söndagen den 15:e januari 2012

Låt inte barn och äldre ta smällen

Med årets första kommunfullmäktige rullar imorgon den kommunalpolitiska vardagen i Huddinge igång på allvar igen efter helgerna. En kommunalpolitisk vardag där den stora världen, skakad av ekonomisk kris, gör sig allt mer påmind. I samband med att kommunplanen ska upp till beslut lär debatten fortsätta om vad politiskt ansvarstagande i kristider innebär. Är det duktigt och ansvarsfullt att skära ner? Är det ansvarslöst att värna utbildning och äldreomsorg?

Kommunstyrelsens ordförande Daniel Dronjak-Nordquist (M) kommer återigen påstå att majoriteten tar ansvar genom att hålla hårt i kommunens pengapåse. Och visst håller de hårt i pengapåsen. Stora besparingar väntar äldreomsorgen. Anpassningar, kallar majoriteten det och menar att det handlar om att allt fler väljer privat hemtjänst och att det finns tomma platser på boenden. Som om det inte fanns önskemål om att kunna få mer hjälp av hemtjänsten. Som om de som vill in på ett boende, men anses för friska, inte finns. Som om utsparkad personal med säkerhet kommer springande tillbaka fyllda av tacksamhet den dag en åldrande befolkning gör rekryteringsbehovet skriande.

Också när vi från Miljöpartiets sida vill lyfta Huddinges skolor och förskolor håller majoriteten hårt i pengarna. När vi säger att barn och unga inte ska vara de som betalar krisen. När vi säger att en satsning på pedagogerna är nödvändig om vi ska ta kommunen ur bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare och förskollärare – och för att undvika ytterligare flykt av arga pedagoger som inte tycker Huddinge håller måttet som arbetsgivare.

Miljöpartiet är inte ett parti som sprätter med pengarna hur som helst. När kommunbudgeten klubbades i juni – då ekonomin ännu såg ljus ut – hade vi ett större överskott i vårt budgetförslag än majoriteten. Det var ansvarsfullt. Men det är lika ansvarsfullt att nu framhärda i satsningar på en eftersatta förskolor och skolor, även om de ekonomiska marginalerna nu är små. Tror vi på framtiden måste vi rusta våra ungar för den, så enkelt är det. Och om vi har ett uns av skam i kroppen kan inte tacken till de människor som slitit i decennier och möjliggjort det välstånd många av oss trots allt åtnjuter bli en försämrad omsorg, med lite mindre trygghet, lite mindre lung och ro.

Vi vet inte hur djup och hur långvarig krisen blir. Kanske måste vi en dag kapitulera inför den och konstatera att resurserna inte räcker ens för det mest grundläggande. Men där är vi inte nu. Där är vi inte om majoriteten samtidigt skissar på ett nytt tjusigt kommunhus. Där är vi inte när staten anser sig ha råd att göda McDonald's med sänkt restaurangmoms.

För mig är det enda vettiga vi kan göra i nuläget att acceptera små ekonomiska marginaler och med näbbar och klor försvara en äldrevård präglad av trygghet och värdighet och en förskola och skola där unga rustas för framtiden. Samt skrika för full hals om att regeringen ska ta sitt ansvar och backa upp kommuner och landsting med de resurser som krävs för att barn, unga och äldre inte blir de som får ta smällen av en hel samhällsmodells dikeskörning.

P.S. Mer om äldreomsorgen i SVT:s Agenda ikväll. Debatt mellan Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) om den privata äldrevården som brottas med ett lågt (surprise!) fortroende. D.S.

2 kommentarer:

Monica Huss sa...

Tänk om? Jag har familj med barn men har inte råd att köpa mat,för lönen ska räcka till att köpa möbler. Kommunen har inte råd till en fungerande barn o äldreomsorg, för dom behöver pengarna till utsmyckade rondeller o discokulor.m.m.. Tänk om kommumerna kunde gå ut och stoltsera med att VI har en fungerande barn och äldreomsorg istället.

Olof Olsson sa...

Hej Monica! Ja, det är mycket som är knasigt när det gäller fördelning av resurser.