Början till en ny era i svensk politik?

Socialdemokraterna står utan partiledare. Det parti som varit helt dominerande i svensk politik sedan 30-talet är till synes fullständigt skjutet i sank. Därigenom skakas hela den svenska demokratin. Men jag vill också påstå att den avgrundsdjupa kris vi ser innebär en möjlighet till en ny era i svensk politik med en svagare socialdemokrati, men med en starkare och klokare vänster och en starkare och mer offensiv grön rörelse.

Om detta nya politiska landskap växer fram kan det innebära en vitalisering av demokratin där vi slipper ett allsmäktigt och maktfullkomligt "statsbärande" parti. Vi kan också få ett partiväsende med bättre förutsättningar att möta de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför. Ska den gemensamma välfärden överleva finanskriser, 40-talistpucklar och klimat- och energikriser behövs ett starkt vänsterparti med försvaret av denna välfärd i ryggraden. Och ska vi överhuvud taget ha ett samhälle att tala om när havsnivåerna stiger och oljan sinar, då behövs en grön rörelse med såväl sprudlande kreativitet som kraft att utmana gamla förlegade idéer och strukturer som hör fossil- och industrisamhället till.

Om denna positiva utveckling av svensk politik blir verklighet tror jag hänger mycket på om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inser att det är en ny tid i svensk politik. Båda partier är i behov av att revidera sina uppfattningar om sig själva. Socialdemokraterna måste landa i den insikt som började gro med Mona Sahlins ledarskap – att tiden när Socialdemokraterna ensamt styr är förbi. Man måste acceptera att man inte kommer komma tillbaka till att vara ett 40-procentsparti, kanske inte till att vara ett 30-procentsparti heller. Det må vara en smärtsam insikt, men den rymmer kanske också något av en befrielse. Om Socialdemokraterna inser att de inte måste bära upp allting på egen hand, kanske det nytänkande och den djärvhet som sällan varit partiets starka sida kan börja blomma. Kanske kan man börja formulera svar på framtidens frågor utifrån sina grundvärderingar snarare än utifrån fingrar i luften och ängsliga uttolkningar av mytiska mittenväljares vilja.

Miljöpartiet måste å sin sida inse att man inte kan överlåta på en krympande socialdemokrati att "leda oppositionen". Man måste se sitt ansvar för att utgöra ett tydligt alternativ till en regering som låter arbetslösheten stiga, klyftorna öka, välfärden rämna och klimatet skena. Det innebär att Miljöpartiet – precis som man nu gör – måste ta sig an ett brett spektrum av frågor och visa hur de hänger ihop. Att som Gustav Fridolin i veckans partiledardebatt sikta in sig på regeringens passivitet inför arbetslösheten och samtidigt visa på möjligheten att skapa jobb med hjälp av en offensiv grön omställning tror jag är helt rätt väg. Men jag önskar mig också mer av tydlighet och mod. Sverige behöver en opposition som konsekvent visar på alternativ till regeringens framtidsfientliga politik, inte en opposition som anpassar sig till deras agenda. När regeringen så uppenbart misslyckats med sin "arbetslinje" finns inga skäl att foga sig, t.ex. genom att sväva på målet om arbetstidsförkortning. Och när hela världsekonomin gungar behöver man knappast skämmas över en kritik av ett ekonomiskt system byggt på idén om evig tillväxt.

Till sist vill jag bara säga till alla er strävsamt kaffekokande, idogt dörrknackande socialdemokratiska gräsrötter: Jag tänker på er. Jag hoppas av hela mitt hjärta att er oändliga enträgehet gör att någonting bättre kan växa ur det mörker som nu omger er. Jag tror det. Jag tror till exempel att 2014 kommer en återuppstånden socialdemokrati, en frisk vänster och ett offensivt miljöparti tillsammans se till att byta ut den trötta och passiva regering som vägrar rusta Sverige för framtiden.

Nedslag i mediesmeten: SVT, SVT, SVT, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expressen
Fler som bloggar: Birger Schlaug Lena Sommestad (S) Peter Andersson (S) Peter Högberg (S)