”MP-sympatistörer tror på alliansen”. Den slutsatsen drar DN:s rubriksättare av den undersökning som bland annat gör gällande att det är fler MP-väljare som tror att alliansen är bäst på att sköta Sveriges ekonomi än som tror att en socialdemokratiskt ledd regering skulle vara bäst på området.
Goddag, yxskaft. För det första kan ingen påstå något annat än att alliansen så här långt varit duktiga på att hålla i pengarna. Att regeringen sätter Sveriges framtid på spel genom att vägra göra framtidsinvesteringar i sånt som bostäder, förnybar energi och hållbara transporter är en annan sak.
För det andra har jag svårt att se värdet av att överhuvud taget ställa frågor om regeringsalternativ i det läge som nu råder i svensk politik. Jag tror att det för de allra flesta är uppenbart att HÄR och NU skulle en socialdemokratisk regering vara helt otänkbar. Att ändå en majoritet av MP-väljarna, enligt samma undersökning, föredrar en S-ledd regering före alliansen tycker jag snarare är ett bevis på hur stort missnöjet är med regeringen hos de gröna väljarna. Det hela påminner starkt om när den amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore lät en krukväxt ställa upp i ett val. I något distrikt lyckades krukväxten besegra de mänskliga kandidaterna.
Jag har fantasi nog att föreställa mig att socialdemokraterna ska återuppstå. I så fall är det mest naturligt för de gröna att söka samarbete med dem. I annat fall kan vi stå helt fria. Att samarbeta med en framtidsfientlig alliansregering som får däng av krukväxter i opinionsundersökningar framstår inte som ett seriöst alternativ.
onsdag 30 november 2011
lördag 26 november 2011
Drev mot Reinfeldt och Ek?
Koldioxidutsläppen löper amok. Målet att hålla nere temperaturökningen vid max 2 grader, som av många ansetts nödvändigt för att inte spela rysk roulette med mänskligheten, uppfattas inte längre som realistiskt. Nu talar man om 3,5 grader som ett nytt mål, vilket också det kommer kräva insatser av ett slag som vi ännu inte ser röken av.
Innebär den nya kunskapen att Sveriges alla journalister nu står utanför statsministerns bostad för att kräva svar på vilka politiska åtgärder som nu görs? Ställs han nu mot väggen för sin inställning att Sverige redan tar sitt ansvar för klimatet och att det nu är upp till Kina och andra att göra sin läxa (fastän de svenska utsläppen ÖKAR om man räknar in utsläpp importerade varor gett upphov till)? Nej just det, jag tänkte inte på att klimat inte är politik. Självfallet stannar nyheten i tryggt förvar på vetenskapssidorna.
Men då går väl drevet istället mot miljöministern när det samtidigt blir känt att hon varit dörröppnare för olje- kol- och kärnkraftsindustrin? Nej, förlåt. Inte har jag väl mage att antyda att det finns korrupta politiker i Sverige? Att Lena Ek på något sätt skulle låtit sig påverkas av fossillobbyn är naturligtvis lika otänkbart som att en svensk utrikesminister skulle sätta privata affärsintressen före mänskliga rättigheter. Sverige är ett hederligt land. Låt oss inte träta om småsaker.
Innebär den nya kunskapen att Sveriges alla journalister nu står utanför statsministerns bostad för att kräva svar på vilka politiska åtgärder som nu görs? Ställs han nu mot väggen för sin inställning att Sverige redan tar sitt ansvar för klimatet och att det nu är upp till Kina och andra att göra sin läxa (fastän de svenska utsläppen ÖKAR om man räknar in utsläpp importerade varor gett upphov till)? Nej just det, jag tänkte inte på att klimat inte är politik. Självfallet stannar nyheten i tryggt förvar på vetenskapssidorna.
