Fartblind trafikpolitik

Allt fler inser att det är viktigare med utbyggd kollektivtrafik än nya motorvägar i Stockholmsregionen. Kollektivtrafik är mer effektivt, mer miljövänligt och det enda sättet att minska trängseln på vägarna i ett snabbt växande Stockholm.

Trafikpolitiken har dock drabbats av akut fartblindhet. Fartblindhet inträffar när man kör i hög hastighet under längre tid på relativt raka vägar. Den höga hastigheten och riktningen rakt fram blir det normala och vi tappar känslan av att det faktiskt går fort. När vi behöver lägga om kursen upptäcker vi det för sent, vi missar avfarten och i värsta fall hamnar vi i diket. Det är en slående liknelse till den trafikpolitik som har förts i decennier i samförstånd mellan höger och vänster. Trängsel på vägarna har åtgärdats med nya och större vägar, som skapat mer trafik och orsakat ny trängsel.

Om inte biltrafiken innebar några negativa konsekvenser så kanske det inte hade gjort något att lösningen orsakar samma problem som den var tänkt att lösa. Men vi vet bättre idag. Redan på 70-talet blev vi varse om att oljeberoende inte var det bästa. Nya bränslen skulle komma, teknikutvecklingen skulle lösa det. Fyrtio år senare kör vi fortfarande nästan uteslutande på fossila bränslen. Sedan kom vi på att det här med utsläppen från bilarna inte heller var så bra.

Kunskapen om massbilismens klimatpåverkan är ingen nyhet. Trots det har trafikpolitiken inte förmått ändra riktning. Socialdemokrater och moderater har tillsammans kopplat in farthållaren och vägrat ta till sig varken vetenskapliga fakta eller åsikten om att det är dags att modernisera trafikpolitiken. Inte ens nu när alla partier låter som miljöpartier finns den politiska viljan att faktiskt ändra kurs.

Såväl Förbifart Stockholm som Södertörnsleden är motorvägsprojekt som bygger på den hopplöst förlegade synen att ökad biltrafik ska mötas med nya, större vägar. Det vet nu alla partier. I Stockholm presenterade alliansen i vintras en Framkomlighetsstrategi som slår fast att privatbilismen måste minska för att ge plats åt gång-, cykel- och kollektivtrafik. Huddinge ska när som helst slå fast en Trafikstrategi som säger i princip samma sak.

Trots det finns det en attityd att det absolut största projektet, Förbifart Stockholm, måste byggas till vilket pris som helst. Vi vet att resultatet blir raka motsatsen mot vad som behövs, men den ska byggas ändå. Dessutom förbrukas alla de pengar som skulle kunna bygga ut alternativen. Politiker, från såväl alliansen som Socialdemokraterna, försöker att helt enkelt inte prata om det. Alla partier vet att folkomröstningen om trängselskatten fick ett "ja" utifrån löftet att pengarna skulle gå till utbyggd kollektivtrafik, ändå går allt till Förbifarten.

Avfarten kördes förbi för länge sedan, vägen tar snart slut och bilen är snabbt på väg ner i diket. Föraren muttrar att "vi behöver både bilvägar och kollektivtrafik", och Björntjänst Stockholm får fortsätta sluka alla ekonomiska resurser.

Men Förbifart Stockholm har inte börjat byggas än. Det finns fortfarande en möjlighet för Moderaterna och Socialdemokraterna att släppa farthållaren, ta till sig den nya kunskap som de säger sig stå bakom och backa. På historiens motorväg finns många avfarter och även om det kan krävas en lite för kraftig inbromsning så är det inte försent att köra åt rätt håll.