En annan bild av kyrkan

Karin beskrev i ett inlägg om söndagens kyrkoval Svenska kyrkan som en dinosaurie. Jag tror att det är en bild som delas av många som har kontakt med kyrkan främst via media. Jag som besöker kyrkan så gott som varje vecka känner däremot inte igen mig i den bilden.

Naturligtvis finns det ännu mörkerkrafter inom Svenska kyrkan. Visst finns det manschauvinister, homofober, islamofober - you name it. Just därför är det som Karin påpekar viktigt att rösta på söndag för en öppen kyrka. Och visst har kyrkan mycket att göra när det gäller den psykosociala arbetsmiljön för sina anställda. Så långt är vi helt överens.

Men samtidigt känns det viktigt för mig att lyfta fram en annan, enligt min mening lika sann, bild av kyrkan. Jag vill berätta om den kyrka som är den enda plats utanför kretsen av familj och nära vänner där jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv, utan att dölja skavanker och tillkortakommanden. Jag vill berätta om kyrkor som bjuder in människor till samtal om viktiga saker - oavsett om de kallar sig kristna, muslimer eller ateister. Jag vill berätta om församlingar som kämpar för människor som samhället svikit.

Att det tar tid att förändra en organisation med 5,6 miljoner medlemmar är inte konstigt. Inte heller att det uppstår slitningar när denna organisation ändå förändras i rasande fart. Det är inte svårt att förstå att gubbar som vuxit upp i en patriarkal och moralvaktande statskyrka har svårt att hänga med när Jesus plötsligt kan framställas som gay eller när jungfru Maria misstänks för att ha knullat.

Men ibland undrar jag om inte unga ateister med radikala politiska åsikter är de som har allra svårast att hänga med i Svenska kyrkans utveckling. Gör det något kan man fråga sig? Kanske inte, men det är förfärligt synd om man samtidigt går miste om en alierad i kampen för en bättre värld.

Kyrkans förändrade roll i samhället gör det nämligen möjligt att fokusera på att dels erbjuda ett öppet rum för sökande och andlighet och dels vara en progressiv röst i samhällsdebatten. För kyrkan är inte längre maktens språkrör. Kyrkan har förlorat den stora makt den en gång hade och maktlösheten är dess välsignelse. Bonniers och Stenbeck får sköta opiumdistrubitionen till folket, medan vi reser oss trotsigt upp i kyrkbänkarna och kräver en asylrätt värd namnet, rättvis handel och åtgärder mot den globala uppvärmningen.