Men då går väl drevet istället mot miljöministern när det samtidigt blir känt att hon varit dörröppnare för olje- kol- och kärnkraftsindustrin? Nej, förlåt. Inte har jag väl mage att antyda att det finns korrupta politiker i Sverige? Att Lena Ek på något sätt skulle låtit sig påverkas av fossillobbyn är naturligtvis lika otänkbart som att en svensk utrikesminister skulle sätta privata affärsintressen före mänskliga rättigheter. Sverige är ett hederligt land. Låt oss inte träta om småsaker.
söndag 20 november 2011
Så krattar vi manegen för SD
Hjälp. Jag börjar förstå människor som vänder sig till Sverigedemokraterna. Naturligtvis har jag inte ändrat min inställning till deras rasistiska politik. Den är inte bara människofientlig, den bygger dessutom på helt felaktiga antaganden om samhället. Det är min grundmurade övertygelse att vi alla skulle vinna på att öppna upp gränserna mer istället för att bygga vidare på fästning Europa (som nu för övrigt gjort att invandringen till EU minskar, medan den ökar i fattiga länder.)
När jag säger att jag förstår dem som vänder sig till SD syftar jag på den frustration över konsekvenserna av ett nedmonterat samhälle som jag tror är grunden till en del av rasisternas framgångar.
När rapport efter rapport kommer från äldrevården om liggsår och kissblöjor utan att oppositionen kan kanalisera den upprördhet som väller fram vid varje köksbord och i varje fikarum så förstår jag dem som söker sig till dem som säger sig ha svar. Självklart är det sverigedemokratiska standardsvaret om minskad invandring helt bak- och fram. (Det räcker med att titta runt lite på vilken vårdinrättning som helst för att konstatera att det naturligtvis skulle vara än värre om det inte fanns invandrade svenskar som tog de vårdbiträdesjobb till skitlöner som lockar få infödda svenskar). Men det är i alla fall ett svar i ett läge när såväl sossar som miljöpartister står svarslösa. Socialdemokratin kan vi väl bortse från i sammanhanget. Förhoppningsvis återuppstår den en dag och kan svara för sig. Men i det tomrum som den lämnat efter sig måste Miljöpartiet bli en tydlig opposition i det iskalla samhälle där egoism och vinstmaximering ersatt gemenskap och solidaritet. En nödvändig början är då att tydligt erkänna att den inställning vi (även jag) haft till privata alternativ varit naiv och att fortsättningsvis tydligt säga nej till vinstintressen i välfärden. Att kräva meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsverksamheter (ett krav som till och med Carema själva ställer sig bakom) är inte ens i närheten av tillräckligt när vårdföretag gjort vanvård till en affärsidé.
Lika frustrerande är det att se oppositionen sitta på läktaren när finanskrisen löper amok och sveper med sig människor i hundratusental. Det är helt ofattbart att se hur företrädare för den marknadsfundamentalism, tillväxtsmani och Europacentralism som skapat problemen inte kastas ut med huvudet före utan tvärtom än så länge plockar poäng på krisen. Jag är övertygad om att verkligheten är på väg att komma ikapp Anders Borg och hans likar. Men vilka krafter är det då som står beredda att ta vid? Är det en konstruktiv opposition med en vision om ett hållbart och solidariskt samhälle eller en brunhöger som ställer människor mot människor?
Om vi inte förmår att ställa regeringen mot väggen ens när äldres kiss blir föremål för ekonomiska kalkyler och när döende människor inte hålls sällskap utan placeras framför tv:n, som en följd av den förda politiken då blir jag inte bara rädd för att bli gammal. Då blir jag också livrädd för vilka krafter vi krattar manegen för.
När jag säger att jag förstår dem som vänder sig till SD syftar jag på den frustration över konsekvenserna av ett nedmonterat samhälle som jag tror är grunden till en del av rasisternas framgångar.
