Reinfeldt duckar för den egna politiken

I gårdagens partiledardebatt hade Fredrik Reinfeldt en stående fråga. Den handlade inte om jobben, inte om klimathotet, inte om kvaliteten i skola, vård och omsorg. Frågan löd "vem leder oppositionen?". Det är lite oroande att vi har en statsminister som inte har en grundläggande förståelse för pluralistisk demokrati. Ännu värre är att denna kunskapslucka hos regeringschefen verkar hindra en saklig debatt om politikens innehåll. 

Nej, jag tror inte på riktigt att Fredrik Reinfeldt inte vet vad oppositionens roll är. Men det är ändå anmärkningsvärt att den moderatledda alliansen tycks mer benägen att svara barn i Åkersberga på frågor om Eric Saade än att ge folkvalda oppositionspolitiker sakliga svar om regeringens politik. 

Fredrik Reinfeldts iver att hitta en enda ledare för fyra helt självständiga partier handlar om att flytta fokus från den egna politiken. Regeringen vill inte prata om varför klimatutsläppen ökar och ingenting görs åt saken, eller att arbetslösheten ökar trots universalmedicinen mot allt ont (jobbskatteavdraget). Moderaterna vill definitivt inte prata om varför vårdcentraler slumpas bort till vrakpriser till partiföreträdares vänner. Det är enklare för Reinfeldt att uppträda som en överlägsen mobbare mot Håkan Juholt eller fråga Gustav Fridolin om vem som tar vem i något teoretiskt regeringsbildande efter 2014. Som om svenska folket inte skulle ha något att säga till om i frågan.

Opposition är visserligen ett kollektivt begrepp, men det behöver inte betyda att de håller ihop. Det kan mycket väl vara så att svenska folket har mer än två färdigpacketerade idéer om hur de vill att Sverige ska skötas och att de därmed röstat på olika partier. Det är precis vad som hänt i alla val sedan den allmänna rösträtten infördes, så det borde kännas ganska bekant.

Att låtsas som om det bara fanns två möjliga vägar att gå i politiken är att idiotförklara det svenska folket. Kanske tror författaren till "Det sovande folket" att väljarna är just idioter. Det är inte en inställning som kännetecknar en demokratisk ledare, utan snarare en auktoritär dito. Det finns inte bara höger eller vänster, svart eller vitt, rätt eller fel. 

Politik handlar om att vilja och att välja. Att vilja ha ett samhälle som ser ut på ett visst sätt, att statens ska skötas på ett visst sätt, vad staten ska lägga sig i eller inte osv. Viljan är visionen. Att välja är att sedan, när folket har valt den politiska sammansättningen och de ekonomiska förutsättningarna ligger på bordet, göra prioriteringar och val som för samhället så nära som möjligt målet i den visionen. Det är demokrati. Vår regeringschef däremot varnar för visioner. Istället ägnas debattid åt att peka finger åt att oppositionen består av olika partier, som om det vore något negativt.

Oppositionen har två huvuduppgifter - att granska och ifrågasätta den förda politiken samt att förbereda sina alternativ till väljarna till nästa val. Det ligger i sakens natur att ett regeringsalterantiv som inte fått folkets förtroende måste ompröva sitt eller sina alternativ. Att ett alternativ fått förtroende betyder dock inte att regeringen ska få styra skeppet i det tysta - regeringen måste kunna försvara sin politik och redovisa hur de lever upp till vad som lovats väljarna. Det är förståeligt att det är jobbigt för regeringen att bli kritiserad från fyra håll i riksdagen, istället för bara från ett. Men ingen har sagt att demokrati ska vara enkelt. Demokrati är folkstyre och folket vill styra åt olika håll. Det är en styrka med demokratisk mångfald, även om det kan upplevas som ett problem för den som vill glida fram på stilla vatten.