större chans att påverka, även om jag tvivlar på att just kommunfullmäktige är rätt arena för det annat än om man lyckas få igenom en motion.

Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.

Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.

Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.

Ögonblick 3

En fullmäktigesal med ledamöter
som alla valt att ägna timtals av en kväll
åt att debattera politiska ärenden.

En hel sal med människor
som viger sin tid åt beslut
som i praktiken ofta är fattade.

Jag vet inte om det är vackert
eller dåraktigt.

Mer om pendeltågsutrop

Lördagsmorgon. Några minuters väntan på tåget. Det välbekanta plånget från högtalaren när förseningar ska meddelas och en ofrivillig suck av uppgivenhet redan innan meddelandet har påbörjats. Då säger högtalarrösten ungefär följande: 'Trafikinformation. Trafiksituationen är för närvarande god. Anslutningar i Västerhaninge går enligt tidtabell.' Har SL antagit en ny informationspolicy? MP brukar argumentera för att det krävs bättre information vid trafikstörningar men jag tror inte riktigt det var det här vi menade. Undrar om de som bor intill stationen uppskattar de nya utropen..?

Vem vill ha tillbaka Göran Persson!?

Har svårt att tro mina ögon när det nu i flera sammanhang sägs att man önskar sig Göran Persson tillbaka som partiledare i sossarna. Peter Andersson skriver om det, liksom Aftonbladet. Jag vet inte om det är socialdemokraterna själva som vill tillbaka till sin patriarkaliska struktur, eller om det är media som regisserar detta. Klart är dock att det också finns krafter som önskar sig en modernare form av ledarskap. Emil Högberg (kommunalråd för S i Huddinge) var en av flera författare till en debattartikel i DN den 25 januari (som jag tyvärr inte hittar på DN.se) där man tvärtom argumenterade för att våga bryta sig loss från tanken om en patriark som ska leda partiet. Man kan notera att Aftonbladet plockar fram fem kandidater, varav endast en är kvinna. En alternativ partiledarkandidat som överhuvudtaget inte nämns av Aftonbladet är Lena Sommestad, vilket DN har uppmärksammat.

Det är naturligtvis upp till socialdemokraterna att välja sin partiledare - men om man från ett utifrånperspektiv önskar sig en modern socialdemokratisk rörelse så är det inte en ny patriark, eller ens en matriark, man ser framför sig, utan en person som har helt andra kvaliteter i sitt ledarskap.

Nysvenska pendeltågsutrop?

Så'nt som man kan grunna på på morgonpromenaden: När Västerhaningetågen är försenade har man börjat använda en ny fras i utropen.  Först kommer det vanliga förseningsbeskedet. Sedan frasen 'Anslutning mot Nynäshamn i Västerhaninge går enligt tidtabell' Det låter positivt och bra, inga sena tåg där i alla fall. Men jag undrar om det egentligen är nysvenska för 'så förvänta er inte att hinna med ert anslutningståg, det kommer precis ha avgått när vi anländer Västerhaninge'.

Vård i världsklass?

Hanna Hellquists kåseri på Namn & Nytt i dagens pappersDN vittnar om hopplösa situationer i svensk sjukvård. Jag känner bara alltför väl igen det. Min senaste kontakt, eller snarare brist på kontakt, med psykiatrisk sjukvård var å en väns vägnar. Hen mådde inte alls bra och vi skulle ringa den lokala vårdgivaren. Efter en timme i telefonkö utan att ha kommit fram ringde vi journumret - ingen signal överhuvudtaget. Det tog två dagar innan min vän kunde upprätta någon som helst kontakt och då gavs beskedet att "läkaren ringer i nästa vecka". Detta krönte en höst som präglats av en gång på gång uppskjuten terapibehandling, vilken slutligen avskrevs helt med motiveringen att min vän ju genomgått något liknande för drygt 10 år sedan. Hen skickades sedan hem med en klapp på axeln och det goda rådet att försöka dra sig till minnes vad den tidigare behandlingen gick ut på. När läkaren väl ringde upp togs detta dock tillbaka - men ännu är utgången oviss, precis som Hellquist beskriver processen med sin remiss.

Jag blir därför inte ett dugg häpen över Hellquists vittnesmål, bara frustrerad över att få min bild bekräftad. Kanske är det som min gynekolog sa till mig efter senaste BB-vistelsen då avdelningsläkaren helt sonika lämnade rummet mitt i en diskussion när jag argumenterade för att det är orimligt att inte bli sjukskriven efter en sådan operation som ett kejsarsnitt innebär: Svensk sjukvård är väldigt avancerad, men den har lite svårt att hantera människor.