När rapport efter rapport kommer från äldrevården om liggsår och kissblöjor utan att oppositionen kan kanalisera den upprördhet som väller fram vid varje köksbord och i varje fikarum så förstår jag dem som söker sig till dem som säger sig ha svar. Självklart är det sverigedemokratiska standardsvaret om minskad invandring helt bak- och fram. (Det räcker med att titta runt lite på vilken vårdinrättning som helst för att konstatera att det naturligtvis skulle vara än värre om det inte fanns invandrade svenskar som tog de vårdbiträdesjobb till skitlöner som lockar få infödda svenskar). Men det är i alla fall ett svar i ett läge när såväl sossar som miljöpartister står svarslösa. Socialdemokratin kan vi väl bortse från i sammanhanget. Förhoppningsvis återuppstår den en dag och kan svara för sig. Men i det tomrum som den lämnat efter sig måste Miljöpartiet bli en tydlig opposition i det iskalla samhälle där egoism och vinstmaximering ersatt gemenskap och solidaritet. En nödvändig början är då att tydligt erkänna att den inställning vi (även jag) haft till privata alternativ varit naiv och att fortsättningsvis tydligt säga nej till vinstintressen i välfärden. Att kräva meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsverksamheter (ett krav som till och med Carema själva ställer sig bakom) är inte ens i närheten av tillräckligt när vårdföretag gjort vanvård till en affärsidé.
Lika frustrerande är det att se oppositionen sitta på läktaren när finanskrisen löper amok och sveper med sig människor i hundratusental. Det är helt ofattbart att se hur företrädare för den marknadsfundamentalism, tillväxtsmani och Europacentralism som skapat problemen inte kastas ut med huvudet före utan tvärtom än så länge plockar poäng på krisen. Jag är övertygad om att verkligheten är på väg att komma ikapp Anders Borg och hans likar. Men vilka krafter är det då som står beredda att ta vid? Är det en konstruktiv opposition med en vision om ett hållbart och solidariskt samhälle eller en brunhöger som ställer människor mot människor?
Om vi inte förmår att ställa regeringen mot väggen ens när äldres kiss blir föremål för ekonomiska kalkyler och när döende människor inte hålls sällskap utan placeras framför tv:n, som en följd av den förda politiken då blir jag inte bara rädd för att bli gammal. Då blir jag också livrädd för vilka krafter vi krattar manegen för.
lördag 12 november 2011
Krympande resurser, krympande demokrati
Jag bloggade i förra veckan om hur den ekonomiska krisen nu även drabbar Huddinge. Arbetslösheten stiger och skatteunderlaget störtdyker. En stor del av det utrymme, som vi miljöpartister när vi formulerade vårt budgetalternativ i juni ville använda för att stärka Huddinges eftersatta förskolor och skolor, är nu bortblåst. Om krisen fortsätter riskerar Huddinge och andra kommuner att stå allt mer maktlösa.
I MP Huddinge har vi gjort tydliga politiska prioriteringar. Vi har valt bort skattesänkningar för att satsa på barn och unga. Nu kan vi tvingas lägga en väsentlig del av satsningarna på is, trots att de behövs kanske än mer i de osäkra tider vi befinner oss i. Detta i läge när ilskan och frustrationen från Huddinges styvmoderligt behandlade lärare vuxit ytterligare efter utebliven utdelning i lokala löneförhandlingar och när Huddinges låga andel behöriga lärare och förskollärare riskerar att försämras ytterligare när konkurrensen om kompetenta pedagoger hårdnar.
Samtidigt ser vi stora behov redan nu, och än mycket större framöver, inom äldreomsorgen. I vårt budgetförslag i juni satsade vi visserligen lite mer än majoriteten på detta område, men inte alls så mycket som man kunde önska. I de tuffa prioriteringar vi stod inför satte vi förskola och skola främst.
När justeringar nu ska göras i budgeten har alltså valmöjligheterna, som var begränsade redan i juni, beskurits ytterligare. Drastiskt uttryckt har demokratin krympt. Majoriteten har tvingats backa från den skattesänkning de valde och vi lär tvingas skjuta en betydande del av de viktiga satsningar vi vill göra på framtiden. Min slutsats är att staten måste skjuta till pengar. Först och främst naturligtvis för att försvara kvaliteten i skola, vård och omsorg och undvika ett 90-tal i repris. Men också för att ge demokratin utrymme. Låt inte lokalpolitiken återigen reduceras till ett administrerande av nedskärningar.
