Med kantstött tro på parlamentarisk demokrati

Vad ska man göra när man har alla argument på sin sida, men om och omigen röstas ned med stor majoritet? Det är en fråga som har gnagt i mig sedan måndagens sammanträde med Huddinge kommunfullmäktige. Under debatten om de kommande årens samhällsplanering – där vägprojekten Södertörnsleden och Förbifart Stockholm är utgångspunkt för det mesta försökte jag förgäves avkräva svar från förespråkarna av vägarna på vilken kunskap de lutar sig mot när de hävdar att vägarna behövs för att lösa regionens trafikproblem och främja utveckling i största allmänhet. När beslut gång på gång drivs igenom utan att ha den minsta grund i fakta och beprövad erfarenhet är det svårt att behålla tilltron till den parlamentariska demokratin.

Trafikforskarna är eniga: nya vägar kan inte lösa problemen med bilköer. Nya vägar leder till mer biltrafik – och bilar tar ofantligt mycket mer plats än kollektivtrafik. Dessutom planeras bostäder, handel och arbetsplatser utmed vägarna och människor görs bilberoende. Att vi som säger nej till vägarna anklagas för säga nej till de jobb och bostäder som följer med är naturligtvis nonsens. Kollektivtrafik för med sig minst lika mycket jobb och bostäder – till lägre kostnader.

Jag undrar vilka argument man ska anföra när vägkramarna inte ens lyssnar när Trafikverket – de som ska bygga vägarna – pekar på att dessa inte kommer lösa de trafikproblem de är tänkta att lösa och att de grusar alla förhoppningar om att nå de klimatmål man fattat demokratiska beslut om. Framför allt undrar jag om debatt med en motståndare som helt saknar sakliga argument överhuvud taget fyller någon funktion.

Hur håller man modet uppe i en politisk församling där särintressen väger tyngre än allmänintresse? Hur undviker man att inte bli bitter när beslut gång på gång fattas med stöd av direkt felaktiga argument? Hur respekterar man ett politiskt system där långsiktighet och hållbarhet konsekvent sätts på undantag?

Funderingar från i somras om hur den parlamentariska demokratin skulle kunna vitaliseras.

Satirtecknaren Max Gustafson och S-kvinnors genomkloka ordförande Lena Sommestad gör livet lite enklare när den politiska vinterdeppen sätter in.