Ta strid mot arbetslinjen, MP!

En ny arbetslinje. Det är rubriken på Miljöpartiets skuggbudget. Jag förstår att tanken från den gröna partiledningen är att ladda begreppet arbetslinje med ett nytt innehåll och visa att man har betydligt mer att komma med än regeringen när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Ändå kan jag inte tycka annat än att det är ynkligt att Miljöpartiet inte slår näven i bordet och säger nej tack till allt vad arbetslinjer heter och istället visar på en livslinje. Därför vill jag slåss på Miljöpartiets kongress i slutet av maj för att partiet ska hålla fast vid kravet på kortare arbetsvecka. Vi ska dela på jobb och fritid, inte arbeta och konsumera till döds.

Visst är det utmärkt med rejäla klimatinvesteringar. De klimatsatsningar på bostäder, järnvägar och förnybar energi som finns i MP:s förslag till vårbudget gör partiet betydligt mer trovärdigt i jobbfrågan än den regering som står tomhänt när arbetslösheten stiger. Men jag kan inte begripa att detta skulle stå i motsättning till att kritisera den arbetslinje som upphöjts till statsreligion och som säger att alla arbetade timmar är bra timmar. Ett grönt parti måste rakryggat kunna säga att det finns arbete som är dåligt för människan. Det görs en massa arbete som tär på jordens resurser och på de människor som utför det – och därmed förr eller senare också på ekonomin.

Varje dag blir människor ersatta av teknik. När alltfler bokar sina resor, sköter sina bankärenden och gör sina inköp via internet minskar behovet av anställda. Naturligtvis uppstår också arbetstillfällen till följd av ny teknik. Webdesigners och IT-konsulter har förökat sig det senaste decenniet. Men faktum kvarstår att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet – att vi producerar mer per arbetad timme. Är det då inte rimligt att vi tar ut en del av denna produktivitetsökning i kortare arbetstid? Sedan vi slutade med generella arbetstidsförkortningar i Västeuropa i början av 70-talet har den långsiktiga trenden varit stigande arbetslöshet.

Man måste blunda hårt för att inte se att arbetslinjen misslyckats. Ingen regering – röd eller blå – har kunnat skryta med full sysselsättning på decennier. Inte i Sverige och knappast någon annan stans heller. Om man menar allvar med att man vill knäcka arbetslösheten kan det väl då knappast vara trovärdigt att fortsätta på inslagna vägar. Jakten efter mer, mer produktion och mer konsumtion har inte löst arbetslösheten. Vissa har slitits ut på en hårdnande arbetsmarknad, andra har lämnats utanför.

Verkligheten talar för en radikal grön politik, där vi delar solidariskt på både det arbete som behöver göras och på det utrymme som finns för konsumtion utan att tära på jordens resurser. Visst skulle vi möta motstånd. Visst skulle DN:s ledarsida döma ut oss som flummande skogsmullar. Men jag köper inte att det skulle vara omöjligt att vinna gehör hos breda folklager för en sådan politik. När allt fler slängs ut i arbetslöshet till följd av den europeiska krisen och när de som blir kvar på arbetsplatserna får dra ett allt tyngre lass kommer hungern efter alternativ till en dogmatisk arbetslinje växa.