Om inte staten ger kommunerna höjda anslag är risken stor att de politiker de flesta medborgare möter snart är de som försvarar ihopslagna klasser på barnens skola eller minskad bemanning på mormors vårdhem. Det vore allvarligt för tilltron till det politiska systemet och till politiker i en tid när allt färre känner en förtroendevald. Och om inte den lokala politiken kan vara en arena för drömmar och förändringsiver, vem vill då ägna sena kvällar åt den?
Jag vill inte skrämma bort någon från lokalpolitiken. Lokalt politiskt arbete är mycket roligare än vad åtminstone jag kunde föreställa mig innan jag halkade in i det. Jag tänker inte reagera med apati inför ett minskat handlingsutrymme. Jag tänker elda under min vrede tills vi får en politisk inriktning i Sverige som sätter ungas framtidsmöjligheter och en värdig omsorg om äldre före skattesänkningar som främst gynnar välbärgade. Men jag har svårt att komma ifrån tanken om att en ekonomisk kris i kommunerna inte bara hotar välfärdens så kallade kärna utan också kärnan i demokratin.
P.S. I demokratins hemland ser man nu i den ekonomiska krisens spår hur folkstyre (demokrati) har ersatts med en folkpappa (Papademos). Eller är det någon med större kunskaper i grekiska som kan göra en mer hoppingivande tolkning? D.S.
I MP Huddinge har vi gjort tydliga politiska prioriteringar. Vi har valt bort skattesänkningar för att satsa på barn och unga. Nu kan vi tvingas lägga en väsentlig del av satsningarna på is, trots att de behövs kanske än mer i de osäkra tider vi befinner oss i. Detta i läge när ilskan och frustrationen från Huddinges styvmoderligt behandlade lärare vuxit ytterligare efter utebliven utdelning i lokala löneförhandlingar och när Huddinges låga andel behöriga lärare och förskollärare riskerar att försämras ytterligare när konkurrensen om kompetenta pedagoger hårdnar.
Samtidigt ser vi stora behov redan nu, och än mycket större framöver, inom äldreomsorgen. I vårt budgetförslag i juni satsade vi visserligen lite mer än majoriteten på detta område, men inte alls så mycket som man kunde önska. I de tuffa prioriteringar vi stod inför satte vi förskola och skola främst.
När justeringar nu ska göras i budgeten har alltså valmöjligheterna, som var begränsade redan i juni, beskurits ytterligare. Drastiskt uttryckt har demokratin krympt. Majoriteten har tvingats backa från den skattesänkning de valde och vi lär tvingas skjuta en betydande del av de viktiga satsningar vi vill göra på framtiden. Min slutsats är att staten måste skjuta till pengar. Först och främst naturligtvis för att försvara kvaliteten i skola, vård och omsorg och undvika ett 90-tal i repris. Men också för att ge demokratin utrymme. Låt inte lokalpolitiken återigen reduceras till ett administrerande av nedskärningar.
Om inte staten ger kommunerna höjda anslag är risken stor att de politiker de flesta medborgare möter snart är de som försvarar ihopslagna klasser på barnens skola eller minskad bemanning på mormors vårdhem. Det vore allvarligt för tilltron till det politiska systemet och till politiker i en tid när allt färre känner en förtroendevald. Och om inte den lokala politiken kan vara en arena för drömmar och förändringsiver, vem vill då ägna sena kvällar åt den?
Jag vill inte skrämma bort någon från lokalpolitiken. Lokalt politiskt arbete är mycket roligare än vad åtminstone jag kunde föreställa mig innan jag halkade in i det. Jag tänker inte reagera med apati inför ett minskat handlingsutrymme. Jag tänker elda under min vrede tills vi får en politisk inriktning i Sverige som sätter ungas framtidsmöjligheter och en värdig omsorg om äldre före skattesänkningar som främst gynnar välbärgade. Men jag har svårt att komma ifrån tanken om att en ekonomisk kris i kommunerna inte bara hotar välfärdens så kallade kärna utan också kärnan i demokratin.
