Världsekonomin in i väggen - dags att tänka om?

Läser nya krisartiklar om börser som rasar och om allvarstyngda toppmöten. Obamas pussar och Merkels anletsdrag analyseras. Världsekonomin gungar. Men ännu ställs inga frågor om det ekonomiska system som krisen uppstått i. Inte ett knyst om att vi kanske borde hitta ett annat sätt att leva på.

Vem är jag att tala om vad som saknas i kris-debatten? Jag är ingen ekonom och har ärligt talat haft svårt att hänga med i svängarna sedan vi övergick från byteshandel till penningekonomi. Jag gör inte heller anspråk på att vare sig greppa alla orsaker till krisen eller på att sitta inne på lösningen. Men jag tar mig rätten att harkla mig lite försynt och tala om det jag ser: Att kejsaren – vår upphöjda tillväxtekonomi som ska sprida sitt välstånd till alla sina undersåtar – är spritt språngande naken.

Jag önskar så att jag kunde se kejsarens kläder. (Och att jag då inte heller skulle ha några synpunkter på vare sig arbetsvillkoren för de som tillverkat dem eller de miljömässiga konsekvenserna av produktionen). Det vore så mycket enklare att nicka och hålla med och stämma in i kören: Vi ska shoppa oss ur krisen!

Men nu står ju gubben där med sin krona på sniskan. Och är så pinsamt näck som man kan bli. Då är det svårt att inte säga något. Då är det svårt att låta bli att återigen påtala att priserna på världens råvaror, från olja till vete, skenat de senaste åren och visat oss det självklara: Ekonomin kan inte frikopplas från de ekologiska förutsättningarna.

Då är det också frestande att drista sig till att föreslå en kursändring. Bort från den ständiga jakt på tillväxt som tär på jorden och gör oss sjuka av stress. Mot ett samhälle där vi drar ner på tempot och tar oss tid för oss själva och varandra. Där vi förkortar arbetstiden och delar på jobben, till glädje för dem som idag slits ut i arbetslivet såväl som för dem som vill in på arbetsmarknaden. Där platt-TV:n må vara lite mindre, men där livet breder ut sig desto mer. Där vi hinner med en påtår till och ett stilla samtal om oväsentligheter. En vision som tycks skrämma somliga, men jag kan föreställa mig otäckare framtidsscenarier. Vad tänker du?

Mer  att läsa:
Birger Schlaug (som lyckas göra ekonomi lite mer begripligt)
Pyttiminpanna (som är en fena på att hitta läsvärda texter i den övergödda skogen av dumheter. Idag en text av Katrine Kielos - en av allt för få svenska röster som riktar en ambitiös kritik mot finansvärlden mot bakgrund av kriserna)
I DN kan man också läsa om Kielos bok.