tisdag 10 januari 2012

Politikens kompass

Jag har med intresse följt den debatt som blossat upp om de olika politiska färgernas vridningar.
Startskottet var (av vad jag uppmärksammat) Bengt Ohlsson, författare och krönikör i DN, och hans försök till att i
sin debattartikel bena i huruvida kultur och vänsterideal hör samman. På något subtilt plan medgav han att han numer inte är lika övertygad om sina vänsterideal som han en gång var, utan tvärtom, numer njöt av att böka lite i högerns ståndpunkter.

Vad jag fann extra intressant med detta inlägg i debatten var att på min facebooksida var det främst de som jag vet är folkpartister som delade denna artikel i sitt nätverk. Med någon sorts pust av lättnad. ”Åh så skönt, det är inte bara jag som vacklar” liksom. Talande på något sätt tycker jag. Det är där de i mitten hamnar. Frågande på vilken sida av rättesnöret man står. För folkpartister och tänkbart även centerpartister faller ju en hel del av deras tradition i och med alliansen. Det dras obevekligen från mitten till höger och får helt plötsligt för andra och sig själv urskuldra hur deras liberalistiska grund fungerar tillsammans med konservatismen. Att på samma sätt som Bengt gör i sin debattartikel börja ifrågasätta varför man ska hålla fast vid ideal bara för att. Befrielsen kommer då när man släpper kravet på sig och tillåter sig själv att ge sig hän.

Som den uppmärksamme la märke till så skrev jag ”de” inte ”vi” trots att miljöpartiet räknas till mittenfåran. Jag återkommer till detta.

Titeln på Bengt Ohlssons debattartikel var ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” Som ett svar på detta kom en krönika i Finansliv under titeln ”Måste bankfolk vara höger?” Där Claes Hemberg ställer sig på motsatt sida och benar i huruvida bankerna måste besättas av högerfolk. Hur denna överrepresentation leder bankväsendet mot en gemensam inställning till ”folket” som kanske inte gynnar slutanvändaren på det sätt som faktiskt skulle kunna vara önskvärt och då medge ett mått av samhällsnytta vid sidan om profit.

Ytterligare ett svar kom idag från Sven Wollter i sin debattartikel i DN ”Vi försöker inte uppfostra”. Han ger sin syn på det hela. Hans inlägg är befriad från pekpinnar och rättesnören riktat mot Bengt Ohlsson. Han vill ge ytterligare en dimension men är i slutet tydlig med sina ideal och vad gränsen består av enligt honom.

Personligen är jag vänster i mina ideal. Utan tvekan. För mig grundar sig den mänskliga samvaron på solidaritet till varandra och den grundläggande förståelsen för allas lika värde. Denna åskådning är per definition vänster. Det är det som utgör tolkningen av den praktiskt förda politiken för vänstern. Jag har dock valt att engagera mig i miljöpartiet eftersom jag anser att miljöfrågan är vår tids brinnande punkt. Det är den orätt vi som samhällen och medborgare brådskande måste hantera. Och som jag ser det är det ett perspektiv som måste genomsyra hela den politiska agendan förd från partiet. Där är miljöpartiet de jag finner min tilltro till. Sedan finns det, beroende på hur man drar det politiska spektra aspekter i miljöpartiets politik som faktiskt placerar oss i mitten. Det är den pratiska tillämpningen av politiken som skiljer sig emellanåt från den från vänstern utövade. Därmed inte sagt att den då liknar högern.

Grunden för miljöpartiets politik byggd på solidaritet. Till de nu levande, framtida generationer och även andra livsformer. Miljöpartiet värnar även om de som inte har någon röst i våra politiska system. Härav kan jag inte säga ”vi” om ”de” i mitten. Inte när det är fråga om politiska ideologin.

4 kommentarer:

VS sa...

Om du är vänster och anser att solidaritet är viktigt, varför lever du då på pengar som andra har jobbat ihop? Pengar som kommer från arbeten som blir allt färre och som i rask takt flyttar utomlands. Allt fler bli arbetslösa, men du tycker alltså att miljöfrågorna är viktigare än alla de människorna. Beror det på att du själv tillhör den politiska elit som ger varandra höga löner och enorma pensioner som vanligt folk bara kan drömma om?

Var är din solidaritet med vanligt folk?

Hanna Skogsmark sa...

Hej VS
Vem har sagt något om att jag lever på pengar som andra arbetat ihop?

Den problematiken som du pekar ut med allt fler som blir arbetslösa och arbeten som flyttar utomlands, som jag ser det hänger det samman i ett system där miljöfrågorna, med sina långtgående dimensioner av rättviseperspektiv och förståelse för de verkliga resurserna, naturresurser, bortprioriteras eller kommer långt i senare, i värsta fall först när redan konsekvenser av detta framträder.

Jag tillhör ingen politisk elit, tvärtom, jag är en vanlig människa. Däri ligger även en av mina ståndpunkter. Politik ska utgöras av vanliga människor, inte någon politisk elit, broilers som från tidig ålder blir införda i politiska systemet, framlyfta för att ta plats och säkra positioner.

Jag blev politiskt engagerad i vuxen ålder, för ett par år sedan efter en insikt att det jag blivit itutad i skolan om den demokratiska uppbyggnaden av vårt politiska system börjat krackelera. Mitt engagemang bottnar i min övertygelse att miljöfrågan är ett brådskande ärende, som motarbetas från starka aktörer och där de politiska systemen är de som har den egentliga förmågan att ställa problemen tillrätta. Men det förutsätter att det politiska spelet skötes med öppna kort genom demokratiska processer, utan dolda intressen som frammanar utgången av beslut som fattas.

pyttiminpanna sa...

Precis som du, Hanna, så är jag vänster i mina ideal. Och precis som du så tycker jag att klimatfrågan är den stora ödesfrågan idag. Men tyvärr så tror jag inte att MP är det parti som bäst kan kombinera ekonomi och ekologi. MP har de senaste åren vacklat alltför mycket, jag skulle inte känna mig trygg med att en röst på MP inte är en indirekt röst på M. Idag går Fridolin ut med att MP inte tillhör något block.

MP:s stora dilemma är att det saknas en fast värdegrund att stå på. Kanske Jonas Sjöstedts inträde på arenan kan göra att alla måste slipa sina vapen?

/Anita

Hanna Skogsmark sa...

Hej Pyttipanna
Jag ser också det som ett av de största bekymmer för mitt engagemang på miljöpartiet, att jag inte med säkerhet kan veta att min röst helt plötsligt går till M & co. Det är ju absolut det sista jag personligen vill.

Jag tror att om samtliga partier skulle göra sin analys av miljöfrågan och de åtgärder som krävs så klargörs lägren.


Som jag ser det så har ändå miljöpartiet en idé för hur man kan bygga ett samhälle som inte är lika tärande för miljön. Utgångspunkten i samtliga analyser för idén är miljöperspektivet. Den idén är möjlig för andra partier att sluta upp sig kring som även de främst värdesätter annat än bara den ekonomiska snurran. Jag hoppas att Jonas Sjöstedt har den insikten och att han kan få sina väljare att dela den.