P.S. I demokratins hemland ser man nu i den ekonomiska krisens spår hur folkstyre (demokrati) har ersatts med en folkpappa (Papademos). Eller är det någon med större kunskaper i grekiska som kan göra en mer hoppingivande tolkning? D.S.
söndag 6 november 2011
Ansvarsskrytet kraschlandar i verkligheten
Grekland gungar. Europa gungar. Nu slår svallvågorna från krisens Europa även mot Huddinge. När budgeten för 2012 debatterades i juni skröt den borgliga majoriteten över stabila kommunfinanser. Frukterna skulle skördas i form av en skattesänkning. Mindre än fyra månader senare är läget dramatiskt förändrat. Om inte majoriteten nu tagit sitt förnuft till fånga och tagit tillbaka skattesänkningen skulle hela underskottet varit borta nästa år och förbytt till ett rejält underskott 2013.
Den snabba förändringen är en påminnelse om att vår sårbarhet i en global värld gör att allt tal om ”stabilitet” ska tas med en stor nypa salt. Med Anders Borgs retorik har ”ansvarstagande” reducerats till förmågan att visa upp budgetöverskott. Hans grouppie, tillika Huddinges kommunstyrelseordförande, Daniel Dronjak-Nordquist har anammat samma synsätt. Nu ser vi det som många ekonomer varslat om – att om krisen slår till på allvar är de överskott dessa moderata herrar gärna gör stora nummer av bortblåsta på nolltid.
Slutsatsen borde bli att ansvarstagande måste innebära mer än bara budgetdiciplin. Ansvarstagande måste handla om att rusta samhället för en osäker framtid. Bygga en skola där unga människor får en rejäl grund att stå på med goda möjligheter att lära nytt och lära om när världen förändras. Bygga ett land och en kommun där vi klarar transporter och engergiförsjning utan fossila bränslen.
Tyvärr tycks Alliansen – såväl på riksplanet som i Huddinge – ointresserade av framtiden bortom nästa val. De talar om ansvar, försöker hålla budget och sänker skatten om det blir pengar över. En sådan politik möter förr eller senare en bistrare verklighet. Kanske har den stunden kommit nu.
Skulle vi vara ett bakåtblickande parti bland andra skulle vi nöja oss med: Vad var det vi sa? Vad var det vi sa i juni när vi sa nej till skattesänkning för att satsa stort på förskola och skola och investera klimatsmart i form av bland annat cykelbanor samtidigt som vi hade ett större överskott som buffert för kärvare tider? Nu är bakåtblickande inte vad miljöpartiet ska ägna sig åt. Istället ska vi fortsätta kämpa på alla politiska nivåer för en politik som är ansvarsfull både genom varsamhet med skattepengar och genom att ta sig an de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför.
Den snabba förändringen är en påminnelse om att vår sårbarhet i en global värld gör att allt tal om ”stabilitet” ska tas med en stor nypa salt. Med Anders Borgs retorik har ”ansvarstagande” reducerats till förmågan att visa upp budgetöverskott. Hans grouppie, tillika Huddinges kommunstyrelseordförande, Daniel Dronjak-Nordquist har anammat samma synsätt. Nu ser vi det som många ekonomer varslat om – att om krisen slår till på allvar är de överskott dessa moderata herrar gärna gör stora nummer av bortblåsta på nolltid.
Slutsatsen borde bli att ansvarstagande måste innebära mer än bara budgetdiciplin. Ansvarstagande måste handla om att rusta samhället för en osäker framtid. Bygga en skola där unga människor får en rejäl grund att stå på med goda möjligheter att lära nytt och lära om när världen förändras. Bygga ett land och en kommun där vi klarar transporter och engergiförsjning utan fossila bränslen.
Tyvärr tycks Alliansen – såväl på riksplanet som i Huddinge – ointresserade av framtiden bortom nästa val. De talar om ansvar, försöker hålla budget och sänker skatten om det blir pengar över. En sådan politik möter förr eller senare en bistrare verklighet. Kanske har den stunden kommit nu.
Skulle vi vara ett bakåtblickande parti bland andra skulle vi nöja oss med: Vad var det vi sa? Vad var det vi sa i juni när vi sa nej till skattesänkning för att satsa stort på förskola och skola och investera klimatsmart i form av bland annat cykelbanor samtidigt som vi hade ett större överskott som buffert för kärvare tider? Nu är bakåtblickande inte vad miljöpartiet ska ägna sig åt. Istället ska vi fortsätta kämpa på alla politiska nivåer för en politik som är ansvarsfull både genom varsamhet med skattepengar och genom att ta sig an de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför.
onsdag 2 november 2011
Valfrihet är gott - för den som väljer fettsnålt
Valfrihet är ett honörsord för Huddinges borgliga majoritet. Men när föräldrar till barn på kommunens förskolor och skolor – med stöd av forskare och läkare – vill välja annan kost för sina barn då tar det stopp. Det är Livsmedelsverkets riktlinjer som alla ska rätta sig efter – trots att dessa riktlinjer är starkt ifrågasatta av många forskare.
Livsmedelsverket menar att livsmedel med hög andel mättat fett är ohälsosamma för såväl barn som vuxna. Mjölk som är fetare än lättmjölk och smörbaserade bordsmargarin som Bregott går bort. Föräldrar på förskolor i Huddinge som inte velat att barn ska äta Becel, ett bordsmargarin med kemiskt omarbetat fett, och till och med erbjudit sig att skicka med barnen Bregott har fått nej. Trots att de visat på åtskilliga vetenskapliga studier som tyder på att kostråden är helt felaktiga och bl.a. riskerar leda till en ökning av hjärt-kärlsjukdomar till följd av överintag av fleromättade omega 6-fettsyror från fröoljor.
Hård kritik har också riktats mot hur Livsmedelsverket handskas med de vetenskapliga studier som myndigheten stödjer sina kostråd på. En grupp läkare och forskare med docent Uffe Ravnskov i spetsen gör en genomgång av de 72 studier man lutar sig mot och avfärdar 70 av dem som irrelevanta.
Jag tar inte ställning till vad som är rätt och fel vad gäller kostval. Men när den vetenskapliga diskussionen är så oerhört infekterad tycker jag inte det vore för mycket begärt att kommunen erbjuder smörbaserade bordsmargarin och mellanmjölk eller standardmjölk som alternativ. Den hårdnackade inställning man har nu anser jag är respektlös mot pålästa föräldrar med tydliga uppfattningar om vilken kost de vill att deras barn ska få. Därför har jag skrivit en motion till kommunfullmäktige om detta och tänker kämpa för att den ska bifallas!
Livsmedelsverket menar att livsmedel med hög andel mättat fett är ohälsosamma för såväl barn som vuxna. Mjölk som är fetare än lättmjölk och smörbaserade bordsmargarin som Bregott går bort. Föräldrar på förskolor i Huddinge som inte velat att barn ska äta Becel, ett bordsmargarin med kemiskt omarbetat fett, och till och med erbjudit sig att skicka med barnen Bregott har fått nej. Trots att de visat på åtskilliga vetenskapliga studier som tyder på att kostråden är helt felaktiga och bl.a. riskerar leda till en ökning av hjärt-kärlsjukdomar till följd av överintag av fleromättade omega 6-fettsyror från fröoljor.
Hård kritik har också riktats mot hur Livsmedelsverket handskas med de vetenskapliga studier som myndigheten stödjer sina kostråd på. En grupp läkare och forskare med docent Uffe Ravnskov i spetsen gör en genomgång av de 72 studier man lutar sig mot och avfärdar 70 av dem som irrelevanta.
Jag tar inte ställning till vad som är rätt och fel vad gäller kostval. Men när den vetenskapliga diskussionen är så oerhört infekterad tycker jag inte det vore för mycket begärt att kommunen erbjuder smörbaserade bordsmargarin och mellanmjölk eller standardmjölk som alternativ. Den hårdnackade inställning man har nu anser jag är respektlös mot pålästa föräldrar med tydliga uppfattningar om vilken kost de vill att deras barn ska få. Därför har jag skrivit en motion till kommunfullmäktige om detta och tänker kämpa för att den ska bifallas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)